• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Tankar om Trollflöjen på Folkoperan – en njutning att låta sig översköljas av musiken och sången

20 februari, 2025 by Rosemari Södergren


Foto: Mats Bäcker

Trollflöjten
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Emanuel Schikaneder
Översättning Alf Henrikson
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer
Regi Stéphane Braunschweig
Scenografi Stéphane Braunschweig i samarbete med Alexandre de Dardel
Kostymdesign Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign Marion Hewlett
Videodesign Anders Ekman
Mask och peruk Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström Dirigent
Henrik Schaefer|Nathanaël Iselin|Teo Hillberg|Jonathan Jennesjö
Prins Tamino Endre Aaberge Dahl
Fågelfångaren Papageno Anton Lundqvist
Prinsessan Pamina Clarice Granado
Nattens drottning Karolina Andersson
Tempelherren Sarastro Johan Schinkler
Folkoperans orkester Emma Nyman (violin), Lars Wehlin (violin), Gloria Foresti (viola), Mattias Rodrick (cello), Isak Josefsson (kontrabas), Henrik Lundberg (flöjt), Siobhan Losciale (oboe), Jan-Erik Alm (klarinett), Martin Krafft (fagott), Heléne Sikdal (valthorn), Laura Oliveira (valthorn)*, Ulrik Nilsson (slagverk)
Premiär på Folkoperan 19 februari 2025

Musikaliskt är det en stor, helt underbar upplevelse. Den älskade musiken från Mozarts Trollflöjten väller över mig och tar mig till en skimrande värld inombords. Premiären fick stående ovationer och under föreställningens gång applåderades det mycket för de olika sånginsatserna. Orkestern liksom solisterna imponerar stort. Strålande insatser av Nattens drottning (Karolina Andersson) och Tempelherren Sarastro (Johan Schinkler) och av övriga, både de unga och de mer erfarna. Men för mig var kvällens allra största behållning nattens
Fågelfångaren Papageno (Anton Lundqvist). Anton Lundqvist sprider sådan glädje i varje scen han är med i och är en fantastisk talang i att kombinera sång med skådespeleri.

I Stéphane Braunschweigs regi blir det en bättre om barns frigörelse. Vad är det för värld som de vuxna lämnar över till barnen? Men jag tycker att dramat, handlingen, krånglar till det och är inte direkt rak. Sarastro har kidnappat prinsessan Pamina från sin mamma Nattens drottning. Nattens drottning övertalar prins Tamino att befria henne. På ytan speglar det mer en vårdnadskonflikt, även om Sarastro inte är fadern utan god vän till Paminas far som dött. Sarastro leder ett tempel som ska hylla goda värderingar. Hmm. Men samtidigt är fångvaktarna långt ifrån trevliga.

Budskapet är mer än dubbelt. Sarastro säger att hans tempel aldrig bedriver hämnd. Samtidigt uttalar han hot mot Nattens drottning. Varken Nattens drottning eller Sarastro tycks stå för en god sida.


Föreställningen är ett samproduktion mellan Folkoperan och Uppsala stadsteater. Det märks på hur smart scenografi-lösningen är. Den består i stort sett av ett gigantisk svart staket som kan sätta ihop och öppnas efter vad som ska skildras. Sedan används videoprojektioner för att bland annat visa fåglar som flyger i en bur eller lejon som finns i den farliga skogen. Smart och smidig lösning som jag tycker fungerar väl. Det är musiken och sången som är sätter skapar berättelsen.

Kostymerna är stilenliga där Nattens drottning såväl som Sarastro och hans hantlangare är helt klädda i svart och de två oskyldiga unga tu, Tamino och Pamina, är klädda i vitt för att utstråla hur oskuldsfulla de är medan Pagageno och Pagagena är de enda som har färgrika kläder och därför är de enda som egentligen tycks vara mänskliga, alla andra är mest principer av gott eller ont.

Det snyggt genomfört och musiken är imponerande stark och berörande och fantastisk. Men berättelsen är intrasslad och jag tycker inte riktigt att handlingen säger det som utlovas: ett mystiskt sångspel om ungdomlig frigörelse i en orättvis, maktfullkomlig och polariserad värld.

