• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Tidsuppfattning utforskas enligt Iggy Malmborgs sällsamma schema – Mot slutet på Backa Teater

5 mars, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Manus & regi: Iggy Malmborg

Scenografi & kostymdesigner: Maja Kall

Ljusdesigner: Ulrich Ruchlinski

Ljuddesign och produktion danslåt: Simenon Pappinen Hillert

Maskdesigner: Josefin Ekerås

Kompositör: Kristina Issa

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Jannah Shermis, Emelie Strömberg, Ulf Rönnerstrand och Latifa Esmailian Malm (inspelad röst)

Urpremiär 28/2 på Backa teater på Hisingen

Spelas till och med 16/5

Från 6 år

Det är frustrerande för en skribent att i perioder drabbas av skrivkramp. Recensionen borde definitivt ha varit klar för länge sedan, inte minst av det skälet att uppsättningen erbjuder fräscha vinklar på ett fenomen vår tillvaro styrs av. Och skrivprocessens oerhörda tröghet blir än mer obegriplig med tanke på att jag sammanfattningsvis gillade uppsättningen, lämnade ön på andra sidan älven med ett leende på läpparna. Att somliga episoder ter sig relativt larviga, rent av barnsliga hyser jag som någorlunda förståndig pensionärviss förståelse för. Telningarna ska roas samtidigt som de förhoppningsvis får nya insikter, saker att fundera över och diskutera. Under 86 noga reglerade minuter inklusive paus i 14 av dem exponeras publiken för en förunderlig mix. Nonsensartade övningar varvas med tankeväckande aspekter. Dessutom interfolieras vissa inslag av körsång, vackra ordlösa hymner skrivna av Kristina Issa. Många scener illustreras av en skådespelare medan somliga moment kräver att en grupp genomför uppgiften.

Mot slutet saknar linjärt narrativ, varför scenkonstverket kan likställas med en undersökning där en radda beteenden och handlingar av varierande fastställd längd, avslöjar om tiden går snabbt eller tvärtom masar sig fram. Vad vi upplever kan som bekant väsentligt skilja sig åt, även om tiden alltid tickar på i samma precist mätbara hastighet. Hör till saken förstås att perspektivet hos Backa anpassats för barn precis skolmogna, barn i upptäckaråldern med spring i benen vilka kontinuerligt behöver suga åt sig kunskaper och normer, för att framgent bli socialt fungerande varelser. Den vetenskapliga termen är socialisation, något jag kan erinra mig från cirklar i (barn)psykologi.

Premiären går av stapeln en udda tid, 11:00 på en fredag. Ett par mycket engagerade klasser från årskurs 1 sitter längst ner på läktaren. En av deras lärare berättade för mig att de redan hade teatervana. För oss som inte är primär målgrupp blir det en påtaglig bonus att se dem röra sig rytmiskt till taktfast danslåt, påpeka för Ylva Gallon att stryka gul målarfärg på närmaste omgivningen inte kan kallas för att pyssla och uppmana paret som fått i uppdrag att pussas att avstå. Den ovala scenen är renons på dekor, ger intryck av att vi befinner oss inne i en gigantisk cistern.

Det är första gången Iggy Malmborg skriver för en riktigt ung publik, vilket medges vara pirrigt. Men han anser att tematiken berör oavsett ålder och att den inbjuder till sedvanlig komplexitet. Malmborg har turnerat med egna produktioner i Europa under femton år. Denne psykoanalytiskt inriktade minimalist skiljer ur sig med en estetik som gärna renodlar. Har flera strängar på sin lyra då han också är skådespelare och medverkat i några uppmärksammade filmer.

Ska sägas att jag lärde känna honom som teaterman först i och med Försök X 3 på vår Stadsteater i höstas. Bortsett från monologen skapad i samarbete med Jesper Söderblom fann jag resterande Försök alltför konstruerade för att falla mig på läppen. Tänk en tiodubbling av danska Dogma-regissörernas avsiktliga inskränkningar minus danskarnas brännande budskap. Så för mig hörde dessa övningar hemma på Scenskolan eller motsvarande. I jämförelse funkar manus i forskningsarbetet om tiden (troligen växt fram i samarbete med ensemblen som devising) betydligt bättre. Man har tittat på hur olika kulturer mäter eller relaterar till tiden, detta helt centrala begrepp. Ensemblen har tillsammans med regissören experimenterat och undersökt fenomenet under repetitionstiden.

