• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Astrid Lindgrens “I Skymningslandet” sätts upp som sommarteater i Rosengård

3 juni, 2025 by Redaktionen


Repetitionerna pågår för fullt inför sommarföreställningen av Astrid Lindgrens ”I Skymningslandet”. Främst i bild syns skådespelarna André Gatu och Nathalie Ifter Salomonsson. Spelas 14-15 juni. Foto: Mikael Holgersson.

Astrid Lindgrens I Skymningslandet är Malmö Stadsteaters sommarföreställning som spelas utomhus 14-15 juni 2025 på Gröningen vid von Lingens väg 132 i Rosengård. I föreställningen medverkar skådespelare och musiker från Malmö Stadsteater, samt 40 barn från våra kursverksamheter och Kulturskolan i Malmö. Föreställningen är ett samarbete med Malmö Sommarscen, MKB och Malmö Kulturskola.

Ett pressmeddelande berättar:

På scen står fyra skådespelare, två musiker och hela 40 barn från teaterns kursverksamhet och Kulturskolan. Regin görs av Unga Malmö Stadsteaters husregissör Hedvig Claesson.

Föreställningen bygger på Lindgrens tidiga fantasyberättelse om pojken Göran och hans resa med herr Liljonkvast till Skymningslandet – en berättelse som rymmer både ensamhet och hopp. I denna version är handlingen förlagd till Malmö.

– Jag ville arbeta med en historia där många barn kan vara delaktiga och som når ut över språkgränserna. Göran är en fin gestalt att identifiera sig med – han bär både ett utanförskap och en inre styrka, säger Hedvig Claesson.

Det är första gången teatern gör en sådan här produktion utomhus:
– Vi skapar detta äventyr tillsammans med barn från cirkus-, dans- och teaterkurser i Rosengård. Målet är att ge dem inblick i en professionell process och skapa något gemensamt, berättar Claesson.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: I Skymningslande, Malmö stadsteater, Rosengård, Sommarteater

Meditativ japanskklingande brygd renons på melodier – Sou Makuri med Shinken Shobu

2 juni, 2025 by Mats Hallberg

Shinken Shobu

Sou Makuri

3

Inspelad i Gävle 21/2 2023 och på Katalins Jazzbar i Uppsala 9/10 2024

Mix och mastring: Göran Stegborn

Kokoro No Ko (med stöd av Kostnärsnämnden)

Releasedatum: 23/5 2025

I år har jag lyssnat på harpisten Stina Hellberg Agback med Mariam The Believer i Kungsbacka och i fjol ingick hon i lika spännande Mattias Risbergs Mining XL när de gästade jazzföreningen som håller till på Valand i Göteborg. Har därtill hört på någon eller ett par skivor, exempelvis aktuella The Standard Is The Standard utgiven i eget namn. Den jazzigt experimenterande musikern driver flera projekt: SHA3K, Hexabit, Namna och nu den första ensemblen hon leder vars musik består av hennes egna kompositioner. Gruppens namn hämtas från Japan, uttrycker duell med skarpt svärd och har kommit att beteckna en gravallvarlig person. Och titeln på albumet kan i sin tur översättas ungefär till termen komplett lösning, vilket speglar viljan att samla alla aspekter i hennes konstnärskap. Enligt pressrelease ska albumet paradoxalt nog ses som en spirituell lekplats för musikerna hon värvat. Kompositionerna ger utrymme för inte bara interaktion utan intrikat och frisinnat spel. Risktagandet är ett uttryck nämnt i denna kontext.

Jazzharpisten har således valt helt annan inriktning än instrumentkollegan Brandee Younger, vars konsert på Nef i fjol jag recenserade. Hellberg Agback har formerat en udda sättning bestående av violin, trummor, träblås och kontrabas. Violinist är Eva Lindal, basist Filip Augustsson, batterist Jon Fält medan Alberto Pinton trakterar träblås (förmodligen flöjt, barytonsax och klarinett). Musikerna är i egenskap av improvisatörer och medlemmar i smågrupper, storband och ensembler välkända namn i svenskt musikliv. Kuriöst nog har Lindal en bakgrund inom kammarmusik och tillhört Sveriges Radios Symfoniorkester. Pinton är väldigt produktiv med bland annat uppemot femton album i eget namn och anställning i Bohuslän Big Band. Rytmsektionen är var för sig bland de mest anlitade i landet, Fält sedan långt tid medlem i prisade Bobo Stenson trio. Filip Augustsson har varit drivande kraft i esoteriskt utforskande Viva Black (hörts på Gmlstn Jazz Festival) i samarbete med Lindal och annan trumslagare.

