• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Jane Austen förstörde mitt liv – en charmig och humoristisk romantisk komedi

18 augusti, 2025 by Ulf Olsson

Jane Austen förstörde mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi och manus: Laura Piani
I rollerna Camille Rutherford som Agathe.
Pablo Pauly som Felix.
Charlie Anson som Oliver.

Filmen börjar med att Agathe dansar fram bland böckerna i den bokhandel där hon arbetar. Men det visar sig snart vara ett tillfälligt uttryck för livsglädje. Oftast känns livet som om det går på tomgång, som om hon gömmer sig för livet eller lever i fel tid. Ensam vandrar eller cyklar hon omkring i staden. Sex var det länge sedan hon hade, hon känner sig som en vissen blomma. De enda tillfällen när tristessen inte tar över är när hon går in i drömmarnas och fantasiernas världar. Agathe drömmer om stora förändringar, att hon ska bli en stor författare med ett fantastiskt kärleksliv. I centrum för drömmarna står Jane Austin som hon beundrar och vill efterlikna. Men det blir ingenting trots att hon skriver och skriver. Vid ett tillfälle sitter hon på en japansk restaurang och dagdrömmer om att en naken man kommer in på restaurangen och bjuder upp till dans. När drömbilden försvinner tänker hon att drömmen ska bli starten på hennes stora roman. Två veckor senare får hon en möjlighet att tillbringa två veckor på Jane Austins gård som ligger på en fransk ö. Utan hennes vetskap har nämligen hennes vän och arbetskamrat, Felix, anmält henne till en författarträff. Även om hon glädje sig så kommer det som en chock. Hur skulle hon våga åka dit, hon som är rädd för att vara bland andra författare och som är rädd för att åka bil. Men Felix ger sig inte, han mer eller mindre tvingar henne att åka. Han kör henne till färjan och när de skilj åt så kysser de plötsligt varandra. Under resans gång funderar Agathe på att tänk om det kan vara så att Felix är den stora kärleken. Tänk om hon har haft kärleken framför ögonen hela tiden utan att fattat det.

När färjan lägger till på ön möts hon av, Oliver, en avlägsen släkting till Jane Austin. Han är en litteraturvetare som just nu hjälper sina föräldrar att driva Jane Austins gård. Agathe tycker att han verkar vara en odräglig och arrogant typ, särskilt när han tvärsäker säger att Jane Austin är en mycket överskattad författare. Eftersom de får motorstopp tvingas hon tillbringa en hel regnig natt med honom i bilen. När hon till slut kommer fram till gården och träffar Olivers mamma förstår hon till sin förfäran vad som förväntas av henne. Hon är en av en handfull författare som förväntas sitta och skriva på ett mästerverk som sedan ska presenteras i slutet av vistelsen i samband med en avslutande bal. Dagarna går och alla författarna sitter och skriver flitigt, men inte hon. Hon driver mest omkring i trädgården och i skogen vilket gör att hon ständigt stöter på den odräglige Oliver, som hon motvilligt blir mer och mer intresserad av. Dessutom bråkar hon med en av de mera kända författarna om vad som är litteraturens uppgift.

En kväll bestämmer sig alla författarna för att ta en helkväll på den närmaste puben. Kvällen slutat med att Agatha och Oliver följs åt hem. När hon säger att hon vill ligga med honom svarar han att hon är för full för sex. På morgonen därefter dyker oväntat Felix upp för att vara med på balen. Avskedskyssen vid färjan hade fått honom att förstå att han vill vara tillsammans med Agathe. Men när hon förklarar att det bara är vänskap som gäller åker han hem. I stället börjare tanken på Oliver mala, tankar som hon försöker slå bort.

När det är tid för uppläsning flyr hon från gården eftersom hon inte har skrivit särskilt mycket. Det slutar med att Oliver kör henne till färjan. När de skiljs åt berättar hon att det aldrig blir något vettigt när hon försöker skriva. Oliver som har läste hennes först kapitel säger att hon måste söka bland sitt livs ruiner för att kunna skriva. Första fattar hon inte vad han pratar om. Men när det så småningom går upp för henne vad som menas med det öppnar sig plötslig både skrivandet och efter ett antal turer också kärlekslivet.

