• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Folkoperan lanserar TurboOpera där fyra nya operor skapas på bara sex dagar

1 september, 2025 by Redaktionen


4 operor på 6 dagar?! Ja med TurboOpera, en del av Folkoperans talangprogram. Foto: Folkoperan

Folkoperan lanserar TurboOpera där fyra nya operor skapas på bara sex dagar, berättar ett pressmeddelande:
Är det möjligt att skriva, komponera, regissera, repetera och framföra en opera på bara sex dagar? Det vill vi undersöka med TurboOpera, ett experiment i tävlingsform. TurboOpera är nyhet inom Folkoperans Talangprogram, inriktat på utveckling av unga regissörer, kompositörer och librettister som här får chansen att skapa och framföra en helt ny kortopera inför publik.

– Vi vill, som alltid på Folkoperan, utmana både skapandeprocessen och operakonsten. Med TurboOpera försöker vi sänka tröskeln, förenkla och speeda upp den annars komplicerade, långdragna och kostsamma process det normalt är att ta fram ett nytt verk. Ambitionen är en plattform där unga kreatörer får möjlighet att testa gränserna, utvecklas och möta en publik, säger Linus Fellbom, konstnärlig chef för Folkoperan.

Det blir verkligen opera i turbofart. Mellan dag ett och sex går deltagarna från idé till premiär: libretto och musik skrivs, ett regikoncept utvecklas, och tillsammans med sångare och musiker repeteras verket – för att kulminera i en tävling på Folkoperans scen. Varje team presenterar en opera på högst tio minuter, och en jury med profiler från opera-, teater- och musikbranschen avgör vinnaren. Premiär och tävling blir det den 26 mars 2026.

– Vi hoppas på många sökande både från förväntade och oväntade håll. Drömmen vore att se vad som händer när kreatörer som redan har siktet inställt mot operakonsten möter musikkreatörer som kanske inte vet om att de bär på ett frö till framtida operaverk. Tänk vad de skulle kunna åstadkomma tillsammans! fortsätter Linus Fellbom.

TurboOpera är en nyhet inom Folkoperans Talangprogram, som sedan 2022 framgångsrikt utvecklar unga operasångare, instrumentalister, dirigenter och orkestermusiker. Från och med 2026 utökas programmet till att även omfatta unga och oetablerade regissörer, kompositörer och librettister.

Grundläggande krav:
Sökande är yngre än 35 år.
Sökande ska ha max 5 års professionell erfarenhet som kompositör / låtskrivare / librettist / textförfattare / dramatiker / författare / poet eller regissör för verk som framförts på valfri plattform (scen/konserthus/film/video/performance…) eller ha examinerats från en konstnärlig utbildning i Sverige eller utlandet.
Sökande vill utveckla sitt kreatörsskapande för publik i opera- eller musikdramatisk form.
Ansökan till TurboOpera är nu öppen och sista ansökningsdag är den 20 september 2025. Läs mer om projektet och hur ansökan går till på Ansökan Turboopera.

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, TurboOpera

Teaterkritik: I vårt ställe – Vitalt och omtumlande om vänskap och maktspel

29 augusti, 2025 by Ingegerd Rönnberg


Fotograf: Sören Vilks

I vårt ställe
Av Arne Lygre
Regi Alexander Mörk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Medverkande Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern 28 augusti 2025

I vårt ställe är en strålande start på höstsäsongen för Kulturhuset Stadshuset. En både verklighetsnära och poetiskt drama om behovet att ha någon i sitt liv, finnas för varandra och rädslan för att bli utbytt. Sällan har vänskapens villkor, lyckan att hitta en ny vän och ensamhetens mörker skildrats på ett så omvälvande sätt på en teaterscen.

Bakom I vårt ställe står Arne Lygre som räknas som en av Norges främsta dramatiker och spelas på stora teatrar över hela Europa men närmast okänd ännu för svensk teaterpublik. Hans språk är till synes enkelt men inte vardagligt och det har en rytm och musikalitet som lyfts fram i Alexander Mörks-Eidems skickliga iscensättning.

