• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Freakier Friday – en charmig bagatell

8 augusti, 2025 by Elis Holmström

Freakier Friday
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Nisha Ganatra

Att se uppföljaren till den numera tjugotvå år gamla Freaky Friday är en enda lång påminnelse om att vissa saker aldrig förändras, detta på gott och ont. Frågan om det ens var nödvändigt att erbjuda en del två till en film – som bäst kan beskrivs som en charmig bagatell, kan ställas både en eller två gånger. Med tanke på att Freaky Friday filmatiserades redan 1976 – då med Jodie Foster i rollen som den upproriska dottern, har idén med ett kroppsbyte mellan två vitt skilda personer utforskats i otaliga berättelser.

Att se tillbaka, gräva fram saker ur det förflutna har varit en återkommande filmtrend i årtionden. De senaste åren har dock uppföljare eller rena nyversioner kunnat delats upp i två läger, framförallt de som Disney stått bakom. Antingen i det katastrofala och monstruösa, där inspiration och omtanke är obefintlig – se Marc Webbs Snövit från i år. Alternativ två är dock något mer imponerande och uppmuntrande, detta exemplifieras bäst genom monstersuccén Lilo Och Stitch, där regissören Dean Fleischer Camp tycktes ha studerat men också förälskat sig i originalfilmen till den graden att han hade modet och förståndet att förändra ett par nyckelelement och därmed skapa en film som överträffade sitt original.

Freakier Friday ligger – tack och lov, närmare Lilo Och Stitch vad gäller existensberättigande än Snövit, även om den inte når samma sprudlande toppar som Fleischer Camps kioskvältare. Nisha Ganatra som tar över regissörsstolen från Mark Waters visar sig vara rätt person för jobbet då det är uppenbart att det finns entusiasm och glädje för källmaterialet. Originalets glada och pillemariska attityd finner vi även här och mer eller mindre allt som var minnesvärt av sekvenser och karaktärer från 2003 återkommer.

Dock går det inte att undkomma det faktum att hela Freakier Friday också ger en seriös påminnelse kring problemet med favoriter i repris. För precis som med en akt som The Rolling Stones är det uppenbart att de bästa redan är långt bak i historien. Allt som presenteras här är snarare en trevlig påminnelse och inte en uppenbarelse om vad vi varit utan under två årtionden. Förväxlingskomiken är fortfarande lika kaotiskt härlig och hysterisk som då, även om den nu är aningen för rörig för sitt eget bästa, detta då två ytterligare karaktärer adderats. Detta är – för att fortsätta associationerna med gamla musikakter, som de gånger då nytt material ska presenteras för sakens skull och majoriteten av publiken bestämmer sig för att uppsöka toaletten. Andra ’’nya’’ tillägg är inte heller något som kommer att skriva in sig i filmhistorien. De karaktärsförändringar som skett är lika traditionella som de är klyschiga, där den tidigare rebelliska dottern Anna i vuxen ålder blivit alltmer lik sin mor vad gäller ett mer strikt och återhållsamt beteende. I mångt och mycket är det hela en kärleksfull men ofta – feg, upprepning.

Detta innebär dock att Jamie Lee Curtis – precis som då, är fullkomligt lyssnade. Ännu en gång är Curtis energi, hysteriska mimik och outtömliga karisma omöjlig att inte applådera. För det är i Curtis som repetitionen och förutsägbarheten tappar sina negativa attribut, just då är det precis lika komiskt lysande som för mer än två årtionden sedan. Men där Curtis inte har tappat ett enda steg är motspelaren Lindsay Lohan – om möjligt, än sämre än sist med ett skådespel lika stelt och pinsamt som hennes grundlöst pinsamma privata eskapader. Nytillskotten Sophia Hammons och Julia Butters är dock båda ytterst kompetenta och erbjuder båda ett skådespel som – i kontrast till Lohans, kan beskrivas som talangfullt.