Filmen är en charmig och humoristisk romantisk komedi. De situationer som uppstår när Agathe och Oliver möts är ibland dråpligt roande och ibland djupt allvarsamma. Filmen bärs framför allt upp av Camille Rutherford nyansrika rolltolkning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Jane Austen

Intimiserande mångbottnat kammarspel med den nerv man hade förhoppningar om – En alldeles särskild dag på Göteborgs Stadsteater

18 augusti, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Ettore Scola

Dramatisering för scen: Gigliola Fantoni (översättning: Thomas Kinding)

Regi, scenografi, ljus- och kostymdesign: Mattias Nordkvist

Maskdesign: Elin Bergström

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Johan Friberg och Victoria Olmarker

Premiär Lilla Scen Göteborgs Stadsteater 15/8 2025

Spelas till och med 14/11

Italienske regissören och manusförfattaren Etorre Scola tillhör de filmskapare vilka de gjorts retrospektiver med av Cinemateket. Såg i en sådan serie för kanske trettio år sedan En alldeles särskild dag med en 53-årig Marcello Mastroianni och den tio år yngre Sophia Loren i minnesvärda huvudroller likt ett kammarspel, med dramatiska vändningar utifrån slumpmässigt möte som medför grundläggande förändringar. Filmen räknas till regissörens mästerverk jämte exempelvis Natten i Varennes och självfallet Vi som älskade varann så mycket.

Den utspelas 1938 när Hitler kommer på statsbesök och befolkningen självmant, eller i lika hög grad grad utkommenderade, går man ur huse för att jubla åt fascistpartiets militärparad under ledning av Mussolini. Ett höghus töms nästan helt på boende. Kvar i huset stannar vad det verkar bara Antoinetta, Gabriele och en snokande portvakterska. Lägligt nog kan filmen för närvarande ses på SVT Play och har därför nyss studerats som ett led i min research.

Förtryck och därmed frihetens begränsningar styr livet på skilda sätt för det omaka paret: en utmattad sexbarnsmamman och den avskedade radio-presentatören vars öden successivt avtäcks. I filmen som är cirka trettiofem längre än scenversionen gestaltas stolthet och integritet, diametralt skilda politiska övertygelser, missförstånd och genans, skratt som berikande kraftkälla alternativt subversiv företeelse och känslor av maktlöshet vilka kan övergå i att känna sig värdelös.

I dramatiseringen för scen har scenerna vilka knyter samman intrigen slopats, inga biroller förekommer. Varken odräglige familjefadern och barnens förberedelser eller deras entusiasm vid hemkomsten finns med, ej heller den ljuva förening som utgör en omvälvande klimax för de omaka främlingarna. Vi får inte veta fortsatt förlopp eftersom filmens slut där mannens öde skildras och registreras av frustrerad kvinna längtande efter ett annat liv inte inkluderats. (I likhet med klassiker av Shakespeare och Strindberg, borde det vara tillåtet att spoila ett Oscarsnominerat bidrag och peka på skillnader vita duken – teater.) Pjäsen ”utforskar den lilla människans roll i den stora världen och politiken.”

Mattias Nordkvist som sedan länge ingår i fasta ensemblen och nog setts/ recenserats cirka tjugofem gånger av undertecknad, har blivit känd för en bredare publik i och med roller på film och i tv-serier, framför allt genom en av huvudrollerna i storsatsningen Vår tid är nu. Med ojämna mellanrum ägnar han sig därutöver åt att regissera. Som om det inte vore nog i denna för Stadsteaterns vidkommande rekordtidiga premiär på höstsäsongen, ansvarar Nordkvist dessutom för scenografin samt ljus- och kostymdesign.

