• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Lilo & Stitch – passerar originalet med råge

20 maj, 2025 by Elis Holmström

Lilo & Stitch
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Dean Fleischer Camp

Disneys mest ovårdade, stökigaste och styggaste karaktär visar sig också vara den bästa spelfilmsversionen studion bjudit på det senaste årtiondet. Disneys försök att omvandla sina mest älskade och klassiska filmer från animation till traditionell spelfilm har inte gett det magiska resultat som studion – samt publiken, hade hoppats på. Filmerna har – trots jättelik budget, inte heller känts vidare lyxiga eller exklusiva, se bara till Guy Ritchies Aladdin som var ett skräckexempel på detta. Nu senast fick vi Snövit som inte heller var någon större succé, varken hos kritiker eller publik.

Men skam den som ger sig, för med Lilo & Stitch lyckas Disney äntligen att skapa ett genuint existensberättigande vad gäller sina nyversioner. Originalfilmen har inte heller samma legendariska status som nämnda Snövit eller Den Lilla Sjöjungfrun. Tvärtom är ursprungsfilmen en ojämn historia med ett berättande som haltar och vars karaktärer inte är värda att vistas i samma legendariska rum som andra älskade Disney skapelser.

Därmed finns det utrymme för förändring och innovation, något som regissören Dean Fleischer Camp ämnar att ta tag i. För efter introduktionen, som är i det närmaste identisk med originalet, utförs en snillrik men samtidigt vördnadsfull adaption som behåller de viktigaste elementen men som inte heller är rädd för att förnya och förändra. Ett fåtal regissörer besitter en förmåga att djupdyka i filmer med en historik, förstå vilka de viktigaste och mest älskade stunderna är – stora som små, och bevara dem i sin version. Fleischer Camp är en av dessa och de mest minnesvärda momenten är fortfarande här som de klassiska Elvis-låtarna samt de hysteriska upptågen från Disneys minst skötsamma figur.

Allt har dock en oväntad tyngd för att inte säga svärta, här finns nämligen en genuin känsla för dramatik. Detta manifesterar sig främst genom relationen mellan Lilo och hennes syster Nani, en relation som var både underutvecklad och ytlig i originalet men som nu blir filmens kärna. Det ursprungliga patoset om att finna sin egen familj och att stark vänskap mellan individer är oskiljaktig mot traditionella familjeband är centralt även här men betydligt mer drabbande. Detta överraskande resultat uppnås framförallt genom ett par snillrika justeringar vad gäller Lilo och hennes personlighet. Där den animerade förlagan är uppnosig och i många fall irriterande är hon här en betydligt mer sympatisk figur som kämpar mot utanförskap. Skådespelet från den unga debutanten Maia Kealoha i huvudrollen är imponerande och hon ger Lilo en emotionell intelligens som tidigare var helt frånvarande. Men den bästa insatsen kommer från Sydney Agudong i rollen som Kealohas syster. Där Nani endast var ett bihang förut är hon nu central för att göra systerrelationen trovärdig men framförallt intressant. Det finns en uppenbar kemi mellan Kealoha och Agudong som gör att scenerna mellan dem känns som mer än bara utfyllnad.

Att vi slipper alltför kända ansikten bidrar också till att berättelsen och dess karaktärer kan stå i centrum, för där andra adaptioner valt att befolka sin ensemble med stjärnor som Emma Watson och Angelina Jolie väljer Lilo & Stitch istället en rad okända ansikten som är hungriga och redo att ge sig i kast med filmens vision. Därmed känns filmen också sammanhållen och målmedveten, något som var helt frånvarande i exempelvis Snövit.

Men filmens sanna stjärna är givetvis den kaotiska bråkstaken Stitch. Nu animerad till perfektion skapas den ultimata inkarnationen av den skojfriske krabaten. Och då kaoset drar igång erbjuds lysande slapstick, komik och strålande komisk tajming. För trots sin ’’strama budget’’ på påstådda 100 miljoner dollar är Lilo & Stitch otroligt välgjord, detta genom en superb blandning av faktiska miljöer och koncentrerade doser digitala specialeffekter som är både övertygande och stiliga.