Har svårt att se att de unga kan gå sin egen väg. Jag tycker inte att föreställningen talar om någon möjlighet för unga att befria sig från den äldre generationens bojor. Någon ungdomlig frigörelse gestaltas väl ändå inte i föreställningen? Tamino måste genomgå prövingar, han måste tester som tempelherren Sarastro bestämt. När Tamino utfört allt enligt Sarastros befallningar får han sin Pamina. Ett kluvet slut. Lyckan uppnås genom att man klarar tester och priset är prinsessan. Det intressanta är att Papageno inte klarade testerna men ändå får sin Papagena. Sensmoral: prinsar och prinsessor är fast i gamla strukturer men hippies eller vanliga glada underklass-människor kan göra som de vill.

Trollflöjten är en av världens mest älskade operor och det märks, föreställningen är nästan slutsåld långt in till slutet av mars. Om handlingen inte är perfekt dramaturgiskt gör inget, det är en ren njutning att sitta i salongen och ta in musik, sång, scenografi och kostym.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Mozart, Trollflöjten

Casino av Ofelia Jarl Ortega har Stockholmspremiär på MDT

19 februari, 2025 by Redaktionen


https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/02/unnamed-3-3.jpg”Casino”, koreografen Ofelia Jarl Ortegas nya performance, har Stockholmspremiär på MDT Moderna Dansteatern den 27 februari 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
Ofelia Jarl Ortega är tillbaka på MDT:s scen, där hon debuterade 2014 och har spelat flera verk sedan dess. Jarl Ortega är numera välrenommerad internationellt och spelar på internationella scener och har internationella team. Senast gjorde hon ett uppmärksammat stycke för schweiziska kompaniet The Field, som gästspelade på Weld i december 2024. 2018 vann hon “Prix Jardin d’Europe” på välrenommerade festivalen ImPulsTanz i Wien.

I sin nya föreställning fokuserar Ofelia på diasporan i Europa, närmare bestämt den latinamerikanska, i ett samarbete med dansarna Nina Sandino från Nicaragua, Jao Moon från Colombia och Ofelia själv, med chilenska rötter. Casino är vad salsadans kallats i Kuba, och syftar till platsen dit du går för att dansa. I den här föreställningen blir ”Casino” en fiktivt dansgolv i en latinamerikansk klubb för socialdans för par, där dansarnas egna relationer till salsa ekar i deras kroppar genom en repertoar av historiska och personliga minnen. Genom dansarnas engagemang och ljuden av deras steg är musiken närvarande i sin frånvaro. På ett subtilt, återhållsamt, detaljerat och lekfullt sätt möts de tre dansarna och kopplar samman med varandra, och misslyckas med det samtidigt.

Efter världspremiären den 23 november 2024 på Dansplats Skog, i Stråtjära, visas ”Casino” vid 4 tillfällen på MDT Moderna Dansteatern, mellan den 22 februari och 2 mars 2025. Verket turné till bla Dansehallerne i Köpenhamn, i april 2025.

Arkiverad under: Dans, Scen, Toppnytt

Korruption speglas ur desperat visselblåsares perspektiv genom udda genreglidning – En folkefiende på Göteborgs Stadsteater

18 februari, 2025 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Fritt efter Henrik Ibsen

Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld

Scenografi och kostymdesign: Siri Areyina Wilhelmsson

Maskdesign: Elin Bergström

Ljusdesign: Sofie Grynning

Komposition och ljuddesign: Daniel Fogh

I rollerna: Jesper Söderblom, Josefin Neldén, Fredrik Evers, Victoria Olmarke, Michaela Thorsén, Carina m Johansson, Johan Friberg, Odin Romanus och Aviva Wrede.

Premiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 15/2 2025

Spelas till och med 9/4

Låt mig först slå fast att denna uppdaterade bearbetning förtjänar en grundlig genomgång. Kontentan kommer vara att uppsättningen rekommenderas! Här finns mycket att hämta fast jag är överens med somliga kollegor, om att speedade situationskomiken som övergår i fars borde hållits tillbaka i flera scener, frestelsen till grovkornig estetiken blev som väntat alltför stor hos ensemblen. Regissören skulle ha ansat bland uttrycken. Vad man tar med sig efter knappt tre timmar inklusive paus beror på vem man är och vad man varit med om. Kan redan nu hinta om att jag har egna erfarenheter av vad som brukar hända visselblåsare. För sådana är stöd hos inflytelserika avgörande för sällsynt framgång. Annars får du aldrig rätt även om du har rätt, vilket tyvärr är standard och dystra tesen hos såväl Ibsen som hos Viktor Tjerneld.

En Folkefiende spelas frapperande ofta på såväl Broadway som i West End och filmer har gjorts. I närtid har den satts upp flera gånger i Sverige, men de decennier jag varit intresserad av teater tror jag inte den spelats i Göteborg. Av Norges motsvarighet till Strindberg har jag istället sett Hedda Gabler x 2 (På Dramaten med Marie Bonnevie och på Göteborgs Stadsteater med Nina Zanjani), Peer Gynt, Vildanden, Ett dockhem och Frun från havet, vilka samtliga satts upp på Göteborgs stadsteater.

Som sagt varken sett pjäsen tidigare eller läst manus, men hittade en redogörelse på nätet. Researchen påvisar föga förvånande flera avgörande skillnader. Originalet består av fem akter. Läkaren vars avslöjande om giftigt badvatten driver dramatiken är yngre bror till stadens borgmästare, huvudpersonen har tre barn varav dottern är lärare, här finns en tjatig och utpressande svärfar och Thomas Stockmans bästa vän är en skeppare som reser till Amerika. Det sorgliga slutet när precis alla vänder sig emot sanningssägaren har givetvis bibehållits i regissörens bearbetning, även om persongalleriet delvis har ett annat utseende och statister saknas. Urpremiären av En folkefiende 1883 bevisar att Henrik Ibsen inte bara var en pionjär inom naturalistisk dramatik, utan också visionär.

Stadsteatern verkar ha slutat med både sina introduktioner och att i programhäftena publicera externa miniessäer. På hemsida och i program ersätts den frånvaron delvis av utrymme åt regissörer. Dessutom uttalade de sig om sina uppsättningar i Vårsamlingen förra månaden inför fullsatt salong. Min poäng är att flera av anlitade regissörer, däribland Tjerneld som satte upp det underliga amerikanska dramat Skymningsrök på samma teater 2016, är ohälsosamt fixerade vid president Trump, anser att de vet bättre än den klara majoritet som ”vågat” trotsa medias ensidiga propaganda i USA. Och varför inte bry sig om de gigantiska problem Sverige brottas med, vårt förhöjda säkerhetsläge och bisarra rekord i bombdåd och skjutningar?

Flera av dessa kulturutövare vilka anförtrotts problemformuleringsprivilegium hävdar att representativ demokrati kan bereda väg för motsatsen. Visst existerar faran. Och skeden i europeisk historia förskräcker, har inneburit katastrofalt mörker. MEN att hela tiden argumentera mot utgången i fria val när vänsterliberal woke-ideologi röstats bort, är att på ett oansvarigt sätt ifrågasätta legitimiteten. Utvecklingen har inte reaktionära förtecken. Den kan härledas till otryggheten på grund av skenande våldsutveckling, genomslag för fundamentalism, DEI, ekonomisk tillbakagång och allmänt försämrade levnadsvillkor. Att bagatellisera faktorerna ovan skapar enbart ännu mer polarisering. Regissören menar ur sitt perspektiv att konfliktlinjerna från Ibsens tid fortfarande existerar.

Efter premiären ska betonas att jag i viss mån kunde pusta ut. Vad var och en av åskådarna, vilka för övrigt adresseras i En Folkefiende (om jag förstått rätt finns förfarandet med som scenanvisning), kommer läsa in i denna lika uppfordrande som sorgliga moralitet kommer skilja sig åt. Besatt av labb-svaret satsar doktor Stockman – med övertygande frenesi gestaltad av Jesper Söderblom. Hans verktygslåda utnyttjas till bristningsgränsen motsvarande monologen Dvärgen för några år sedan. Han stångar sig bildligt talat blodig ända in i kaklet, förstör samtliga relationer och krossas av stadens invånare. Tjerneld beskriver vägen mot undergången för idealisten som blir fanatiker, genom att lyfta fram hans asociala beteende, modet att vara obekväm kosta vad det kosta vill. I detta fall en ansvarig läkare medveten om att förgiftat vatten kan orsaka mycket värre skada än eksem.