Scenen är uppdelad i två interiörer utan tydlig avgränsning samt ett bakstycke som symboliserar hyreskasernens takterrass där tvätt hängs till tork. De två halvorna illustrerar naturligt nog den större lägenheten där Antoinetta residerar och det tillfälliga boendet utrustat med telefon, som hyser den forne radiomedarbetaren hållen under uppsikt av fascistpartiets förlängda arm. Minns från när innevarande spelår presenterades för två fullsatta salonger, att idén att sätta upp En alldeles särskild dag väcktes av Johan Friberg. Att han såg kopplingar till samtiden i likhet med flera av mina kollegor var en lågoddsare, lågt hängande frukt, som det finns anledning att återkomma till. För att verkligen understryka den kollektiva berusning invånarna i Rom drabbas av 8:e maj -38, visas journalfilm återkommande, från historiska massmötet med sin otäcka militära demonstration, vars svenska speakerröst görs av Johan Gry.

Manus kryddas med både dråpliga detaljer och avslöjanden i förtroende, vilka speglar såväl dem själva som den skrämmande tidsandan. Vad Johan Friberg och Victoria Olmarker (första gången de spelar mot varandra?) ledsagade av lyckad regi, ger publiken genom dramatiseringens märkliga pendelrörelser av attraktion och dess motsats, är en förtätad nerv. Ett försök till uppror mot rådande ofrihet. Intrikata handlingen påminner om mannens utlärande av danssteg och deras virvlande vals.

Förstår varför flera kollegor ( mot min vilja snappat upp citat) hyllar uppsättningen. Grannlaga uppdraget att likna agerandet från två storstjärnor, görs med respekt och omsorg av två rutinerade aktörer. Genom val av klädsel och koreografi uppvisar skådespelarnas utseende viss likhet med originalets berömdheter. Av båda på scen fordras ett stort register, från barskt självförtroende fullt av kontroll till blottande av vrede och ömklighet. Hon otillfredsställd och i det närmaste analfabet, han suicidal och med vetskapen att han behöver packa de tillhörigheter han värderar högst.

Duon går tveklöst i land med uppgiften. På senare år har Olmarker förädlat ett dräpande tonfall, vilket blir extra tydligt här. Om den komik som uppstår i repliker är ofrivillig eller avsiktlig går att spekulera kring. Borde kanske uppehålla mer kring ett alldeles förträffligt skådespeleri från duon vars kemi är omisskännlig. Varje replik och reaktion når fram till publiken som fängslad följer omväxlande skiftningarna på nära håll. Svårnavigerat stoff framställs trovärdigt med emotionellt tryck utan att intimitetskoordinator använts.

Parets göranden och låtanden inramas som sagt av ovan nämnda journalfilm och ett par tidstypiska musikstycken. Pjäsens preludium består av vad som spelas upp i högtalare under det att scenen är nedsläckt, nämligen tidigt uppvaknande i kvinnans familj där man nervösa gör sig redo för den stora dagen. Mattias Nordkvists röst känns igen.

Mattias Nordkvist

Pjäsen ger upphov till många tankar, bland annat om vad fascismens ohyggliga era resulterade i. Utan samtidsmarkörer relaterar nog åtskilliga ändå innehållet till vår tid, vilket torde utgöra en drivkraft för det lilla, välfungerande teamet. Scola hymlade inte med att han orienterade sig vänsterut, hade till och med ansvar för kulturarv i Kommunistpartiets skuggregering 1989. Vad som skildras som okomplicerad dikotomi i en alldeles särskild dag behöver därför tillföras konturer och komplexitet. Skygglappar hos godhetssignalister bör identifieras. Tänker på hur snarlik motivbilden ligger Cabaret vars utmärkta uppsättning på GöteborgsOperan härom året recenserades här. Behandlingen av homosexuella och människor som vill leva efter sina behov, var vedervärdig i båda fallen. Lyckligtvis har förhållanden utvecklats genom kamp, upplysning och progressiv syn.