Lilo & Stitch är tveklöst den bästa adaptionen av en animerad förlaga som Disney någonsin bjudit på. Den är till och med så pass lyckad att den passerar sitt original med råge. Detta är en värmande, välgjord och dedikerad film som inte går att värja sig ifrån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Klassisk kultfilm-melodram blir engagerande familjeföreställning – Rännstensungar av Dice Theater

19 maj, 2025 by Mats Hallberg

Egen bild från föreställningen 17/5

Manus: Åke Hodell (pjäs) bearbetad för film 1974 Torgny Anderberg och Stig Ossian Ericson

Regi: Louis Lättman (konstnärlig ledare)

Ljus & ljud, teknik: Agnes Säfdal

Musik: Ernfrid Ahlin, Jules Sylvain, John Redland, Cornelis Vreeswijk

I rollerna: Mikael Alburg, Erik Sjösten Andersson, Linda Lättman, Amanda Holm, Jonathan Andersson, Martin Olsson samt sex barnskådespelare

Premiär: 16/5 hos Dice Theater på Karl Johansgatan i Göteborg

Spelas till och med 25/5

Vill till att börja med påpeka att sången har underordnad betydelse i Rännstensungar, vilket i praktiken innebär att jag hade fått klassificeringen om bakfoten. Allåldersföreställningen lanseras inte heller som musikal. Hur det förhåller sig? Den förmodligen mest ambitiösa satsningen på Dice Theater hittills, baseras på en film från 1974 med uttalat barnperspektiv, med bland andra Cornelis, Monica Z och Anita Lindblom i rollistan. Sedelärande filmen om busiga barn, en lam föräldralös flicka och hennes kämpande vårdnadshavare utspelas 1936. I den sjöngs ett knippe samtida svenska schlagers jämte ett par visor signerade Cornelis.

Första filmen kom redan 1944. Den bygger på en pjäs av Åke Hodell, annars mest känd som avant garde-konstnär (poet, dramatiker, prosaist, grafiker, text- & ljudkompositör) och vars skildring enligt honom var social satir. Hodell väjer inte för starka känslor, tar upp orättvisor och hedersbegrepp genom en omaka relation och en spirande förälskelse över klassgränser. Manus har sentimentala drag samtidigt som det vågar utmana. Här finns inte bara en änglalik, rullstolsburen flicka i 10-års åldern – upplyses i öppningsscenen att hennes sjukliga mamma ”rest bort” för gott – utan också ohederliga gårdsmusikanter, en ilsk portvakt, en kallhamrad kapitalist, lätt förvildad barnaskara som regerar sitt område samt en befogat rädd rikemansdotter utrustad med kniv.

Tillåt mig presentera Dice Theater grundad av Louis och Linda Lättman i februari i fjol, vars dröm om en teater med ett tilltal som intresserar publiken blev verklighet efter mödosamt fixande Jag bjöds in till invigningen som gick i allsången och improvisationskonstens tecken. Här erbjuds bland annat kurser, musikalshower, live-quiz och improvisationsteater. Paret träffades på Wendelsbergs skolscen där de examinerades. Linda åkte till London för att skaffa sig gedigen musikalutbildning medan Louis begav sig till Chicago för att förkovra sig i improvisationsteater hos världsberömda Second City. På Lindas meritlista hittas Sound of Music på Lisebergsteatern och genom att tillhöra Septemberteatern medverkan i Fru Lojal och Musikalen om Frigga (båda framgångarna recenserade av undertecknad).

föreställningsfoton Fredrik Aremyr

Den barnanpassade uppsättningens längd är 1 ½ timme inklusive paus. Ska påpekas att sitter man längst ut finns risk för att ena pelaren står i ens synfält, att sikten är något skymd. I ensemblen finns sympatiskt nog lika många vuxna som duktiga barn. De unga skådespelarna uppvisar en inövad frejdighet som smittar av sig när makt busigt demonstreras. Skaran har repat in ett fysiskt drivet samspel helt i synk och är föredömligt tydliga i leveransen av repliker. Kan i sammanhanget strö beröm också över vuxna aktörerna vilka utan problem når ut till publiken trots avsaknad av myggor. Uppsättningen är sevärd genom sin fartfyllda dramatik, förmedlade insikter om ett annat Sverige och genom missionerandet om vikten av goda gärningar.