Det här är en föreställning som tar oväntade vändningar, ibland känns den rent nervpirrande och det krävs ett aktivt lyssnande. Allvar blandas med en subtil humor och skörhet med hårdhet. Det betonas också att vi som gamla har alla åldrar kvar inom om. Den lilla flickan, den både osäkra och kaxiga tonåringen och den vuxna kvinnan som kanske skaffat egen familj eller saknar den hon aldrig fick.

I vårt ställe kan ses som ett triangeldrama. Att handlingen utspelas mellan tre kvinnor är givetvis ett utropstecken. Att skådespelarna har lika stora roller är också både ovanligt och välkommet. Navet i berättelsen måste dock ändå tillskrivas Astrid – genialt gestaltad av Marie Richardson. Hon agerar med en självlysande klarhet och får replikerna att vibrera av liv.

Astrid har just fått en ny vän i Sara –väl och uttrycksfullt spelad av Elisabet Carlsson. Deras nyväckta och slumpvisa vänskap svajar betänkligt – man anar att de nog kommer att glida isär. Sara är översvallande entusiastisk och öppen med sina behov. Hon vill att de ska vara som nästansystrar och alltid kunna ta varandra för givet. Astrid förefaller i jämförelse klart distanserad men inledningsvis ändå påtagligt glad över sin oväntade vän. Hon tackar ideligt för närheten de hittat fram till och de fina ord Sara säger om henne.

Omsider börjar dock Astrid visa en hård kärna och ställa krav på att Sara ska göra som hon vill–exempelvis på kommando spela piano. Vilket Sara lydigt finner sig i. Dessutom börjar Astrid prata egocentriskt om sin längtan efter sonen och den förfärliga svärdottern hon vill bli av med. Hon förklarar frankt att Sara inte kan förstå dessa känslor eftersom hon inte har barn.

Sara försöker uppnå jämvikt i kärleksfulla band med att säga att hon till skillnad från Astrid har en man och talar om brodern som hon har ett superhärligt och nära förhållande till. Det känns dock att det ekar ihåligt under de stolta orden.

Så skiftar plötsligt allt drastiskt i handlingen när Eva – väldigt fint och lyhört spelad av Louise Peterhoff- som länge varit Astrids vän återvänder. Hon har varit onåbar, behövt ”lite space”, men nu finns hon här igen, säger Eva och kastar onda ögat mot Sara. Astrid är nog egentligen lycklig över att Eva kommit tillbaka men kräver att hon ber om förlåtelse. Det gör omsider Eva i en innerlig förlåtelsesång som får spontana applåder av publiken.

Sara och Eva ser varandra som fiender, två rivaler om Astrids gunst, och de uttalar elakheter som ger smärtsamma stick i det inre. Att en treenighet av vänskap sällan fungerar tillfredsställande illustreras av att scenografins stora soffliknande rundel börjar splittras i delar av ilskna åtbörder.

Medan de bråkar verkar Astrid ointresserat backa alltmer från båda vänskapsbanden. Till slut tackar hon för sig och deklarerar att hon inte behöver någon av dem längre. Det är hon och sonen som är det täta kärleksfulla band som hon värderar högst nu. Han ska få ta över huset och hon flytta ned i källaren.

Kvar i ruinerna av vänskapen står förvånade Sara och Eva som båda riskerar att bli ensamma utan någon att anförtro sig åt, söka tröst hos, ha roligt och dela minnen ihop med. De ogillar ju varandra skarpt och är så olika. Att hitta en ny vänskap i vuxen ålder är som alla vet väldigt svårt.

I andra akten när Astrid inte är kvar i handlingen och utstuderat osäkrar skeendet tappar tyvärr dramat lite i angelägenhetsgrad. Saras och Evas samtal om sin uppväxt, sin sorg och sina tillkortakommanden känns stundtals lite segt och omständligt. Men det kan såklart hänga samman med premiärnerver. Samtidigt är det i grunden härligt att få ta del av hur ny vänskap spirar mellan de tidigare bittra rivalerna.