Att totalitära ideologier kräver konformism och sett på avvikare av olika slag, som degenererade vilka ska avlägsnas ur samhällsgemenskapen ligger i fascismens/ nazismens kompromisslösa råa natur. Man måste dock vara konsekvent, inte stoppa jämförbara ideologier under mattan – kommunism och inte minst islamism. Inom media och kultursfären bortses på ett synnerligen flagrant sätt från förtryck och illdåd begångna av dylika avsändare. Varför görs exempelvis inte några verk vilka visar varför ett narrativ som ”Queers for Palestine” är en absurd anomali? En sådan kognitiv dissonans att det är öppet mål för landets giftihaste stand-up-komiker Fredrik Andersson.

Dubbelmoralen bland upphöjda opinionsbildare förskräcker. Intellektuellt ohederligt av woke-marxister att argumentera som om jihad-attentat aldrig hänt, alternativt varit en bagatellartad företeelse i Europa. Vilka orsakade det förhöjda säkerhetshotet på publika evenemang (till exempel teaterföreställningar)? Detta är tyvärr tabubelagt i kulturkretsar.

Medveten om att recensionen rör sig i pjäsens utkanter. Antoinetta vill nog tro att hennes usla villkor kommer förbättras om hon fortsätter dyrka ”Il Duce” (ledaren). Framgick av två filmer jag såg på GFF (Göteborgs filmfestival) i år att studenter i Rom var sådana revolutions-romantiker, att Röda Brigadernas terror rättfärdigades. Kan relateras till den extremt våldsbelastade BLM-rörelsen vars grundare är bedragare, som kontinuerligt hyllats på landslagsnivå i fotboll och vurmen för Hamas på gator och torg i Västeuropa När lovord från premiären ackompanjeras av utlåtanden om att Mussolini idag motsvaras av inte bara Putin utan även av Trump, då har sinnet för proportioner fullständigt tappats. Att den retoriskt slipade amerikanske president, som fick fredspriset krighshetsade i stor skala, utvisade betydligt fler än nuvarande administration och blivit påkommen nyligen i härva, kunnat gå under radarn är en gåta.

Anser utvikningen nödvändig som en vädjan om förnuft, i en sanslöst polariserande och därför destruktiv tid. Tänk om modiga kreatörer försökte råda bot på ensidigt agendasättande perspektiv. Om vi isolerat bedömer uppsättningen, vad jag uppmärksamt bevittnat och Mattias Nordkvists arbete; återstår lyckligtvis bara ännu mer beröm att dela ut. Det är en rörande, omtumlande och lärorik historia. Förmedlad via ett slumpartat möte orsakat av ”familjemedlemmen” Rosamunda. På så vis lär vi känna en högst omaka parbildning, två medelålders ensamma personer med helt olika bakgrund finner varann, tyr sig till varandra och tar chansen att skratta tillsammans. Strålande smyginvigning av teaterhösten på Göteborgs Stadsteater.

Pressfoton: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Det svänger om Noas ark – filmens stora behållning är musiken

16 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Det svänger om Noas ark
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 augusti 2025
Regi Alois Di Leo och Sergio Machado
Tillåten från sju år, barntillåten i vuxens sällskap

En lustig version av den bibliska berättelsen om Noa och arken. I grunden är den en vacker och viktig sensmoral om att djur och människor måste kunna leva tillsammans.

Det svänger om filmen, den svängiga musiken och texterna till musiken är filmens största behållning. Historien om Noa och arken berättar med mycket musik, med medryckande sambarytmer och klassiska sånger av den världsberömde brasilianske poeten och kompositören Vinicius de Moraes.

Det finns en hel del att fundera på kring berättelsen har från Gamla Testamentet i Bibeln om Noa som fick i uppdrag av Gud att bygga en ark och fylla den med två exemplar, en av manligt kön och en av feminint kön, av varje djur på jorden för att de skulle överleva när hela världen skulle dränkas av vatten.

Som vuxen är jag inte helt förtjust i när de existentiella frågorna tar upp i raketfart. Delvis tycker jag att dessa frågor stressas igenom på ytan och berättelsen får en något för stor tonvikt på komedi och politik och samhällsfrågor, en övertydlig lektion i imperialism och kapitalism. Jag inser att det är en svår uppgift att förena barns intresse och vuxnas, men visst måste det finnas andra sätt att berätta om världen och livet och samhället utan att peka med hela handen?