Att jag emellanåt saknar fördjupande scener och trodde att jag skulle bli än mer berörd, berodde sannolikt på barnperspektivet vilket inte uppmuntrar nyanser, plus ett sentimentalt stråk gränsande till sagoberättande. Scenografin och rekvisitan är åskådlig, påvisar att viktigaste händelserna sker utomhus eller när landskapsmålaren möter konsthandlare eller hyresvärd. Scenkläderna är föredömligt kongeniala, speglar hur olika klasser var klädda i det bristsamhälle som rådde 1936. Uppsättningen lanseras med formuleringen ”en svensk klassiker är tillbaka – från hustak till hjärtevärme.” En välgärning att nya generationer får lära sig vilka knapra levnadsomständigheter som rådde för flertalet förr. Och åren före andra världskriget hade ytterst få medborgare tillgång till ett drägligt liv. Mästerliga Kvarteret Korpen och Åke och hans värld tangerar handlingens yttre förutsättningar. Tänk att frukt som äpplen och ballonger kunde ses som fest, att det regnar manna från himlen.

Det är inte lätt att frigöra sig från Cornelis Vreeswijks godmodiga strid och den truliga naivism hans gestaltning ger uttryck för i kultfilmen från 70-talet. Med den minnesbilden på näthinnan ska framhållas att Erik Sjösten Andersson (medverkat i succé hos Dice Theater och ingått i ensemble hos GEST) grejar att axla den krävande rollen riktigt bra. Hans frustrerade Fahlén tar plats, vill som bekant inte bara kunna försörja sig ärligen på vad han ägnar sig åt, är därtill filantrop som brinner för att ge stackars Ninni en operation som gör förhoppningsvis att hon kan gå och planerar en resa till landet för tajta gänget hänvisade till hyss på gården. Det strålar om Mikaela Alburg som den förlamade flickan sittandes i sin primitiva rullstol, med exakt den tonträff man hade förutsett, en beundransvärd prestation. Hon är för övrigt konstnärlig ledare för ovan nämnda Septemberteatern.

Att söta schlagermelodier ingår i föreställningen, gör att den bistra verkligheten fram tills den osannolika vändningen framstår med skarpare konturer. Ett genialt ironiskt drag av Hodell att sockra med dåtida hits som I min lilla värld av blommor. Budskapet om att hålla ihop, dela med sig och tro på att villkor kan förändras till det bättre förstärks. Alburg och övriga i ensemblen sjunger ömsom näpet, ömsom med energiskt schwung. Ett par förtjusande duetter blir det.

Regissören har fått till en för den yngsta publiken (vad det verkar) idealisk rytm i uppsättningen och sett till att resterande roller görs med den barska myndighet eller vänliga framtoning som ligger i respektive roll. Vi har på ena kanten Amanda Holm med meriter från Varbergs Teater som övervakande och försmådd portvakt och ett övertygande porträtt av principfast fastighetsägare från rutinerade filmskådespelaren Jonathan Andersson. I det motsatta lägret , förenklat uttryckt humanismens högborg, beskådas Linda Lättman vars rollfigur representerar Barnavårdsnämnden och Martin Olsson (också bakgrund i improvisationsteater och Wendelsberg) i roller som frukthandlare och läkare/ spelat i samma fotbollslag som Fahlén samt (om jag minns rätt) agerandes konsthandlaren – den betydelsefulla person som upptäcker den fattige Fahléns begåvning. Interaktionen dem emellan och gentemot huvudrollsinnehavarna samt med framfusiga kollektivet av barn, sker sömlöst i tydligt utformade scener. Ett par typer vilka visar sig vara lömska är förresten två manliga påvra gatumusikanter, vilka tecknas grovt av Lättman och Andersson som ett lustigt inslag. Vilka är när det kommer till kritan de goda och vilka hycklar i den tuffa hierarkiska miljön?