Det är djärvt av Kulturhuset Stadsteatern att satsa på nyskriven dramatik och Arne Lygres I vårt ställe är ett mycket gott val – både poetiskt och klarsynt om vänskap. Första akten är suverän med sin maktbalans och den andra hjärtevärmande och hoppfull. Det enda som egentligen skaver i föreställningen är att skådespelarna förutom sin huvudkaraktär även ska spela rollen som en son, respektive en bror och en man. De inslagen blir röriga och brister i trovärdighet. Men som helhet är detta triangeldrama med tre starka kvinnoroller och stilsäkert och vackert regisserat av Alexander Mörk -Eidem verkligen att rekommendera.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Nunnan – 25 år i kloster – intressant med kunde gått mer på djupet kring de existentiella frågorna

28 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Nunnan – 25 år i kloster
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Maud Nycander

Om du förväntar dig en djupdykning i frågan om varför en ung kvinna kan välja att gå i kloster får du inte något svar i denna filmen. Det är inte filmens styrka. Den frågan skulle förresten lika gärna kunna vändas på. Vad gör att människor inte söker något annat är det kapitalistiska livet där vi ständigt måste försörja oss själva och sällan har tid att söka i vårt inre för att hitta vad vi innerst inne tänker och känner.

Maria är en svensk kvinna. När hon var 19 år gick hon i kloster, hon blev nunna inom Karmelitorden, som är en av klosterordnar där dess medlemmar lever som mest åtskilda från livet och samhället utanför klostret. Filmskaparen Maud Nycander gjorde en film om Maria när hon var ny som nunna. Dokumentären släpptes 2007 och gav en inblick i karmeliternas liv. Maud Nycander har efter 25 år nu fått filma Maria (var namn som nunna är Syster Maria av Bebådelsen).

När dokumentären Nunnan släpptes 2007 fick världen en unik inblick i karmeliternas liv. Många har undrat vad som hänt sedan dess. Hur ser hon på sitt livsval i dag, efter 25 år i kloster? Hur har det gått för föräldrarna och syskonen som hon valde att lämna?

Karmelitorden är bara ett inriktning av många former av klosterliv inom Katolska kyrkan. Det finns många andra ordnar som lever på andra sätt, många mer öppna och utåtriktade. Det finns klosterliv också inom Svenska Kyrkan, vilket inte är lika känt. Och så finns det ju klosterliv och munkar och nunnor inom andra religioner, till exempel inom buddhism. Det som slår mig är att när Maria beskriver hur hon upplever sina stilla stunder med Gud är det något som jag känner igen från vad mina vänner buddhistmunkar säger om sin meditation. Det finns en del inslag i denna nya dokumentär som jag känner förmedlar litet som munk eller nunna men i stort sett tycker jag att dokumentären mer handlar om hur det kan vara att försöka leva som starkt troende katolik i Sverige idag. Det speciella med Maria är att hon har åtta syskon och kommer från en svensk bondefamilj som är katoliker och som till och med tycks ha ett eget kapell på sin gård. Alla hennes syskon är katoliker, en del mer troende än andra.

I klostret i Glumslöv där Maria bor lever nunnorna sitt liv hela innanför klostrets murar. Det lämnar det aldrig. Inte ens när det dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Det är kul att se hennes skratta och vara engagerad i hur familjen har det och hur de kan bjuda på mat genom att öppna en lucka och föra över en rullbord med mat.

Maria strålar av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka att det skulle vara skådespel från hennes sida. Hon verkar helt klart vara nöjd med sitt livsval. Jag tycker filmen är intressant men jag hade gärna hört mer på djupet kring de existentiella frågorna. Delvis rör sig filmen mer på ytan och de så kallade svar vi får från hennes anhöriga om hennes livsval känns väldigt tillrättalagda, som att rätt tro alltid innebär offer. Iså fall: varför och vad är offret? Om Maria är lycklig med det hon valt är väl det inte ett offer? Jag saknar mer djup i frågorna och skildringarna för att ge filmen högre betyg. Men en liten inblick i ett annat slags val av liv än de flesta gör i Sverige idag får vi. Och det får väl vara bra så, men jag skulle gärna vilja ha mer funderingar kring om livet utanför klostren alltid är bäst. Livet som nunna i en katolsk karmelitorden är bara ett sätt av många att ta sig an de existentiella frågorna på allvar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Karmelitorden, Nunnan, Religion, TriArt