Förutsättningarna förklaras i en introduktion. Vi får veta vart vi ska rikta blicken om vi vill följa med i fastställda schemat. I högtalare meddelar en inspelad röst vad varje scen går ut på och antal personer som ska utföra ålagd uppgift. Alla skådespelarna som sitter och väntar på instruktioner räcker upp händerna, ivriga på att utföra diverse uppdrag. Kivas egentligen inte alls, utser utan mankemang villiga också till de jobbigaste övningarna. Malmborg har inte lagt något fokus på schismer förrän på slutet när grundvalar utmanas. Då uppstår oenighet, upproriska tendenser. Vad händer om bestämd ordning trotsas och vem bestämmer egentligen? Rönnerstrands replik om att de i egenskap av skådespelare måste förhålla sig till skriven text ger upphov till en konflikt som behöver få sin lösning.

Bakom skådespelarna finns en stor klocka med minutvisare. Och en röd markering ovanför dem i storlek av en tennisboll markerar var föreställningen befinner sig. När markeringen rört sig i sin omloppsbana tillbaka till utgångspunkten är föreställningen slut.

Tre av skådespelarna har jag sett i ett otal färgstarka roller under 2000-talet. Syftar på Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon och Emelie Strömberg vilka gestaltat flera minnesvärda huvudroller. Adel Darwish kom 2016 från Syrien där han studerade film och teater. Han som debuterade på Backa som dramatiker tre år senare är därtill utbildad på Högskolan för scen och musik. Den femte personen Hannah Shermis, har på sitt cv turnéer i Europa med My Dear Companion (vars konsert i fjol på Storan recenserades här) och duon Eldstorm. Och hon leder Göteborgs Countrykör. I Mot Slutet består hennes huvudsakliga insats i att anföra när ensemblen brister ut i finstämda, ordlösa hymner. Körsången avgränsar sjok, utgör en stämningsfull ram, en andhämtningspaus som ger utrymme för reflektion. Helhjärtat, ibland initialt prövande, tar man sig an samtliga uppdrag. Stundtals får jag anledning att fundera på huruvida det i regin lagts in anvisningar som uppmuntrar improviserade moment. Tilltalet sitter efter att ha testats på referenspublik. Emelie Strömberg visar skickligt upp en min av förlägenhet inför ett danssolo.

Vad skådespelare sysselsätts med rent konkret? Deras och publikens tidsuppfattning undersöks som nämnts i korta tablåer (varierar från 1 minuter till 3-4 minuter). Dessa episoder ägnas åt att dansa till techno, snurra runt så fort kroppen kan, skratta, vissla, gäspa, pussas och mycket mer. Somliga aktiviteter, vissa händelser sticker ut. Det finns sju(!) föreställningstekniker, en konsult i kast och slagsmål har anlitats och två experter på flyginstruktion och att rigga med sele.

Innan min genomgång avslutas vill jag lyfta fram tre inslag som etsat sig fast. Tänker på ”normbrytande” illustration av lustfyllt slagsmål emellan en man och kvinna vars masochistiska inslag förbluffar. En höjdpunkt är Ulf Rönnerstrands monolog, en anekdot som torde ha gått rätt in hos den orutinerade delen av publiken. Han vittnar om frustrationen över att inte få lov att bestämma själv, evinnerlig väntan på att bli vuxen. Alldeles före paus sker något spektakulärt när Adel Darwish försvinner genom väggen.

Efter att ha vistats 14 minuter i för oss iordningställd loge/ pausrum återvänder vi till våra platser på läktaren. Vi konstaterar att skådespelaren saknas. Han dyker spektakulärt nog upp hängande i luften (se bild ovan). Filosoferar där över detta med tempus och det logiskt omöjliga i att fixera ett nu. ”Kan väl inte finnas flera nu på en gång”. Han knyter välfunnet an dåtid med framtid. Tidens obevekliga gång avhandlas på ett originellt och belysande sätt. Underliggande temat är synnerligen intressant oavsett ålder. Kretsar kring frågan i vilken utsträckning vi kan styra vår tillvaro. Hur ofta har vi kontroll och hur ofta är vi utlämnade till omständigheter bortom oss själva?

