Av Ettore Scola
Dramatisering för scen: Gigliola Fantoni (översättning: Thomas Kinding)
Regi, scenografi, ljus- och kostymdesign: Mattias Nordkvist
Maskdesign: Elin Bergström
Ljuddesign: Dan Andersson
I rollerna: Johan Friberg och Victoria Olmarker
Premiär Lilla Scen Göteborgs Stadsteater 15/8 2025
Spelas till och med 14/11
Italienske regissören och manusförfattaren Etorre Scola tillhör de filmskapare vilka de gjorts retrospektiver med av Cinemateket. Såg i en sådan serie för kanske trettio år sedan En alldeles särskild dag med en 53-årig Marcello Mastroianni och den tio år yngre Sophia Loren i minnesvärda huvudroller likt ett kammarspel, med dramatiska vändningar utifrån slumpmässigt möte som medför grundläggande förändringar. Filmen räknas till regissörens mästerverk jämte exempelvis Natten i Varennes och självfallet Vi som älskade varann så mycket.
Den utspelas 1938 när Hitler kommer på statsbesök och befolkningen självmant, eller i lika hög grad grad utkommenderade, går man ur huse för att jubla åt fascistpartiets militärparad under ledning av Mussolini. Ett höghus töms nästan helt på boende. Kvar i huset stannar vad det verkar bara Antoinetta, Gabriele och en snokande portvakterska. Lägligt nog kan filmen för närvarande ses på SVT Play och har därför nyss studerats som ett led i min research.
Förtryck och därmed frihetens begränsningar styr livet på skilda sätt för det omaka paret: en utmattad sexbarnsmamman och den avskedade radio-presentatören vars öden successivt avtäcks. I filmen som är cirka trettiofem längre än scenversionen gestaltas stolthet och integritet, diametralt skilda politiska övertygelser, missförstånd och genans, skratt som berikande kraftkälla alternativt subversiv företeelse och känslor av maktlöshet vilka kan övergå i att känna sig värdelös.
I dramatiseringen för scen har scenerna vilka knyter samman intrigen slopats, inga biroller förekommer. Varken odräglige familjefadern och barnens förberedelser eller deras entusiasm vid hemkomsten finns med, ej heller den ljuva förening som utgör en omvälvande klimax för de omaka främlingarna. Vi får inte veta fortsatt förlopp eftersom filmens slut där mannens öde skildras och registreras av frustrerad kvinna längtande efter ett annat liv inte inkluderats. (I likhet med klassiker av Shakespeare och Strindberg, borde det vara tillåtet att spoila ett Oscarsnominerat bidrag och peka på skillnader vita duken – teater.) Pjäsen ”utforskar den lilla människans roll i den stora världen och politiken.”
Mattias Nordkvist som sedan länge ingår i fasta ensemblen och nog setts/ recenserats cirka tjugofem gånger av undertecknad, har blivit känd för en bredare publik i och med roller på film och i tv-serier, framför allt genom en av huvudrollerna i storsatsningen Vår tid är nu. Med ojämna mellanrum ägnar han sig därutöver åt att regissera. Som om det inte vore nog i denna för Stadsteaterns vidkommande rekordtidiga premiär på höstsäsongen, ansvarar Nordkvist dessutom för scenografin samt ljus- och kostymdesign.
Scenen är uppdelad i två interiörer utan tydlig avgränsning samt ett bakstycke som symboliserar hyreskasernens takterrass där tvätt hängs till tork. De två halvorna illustrerar naturligt nog den större lägenheten där Antoinetta residerar och det tillfälliga boendet utrustat med telefon, som hyser den forne radiomedarbetaren hållen under uppsikt av fascistpartiets förlängda arm. Minns från när innevarande spelår presenterades för två fullsatta salonger, att idén att sätta upp En alldeles särskild dag väcktes av Johan Friberg. Att han såg kopplingar till samtiden i likhet med flera av mina kollegor var en lågoddsare, lågt hängande frukt, som det finns anledning att återkomma till. För att verkligen understryka den kollektiva berusning invånarna i Rom drabbas av 8:e maj -38, visas journalfilm återkommande, från historiska massmötet med sin otäcka militära demonstration, vars svenska speakerröst görs av Johan Gry.
Manus kryddas med både dråpliga detaljer och avslöjanden i förtroende, vilka speglar såväl dem själva som den skrämmande tidsandan. Vad Johan Friberg och Victoria Olmarker (första gången de spelar mot varandra?) ledsagade av lyckad regi, ger publiken genom dramatiseringens märkliga pendelrörelser av attraktion och dess motsats, är en förtätad nerv. Ett försök till uppror mot rådande ofrihet. Intrikata handlingen påminner om mannens utlärande av danssteg och deras virvlande vals.
Förstår varför flera kollegor ( mot min vilja snappat upp citat) hyllar uppsättningen. Grannlaga uppdraget att likna agerandet från två storstjärnor, görs med respekt och omsorg av två rutinerade aktörer. Genom val av klädsel och koreografi uppvisar skådespelarnas utseende viss likhet med originalets berömdheter. Av båda på scen fordras ett stort register, från barskt självförtroende fullt av kontroll till blottande av vrede och ömklighet. Hon otillfredsställd och i det närmaste analfabet, han suicidal och med vetskapen att han behöver packa de tillhörigheter han värderar högst.