Roande briljans när insamlade sociolekter gestaltas på begäran i franskt-svenskt samarbete – Jukebox GBG på Folkteatern

28 augusti, 2025 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

I samarbete med Èncyclopédie de la parole

Koncept: Èncyclopédie de la parole

Konstnärligt koncept: Èlise Simonet

Regi: Joris Lacoste

Ljudtekniker: Viktoria Ottosson

Belysningsmästare: Alice Erzmobeit

Dramaturg: Matilda Klamas

Skådespelare: Kristina Brändén Whitaker, Adam Axelsson, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Styngsberg, Tove Wiréen

Urpremiär: 26/8 2025 Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 6/9 (med stöd av Institut Francais de Suède

Ibland blir man extra sugen på att chansa, utsätta sig för scenkonst vars utgång är okänd. För att vara ärlig ligger det givetvis i sakens natur att man inte kan veta vad som väntar på scen, såtillvida inte klassiker eller dramatiseringar sätts upp. Vad gäller exempelvis Atalante skall det dock mycket till för att locka mig tillbaka. Känns som om jag blivit bränd efter några alltför märkliga och halvdana scenkonstverk. Och för ett par år sedan sågs en monolog av Virginia Woolf, var författarskap jag värderar högt, oöversatt som jag hade ringa utbyte av. Nappade den gången på pressinbjudan till monologen som ingick i Gothenburg Fringe Festival vars tioårsjubilerande event invigs i helgen.

Fick felaktigt för mig att Jukebox GBG ingick i nämnd festival. Korrekt är att èncykopédie de la parole gästade Folkteatern senast 2016, då som en del av Göteborgs Dans- och teaterfestival. Hade inte satt mig in i vilka de är eller hur de jobbar. Det var ämnet i sig som utgjorde lockbete, inte minst för att Språket numera är mitt favoritprogram i P1. Detta tack vare vad jag kan få lära mig (även om jag borde bli bättre på att lägga lärdomen på minnet) och för formatet, den mysiga stämning som präglar lingvistiska resonemangen i studion. Framgår med önskvärd tydlighet av rubriken att jag verkligen uppskattade resultatet, tonaliteten i spretande och stundom härligt utflippade scener i den speciella uppsättning som inleder höstterminen på Folkteatern. Inte utan att en undrar om skådespelarnas kunskaper i franska, eller har en ytterst språkbegåvad dramaturg haft en nyckelfunktion?

Föreställningen har en tidsram på knappt en timma. Förutsättningar såsom exempelvis inhämtning och bearbetning av manus redovisas av Kristina Brändén Whitaker, på vars lott det fallit att inledningsvis vara värd. Vi får reda på att deras process tagit fasta på HUR något sägs i minst lika hög grad som VAD som faktiskt yttrats, ett påpekande premiärpubliken omgående blir varse. Att ansträngningar för att få fram avsedd satsmelodi (påpekande av Malin Morgan) utgjort en drivkraft, sätter minnesvärd komisk standard på produktionen. Skrattas hjärtligt och breda leenden uppstår åt grundackordet i detta collage. Hög tid att konstruktionen förklaras, idén bakom. En av skådespelarna menar att aktiva åskådare får en ”liten kabaré av Göteborgs-bilder” . Saknar för övrigt bilder från Lilla scen Ni får hålla till godo med exteriörer tagna förmodligen under tidig fas i arbetet.

Med Jukebox har det franska teamet rest, spelat in och framträtt med ihopsamlat verbalt stoff i arton länder. Joris Lacoste borde jag kanske känna till. Läser mig till att denne regissör och dramatiker varit involverad i en lång rad verk, ofta av performance-karaktär, och att han senast i somras uppmärksammades för en uppsättning på teaterfestivalen i Avignon.

Marknadsföringen upplyser om att ett bejublat teaterkompani återkommer till staden jag alltid bott nära, närmare bestämt i två av grannkommunerna och i princip tillbringat hela yrkeslivet i plus ett antal terminer på universitet. Dessutom blivit ett par års boende sammanlagt i Hisings Backa och Lunden samt otaliga resor till ett rikhaltigt utbud av kultur och krogar, nöjen och sport, motion och handel.