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Kampanj för att rädda Bio Zita

5 mars, 2025 by Redaktionen

Zita Folkets Bio, i hjärtat av Stockholm, står inför en akut ekonomisk situation. Zita Folkets Bio uppmanar nu alla filmälskare och kulturintresserade att hjälpa till att rädda Stockholms viktigaste biograf.

Ett pressmeddelande:
Biografen drivs med passion och till stor del av ideella krafter. Nu satsar vi allt för att överleva i en tid av inflation, höjda hyror och minskade bidrag.

Trots en lojal publik som successivt har hittat tillbaka till biografen efter pandemiåren, ett starkt engagemang från personalen och det nyligen tilldelade ärofyllda Europa Cinema priset för Bästa programsättning i Europa 2024, riskerar Zita att tvingas stänga sina dörrar. Efterdyningarna av pandemin har förvärrat situationen, och utan omedelbar hjälp står biografen nu inför en osäker framtid.

Åsa Widman Falewicz, tf verksamhetsledare på Zita:
”Zita är mer än bara en biograf. Det är en mötesplats för filmälskare, en plattform för unga filmskapare och en plats där filmhistoriens klassiker kan upplevas på stor duk. Vi vill fortsätta vara en av Stockholms mest betydelsefulla biografer och en vital del av stadens kulturliv. För att detta ska vara möjligt ber vi nu om allmänhetens stöd.”

Zita Folkets Bio uppmanar nu alla filmälskare och kulturintresserade att hjälpa till att rädda Stockholms viktigaste biograf. En central punkt i Stockholms kulturlandskap där nya filmröster får möjlighet att visa sina verk och träffa publiken, där filmer från alla världens hörn visas på repertoaren men också genom biografens många filmfestivaler och filmserier, och med en gedigen filmpedagogisk verksamhet som når ut till stadens och regionens många unga.

Nu lanseras en Rädda Zita-kampanj för att mobilisera allmänhetens stöd och säkra biografens framtid. Först och främst uppmanas alla filmälskare att besöka Zita. Vid köp online går det att donera en summa vid biljettköpet. Att ge bort presentkort och biobiljetter är en uppskattad gåva som sprider glädje och bidrar också till biografens överlevnad. För den som vill engagera sig mer långsiktigt erbjuder Zita möjligheten att bli medlem i föreningen vilket ger förmåner och rabatter. Sist men inte minst går det alltid att swisha ett bidrag till föreningen.

Senare i vår kommer vi att arrangera en stödkväll på Zita. Detta blir en kväll fylld av film, musik och gemenskap, där vi tillsammans firar Zita och samlar in viktiga medel. Mer information om detta evenemang kommer inom kort.

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt Taggad som: Bio Zita, Folkets bio

Nordens största escape room öppnar i Göteborg 4 april när Berengaria flyttar till Avenyn och ger möjlighet för deltagarna att interagera med skådespelare

4 mars, 2025 by Redaktionen

När Berengaria Escape Room öppnar vid Avenyn i Göteborg den 4 april blir de 240 kvadratmeter stora lokalerna, fyllda av spänning och mysterier, Nordens största i sitt slag, skriver ett pressmeddelande:
Unikt för detta escape room förutom ytan är att deltagarna – det kan vara alltifrån familjer och kompisgäng till företagsevent – i spelet får agera interaktivt med skådespelare i olika miljöer, världar och tidsepoker för att kunna ta sig tillbaka till nutiden.
– Det är som att kliva in i en filmscen där du själv kan påverka handlingen, säger grundaren Albin Stööp.

När Berengaria Escape Room öppnar på Teatergatan vid Avenyn i Göteborg den 4 april blir det den största satsningen i sitt slag i Norden.
På en 240 kvadratmater stor spelyta ska besökarna ro i land den uppgift som följer med spelet.

Ett escape room är ett fysiskt upplevelseäventyr där deltagarna blir inlåsta i ett rum och genom att lösa olika ledtrådar och gåtor ska försöka ta sig ut därifrån. På Berengaria Escape Room heter själva spelet The Oracle som går ut på att 4–16 deltagare åt gången kastas in i olika miljöer och tidsepoker, och av oraklet får i utmaning att ta sig tillbaka till nutiden inom loppet av 70 minuter.