När han till slut manövrerat sig fram till talarstolen avlossas verbala attacker mot de enligt honom fega åhörare han vänder sig till. När han skällt ut dem/ oss för att inte stoppat export av vapen till krigförande länder eller vårt beroende av fossila bränslen etcetera, toppas utskällningen av smädande epitetet högerpopulister. Den djupt korrumperade entreprenör Fredrik Evers lustfyllt framställer, som i scenen agerar egenrättfärdig moderator, levererar då uppsättningens nyckelreplik. Häver nämligen upprörd ur sig ”fascist”, ett epitet förment goda krafter älskar att klistra på meningsmotståndare. Vad han utbrister belyser ett fenomen i vår offentlighet som visat sig vara extremt kontraproduktiv.

Vridscenen på den rymliga scenen tas givetvis i bruk. I motsats till exempelvis Gatsby och Skål för livet är dock scenografiska lösningar inte vad det satsats mest krut på. Den är funktionell, inbjudande och efter paus när också salongen tas i anspråk kal, när vi befinner oss i spatiös lokal omgjord till ateljé och kulturcenter. I övrigt skiftas emellan scener på lokaltidningens redaktion och från ofärdigt inredda vardagsrummet i det hus paret Stockman köpt där flyttkartonger av outgrundlig anledning ligger ouppackade. Handlingen initieras i denna interiör i vad mannen i huset sammanfattar som förfest till planerat inflyttningskalas. Sofia Stockman i vida kläder (frilansaren Michaela Thorsén känd från tv-serier i vad som troligen är debuten på denna scen) beter sig hyperstressad när alltfler gäster dyker upp och i högtalarna sjunger Joe Cocker en av sina extatiska hit, en cover på låt av Traffic.

Hörde idag ett viktigt samtal på Youtube arrangerat av Axess på temat civilkurage. Ibsens omutlige budbärare får samtliga i sin närhet emot sig när han inte backar. Vi som är allergiska mot hyckleri känner igen oss. Samtidigt måste framhållas att uppsättningen vars ton genomgående är dramakomedins doppad i omåttliga skopor fars jämte en obevekligt bottenlös tragik; demonstrerar hur demokratiska processer kan sättas ur spel på inte minst kommunal nivå. Nepotismen flödar liksom cancelkultur. Flera bitska komedier på stadens Stadsteater och Folkteatern har satt fingret på dylika missförhållanden.

Stundtals överträffar verkligheten dikten. Se bara på Alingsås, Botkyrka, Södertälje, Sigtuna, Malmö för att nämna några av de mest flagranta fallen. Jag intervjuade för drygt tio år sedan en journalist på Uppdrag granskning efter att Göteborg skämt ut sig och var föremål för en handfull granskningar i SVT. Tänker på hur visselblåsare behandlats. Googla gärna på Ulla Gustavsson (Simförbundet), Karin Törnqvist (Göteborg Energi), Anders Kompass (FN), Berit Önell (tidingen Norra Skåne) och Anders Ahlmark (Sjöfartsverket) vars öde blev till pjäs på Göteborgs Stadsteater. Peter Bratts självbiografi rekommenderas och internationellt är bland andra förstås Edward Snowden en förgrundsgestalt.