Freakier Friday är farligt nära att vara menlöst nostalgisk men det oerhörda tidsrummet gör att repetitionen blir mer acceptabel. Originalets charmerande och varma kärna är svår att värja sig ifrån även om den inte har samma vitalitet som då. Och då Jamie Lee Curtis lever loss och bjuder på en snillrik fysisk komik som får desperata stå upp-komiker att framstå som totala fån, går det att ursäkta bristen på fantasi och någon egentlig kreativitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Betyg 3, Disney, Filmkritik, Filmrecension, Freakier Friday

Filmrecension: Bring Her Back – en av de bästa skräckfilmerna på länge

7 augusti, 2025 by Elis Holmström

Foto Klara Granberg

Bring Her Back
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Danny Philippou, Michael Philippou

Filmstudion A24 har äntligen fått den spirituella uppföljare till Ari Asters Hereditary som de drömt om i sju år. Efter att ha gjort succé med Talk To Me har bröderna Philippou tagit nästa steg vad gäller konsten att dramatisera men också att chockera. Den mer återhållsamma – pretentiöst uttryckt, konstnärliga, skräckfilmen är – om möjligt, än svårare att framställa än den som grundar sig att emulera ett rent slakthus. För där bestialiska mord och ren massaker idag mest används för tvångsmässig chockeffekt är det minst lika menlöst då filmskapare försöker nyttja mediet till maximal ’’artistisk effekt’’, där spänningen och obehaget helt åsidosätts för märkliga och navelskådande utsvävningar, något Aster var skyldig till i den urusla Beau Is Afraid.

Med Bring Her Back faller alla pusselbitarna på plats för att skapa en skräckfilm som innehåller allt för att vara klassisk, medryckande och intressant. Nyckeln till framgången ligger i ensemblen samt personregin. Sally Hawkins medverkan skänker allt en säregen udd och pondus, Hawkins är en av få aktörer som väljer att helt åsidosätta sitt ego och som genom sin artistiska ödmjukhet – där hon är villig att ge utrymme till sina medagerande, skapar en miljö där hon leder men samtidigt lyfter andra medverkande. Hawkins har sannerligen ingen lätt uppgift, hennes karaktär har flera sekvenser som – i fel händer, skulle kunna uppfattas som överdrivna men som här ageras med oerhörd förståelse och precision. För Bring Her Back är i grund och botten inte en film som utgår från det makabra utan trauma, saknad och psykisk ohälsa. Detta är dramatiska inslag som går hand i hand med chockerande och motbjudande stunder av brutalitet.

Genom filmens andra två nyckelspelare, debutanten Sora Wong och den unga Billy Barratt skapar bröderna Philippou karaktär som faktiskt har substans och vars relation ger momenten av terror ett genuint allvar då det finns ett engagemang för personerna på duken. Utöver det är Bring Her Back också oerhört stilfull, med ett elegant foto som leker med filter och där vädret och ljussättningen används till fantastiskt elegant effekt, miljöer som först verkar vara inbjudande blir snart värre än de värsta av mardrömmar då natten infaller eller då fönstren täcks av regnvatten.

De goda visuella attributen spelar också en stor roll i hur tryckande och stämningsfull hela filmen är. För där andra hungrar efter att chockera omedelbart väljer bröderna Philippou att långsamt bygga upp till de moment då publiken är menad att tappa andan och förlora medvetandet. Att filmen också undviker alla former av menlösa ’’hoppa till effekter’’ är en triumf i sig, obehaget hittas istället i den oerhörda laddningen. Men då det väl blir dags att nå chockklimax är det ingen brist på blod och scener som äcklar, skrämmer och gör blodet till is, men eftersom det implementeras i ett narrativt syfte ter det sig aldrig provocerande eller motbjudande exhibitionistiskt. Skräcken är minst lika stark i det manipulativa spel som bedrivs genom filmen, hur trauma och känslomässiga brister exploateras och utnyttjas. Och det är här den ypperliga personregin och skådespelet adderar bortom rena superlativ, sättet Sally Hawkins balanserar mellan isande kyla men också medkänsla är superbt, och här kan en enda välplacerad kommentar vara mer hårresande än allt blod i världen.

Det enda faktiska felet är en tredje akt som saknar komplexitet och det fina subtila handlag från filmens två andra delar. Finalen känns istället aningen för enkel och det patos som skall levereras känns istället aningen banalt. Men förutom detta snedsteg är Bring Her Back en av de bästa och mest välarbetade skräckfilmerna på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bring Her Back, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm

Filmrecension: Tuffa Gänget 2 – underhållande

7 augusti, 2025 by Elis Holmström

Foto Klara Granberg

Tuffa Gänget 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Pierre Perifel, JP Sans

Efter att ha varit vilsna och bortkomna i årtionden är det förvånande att animationsstudion Dreamworks äntligen tycks ha hittat ett ankare, detta i en filmserie vars första film inte var värd mer än en axelryckning. För det första äventyret med detta tuffa gäng var allt annat än minnesvärt, det var en klyschig och ointressant film gjord efter de mest utstuderade och döda mallar.