Skådespelarna och kanske också konstnärliga teamet tycks ha gjort omfattande fältstudier i framför allt offentliga miljöer. Utgångspunkten kretsar kring frågeställningen hur låter människorna i staden. Vilka ord och samtal florerar runt omkring oss, på spårvagnen, på Way Out West, i Kommunfullmäktige men också under yogapasset, i väderleksrapporten, hos Youtubers och vid Saltholmens(?) kallbadhus. Vid varje stol ligger den meny det hintas om under devisen ”du bestämmer, vi spelar”. Visar sig vara en lokalt utformad dokumentlista innehållande tjugosju titlar med platsspecifikation jämte årsangivelse. Som ett slags ord- tombola med vinst varje gång. Tappade räkningen på hur många av de oerhört väl inrepeterade scenerna som hanns med. Tippar på att närmare ett tjog av dem gestaltades.

Ibland hade man önskat mer info. Vilka har förlagorna varit, vem imiteras och vilkas anföranden eller konversationer ges ett karikerande drag? Kan förvisso finnas en poäng i att de som varit upphov till, i somliga fall, echaufferad argumentation på ibland komiskt bred Göteborgs-dialekt anonymiserats. Någon enstaka gång rör sig samtalsämnet ute i den läskiga omvärlden. Oftast handlar formuleringarna om närliggande ting, upplevelser i såväl vardag som vid särskilda tillfällen. Man blir otroligt nyfiken på tillvägagångssätt vad beträffar tjuvlyssnande på stan. Håller det för sannolikt att ensemblen spunnit vidare på vad som snappats upp, både förstärkt och förlängt vissa uttryck, konversationer och anföranden.

Attraheras påtagligt av formatet, av vad de tjugosju situationer härbärgerar. Att föreställningen för oss roade av dramatiserad återgivning av hur folk pratar med varandra, riskerar att bli underhållning för stunden är något man måste acceptera, Känslan av att kalasa på försvinnande gott lösgodis är oundviklig. Kan tänka mig att skådespelarna som blivit uttagna till respektive scen, fått rådet att föreställa sig hur det var, när de avlade inträdesprov på det som hetat Scenskolan. Den gången var antagligen rytm, betoningar och pauser lika viktiga som i denna språkligt inriktade Jukebox. Oftast används mikrofon (står i stativ) och ibland ett notställ för eventuellt manus. Och ensemblen sitter uppradade på stolar. I övrigt finns ingen rekvisita varför aktörerna stundtals kan förefalla ha en del gemensamt med komiska stå-uppare, med den skillnaden att här finns dramatisk utbildning och andras texter framförs.

Går inte att ta miste på hur den lysande heterogena ensemblen fröjdas åt utmaningen, hur mycket man njuter av att få exponera sitt hantverk. Uppsättningen hade kunnat bli pannkaka, om inte uttolkarna av det uppfångade talspråket i såväl staden som på sociala medier jämte tillägg som Sjörapporten från 2017, tillsammans med regissör och team vässat sitt språköra maximalt. Var och ens kroppar ger oefterhärmligt understöd till manus. Utforskandet av stilnivåer och temperament sker med enorm finess, naglar fast vår koncentration med en beundransvärd intensitet. En fröjd att uppleva denna sällsamma skådespelartriumf. Här gavs utrymme för passionerade ända-in-i-kaklet satsningar i stimulerande fysisk teater. Några lämnade scen för att på ett lustigt sätt återvända eller rulla runt på golvet eller gnida sig mot en vägg för att därpå inta horisontalläge. Regissörens instruktioner eller egna lösningar? Varje sätt att angripa scener funkar.