Medveten om att texten blivit något mer än en konventionell recension. Ensemblen och iscensättningen gav upphov till många tankar. Impulserna en svårdefinierad uppsättning väckte bottnar i att jag kände igen mig. Hade ett tag en till synes trygg position i SEKO i egenskap av redaktör, ledamot i repskap på nationell nivå, kulturombud med mera. Vid denna tid hade jag flera givande samtal på tu man hand med dåvarande LO-ordföranden som sedermera utsågs till minister. Några år senare inträffade fallet, från att ha status till att behandlas som paria. Miste alla uppdrag, vilket påverkade mycket negativt så klart. Utlösande ”brott” enligt den person som utdelade domen, (s) märkt SDN-ordförande vid sidan om: Kontakt tagen med LO-tidningen/ Arbetet angående extremt hög sjukfrånvaro och lika exceptionella besvärsvärden i arbetsmiljöenkät. Blev under samma period verbalt attackerad av fifflande chef (han tvingades sluta) efter en kritisk krönika, utan stöttning från mitt fackförbund. I motsats till den tragedi Jesper Söderblom så skoningslöst exponerar, hade jag lyckligtvis stöd av arbetskamrater, slapp den utfrysning hans larmande läkare utsätts för.

Vill ånyo ta upp mängden farsartade inslag vilka förstärker drag hos persongalleriet. Blir till karikatyrer. Dessa genomförs i sedvanlig skicklig stil av främst rutinerade gardet Victoria Olmarker, Carina M Johansson och Fredrik Evers. Olmarkers begåvning för komisk tajming lyfter flera scener. Snyggt balanserande på sin elscooter ter sig Evers överlägsne individ som stadens nav, sitter på många stolar med fingrarna i syltburken. Intressekonflikten mellan att vara affärsman och tidningsägare känns konstruerad. Hans Rickard framstår som mer slipad än så. Den skenbart lyckliga, sedermera stressade och efterhand desperat vädjande Sofia Stockman spelas med hetta av Michaela Thorsén, vars kunnande gjorde avtryck på Trixter i fjol.

Tycker mig märka att Josefin Neldén från fasta ensemblen på Backa – dessutom aktuell på bio som kanalsimmaren Sally Bauer – förtjust sätter tänderna i en stereotyp, en osympatisk maktmänniska. Ett manipulativt kommunalråd ömsom stramande upp sig, ömsom exploderande av raseri gentemot brodern. Med några dygns distans till omtumlande premiären kan man se förtjänster med estetiska mixen, kuttingen kan vändas. Dråpligheterna publiken skrattar åt ger relief till hopplösheten i finalen. Regissören tillfogar på så vis än mer svärta, mer tyngd genom dess kontrastverkan.

Ungdomarna Aviva Wrede (recenserat henne i stark monolog hos GEST) och Odin Romanus vars genombrott i fjol lät tala om sig, tillför med sina ifrågasättande roller härlig vitalitet. Johan Friberg träffar mitt i prick med Horster, fram till rörande kulmen den omöjlige sanningssägarens bundsförvant, med slängigt självförtroende och en förunderlig förmåga att beviljas kulturstöd blir han sinnebilden för gynnade kulturarbetare vilka lärt sig hur ett genompolitiserat ansökningsförfarande kan genomskådas (armlängds avstånd är mest en retorisk figur). Friberg framstår som oerhört trovärdig i sin blinkning till kämpande kollegor. Detta sidospår kunde ha utvecklats än mer, fast Horsters tilltänkta projekt i spillrorna av förödelsen, uppfattas som det ultimata sveket av vännen, vars orubblighet gjort honom till en folkets fiende. Hade det inte rört sig om en ofta spelad klassiker skulle jag självfallet inte röjt intrigen. Hoppas texten väckte din nyfikenhet. Denna version av En folkefiende är som framgått värd att beskådas. Och tankarna drar lätt iväg när man funderar på intrig och budskap.

mitt foto på applådtacket

Övriga foton: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teater Tribunalen sätter upp Kapitalet på scen

17 februari, 2025 by Redaktionen

Teater Tribunalen i Stockholm sätter upp den legendariska politiska boken Kapitalet på scen.
Kapitalet är skrivet av Karl Marx och för att sätta upp den på scen har Dror Feiler och Emil Boss samarbetat. Urpremiär 24 februari 2025.
.

Dror Feiler skriver i ett pressmeddelande:
Det är de ekonomiska förhållandena som bestämmer medvetandet och inte medvetandet som bestämmer de ekonomiska förhållandena”
Första gången jag hörde det var jag fyra år gammal.
Jag förstod inte vad den betydde då, men nu, 70 år senare, vill jag genom att sätta upp Das Kapital av Karl Marx som ett musikdramatiskt agitatorium dela med mig av denna sanning.

