16/5 2025
Aftonstjärnan På Hisingen
Kreativa tämligen färska jazztrion Backluras sättning skiljer ut sig i sin grunduppställning. Trion består nämligen av Tobias Wiklund på kornett/ trumpet, Daniel Fredriksson på trummor samt kontrabasisten Palle Sollinger. Under några få år har två olikartade album släppts och ett tredje är på gång. Deras Big Bang pågår vars medverkan från Bob Hanson i högsta grad präglade utformningen recenserades här. Finns gott om slagkraftiga definitioner av deras sound, inte minst från dem själva. En sådan är ”världens tystaste rockband (fast det låter som jazz).” Man säger sig ha ha jazzen i blodomloppet, poesi i själen och glädje i ryggraden. Efter att ha spelat tillsammans runt om i världen i skiftande konstellationer, väcktes lusten att musicera på trio när tid och tillfälle uppstod under pandemin.
Palle Sollinger som jag hört på Unity har släppt tre album i eget namn och samarbetar ofta med Fredrik Hermansson. Tobias Wiklund är känd från flera renommerad storband, leder svensk-dansk kvartett, ingått i konstellation med Cenneth Jönsson & Cecilia Persson och gjort två skivor i eget namn (den andra recenserades av undertecknad). Daniel Fredriksson är och har varit med i ett otal högkvalitativa sammanhang, vilket fick till följd att han tillhörde de som under rubriken Groovearbetare (funkar att googla) ingick i min serie miniporträtt publicerade i Arbetet 2011. Är med och driver LSD, medlem i Karl Olandersson drömkvartett, varit en omistlig del i Ludvig Berghe trio, Filip Ekestubbe trio och Carl Bagge trio etc. Vad som lockade extra denna gång är att herrarna turnerat och spelat in kommande skiva på temat kärlekssånger förstärkta med Lisa Långbacka på dragspel och sångerskan Isabella Lundgren. Vad de uträttat var för sig har haft avsevärd dragningskraft på mig, något som resulterat i ett antal recensioner. Har haft förmånen att höra dem separat ganska många gånger. Ett par av mina recensioner hänvisas till eller citeras ur på respektives hemsida.
Dags att dissekera konserten arrangerad av Aftonstjärnan, som fick blodad tand efter Backluras gig featuring Bob Hansson på samma anrika scen. Denna kväll bestod publiken av ett 60-tal entusiaster vilka roades och njöt under två set. Eftersom bandets debut tog sikte på Jussi Björling strömmar schlager med honom ur högtalarna före livemusiken. Trion spelar inledningsvis en antik låt karaktäristiskt tassande sväng i New Orleans stil med feature på kornett.
Kvinnorna välkomnas därpå upp på scen av snacksalige estradören Fredriksson. Lundgren är, som borde vara allom bekant, en fantastisk interpret och framställare av texter. Hon kanske inte inne äger landets vackraste stämma, däremot en av de vassaste, mest tonsäkra med avsevärt omfång och definitivt den mest passionerade, i konstant absolut kontroll som tar andan ur lyssnare. Visar sig att frapperande hög andel av repertoaren utgörs av annat än amerikanska sångboken. Närmare bestämt franska chansons och kärlekssorg uttryckt på spanska signerad kvinna från Costa Rica förälskad i Frida Kahlo.
Ribban läggs omgående svindlande högt. Lundgren triumferar direkt i True Love Will Find You In The End från 1990 (D. Johnstone) och följer upp med kärleksbrev från Billie Holiday i och med P.S i Love You, förvisso komponerad redan 1934. Rörande melodin förknippad med Lady Day innehöll ett snyggt stick på bas. Vidare tolkas Martha vars upphovsman heter Rufus Wainwright och titeln syftar på hans syster, också en turnerande artist. Kan inflikas att jag sett båda dessa singer songwriter-syskon (Rufus x 2). (Recensionen bygger främst på hågkomster då anteckningarna gjorda i mörkret är svårtydda.)
Arrangemangen är överlag härligt avskalade, ömsom med bluesig anstrykning, ömsom förmedlas ren lycka utan att det blir glättigt. Intensitet och återhållsamhet balanseras föredömligt. Den som präglar deras sound genomgående är Tobias Wiklund på antingen kornett eller trumpet, inte sällan med sordin. Wiklund bekräftar gång på gång att han är en lysande instrumentalist som när tillfälle medges utforskar sina arbetsredskaps möjligheter.
Tolkningen av Edith Piafs dröjande paradnummer La Vie En Rose, framstår som en stark kandidat till konsertens höjdpunkt. Föga förvånande förvandlas Lisa Långbacka här till en lika självklar huvudrollsinnehavare som spetsigt skicklig sångerska. Valsens obevekliga charm framställs förföriskt med vispspel som anför. på anmodan övergår smeksamma romantiken i ordlös allsång. La Vie En Rose konkurrerar om utmärkelsen konsertens klimax med en mexikansk ranchera betitlad Paloma Negra vad beträffar graden av inlevelse, med underbart välljudande röst i täten. På ”prispallen” hamnar också en omtumlande chanson sångerskan satt svensk text till och döpt till Idioten. Långbacka ser till att rama in melodin med svepande toner och temat broderas ut tjusigt av bandets bleckblåsare. Antar att allt material på kommande album framfördes, i så fall en spännande brokig bukett av uttryck och genrer.
Fastnar för bedårande växlingar. Lyrisk inlevelse i romantisk anda parad med oerhörd energi och finurlighet. Passionen de lägger in i vad de uträttar går inte att ta miste på. För att återknyta till repertoaren får vi också tyskt klassiskt stycke (Fritz Kreisler) omstöpt, ett lyckat exempel på Palle Sollingers stumfilms-soundtrack, en dansant i temat vilt krängande standard som It´s Magic, hyllning till Aftonstjärnan samt den folkmelodi Roberta Flack fick en tidig hit med – vars titel är First Time I Saw Your Face.
Palle Sollinger står för stadga i sitt sätt att leverera basgångar. Av kollegas recension framgår att Daniel Fredriksson agerat arrangör, något han ska kreddas för. I de allra flesta sammanhang jag hör honom nöjer han sig med att vara oklanderlig rytmläggare, på somliga skivor häpnar man över batteristens färdigheter. Men det bor som framskymtat en entertainer i honom, en man som nog hade önskat pröva sina vingar mer inom humorfacket. Daniel trivs i rollen som estradör i både LSD och Backlura. Fjäskar för Göteborgspubliken, framställer Hisingen felaktigt som en trygg ö, försöker få fram lokala dialekt, uppträder som ihärdigt lustig skivförsäljare, relaterar originellt nog till Kiss och öser beröm över sina vänner på scen. I likhet med jazziga improvisatörer hade han hakar i huvudet och spånade resten.