Slår mig nu att den otroligt synkade och texttrygga ensemblen har kvinnlig övervikt. Vore kanske orättvist att lyfta fram någon eller några extra då samtliga förtjänar högsta beröm. I gemensamma talkörer sitter varje fras med imponerande samklang. Hur många som behövs i de situationer/ sammanhang som kan heta Jag ska bo i himlen eller Rätt in i brasan varieras fyndigt. En del monologer är hysteriskt roliga då överspel uppmuntrats. Karin Lycke har jag sett i en handfull starka porträtt på scener runt om i Göteborg medan Malin Morgan nog ser Folkteatern som sin bas numera. Här har hon gjort egenskriven monolog, spelat dockteater, ingick i ensemblen i snabbproducerade lyckade Corona-projektet Don Quijote jämte åtskilliga andra pjäser och hade ena huvudrollen i komplext relationsdrama på film av Petra Revenue. Hon har också kunnat beskådas på Backa liksom den lika erfarna Tove Wirréen. Denna triss i alldeles förträffligt skådespeleri bildar collagets centrallinje.

Adam Axelsson har gjort bestående avtryck i två spektakulära projekt signerade Konst AB, vilka för mig varit antingen flipp eller flopp.. Här levereras ett par kul tillyxade porträtt på ett magnifikt vis. Bisarra talet till brudparet sticker ut. Rookien i gänget är Ludvig Stynsberg, vars spirande förmåga märktes i dennes praktik i Bröderna Mozart och på allvar som opålitlig autist i uppslitande Norén-drama i kombination med servering av fine dining i fjol; båda uppsättningarna hos Folkteatern. Nu får han sitt definitiva genombrott. Vilken karisma! Kristina Brändén Whitaker slutligen känner vi som konstnärlig ledare för GEST (Gothenburg English Studio Theatre(. Vad jag kan erinra mig premiär för min del vad gäller att bevittna agerande på svenska. I likhet med Morgan har hon medverkat i åtskilliga film och tv-roller. Hon som skaffat sig teaterutbildning i England, övertygar i detta rapsodiska inventerande av språkliga stilnivåer. Så många lager, så mycket smartness och så otroligt skickligt användande av verktygslådorna scen-proffsen förfogar över!!! Jukebox GBG vill ni inte missa.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: En bekant beröring

27 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

En bekant beröring
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Sarah Friedland

Demens är svåra tillstånd, eller sjukdomar. Det finns många olika varianter och sorter. Under senare år har det kommit flera filmer som på seriöst sätt tagit sig an detta ämne, som är brett och djupt och kan skildras på många sätt. En bekant beröring hyllas många och har helt klart berört många filmkritiker. Jag ger den godkänt, absolut. Den är bra och välgjord men griper mig ändå inte på djupet. Inte som Human Forever (kulturbloggens recension) i regi av Jonathan de Jong som hade svensk biopremiär 29 november 2024.

Human Forever är att dokumentär: Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Egentligen är det inte rättvist att jämföra en film med en annan film – då recension nu ju ska handla om En bekant beröring som hade en hyllad världspremiär på Venedigs filmfestival där den tog emot priser för bland annat regi och skådespeleri, och agerade öppningsfilm på den prestigefulla New Directors/New Films i New York. Anledningen till att han alls tar upp Human Forever är att jag rekommenderar alla som ser någon film om demens att också se Human Forever. Den kompletterar bilden av demens och hur vi i världen och samhället bemöter demenssjuka och borde bemöta dem istället.

En bekant beröring handlar om Ruth, en kvinna åttioårsåldern som flyttar till ett äldreboende då hon börjat bli dement. I filmen får vi följa hennes kamp för att minnas. Hennes kamp för att inte glömma. Bitvis är det gripande och det är en film som skildrar något som många möter: åldrandet och ifrågasättande av vem vi är och vad är vår identitet?

Det är något vi bör fundera på, alla möter säkert någon som drabbas av demens. Flera svenska filmkritiker har gett denna film allra högsta betyg. Jag tycker absolut den är värd att se men ändå griper den inte tag i mig. Kanske är det något med teaterveteranen Kathleen Chalfant i rollen som Ruth som inte känns bra för mig. Kanske är det att bilderna, fotot, miljöerna, händelserna, kryper fram. Det är medvetet för att fånga känslor på djupet förstås men ändå blir jag inte engagerad.

Ett plus med stillheten och de långsamma scenerna är att det inte blir cirkus som i en del andra filmer om demens. Det finns så många sorter av demens och de flesta som har någon av dessa sjukdomar eller tillstånd är inte dementa dygnet runt hela tiden. Denna film skildrar demenssjukdomen och den drabbade på ett ärligt sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in