Duon går tveklöst i land med uppgiften. På senare år har Olmarker förädlat ett dräpande tonfall, vilket blir extra tydligt här. Om den komik som uppstår i repliker är ofrivillig eller avsiktlig går att spekulera kring. Borde kanske uppehålla mer kring ett alldeles förträffligt skådespeleri från duon vars kemi är omisskännlig. Varje replik och reaktion når fram till publiken som fängslad följer omväxlande skiftningarna på nära håll. Svårnavigerat stoff framställs trovärdigt med emotionellt tryck utan att intimitetskoordinator använts.
Parets göranden och låtanden inramas som sagt av ovan nämnda journalfilm och ett par tidstypiska musikstycken. Pjäsens preludium består av vad som spelas upp i högtalare under det att scenen är nedsläckt, nämligen tidigt uppvaknande i kvinnans familj där man nervösa gör sig redo för den stora dagen. Mattias Nordkvists röst känns igen.
Pjäsen ger upphov till många tankar, bland annat om vad fascismens ohyggliga era resulterade i. Utan samtidsmarkörer relaterar nog åtskilliga ändå innehållet till vår tid, vilket torde utgöra en drivkraft för det lilla, välfungerande teamet. Scola hymlade inte med att han orienterade sig vänsterut, hade till och med ansvar för kulturarv i Kommunistpartiets skuggregering 1989. Vad som skildras som okomplicerad dikotomi i en alldeles särskild dag behöver därför tillföras konturer och komplexitet. Skygglappar hos godhetssignalister bör identifieras. Tänker på hur snarlik motivbilden ligger Cabaret vars utmärkta uppsättning på GöteborgsOperan härom året recenserades här. Behandlingen av homosexuella och människor som vill leva efter sina behov, var vedervärdig i båda fallen. Lyckligtvis har förhållanden utvecklats genom kamp, upplysning och progressiv syn.
Att totalitära ideologier kräver konformism och sett på avvikare av olika slag, som degenererade vilka ska avlägsnas ur samhällsgemenskapen ligger i fascismens/ nazismens kompromisslösa råa natur. Man måste dock vara konsekvent, inte stoppa jämförbara ideologier under mattan – kommunism och inte minst islamism. Inom media och kultursfären bortses på ett synnerligen flagrant sätt från förtryck och illdåd begångna av dylika avsändare. Varför görs exempelvis inte några verk vilka visar varför ett narrativ som ”Queers for Palestine” är en absurd anomali? En sådan kognitiv dissonans att det är öppet mål för landets giftihaste stand-up-komiker Fredrik Andersson.
Dubbelmoralen bland upphöjda opinionsbildare förskräcker. Intellektuellt ohederligt av woke-marxister att argumentera som om jihad-attentat aldrig hänt, alternativt varit en bagatellartad företeelse i Europa. Vilka orsakade det förhöjda säkerhetshotet på publika evenemang (till exempel teaterföreställningar)? Detta är tyvärr tabubelagt i kulturkretsar.
Medveten om att recensionen rör sig i pjäsens utkanter. Antoinetta vill nog tro att hennes usla villkor kommer förbättras om hon fortsätter dyrka ”Il Duce” (ledaren). Framgick av två filmer jag såg på GFF (Göteborgs filmfestival) i år att studenter i Rom var sådana revolutions-romantiker, att Röda Brigadernas terror rättfärdigades. Kan relateras till den extremt våldsbelastade BLM-rörelsen vars grundare är bedragare, som kontinuerligt hyllats på landslagsnivå i fotboll och vurmen för Hamas på gator och torg i Västeuropa När lovord från premiären ackompanjeras av utlåtanden om att Mussolini idag motsvaras av inte bara Putin utan även av Trump, då har sinnet för proportioner fullständigt tappats. Att den retoriskt slipade amerikanske president, som fick fredspriset krighshetsade i stor skala, utvisade betydligt fler än nuvarande administration och blivit påkommen nyligen i härva, kunnat gå under radarn är en gåta.
Anser utvikningen nödvändig som en vädjan om förnuft, i en sanslöst polariserande och därför destruktiv tid. Tänk om modiga kreatörer försökte råda bot på ensidigt agendasättande perspektiv. Om vi isolerat bedömer uppsättningen, vad jag uppmärksamt bevittnat och Mattias Nordkvists arbete; återstår lyckligtvis bara ännu mer beröm att dela ut. Det är en rörande, omtumlande och lärorik historia. Förmedlad via ett slumpartat möte orsakat av ”familjemedlemmen” Rosamunda. På så vis lär vi känna en högst omaka parbildning, två medelålders ensamma personer med helt olika bakgrund finner varann, tyr sig till varandra och tar chansen att skratta tillsammans. Strålande smyginvigning av teaterhösten på Göteborgs Stadsteater.
Pressfoton: Ola Kjelbye