Å ena sidan gjorde kanske inte uppsättningen det omvälvande intryck jag bespetsat mig på. Å andra sidan, vilket väger tyngst, kan hävdas att Rännstensungar och vad den problematiserar inklusive Ninnis rörande öde och hennes välgörare, sammantaget är en rapp och tänkvärd teaterupplevelse kryddad med musik, idealisk för familj med barn i 10-års åldern och för klasser i mellanstadiet. Här finns mycket att utvinna. Om vådan av att ha förutfattade meningar, om gemenskap och om önskan om medicinska mirakel. Klassklyftor speglas och ifrågasätts. Ett tämligen lyckligt slut hör till genren. Ensemblen förenas förstås charmigt i klämmig final genom att brista ut i glädjefylld sång.

FOTON: Fredrik Aremyr

Arkiverad under: Scen, Teater

Filmrecension: Mission Impossible: The Final Reckoning – snyggt men varken mäktigt eller imponerande

18 maj, 2025 by Elis Holmström

Mission Impossible: The Final Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Christopher McQuarrie

Efter tre Mission Impossible-filmer tillsammans har Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie nått en sättning som tagit serien till sin absoluta topp. Med den tredje filmen Dead Reckoning skapade duon den bästa filmen i serien, det var också ett projekt som summerade vad den ultimata Tom Cruise-filmen är och var, besinningslös action, våghalsiga och dåraktiga stunts och en pojkaktig charm som övervann ’’petitesser’’ som ett kasst manus och ointressanta karaktärer.

Cruise och McQuarrie har med The Final Reckoning utlovat en film som skall överträffa allt som kommit innan. Det faktum att filmen också försenades som ett offer för den stora skådespelarstrejken 2023, har också lett till att skruva upp förväntningarna. Filmen är tänkt som en jättelik summering och hyllning till att som skett sedan den första filmen hade premiär 1996. Likheterna med Avengers Endgame är därför oundvikliga, det är ett avsked där man inte avser att spara på någonting.

Men där Endgame slutade i en historisk triumf blir The Final Reckoning haltande och tyngd av bördan att tillkännage den långa historiken. Det är uppenbart att Cruise och McQuarrie, precis som bröderna Russo vill skapa en kraftig distinktion mellan två filmer som – narrativt, är menade att gå hand i hand. Detta genom att ändra filmen visuellt men också innehållsmässigt. The Final Reckoning rör sig ifrån den distinkt skinande ljussättningen från föregångaren och skapar ett dovare mer återhållsamt – men snyggt, utseende.

Mer än något annat vill Christopher McQuarrie gå ifrån att bara leverera action som höjer pulsen och som får publikerna på fötter. Detta genom att lägga stor emfas på berättelsen men framförallt karaktärerna. Detta är ett beslut som i teorin borde applåderas och ses som en form av mognad, men som i praktiken inte fungerar. Mission Impossible har alltid kunnat komma undan med horribla logiska luckor, färglösa personer och klyschor genom en sällsynt briljans och förståelse vad gäller att iscensätta sina mest spektakulära sekvenser. Viljan att faktiskt visa på mer än bara spektakel är något som kräver ett klart bättre dramatiskt fundament och handlag än det McQuarrie besitter. The Final Reckoning vill – som många andra actionfilmer idag, skapa en sorts intern mytologi där tidigare händelser och personer från förr ska komma att spela en avgörande roll då allting kulminerar. Detta fungerar dock bara om det funnits en faktisk plan från första början. För precis som då James Bond – med Spectre och No Time To Die, önskade skapa kopplingar till det förflutna, där sambanden inte var avsedda att gå samman utan var konstruerade i efterhand, blir flera segment otroligt krystade. Många utlovade stora avslöjanden faller också platt då de känns som en ren efterkonstruktion. Manuset är fortfarande fyllt av klyschor och dialog som är så ödesmättad att den når parodiska nivåer.