Det var svårt att överhuvudtaget se varför det behövdes en del två, men precis som de bästa av uppföljare framhävs styrkorna och förtydligar styrkan i det initiala konceptet. I och med att utgångspunkten – ett gäng brottslingar som gör riskabla kupper, redan är introducerad, inklusive de olika figurerna, kan nu regissörerna Pierre Perifer – som återvänder, samt den nytillkomna JP Sand bre ut sig och inte bekymra sig om saker som karaktärsbakgrund och individuell motivation.

Tanken är istället att trycka gasen i botten – bokstavligt talat, från första början. Där de första filmen kändes onödigt flåsig och hetsig lyckas del två tygla vansinnet och kanalisera det till positiv effekt. Tuffa Gänget 2 är oupphörlig i sitt tempo och kör på i en rasande fart som är både underhållande och uppiggande. Det är också uppenbart hur röstskådespelarna – med Sam Rockwell i spetsen, tillsammans med regissörsduon har hittat en sättning där de är mer bekväma och lekfulla. Här finns en mer spontan och genuin glädje över medverkan detta är mest märkbart hos Marc Maron och dennes slemmiga orm som bjuder på komiskt guld.

Och som brukligt är själva kuppen filmens stora höjdpunkt, då förvandlas allting till en galen energidrycks-stint Jönssonligan där upptågen och påhittigheten når omåttligt underhållande nivåer.

Tyvärr är Tuffa Gänget 2 – trots fler förbättringar, inte riktigt redo att kunna utnämnas som en koloss värdig att slåss med de största drakarna från Pixar eller Illumination. Flera segment trampar vatten och känns som ren utfyllnad, detta sker främst i filmens mitt som känns rent stillastående. Detta kraschar dock in i en vanvettigt snabb final som är både stilfull och underhållande men som inte riktigt har kraft att kompensera för den sega mittsektionen.

Även om det inte är en fulländad uppföljare tydliggör Tuffa Gänget 2 att serien har potens och tillskillnad mot den första filmen ser jag genuint fram emot en uppföljare, för om samma positiva utveckling fortskrider lär vi kunna vänta oss något strålande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barnfilm, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Tuffa gänget 2

Urpremiär för bombhotad punkspelning på Örebro Teater

7 augusti, 2025 by Redaktionen

Foto Klara Granberg
Foto Klara Granberg

Örebro Teater bjuder in till urpremiär för nyskrivna musikteaterpjäsen The Clash was here, om när det numera legendariska punkbandet spelade på Stora hotellet i Örebro 1977 och spelningen blev bombhotad. Stora scenen 13 september 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
I centrum av föreställningen står punkbandet The Clash konsert på Stora hotellet i Örebro. På hotellet får vi möta personal och gäster som tillsammans binder en väv av berättelser från Sverige och världen år 1977. Här ryms tysk terror, olagliga vapenaffärer, hemlig kärlek och ett potpurri av verkliga och overkliga händelser. Ett dråpligt, musikaliskt drama med hela Örebro Teaters ensemble på scenen, i regi av teaterns konstnärliga ledare Py Huss-Wallin.

– Världen är absurd, då som nu. Därför vill vi bjuda in till en lek om eländet och ger er därför en osannolik och humoristisk skröna av en tid som, såklart, även liknar vår egen, säger Huss-Wallin.

Föreställningen är första delen i Örebro Teaters trilogi This is Örebro. Projektet sträcker sig över tre spelår och kommer presentera tre nyskrivna föreställningar baserade på verkliga händelser som skett i Örebro län de senaste decennierna. Föreställningarna skrivs av Nils Granberg och Py Huss-Wallin, Hans Christian Thulin samt Amar Jašarević. Föreställningarna är länkade till varandra men går att se som fristående verk. 

Py Huss-Wallin är konstnärlig ledare på Örebro Teater. Hon är i grunden skådespelare och regissör och har tidigare regisserat familjeföreställningarna Min häst och Monster och gudar på Knossos taverna på Örebro Teater. Nils Granberg är skådespelare och dramatiker. Under 2025 är han aktuell som skådespelare på Teater Martin Mutter i Örebro. Tillsammans har Nils och Py tidigare skrivit föreställningarna Penelope på Teater Galeasen och Kött på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby.