Om föreställningen:
• Karl Marx bidrar med fotnoterna ur ”Das Kapital”.
• Emil Boss, poet och fackligt aktiv, har samlat vittnesmål från vår tids utsatta migrantarbetare.
• Dror Feiler gör musikalisk åverkan på vår verklighetsuppfattning med en samling speldosor, mekaniska instrument och ljudmaskiner.

Tillsammans skapar de ett musikdramatiskt Agitatorium om det kapitalistiska systemets mekanismer – för sångare, skådespelare, kör, vävare, snickare och mekaniker.

Texter: Karl Marx samt intervjuer med migrantarbetare i Sverige
Idé och ljudgeneral: Dror Feiler
Med: Kirsti Torhaug, Dror Feiler, Emil Boss, Henrik Dahl, Erik Bonk, Magnus Lindberg, Fabian Magnusson, Hanna Melanton Appelfeldt samt Teaterkören.
Dramaturgi: Henrik Dahl och Fabian Magnusson
Scenografi och förste maskinist: Magnus Lindberg
Kostymdesign: Ulrika van Gelder
Ljusdesign: William Wenner och Lina Benneth
Snickare: Erik Bonk
Teknisk assistans: Assar Firus Norrman, Jan Ärfström, Alexander Acke Engström
Konstnärlig ledare: Henrik Dahl

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kapitalet, Kapitalismen, Karl Marx, politisk teater, Teater tribunalen

Omvälvande besked som fysisk och fantasifull musikteater för de minsta – Poängen med Pekka på Masthuggsteatern

16 februari, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Lina Ikse

Av konstnärligt team och ensemble

Dramaturgi och text: Kristina Ros, Lisa Färnström

Regi: Lisa Färnström

Scenografi och kostymdesign: Råger Johansson

Komposition och ljuddesign: Anna Gustavsson (basklarinett: Gunnel Samuelsson)

Ljudmix och ljuddesign: Erik Dahl

Ljusdesign: Anna Wemmert

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Åsa BodinKarlsson, Eli Felicia Edelbo-Christensen och Helen Hansson

Urpremiär 14/2 2025 på Masthuggsteatern i Göteborg

Spelas till och med 12/4 på teatern vid Masthuggsterrassen och på turné

Ålder: 4 till 8 år

Osäker på vilken premiär det rörde sig om. Men i närtid recenserades en uppsättning som möjligen utspelades på Backa utan primära målgruppen på plats. Kändes konstigt. Denna gång kommer ett ansenligt gäng småttingar med föräldrar och kanske andra anhöriga. Alla blir de välkomnade av skådespelarna före insläpp. Två kvinnor och en person definierande sig som hen ser nästan identiska ut, presenterar sig och talar om att de alla tre är Pekka. Tre varianter av karaktären klädda likadana, iförda glasögon och sannolikt peruk visar de att fastsättande av lösmustasch är den avgörande pusselbiten i förvandlingen till rollen. Publiken anmodas ta av sig skorna och får veta att luften inte är den mest behagliga på grund av pågående stambyte. Vi placerar oss längs tre sidor med barnen på golvet runt den ovala scenen vars underlag liknar det som används vid brottningsmatcher.

Premissen för denna devising-uppsättning är att Pekka symboliserar vanemänniskor vilka identifierar sig med sin anställning, på jobb där det mäts och redovisas, vars betydelse för dem inte kan övervärderas. Jobbet och sysslorna förenade med det har hos Pekka och hans likar synnerligen hög status. Arbetsglädje kombineras med stolthet över yrkeskunskap! Hur vetgiriga och kunniga är egentligen barn i förskoleåldern om vad deras föräldrar har för sig på dagarna? Tippar att det finns en nyfikenhet, att man frågar för att man vill veta. I Poängen med Pekka lanseras tämligen omgående pjäsens motiv, dess dramatiska nerv. Pekka x 3 nås av ett förödande meddelande från ledningen. ”Satsningen slog fel, jobbet stängs. Vi tackar för din insats” Beskedet möts med misstro och den gestalt som uppträder i tre identiska upplagor utgår från att meddelandet är desinformation. Ringer upp och hamnar i mardrömslik telefonkö. Under tiden får publiken reda på mer om nitiske vanemänniskan, dennes drömmar och medhavda matsäck med smörgåsar.