Målgruppen för satsningen är bred – man vänder sig till alltifrån företagsevent och möhippor till barnfamiljer och kompisgäng. Escape room-branschen befinner sig över huvud taget, även ur ett internationellt perspektiv, i en fas av stadig tillväxt. Globalt räknar man med ett tredubblat marknadsvärde från 2022 fram till 2032.

Unikt för Berengeria förutom det generöst tilltagna utrymmet är att besökarna i spelet också kommer kunna agera interaktivt med riktiga skådespelare.

– Det är som att kliva in i en filmscen där du själv kan påverka handlingen”, säger grundaren Albin Stööp. Skådespelarna får en ram att utgå ifrån men kan improvisera inom den ramen och inom egenskaperna för karaktärerna, samt förstås anpassa det efter stämningen och känslan hos deltagargruppen.

Berengaria Escape Room har tidigare huserat i mindre lokaler vid Sockerbruket i Majorna.

Arkiverad under: Scen, Spel, Toppnytt

Minutiöst lagarbete bakom finurligt skimrande juvel – Grand Hotell Spök på Teater Jaguar

3 mars, 2025 by Mats Hallberg

foton lIna Ikse

Av: Ika Nord (efter idé av Louise Juliusason)

Manus, regi & kostym: Ika Nord

Scenografi: Mika Lövsén & Torben Kulin

Musik: David Tallroth

Mask: Marina Ritvall

Dockor & attribut: Lika Lövsén

Sömnad: Mika Lövsén, Ika Nord och Frida Hallin

Ljus och teknik: Torben Kulin, My Persson och Dorian Anddersson

Medverkande: Louise Juliusson, Emil Klingvall & Torben Kulin

Urpremiär: 1/3 2025 (föreställning 13:00 söndag 2/3 recenseras)

Spelas till och med 8/4 hos Teater Jaguar på Storgatan i Göteborg, därefter på turné

Rekommenderad ålder: 4 – 9 år

Skådespelande mimaren Ika Nord är ju känd för en hel generation svenska barn genom Ika i rutan och andra tv-program. Hade ynnesten att se henne live i höstas på Festival Sentimental (recenserad här). Härom året samarbetade hon framgångsrikt med Teater Jaguar i Träd, hopp och kärlek. Att jobba med den tajta frigruppen gav uppenbarligen blodad tand. I nya uppsättningen riktad till förskolebarn och lågstadieelever har hon haft mycket att bestyra. Förutom originellt manus med överraskande tyngdpunkt står Nord för regi och iögonfallande kostymering. Man kan på goda grunder anta att också lustiga koreografin bär hennes signum. I några scener kan snyggt synkade, avsiktligt tillgjorda rörelser, beskådas. De har stort underhållningsvärde!

Musiken i denna milt uttryckt märkvärdiga berättelse som pågår i endast 35 minuter, spelar en inte oväsentlig roll. Multiinstrumentalist David Tallroth , Lars Demians ständige vapendragare, låg för övrigt också bakom musiken till ovan nämnda naturmystik. Hans tonspråk förvånar genom att det förväntat kusliga valts bort till förmån för ”umba-bumpa” låtar med tuba i centrum, stråk av tango, uppsluppna takter samt stämningsmättade fraser. Tallroth speglar kongenialt pjäsens förunderliga anda.

Unga publiken hade sannolikt ställt in sig på att bli skrämda. Istället levereras en fantasifull inblick i en annan existens, utan bekymmer som skoskav och stress. Varelserna på Grand Hotell Spök vistas i en annan dimension bortom livet och komplicerade känslor. Att på detta vis försöka ingjuta hopp och tröst genom att avdramatisera dödens ohyggliga orubblighet, finner jag rörande meningsfullt. På ett minst sagt annorlunda hotell (där döda vilka förunnats en ny evig tillvaro checkar in) planeras det för fest. Ska bli show med olika uppträdanden och bal. Mössen tränar akrobatik, greve Lingonstolpe filar på tangosteg och vill deklamera egenskriven dikt medan mumien värmer upp. Populära hotellet har fått en gruppbokning, vilket medför problem när oannonserad gäst dyker upp. Håller ordning på allt och utför allsköns sysslor gör förstås ställets servile direktör gestaltad med ackuratess av Torben Kulin.