Flera delar av filmen är också överlastade med exposition där spänning försöker byggas genom evighetslånga förklaringar. The Final Reckoning kastar sig också mellan olika platser, karaktärer och tillbakablickar något som gör att det hela framstår onödigt kaotiskt. Viljan att göra det hela känsloladdat får också varierat resultat, detta då McQuarries handlag för det emotionella inte direkt hör hemma på teaterskolan. Där Dead Reckoning besatt ett osannolikt tempo där allting kändes som en åktur i första klass är detta som ett enda djupt andetag med förhoppningen att den stora adrenalinrushen ska komma. Dessa förhoppningar infrias alltför sällan och löftet om att detta skulle tangera alla de galenskaper vi sett får ses som ren hyperbol.

De stora spänningsmomenten är förlagda till filmens final. En av dessa sekvenser är helt och hållet baserad under vatten, och även om det vi får se här är mäkta imponerande vad gäller ren teknisk kompetens är undervattensscener alltid långsamma och utdragna historier som sällan kan mäta sig med att åka motorcykel i motsatt trafik. Först då dubbeldäckarplanen plockas fram känns det som att filmen hittar hem. Här får vi se allt det vi lärt oss älska och beundra med Mission Impossible. Då blir hela biosalongen till ett jättelikt pojkrum där Tom Cruises galna bestyr charmerar, skrämmer och entusiasmerar. Det är en helt fantastisk sekvens som får en att undra varför övriga 130 minuter inte kan bjuda på samma rus.

Beslutet att förlita sig på sin berättelse och på nostalgi kunde ha resulterat i en oväntad triumf men The Final Reckoning stapplar in över mållinjen och når endast betyget bra. Detta som ett resultat av sin magiska flygplansakrobatik och en oväntat känslosam Tom Cruise som bjuder på sitt bästa skådespel på år och dagar. Men det går inte att undkomma att det som borde vara ett gränslöst actionfyrverkeri endast bjuder på en smärre knall. Det är svulstigt utan att någonsin vara mäktigt eller genuint imponerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionfilm, Christopher McQuarrie, Film, Filmkritik, Filmrecension, Mission Impossible

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

15 maj, 2025 by Rosemari Södergren

One to One: John & Yoko
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Kevin Macdonald

En dokumentär som känns som att jag får vara med John Lennon och Yoko Ono. Jag får en inblick i deras liv år 1971. En underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet. Det var tiden för protester mot Vietnam-kriget och president Nixon. En tidsresa till en epok som påverkat så många av oss. Dokumentären är ett underbart unikt tidsdokument skildrat genom John Lennon och Yoko Ono i New York under 1970-talets början.

Filmen utgår från One to One som är den enda solofullängd-spelning som John Lennon gjorde i USA. Spelningen gjordes som en välgörenhetskonsert för Willowbrook Institution i New York som arbetade med barn med intellektuell funktionsvariation. Andra stora artister som medverkar där är Stevie Wonder, Roberta Flack och The Plastic Ono Elephants Memory Band deltog.

Filmregissören Kevin Macdonald (The Last King of Scotland, One Day in September) har fått tag på tidigare opublicerade bilder, privata filmer och ljud från Lennons arkiv. Det är en fantastisk skatt från en av de stora ikonerna inom musik.

Vi får följa John och Yoko från deras första dag i New York i deras lägenhet i West Village. En lägenhet där cigarettrök och kanske annan rök hänger som en dimma i rummen och en tv som står på i ett. ”Jag gillar tv” förklarar John Lennon. ”Vad som helst som visas i tv”.

John Lennon dog tragiskt då han endast 40 år gammal blev ihjälskjuten i New York 1980. Yoko One som fyllt 92 har dragit sig under offentligheten, vilket är välförtjänt för sådan legendar som hon är.

Denna dokumentär är förstås en film som alla musikintresserade måste se, men den är mer än så. Den visar ett tidsdokument för en anda som rådde och som påverkat så mycket av dagens värld. Den är vacker, skör, stark, bedövande och engagerande.