Urpremiär Stora scenen 13 september 2025.

MEDVERKANDE Malin Berg, Jason Iskander*, Katarina Krogh, Hanna Lekander, Linus Lindman, Othman Otman, Maria Simonsson Thulin, Rebecka Stomberg Lindström**, Hans Christian Thulin
*Praktikant från Högskolan för scen och musik i Göteborg
**Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö

KAPELLMÄSTARE Peter Tikkanen MUSIKER Pelle Claesson, Ebba Högberg

AV Nils Granberg & Py Huss-Wallin REGI Py Huss-Wallin SCENOGRAFI & KOSTYMDESIGN Siri Areyuna Wilhelmsson LJUSDESIGN Maja Lindström MASKDESIGN Giovanni Indelicato KOMPOSITÖR & KAPELLMÄSTARE Peter Tikkanen REGIASSISTENT Ellen Vestermark

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Bombhotad, Clash, Örebro Teater, Punk, Punkband

Filmrecension: Munken och geväret – makalöst vacker, klurig och ger mycket att tänka på

6 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Munken och geväret
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Pawo Choyning Dorje

En underbar, klurig och vacker film som ger hopp och samtidigt öppnar ögonen för olika negativa följer som demokrati kan föra med sig. En ljuvlig film som jag sugs in i och jag vill vara en fluga på väggen och vara med i det som händer och jag vill se filmen igen och igen.

Filmens berättelse tar avstamp 2006 då kungen som haft makten i landet Bhutan bestämt sig för att lämna makten åt folket, i ett val. Landet Bhutan ska bli en demokrati. Som sista land i världen har invånarna i Bhutan fått internet och television och nu väntar den allra största utmaningen: demokrati. Ett val ska hållas där landet ska få en folkvald regering.

För att lära medborgarna hur ett val går till skickar myndigheterna ut en grupp valexperter i landet för att genomföra en fingerad omröstning. I provvalet finns tre olika alternativ: ett blått som står för frihet och ett rött som prioriterar utveckling av industrin och ett gult som står för tradition och att bevara strukturer och sammanhang. Vi får framför allt följa några valarbetare som ger sig ut på landsbygden. Valarbetarna främsta argument när byborna frågar om vad som är vitsen med ett val är att demokrati gör landet modernt. Men i ett gammaldags land där den den buddhistiska religionen genomsyrar mycket är ordet modernt inte så lockande.

Mitt i allt tumult kring provvalet skickar traktens högst uppsatte buddhistmunk en av sina underlydande munkar ut för att skaffa ett gevär. Geväret ska användas till en ritual under nästa fullmåne, som inträffar samtidigt som provvalet.

Munken som ger sig ut för att skaffa ett gevär åt sin chefs-munk väcker nyfikenhet. Vad ska en munk med ett gevär till? Vad handlar ritualen om? Under sitt sökande möter munken en skum vapenhandlare från USA som tycks vara ute efter ett speciellt antikt vapen som ska vara oerhört värdefullt.

Berättelsen tar många överraskande kringel-krokar och väcker viktiga funderingar kring livets mening och demokrati. Det vanligaste argument om demokrati, att det är modernt, tilltalar långt ifrån den stora massan. Valet för med sig negativa saker som att familjer splittras och bygemenskapen förgiftas av nya ovänskapen. En del drömmer om att kunna fly från byn medan andra vill att livet ska fortsätta som det alltid gjort i byn.

Bhutan är ett litet land med 750.000 invånare och ligger inklämt i östra delen av Himalaya mellan Kina och Indien. Regissören Pawo Choyning Dorjes första film, Skolan vid världens ände, gick upp på bio i Sverige 2022 och var den första film hittills från Bhutan som blev Oscarnominerad för Bästa internationella film. Kulturbloggens recension av Skolan vid världens ände kan du läsa här.

Nu är regissörens andra film, Munken och geväret, på väg upp på svenska biografer. Munken och geväret bjuder in till en resa till en kultur som både skiljer sig från vår kultur och har många likheter med hur upplever människor vad som händer. Det är en makalöst vacker film fylld av tankeväckande spår.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bhutan, Buddhism, Buddhistmunk, Filmkritik, Filmrecension, Lama, Munken och geväret

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in