Scenografin består i första hand av en incheckningsdisk inramad av gråsvarta kulisser vilka föreställer hotellets interiör och hiss. Genom hissdörren gör skådespelarna med något undantag sortier och entréer. Regiarbetet är fenomenalt vad beträffar hur önskvärd laddning repats in i ett antal korta scener. Dessa ofta fragmentariska moment med sinnrika repliker fordrar ideliga klädbyten. Hur de tre skådespelarna hinner med alla detaljer, alla roande scener, framstår som smått obegripligt.

Svårighetsgraden ökar nämligen än mer, då trion utan assistans osynligt manövrerar mössen som handdockor plus pappfigurer längs en skåra upptill i dekoren. Möjligen har någon form av automatik monterats. Kontentan är att det är bland det svettigaste av bedrifter jag skådat. Två dagar tidigare beundrades cirkuskonster på Storan. Händelserika nya produktionen hos Teater Jaguar bör nämnas i samma andetag. Dessa märkliga varelser når dessutom sin kulmen i figuren som sträcker på sig i kofferten på bilden ovan. Ett ludd som komiskt nog skrämmer gastar och spöken på hotellet.

Inte utan att man undrar vad målgruppen tar med sig. Tippar på att skratten och förtjusningen över märkliga, ganska utflippade inslag, kan övergå till djupa tankar. Finns grogrund i manus för filosoferande med föräldrar eller jämnåriga lekkamrater. Ingen kan veta vad som inträffar eller ens föreställa sig ett icke-medvetande. Och somliga tror som bekant på en existens efter att hjärtat slutat slå. Publiken har hur som helst roligt åt antingen ömkliga eller stoltserande rollfigurer, vilka vistas i evinnerlig trygghet hinsides.

Torben Kulins har tilldelats pjäsens sammanbindande roll, reagerar med världsvan hållning på uppkomna egendomligheter. Hans samtrimmade medspelare Emil Klingvall och Louise Juliusson är strängt sysselsatta med att presentera sina löst skissade rollfigurer, något de löser med bravur med kul tonfall och gester. Några gånger förvandlas den kommenterande direktören till någon annan, förenas då med Klingvall och Juliusson i originellt synkroniserad dans till Tallroths suggestiva toner.

Pjäsens budskap sägs vara nyfikenhet och öppenhet som ett botemedel mot rädsla. Den är befriande ren från samtidsmarkörer av uppfostrande art. Jag får möjlighet att efteråt förmedla känslan av glädje över uppsättningen till den lilla, naggande goda ensemblen. Summa summarum: påhittig och smart barnteater när den är som bäst utförd en tajt ensemble, vars kapacitet sken ikapp med solen utanför.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Tips på filmer att se på Tempo Dokumentärfestival

2 mars, 2025 by Rosemari Södergren

Wishing of a Star

En favorit bland filmfestivaler är Tempo Dokumentärfestival som i år, 2025, pågår 3 – 9 mars. Som alltid bjuder festivalen på massor film från olika delar av världen, från krigets första dagar i Ukraina till bearbetning av vad som hände i Rwanda och hur djur betraktar människor i en avsides bulgarisk by till svenska poliser som arbetar med yttrandefriheten och en djupdykning i hur en astrolog i Italien hjälper människor att komma tillrätta med sina liv.

Här är ett utval av filmer från festivalen som jag rekommenderar. Missa inte dessa:

Wishing of a Star
En helt underbar film om Luciana , en kvinnlig astrolog i Neapel, Italien, som är en form av rådgivare åt människor. De söker upp henne för att de vill ha råd med något i sitt liv. Denna
Jag skulle vilja säga att hon fungerar som en mycket jordfast psykolog som lyssnar på människor och försöker få dem att förstå sig själv. Hon säger i filmen att utmaningen, eller det svåra, med hennes jobb som astrologisk rådgivare är att alla inte vet vad de verkligen vill. Det är vad hon försöker få dem att inse. Och som hon säger: ”Alla är inte heller beredda att jobba för att förverkliga det de vill”. Hon poängterar också att livet är förutbestämt, vi kan påverka och förändra. Filmen är en hybridfilm. En del är tydligt dokumentärt, andra scener är arrangerade.