Ett pressmeddelande berättar:
Ljudet har noggrant restaurerats under överinseende av Sean Ono Lennon, som också hyllar filmen för att den gett honom fler minnesbilder av hans föräldrar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, John Lennon, Yoko Ono

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

15 maj, 2025 by Rosemari Södergren

Uppskjuten tid
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Olivier Assayas

En filosofisk betraktelse om tid och om att gå i karantän. Vad händer när samhället ställs på undantag som under covid-pandemin? När vi måste leva i karantän: är det en positiv upplevelse eller en svår utmaning. I Uppskjuten tid för vi följa två vuxna bröder, filmregissören Etienne och hans bror musikjournalisten Paul, som under covid-pandemin flyttar tillbaka till sitt barndomshem på franska landsbygden då samhället stängdes ned i Frankrike. Både Etienne och Paul är nyskilda och har med sig sina nya flickvänner, Morgane och Carole. Ibland kommer också Etiennes tonårsdotter dit.

Även om många av oss inte hade tillgång till lika fantastiska hus på landsbygden att dra sig undan till och inte har samma trygga ekonomi som Etienne kan nog många känna igen beteenden och känslorna som de två bröderna och deras flickvänner visar upp. Filmen är fokuserad på de två bröderna, deras flickvänner blir mer som bifigurer. Deras känslor och upplevelser ges inte något stort utrymme.

De två bröderna har helt olika inställning till pandemin och allt den för med sig. Etienne är noga med att följa alla regler och riktlinjer medan hans bror Paul är irriterad över det intrång i hans vanliga liv som karantänen innebär. Ändå är Paul liksom Etienne väldigt lyckligt lottade. Paul har möjlighet att göra jobb som musikjournalist i radio, vilket han kan göra hemifrån. Etienne kan visserligen inte göra film men han tycks ha så bra ekonomi att han är trygg ändå.

Mycket från tiden under pandemin kan de flesta av oss känna igen även om de svenska makthavarna inte stängde ner samhället lika mycket. De som upplevde det svårt att inte kunna umgås socialt och inte leva som vanligt kan känna igen sig i Paul medan Etienne blir en symbol för de som upplevde att det var skönt att slippa de vanliga livets stress och krav ett tag.

Filmen är växlar mellan två olika slags scener. Dels får vi följa livet i barndomshemmet då de lever i karantän med munskydd och beställningar som körs ut med budfirmor och scener med inre monologer av Etienne till stillbilder då han funderar kring existentiella filosofiska frågor och drar paralleller till olika faser inom litteratur, film och annan kultur. Utan dessa inre monologer skulle filmen fått lägre betyg av mig. Trots att monologerna till stillbilder är helt utan aktion och väldigt stillastående lyfter dessa tankar filmen som helhet. Det ger ett filosofiskt mervärde och sätter fokus på existentiella frågor.

Filmens distributör skriver om filmen:
Uppskjuten tid är en lågmält komisk och ömsint film om familjeband, kärlek och de små katastroferna som uppstår när man har för mycket tid att tänka – och för lite att göra.

Jag tycker inte filmen är så komisk. Visst, de två vuxna bröderna smågnabbas ibland så där som säkert de flesta av oss kan känna igen sig i emellanåt. Men tja, det är mer vardagsdrama, familjeliv utan stora åthävor. Filmen tar sig fram i lugn och eftertänksam takt.

Jag kan funderar över uttrycket ”ha för mycket tid att tänka”. Kan man ha för mycket tid att tänka? Är det negativt att ha tid att fundera på djupet över tillvaron? För mig lyfter filmen just frågan om tid och att få möjlighet att slippa det vardagliga stressen ett tag för att få tid att reflektera. Det är väl så att var och en kommer att se filmen med sina ögon och utifrån sin erfarenhet och sin inställning till tid och sin ståndpunkt krig vad som är viktigast: full fart eller tid att tänka?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pandemi

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in