Albumet innehåller nio kompositioner varav ett par sannolikt spelats in live. Jag som förutsättningslöst lyssnat i hörlurar en natt vill dock snarare beteckna de nio titlarna för skisser eller utkast. Genomgående saknas melodier med förmåga att haka tag i en, Komponisten har haft andra mål i sikte och istället får man lära sig att ta sig in i ett inte sällan dissonant sound av vindlande toner. Tonspråket är främmande, österländskt prövande och i synnerhet japanskt. Tonerna i diskantens register fordrar tålmodiga, receptiva och vana lyssnare. Somligt kan te sig som en ingång i eller förstärkning av ett andligt klimat. I avsaknad av tydligt urskiljbara melodier fokuseras istället på att måla upp lösliga strukturer. Abstrakta soundet påminner om ganska ofta förekommande, mest stillastående ECM-produktioner. Introverta drag premieras på bekostnad av det expressivt kommunicerande. Jon Fälts säreget rasslande och suggestiva f universum, så som förgrundsgestalten på ECM uppmanat honom att låta, bryter igenom och sätter sin intressanta prägel på delar av musiken.

Fokus skiftas kontinuerligt, antingen subtilt eller drastiskt. Vill påstå att musiken stilmässigt mer liknar minimalism rotad i nutida konstmusik än jazz. Konsekventa hållningen vittnar om konstnärligt mod och somliga initierade hälsar det nog som ett fängslande formexperiment. Jag hade behövt melodier för att fångas av skissartade mönstren. Sockiplast för att lyfta ut en titel uppvisar en extremt lös konstruktion, där man väntar på att beståndsdelar ska fogas samman. Sökande och böljande inslag prioriteras på bekostnad av bestående melodier.

På ett ställe hörs applåder. Kan tyckas remarkabelt att somligt av dissonanta materialet presenteras för publik. Även om det framgår att betyget inte var självklart eftersom jag fick kämpa mer än jag var inställd på, är det inte otänkbart att albumet skulle kunna växa för mig. Och finalen Leva om sitt liv är kul, ett livligt stycke som kontinuerligt utvecklas och toppas av ett hypnotiskt outro.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: The Phoenician Scheme – fantasilöst navelskådande

29 maj, 2025 by Elis Holmström

The Phoenician Scheme
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 maj 2025
Regi Wes Anderson

Då Wes Anderson fick frågan om vad han ansåg om Donald Trumps vansinnesidé att införa pennalistiska tullar på alla filmer som spelats in utanför USA, fick vi ett svar som mer eller mindre summerar Andersons filmskapande de senaste åren: flamsigt, fnissigt och förvirrat där hopen av journalister som samlats alla instämde med forcerade skratt.

För det har sannerligen inte varit någon dans på rosor för den bejublade regissören från Texas. Sedan den hyllade The Grand Budapest Hotel, som fyller otroliga elva år 2025, har Anderson bjudit på en hop tafatta och rent menlösa projekt som mer och mer börjar avslöja hans oerhörda brister som regissör. Ordet auteur är något som gärna används frekvent då profilerade regissörer gör entré på anrika filmfestivaler eller prisceremonier. Det är också en kontroversiell term då filmskapande – tillskillnad mot måleri, är ett arbete som innefattar flertalet personer som vässat och förfinat sitt hantverk. Det är exempelvis svårt att föreställa sig George Lucas framgångar utan kompositören John Williams, den lika geniala konceptdesignern Ralph McQuarrie samt ljuddesignern Ben Burtt.

Anderson är en av de moderna filmmakare som associeras med denna prestigefyllda stämpel. Att han besitter en unik visuell stil har det inte rått någon tvekan om sedan The Royal Tenenbaums. Hans komposition och scenografi är fortfarande närmast unik och det råder ingen tvekan om vem som står bakom filmer som The Life Aquatic eller Fantastic Mr. Fox.