Regissören ser till att finurligt synka skådespelarnas aktioner, låter dem mestadels upprepa beteenden för att visa att vi har att göra med tre versioner av samma individ. Fast ibland upplöses enigheten i olika viljor. Kul grepp för den unga, teatermässigt orutinerade målgruppen fast oklart vad det syftar till. Masthuggsteatern förklarar tematiken: ” Svängig och klurig musikteater om hur en kris kan bli starten för något nytt”. Vem är jag eller snarare vem vore jag, om uppdraget jag tillfredsställd utför mot betalning tar slut, är musikteaterns centrala frågeställning. Delvis samma tematik förekommer i Bob Hanssons Gunnar, en pärla till roman.

Kan skjuta in att jag efteråt kom i samspråk med Erik Dahl vars musik jag recenserat. Han menade att greppet, det vill säga detta fokus på pliktuppfyllande föräldrar vilka för sin familjs försörjning måste lägga en stor del av sin på jobbet är ovanligt. Jag jobbade för övrigt i drygt trettioett år i för allmänheten ganska okänd anställning som postiljon i nattlag på postterminal. För att klara av den tillvaron behövdes fungerande rutiner i vardagen, tålamod och egna belöningar som en slags etappmål för att härda ut. Förvisso uppstod ibland arbetsglädje vilket inte ska förnekas. Under några varvades för övrigt tiden i produktion med berikande uppdrag som facklig redaktör. I motsats till Pekka påstod jag aldrig att jag var mitt jobb, även om jag satte en ära i att utföra skiftande sysslor väl. Såg däremot kollegor som fullt ut identifierade sig med sin position och verksamhet på min stora och kontinuerligt föränderliga arbetsplats.

Under tiden den drabbades öde slutgiltigt bekräftas, efter att han äntligen tror sig om att ha nått fram till ledningen telefonledes, uppstår mer eller mindre utflippade händelser när den förtvivlade Pekka väntar. Gäller ju att under en trekvart fånga en publik med spring i benen, få dem koncentrerade på att lära känna någon som kunde vara deras förälder. Detta sker med sånger, rolig rekvisita, inspelade röster från bland andra skådespelaren Annika Nordin, eggande ljussättning, intimt tilltal och sprudlande uppfinningsrik koreografi fylld av kullerbyttor och blåst som får anti-hjälten på fall. Uttrycksmedlen i Poängen med Pekka är en mix av allvarstyngt berättande, underhållande fysiska krumbukter vilka ofta flirtar med barns fascination för djur och det spännande beat och melodier som kompositör Anna Gustavsson tillför. Vill plussa extra för spännande musik.

Manus har sina luckor då somligt som inträffar saknar stöd i repliker och ramberättelsen. Möjligt att de yngsta åskådarna i högre utsträckning anammade att Pekka-figuren tillfälligtvis förvandlas till hund i koppel som slitit sig, till insekt och tjuvaktig trut som vill åt begärligt pålägg. Varelser kring Pekka tar enligt upphovsmakarna kontakt med honom. Låt oss kalla det magisk realism. Utan att texten signaler det för barnteater närmast obligatoriskt lyckliga slutet, får vi genom förändrad musikalisk stämning en dos hopp. Vi lämnas ändå ovetande om fortsättningen I Pekkas liv, får själva fylla i vad framtiden kan tänkas ha i sitt sköte.

Masthuggsteatern hade före premiären haft testpublik. När jag lämnar dem undrar jag vad förskolebarnen tar med sig. Rappa skådespelare tar sig inkännande in i ett manligt tänkande genom sina kroppar och röster, skapar på ett rörande sätt förtrolighet, närvaro och emellanåt ett mystiskt skimmer. De frigör sig från vardagen, med dess nödvändiga rutiner för att livspusslet ska stämma. Något har gått förlorat, men annat kan träda in i stället enligt teamet bakom denna tankeväckande produktion.

Foton Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in