Noas ark är utan tvekan en ikonisk historia som är välkänd runt om i världen. Fi.mens berättelse utgår från två små söta möss, pojkarna Vini och Tom. De bildar en duo som uppträder tillsammans på olika pubar och krogar, fast utan att ha någon större succé. När Gud börjat sända syndafloden och Noa byggt sin ark får bara en man av av alla möss komma med. Men Vini och Tom lyckas ändå smyga sig ombord.

Hur kunde alla dessa olika djurarter hålla sams under färden? Hur kunde djurätare existera sida vid sida med växtätare? Hur kunde två av varje art överleva när vissa arter behöver kött för att överleva? Ja visst finns det saker som är obegripliga och omöjliga att tro på att det verkligen gått till exakt som det berättas i Bibeln. För min del tänker jag att denna berättelse, liksom många i Bibeln och andra religiösa urkunder, ska tolkas och förstås symboliskt. Men nu handlar ju varken denna recension eller filmen om exakt hur den bibliska berättelsen ska tolkas eller förstås.

Lejonhanen på arken anser sig vara kung över alla och mest värd och han tvekar inte över att äta upp andra djur på arken. Vini och Tom måste ta till all sin diplomatiska förmåga och musik för att försöka få till ett samarbete mellan djuren och få dem att överleva till syndafloden är över. Noa är en gammal man och han märker inte problemen på arken överhuvudtaget.

Det är uppenbart att handlingen skildrar imperialism, framför symboliserat av lejonet som anser sig ha rätt att ta allt från andra. Jag kan tycka att det är överdrivet att lejonhanen också framställs som någon som inte kan tala tydligt och klart och förväxlar bokstäver i ord och därmed görs lite löjlig. Tyvärr är den mäktiga inte alltid så obildade att det är lätt att känna igen deras fulspel. Likaså kapitalisten bland djuren finns med, en karaktär som försöker lura till sig matransoner genom att utnyttja de två mössens förmåga att skriva musik.

Det är musikaliskt fin film, men en del av de magiska med sagor försvinner när det politiska budskapet blir för framträdande. Men visst, den är värd att se med barn och prata om den efteråt. Alla talar och sjunger på svenska och det är ett plus.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bibeln, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Noas ark

Tiotusentals väntas till Koreansk kulturfestival i Kungsträdgården

15 augusti, 2025 by Redaktionen


Foto: Koreanskt Kulturcenter/Enggit Tarsus

Koreansk kulturfestival återvänder till Kungsträdgården söndagen den 24 augusti 2025 och firar 80 år av självständighet!

Festivalen arrangeras årligen sedan 2016 av Sydkoreas ambassad i Stockholm och Koreanskt Kulturcenter och bjuder på en heldag med allt från traditionellt konsthantverk och dans till K-Pop, taekwondouppvisning, koreansk street food och K-Beauty. Festivalen besöks av tiotusentals personer.

Scenprogrammet rymmer bl.a. det traditionella maskdansdramat Hahoe Byulsingut Talnori, en taekwondouppvisning av det världsberömda högkvarteret för taekwondo, Kukkiwon, tillsammans med svenska MUDO Academy, K-Pop-konsert med gruppen MIMIIROSE, och uppträdanden av operasångare ur ARKO Ensemble. Värdar på scen är den koreanska Instagramprofilen HJ (Hyeonjeong Sa) och Koreafantasten tillika YouTubern Joakim Lindberg.

Utöver scenframträdanden kan besökarna pröva på hantverk, måla historisk folkkonst, delta i dansworkshops, leka traditionella lekar och fördjupa sig i koreansk historia och det koreanska språket. För matälskare finns en koreansk food court med rätter som tteokbokki, japchae, friterad kyckling, corndogs och nybryggt koreanskt kaffe.