Filmens regissör, Peter Kerekes (från Slovakien) kommer att gästa festivalen och hålla en att hålla en masterclass och möta publik under veckan.


Dialogpolisen
Vi får följa en grupp svenska poliser, dialogpoliserna, som arbetar med frågor kring yttrandefrihet och som är närvarande på gator och torg i samband med demonstrationer och olika manifestationer.
Regissören Susanna Edwards fick unik access och har följt dialogpoliserna mitt under valrörelsen 2022. Hon visar klipp och delar med sig av utmaningen att skildra en grupp och balansera berättelsen så den speglar nyanserna i detta komplexa arbete.
Vi får bland annat se några scenen med den danske koranbrännaren Rasmus Paludan. Vid nägra tillfällen har imamer och en del andra ledare inom muslimska församlingar samlats en bit ifrån koranbränningen och samlar folket där, för att motverka att de närmar sig Paludan. Rasmus Paludan påpekar till poliserna att den gruppen som samlas också borde ha sökt tillstånd. Nu har den gruppen ett arrangemang som egentligen bryter mot lagen som säger att man ska söka tillstånd för sådana samlingar. Jag tycker det är intressant att filmen lyfter fram denna fråga, den är värd att fundera på. Paludan har en poäng men å andra sidan har dessa imamer troligen hindrat våldsamma sammandrabbningar.
Denna dokumentär är mycket intressant och väcker många tankar och det finns mycket att diskutera kring det som tas upp.

Ultras
Läktarkultur och fotbollsfans är ett ämne som ofta debatteras och många har olika åsikter om. Barnfamiljer vill inte alltid gå på match för att inte riskera våldsamma situationer. Samtidigt är fansen viktig för lagen.
I den här Ultras skildras läktare i åtta länder i fyra världsdelar. Det sprakar av energi och vi får på film uppleva denna speciella atmosfär som är unik för fotbollsläktaren.
Filmens distributör beskriver filmen: Vi får en inblick i hur ett starkt subkulturellt sammanhang kan påverka och påverkas av sin omgivande samhällskontext. Det här är ingen granskning, det är en hyllning.

Aleque & Issay
Aleque & Issay är en feelgood-dokumentär Aleque & Issay är en feelgood dokumentärfilm för alla åldrar, så väl barn som vuxna. Genom fångade ögonblick får vi uppleva tvillingarnas resa på nära håll och ta del av barnens resa från småbarnsåren till skolåldern.

Trans MemoriaSurviving the Death Committee
Högintressant om hur iranske Hamid Noury genom en intrikat plan lurades till Sverige, där han greps, ställdes inför rätta och fälldes för folkrättsbrott. Genom vittnesmål i rättssalen och historiska berättelser från regimens offer skildras en historia om politiskt våld, sorg, kamp och skör rättvisa. En film som spänner mellan individens ansvar och komplexa internationella relationer.

Songs of Slow Burning Earth
Oerhört stark skildring av krigets första dagar i Ukraina. Filmen skildrar Ukraina under de två första åren av den ryska invasionen, och hur kriget gradvis blivit en del av vardagen för det ukrainska folket. Genom en audiovisuell dagbok utforskar filmen det fysiska och mentala landskap som präglar en nation i kris.


Silent Observers
Sex djur har huvudrollen och vi får se handlingen med deras ögon. Filmen utspelar sig i en bulgarisk bergsby där vidskepelse och folktro är stor. Det är svårt att ta till sig att detta är någonstans i Europa i vår tid. Människor är djupt vidskepliga och tror på fullt att en man har förvandlats till en åsna och en katt har blivit besatt av en vampyr.
På visningen under festivalen kommer det musiker och spelar filmmusiken live. Denna handlar om bulgarisk folklore och med djuren i en gammeldags by på landsbygden, i fokus.


En vacker och djupt berörande berättelse där filmaren återvänder till sin mammas hemland, Rwanda, långt efter mamman gått bort och träffar släktingar och hennes vänner och talar minnen, förstås om landets brutala historia. En film man får ännu djupare insikt i folkmordet där och i Burundi på 1990-talet. En film som vågar låta berättelsen ta den tid den behöver.

Mer om Tempo Dokumentärfestival hittar du dess hemsida här.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentärfilm, Filmtips, Tempo dokumentärfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in