Shinken Shobu
Sou Makuri
3
Inspelad i Gävle 21/2 2023 och på Katalins Jazzbar i Uppsala 9/10 2024
Mix och mastring: Göran Stegborn
Kokoro No Ko (med stöd av Kostnärsnämnden)
Releasedatum: 23/5 2025
I år har jag lyssnat på harpisten Stina Hellberg Agback med Mariam The Believer i Kungsbacka och i fjol ingick hon i lika spännande Mattias Risbergs Mining XL när de gästade jazzföreningen som håller till på Valand i Göteborg. Har därtill hört på någon eller ett par skivor, exempelvis aktuella The Standard Is The Standard utgiven i eget namn. Den jazzigt experimenterande musikern driver flera projekt: SHA3K, Hexabit, Namna och nu den första ensemblen hon leder vars musik består av hennes egna kompositioner. Gruppens namn hämtas från Japan, uttrycker duell med skarpt svärd och har kommit att beteckna en gravallvarlig person. Och titeln på albumet kan i sin tur översättas ungefär till termen komplett lösning, vilket speglar viljan att samla alla aspekter i hennes konstnärskap. Enligt pressrelease ska albumet paradoxalt nog ses som en spirituell lekplats för musikerna hon värvat. Kompositionerna ger utrymme för inte bara interaktion utan intrikat och frisinnat spel. Risktagandet är ett uttryck nämnt i denna kontext.
Jazzharpisten har således valt helt annan inriktning än instrumentkollegan Brandee Younger, vars konsert på Nef i fjol jag recenserade. Hellberg Agback har formerat en udda sättning bestående av violin, trummor, träblås och kontrabas. Violinist är Eva Lindal, basist Filip Augustsson, batterist Jon Fält medan Alberto Pinton trakterar träblås (förmodligen flöjt, barytonsax och klarinett). Musikerna är i egenskap av improvisatörer och medlemmar i smågrupper, storband och ensembler välkända namn i svenskt musikliv. Kuriöst nog har Lindal en bakgrund inom kammarmusik och tillhört Sveriges Radios Symfoniorkester. Pinton är väldigt produktiv med bland annat uppemot femton album i eget namn och anställning i Bohuslän Big Band. Rytmsektionen är var för sig bland de mest anlitade i landet, Fält sedan långt tid medlem i prisade Bobo Stenson trio. Filip Augustsson har varit drivande kraft i esoteriskt utforskande Viva Black (hörts på Gmlstn Jazz Festival) i samarbete med Lindal och annan trumslagare.
Albumet innehåller nio kompositioner varav ett par sannolikt spelats in live. Jag som förutsättningslöst lyssnat i hörlurar en natt vill dock snarare beteckna de nio titlarna för skisser eller utkast. Genomgående saknas melodier med förmåga att haka tag i en, Komponisten har haft andra mål i sikte och istället får man lära sig att ta sig in i ett inte sällan dissonant sound av vindlande toner. Tonspråket är främmande, österländskt prövande och i synnerhet japanskt. Tonerna i diskantens register fordrar tålmodiga, receptiva och vana lyssnare. Somligt kan te sig som en ingång i eller förstärkning av ett andligt klimat. I avsaknad av tydligt urskiljbara melodier fokuseras istället på att måla upp lösliga strukturer. Abstrakta soundet påminner om ganska ofta förekommande, mest stillastående ECM-produktioner. Introverta drag premieras på bekostnad av det expressivt kommunicerande. Jon Fälts säreget rasslande och suggestiva f universum, så som förgrundsgestalten på ECM uppmanat honom att låta, bryter igenom och sätter sin intressanta prägel på delar av musiken.
Fokus skiftas kontinuerligt, antingen subtilt eller drastiskt. Vill påstå att musiken stilmässigt mer liknar minimalism rotad i nutida konstmusik än jazz. Konsekventa hållningen vittnar om konstnärligt mod och somliga initierade hälsar det nog som ett fängslande formexperiment. Jag hade behövt melodier för att fångas av skissartade mönstren. Sockiplast för att lyfta ut en titel uppvisar en extremt lös konstruktion, där man väntar på att beståndsdelar ska fogas samman. Sökande och böljande inslag prioriteras på bekostnad av bestående melodier.
På ett ställe hörs applåder. Kan tyckas remarkabelt att somligt av dissonanta materialet presenteras för publik. Även om det framgår att betyget inte var självklart eftersom jag fick kämpa mer än jag var inställd på, är det inte otänkbart att albumet skulle kunna växa för mig. Och finalen Leva om sitt liv är kul, ett livligt stycke som kontinuerligt utvecklas och toppas av ett hypnotiskt outro.