Allt är gratis och öppet för allmänheten mellan kl. 12.00–19.00.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Koreansk kulturfestival

Filmrecension: Nobody 2

14 augusti, 2025 by Elis Holmström

Nobody 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 augusti 2025
Regi Timo Tjahjanto

John Wick-serien med Keanu Reeves i huvudrollen har uppnått kultstatus genom sina besinningslösa slagsmål, koreograferade till perfektion, samt eldstrider där mängden krut och kulor får SAABs totala export att blekna. Dock har humor, värme och charm alltid varit lika frånvarande som förstånd från den nuvarande amerikanska politiken. Derek Kolstadt som var en av nyckelpersonerna bakom John Wick valde att expandera genren och sitt varumärke genom Nobody, en film som behöll actionsekvenserna från John Wick men injicierade en behövlig dos humor och självdistans. Genom att tilldela den alltid lika lyssnande Bob Odenkirk huvudrollen hittade Kolstadt – som stod som manusförfattare, och regissören Ilya Naishuller ett sätt att ta Wick-genren vidare.

Uppföljaren har tagit sin goda tid, mer exakt fyra år. Förhoppningen var att serien skulle hitta nästa nivå där de positiva aspekterna kunde vidareutvecklas och tydligt markera att Nobody var den sanna tronarvingen till Wick-tronen, framförallt när nu Keanu Reeves indikerar att ben och knän inte mäktar med mycket mer och spin-off försöket Ballerina med Ana De Armas föll platt. Olyckligtvis verkar striden om denna tron fortsätta i bästa Game of Thrones-anda, detta eftersom Nobody 2 visar sig definiera en uppföljare på helt fel sätt.

Efter den energiska, uppkäftiga och djupt underhållande första filmen tycks Kolstadt ha tappat stinget, orken och uppfinningsrikedomen. Hela Nobody 2 känns från första rutan förvirrad, fantasilös och mållös. Där del ett lyckades balansera mellan det absurda, groteska och eskapistiska är det här en viljelös soppa som bjuder på en av de mest menlösa intrigerna på länge. Den spjuveraktiga lekfullheten är också som bortblåst, detta beror delvis på det själlösa manuset men också på den nytillträdda regissören Timo Tjahjanto som inte behärskar konsten att balansera mellan brutalitet, komik och självdistans. Filmen kastar sig mellan att vara hänsynslöst brutal utan antydan till entusiasm eller inspiration, för att sedan förvandlas till en infantil lekstuga där trams nyttjas som en feg täckmantel för att dölja bristen på sann entusiasm eller skaparglädje.

Att Nobody 2 vill röra sig än närmare det surrealistiska och fantastiska är uppenbart, delvis genom estetiken som är avsevärt mer stiliserad än förr, men här finns även inslag som tangerar det rent parodiska utan att det ackompanjeras av någon som helst självinsikt eller finness. Sharon Stone som tar plats som filmens diaboliska skurk bjuder på ett skådespel så överdrivet och fånigt att det är svårt att tro att en vaken – än mindre kompetent, regissör varit på plats då Stone spelat in sina scener, som alla rör sig mellan att vara outhärdliga till rent tragiska. Detsamma kan sägas om Connie Nielsen som livlöst kämpar sig igenom rent dravel där hon och Bob Odenkirk desperat försöker skapa kemi.
Sedan har vi stackars Christopher Lloyd som bjöd på grandios underhållning sist men som nu endast får rossla och göra legendariska ting som att ’’stolt’’ annonsera att han köpt hamburgare…

Actionscenerna som alltid bjudit på skamlös brutalitet och morbid underhållning är denna gång bara dugliga, här finns inget lika imponerande som den magiska massakern på bussen i den första filmen. Istället blir det en evig grå – eller snare blodröd, sörja där folk får benen knäckta och hjärnsubstansen dränker publiken, dock utan någon minnesvärd inramning.

Det är endast i ett fåtal korta stunder som Nobody 2 visar upp liv och påminner om vad som gjorde den första filmen så uppfriskande och underhållande, men dessa stunder är lika korta som de är få. I slutänden är detta en uppföljare utan tillstymmelse till vilja, ork eller inspiration, och då spelar det ingen roll hur många kroppsdelar som avlägsnas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nobody 2

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in