Men vid sidan av den patenterande estetiken har Andersons filmer också manus och personregi som är i det närmaste plågsamma. Det är smattrande nonsensdialog, karaktärer som beter sig bisarrt utan anledning och en överhängande känsla av självgodhet.
Andra regissörer med en mycket säregen stil brukar dock regissera och producera sina verk med en behaglig självsäkerhet, där de olika signumen kan presenteras utan ansträngning. Vår egen Roy Andersson eller Terrence Malick har båda återkommande element i sina verk men dessa presenteras utan minsta pretention.

Wes Anderson har istället blivit besatt av sin egen självbild och regisserar inte längre med självkänsla. Istället känns allting som ren desperation där Anderson febrilt försöker pricka av de självklara ingredienserna som måste vara med för att hans film ska kunna stämplas som ett verk han kan sätta sitt namn på.

Detta leder till att hela The Phoenician Scheme känns löjligt tuktad, stel och framförallt livlös. Det finns ingen som helst inspiration eller entusiasm, allt är gjort efter en mall där målet är att uppfylla ett fåtal krav så att projektet kan utmärka sig som en typisk Wes Anderson-produktion. Alla scener ter sig därmed som rent industriella och helt befriade från någon som helst genuin kreativitet. Det är som att se ett utslitet gammalt rockband som river av gamla hits med död blick och vars nya material bara är transportsträckor till låtar som skapades i en bättre och mer vital period.

Till och med det visuella känns sömnigt och inte det minsta inspirerat. Det liknar istället ett lapptäcke där Anderson saxat valfria segment ur tidigare – och bättre, filmer och nu återanvänder dem. Och där andra regissörer försöker utveckla sitt filmskapande är Wes Anderson totalt ovillig att göra några som helst förändringar, han är istället fast besluten om att några som helst innovationer – eller ens försök till dem, är lika farligt som att inhalera klorgas. Detta gör att filmen känns repetitiv och feg, allting följer menlöst tjatiga mallar och Anderson är totalt likgiltig inför att försöka attrahera eller entusiasmera en ny publik, detta är en predikan till en redan hängiven kör, alla andra ombes bryskt lämna salongen.

Inte ens den magiska ensemblen kan bidra med något vidare ljus, Benicio Del Toro och Mia Threapleton kraxar och utbyter fåniga repliker. Rupert Friend sitter ned på en stol och Bill Murray dyker upp med lösskägg hämtat från någon övergiven julkalender. Och då har vi inte ens diskuterat filmens manus och berättelse som är en gränslös soppa som saknar all form av disciplin och vision, något som gör det hela urbota tråkigt.

The Phoenician Scheme är ett skandalöst och fantasilöst navelskådande som är mer angelägen om att framstå märkvärdig än att faktiskt vara en dräglig filmupplevelse. Detta är mer eller mindre allting.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Wes Anderson

Malin Axelsson gestaltar kvinnlig smärta i nyskrivet drama på Kulturhuset stadsteatern

27 maj, 2025 by Redaktionen


Bianca Cruzeiro i En berättelse om smärta. Urpremiär 5 december 2025 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern. Fotograf: Leonard Stenberg.

I regissören och manusförfattaren Malin Axelssons nyskrivna pjäs En berättelse om smärta möter vi en kvinna på randen till undergång. Hur är det att leva med en osynlig smärta som ingen tar på allvar? Vad krävs för att bli sedd, trodd och älskad? Ett absurt, komiskt och mörkt drama med Bianca Cruzeiro, Sandra Huldt, Robert Fux och Victor Iván i rollerna. Urpremiär 5 december 2025 på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
Efter att ha svimmat på sin mammas begravning vaknar Dolores upp med en intensiv smärta i stortån som snabbt sprider sig genom kroppen. Trots upprepade besök på vårdcentralen hittar läkarna inga fel och i takt med att smärtan förvärras glider hon allt längre bort från sitt jobb, från sin familj och från sig själv. Först när hon börjar i terapi hos André, en ovanligt empatisk man som läser böcker, filosoferar och lyssnar på R&B, ljusnar tillvaron. Men i en växande attraktion mellan dem uppstår känslomässig förvirring och moraliska gråzoner, och till slut tappar Dolores greppet om både sitt äktenskap, André och sin ekonomi.

– Det går rakt åt helvete för pjäsens huvudperson, en berättelse helt utan recept och medicin, och ner till smärtans djupaste, mest absurda botten. Impulsen till skrivandet kom ur ett samtal med Bianca Cruzeiro och vår delade upplevelse av att det finns något djupt oskildrat kring kvinnans erfarenhet av att vara objekt, kött, kropp, och en längtan efter att gestalta det skamlösa, groteska, äckliga, säger Malin Axelsson, manusförfattare och regissör.

Malin Axelsson är dramatiker, författare och regissör från Stockholm. På Kulturhuset Stadsteatern har hon bearbetat succén Jösses flickor – återkomsten (2006) och skrivit manus samt regisserat Chefen (2020) i samproduktion med Riksteatern. Hon har varit konstnärlig ledare för ung scen/öst, Sveriges Radio Drama och är sedan 2021 konstnärlig ledare för Riksteatern Barn & Unga. 2008 mottog hon Henning Mankell-stipendiet och för sin debutroman Anropa tilldelades hon Mare Kandre-priset 2016.

Skådespelerskan och regissören Bianca Cruzeiro gjorde filmdebut 2013 i Felix Herngrens Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. 2020 tilldelades hon en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll som Isagel i Aniaria.

En berättelse om smärta, urpremiär 5 december 2025 på Lilla scenen/strong>
Av och regi: Malin Axelsson
Scenografi och kostym: Zofi Lagerman
Ljus: Tobias Hallgren
Kompositör: Christian Gabel
Mask: Anna Jensen Arktoft

Medverkande: Bianca Cruzeiro, Sandra Huldt, Robert Fux och Victor Iván

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern

Till passionerad sång spänstigt ackompanjerad adderas kul verbala infall – Backlura med gäster på Aftonstjärnan

21 maj, 2025 by Mats Hallberg

16/5 2025

Aftonstjärnan På Hisingen

Kreativa tämligen färska jazztrion Backluras sättning skiljer ut sig i sin grunduppställning. Trion består nämligen av Tobias Wiklund på kornett/ trumpet, Daniel Fredriksson på trummor samt kontrabasisten Palle Sollinger. Under några få år har två olikartade album släppts och ett tredje är på gång. Deras Big Bang pågår vars medverkan från Bob Hanson i högsta grad präglade utformningen recenserades här. Finns gott om slagkraftiga definitioner av deras sound, inte minst från dem själva. En sådan är ”världens tystaste rockband (fast det låter som jazz).” Man säger sig ha ha jazzen i blodomloppet, poesi i själen och glädje i ryggraden. Efter att ha spelat tillsammans runt om i världen i skiftande konstellationer, väcktes lusten att musicera på trio när tid och tillfälle uppstod under pandemin.

Palle Sollinger som jag hört på Unity har släppt tre album i eget namn och samarbetar ofta med Fredrik Hermansson. Tobias Wiklund är känd från flera renommerad storband, leder svensk-dansk kvartett, ingått i konstellation med Cenneth Jönsson & Cecilia Persson och gjort två skivor i eget namn (den andra recenserades av undertecknad). Daniel Fredriksson är och har varit med i ett otal högkvalitativa sammanhang, vilket fick till följd att han tillhörde de som under rubriken Groovearbetare (funkar att googla) ingick i min serie miniporträtt publicerade i Arbetet 2011. Är med och driver LSD, medlem i Karl Olandersson drömkvartett, varit en omistlig del i Ludvig Berghe trio, Filip Ekestubbe trio och Carl Bagge trio etc. Vad som lockade extra denna gång är att herrarna turnerat och spelat in kommande skiva på temat kärlekssånger förstärkta med Lisa Långbacka på dragspel och sångerskan Isabella Lundgren. Vad de uträttat var för sig har haft avsevärd dragningskraft på mig, något som resulterat i ett antal recensioner. Har haft förmånen att höra dem separat ganska många gånger. Ett par av mina recensioner hänvisas till eller citeras ur på respektives hemsida.

Dags att dissekera konserten arrangerad av Aftonstjärnan, som fick blodad tand efter Backluras gig featuring Bob Hansson på samma anrika scen. Denna kväll bestod publiken av ett 60-tal entusiaster vilka roades och njöt under två set. Eftersom bandets debut tog sikte på Jussi Björling strömmar schlager med honom ur högtalarna före livemusiken. Trion spelar inledningsvis en antik låt karaktäristiskt tassande sväng i New Orleans stil med feature på kornett.

Kvinnorna välkomnas därpå upp på scen av snacksalige estradören Fredriksson. Lundgren är, som borde vara allom bekant, en fantastisk interpret och framställare av texter. Hon kanske inte inne äger landets vackraste stämma, däremot en av de vassaste, mest tonsäkra med avsevärt omfång och definitivt den mest passionerade, i konstant absolut kontroll som tar andan ur lyssnare. Visar sig att frapperande hög andel av repertoaren utgörs av annat än amerikanska sångboken. Närmare bestämt franska chansons och kärlekssorg uttryckt på spanska signerad kvinna från Costa Rica förälskad i Frida Kahlo.

Ribban läggs omgående svindlande högt. Lundgren triumferar direkt i True Love Will Find You In The End från 1990 (D. Johnstone) och följer upp med kärleksbrev från Billie Holiday i och med P.S i Love You, förvisso komponerad redan 1934. Rörande melodin förknippad med Lady Day innehöll ett snyggt stick på bas. Vidare tolkas Martha vars upphovsman heter Rufus Wainwright och titeln syftar på hans syster, också en turnerande artist. Kan inflikas att jag sett båda dessa singer songwriter-syskon (Rufus x 2). (Recensionen bygger främst på hågkomster då anteckningarna gjorda i mörkret är svårtydda.)

Arrangemangen är överlag härligt avskalade, ömsom med bluesig anstrykning, ömsom förmedlas ren lycka utan att det blir glättigt. Intensitet och återhållsamhet balanseras föredömligt. Den som präglar deras sound genomgående är Tobias Wiklund på antingen kornett eller trumpet, inte sällan med sordin. Wiklund bekräftar gång på gång att han är en lysande instrumentalist som när tillfälle medges utforskar sina arbetsredskaps möjligheter.

Tolkningen av Edith Piafs dröjande paradnummer La Vie En Rose, framstår som en stark kandidat till konsertens höjdpunkt. Föga förvånande förvandlas Lisa Långbacka här till en lika självklar huvudrollsinnehavare som spetsigt skicklig sångerska. Valsens obevekliga charm framställs förföriskt med vispspel som anför. på anmodan övergår smeksamma romantiken i ordlös allsång. La Vie En Rose konkurrerar om utmärkelsen konsertens klimax med en mexikansk ranchera betitlad Paloma Negra vad beträffar graden av inlevelse, med underbart välljudande röst i täten. På ”prispallen” hamnar också en omtumlande chanson sångerskan satt svensk text till och döpt till Idioten. Långbacka ser till att rama in melodin med svepande toner och temat broderas ut tjusigt av bandets bleckblåsare. Antar att allt material på kommande album framfördes, i så fall en spännande brokig bukett av uttryck och genrer.

Fastnar för bedårande växlingar. Lyrisk inlevelse i romantisk anda parad med oerhörd energi och finurlighet. Passionen de lägger in i vad de uträttar går inte att ta miste på. För att återknyta till repertoaren får vi också tyskt klassiskt stycke (Fritz Kreisler) omstöpt, ett lyckat exempel på Palle Sollingers stumfilms-soundtrack, en dansant i temat vilt krängande standard som It´s Magic, hyllning till Aftonstjärnan samt den folkmelodi Roberta Flack fick en tidig hit med – vars titel är First Time I Saw Your Face.

Palle Sollinger står för stadga i sitt sätt att leverera basgångar. Av kollegas recension framgår att Daniel Fredriksson agerat arrangör, något han ska kreddas för. I de allra flesta sammanhang jag hör honom nöjer han sig med att vara oklanderlig rytmläggare, på somliga skivor häpnar man över batteristens färdigheter. Men det bor som framskymtat en entertainer i honom, en man som nog hade önskat pröva sina vingar mer inom humorfacket. Daniel trivs i rollen som estradör i både LSD och Backlura. Fjäskar för Göteborgspubliken, framställer Hisingen felaktigt som en trygg ö, försöker få fram lokala dialekt, uppträder som ihärdigt lustig skivförsäljare, relaterar originellt nog till Kiss och öser beröm över sina vänner på scen. I likhet med jazziga improvisatörer hade han hakar i huvudet och spånade resten.

Arkiverad under: Musik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in