En bekant beröring
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Sarah Friedland
Demens är svåra tillstånd, eller sjukdomar. Det finns många olika varianter och sorter. Under senare år har det kommit flera filmer som på seriöst sätt tagit sig an detta ämne, som är brett och djupt och kan skildras på många sätt. En bekant beröring hyllas många och har helt klart berört många filmkritiker. Jag ger den godkänt, absolut. Den är bra och välgjord men griper mig ändå inte på djupet. Inte som Human Forever (kulturbloggens recension) i regi av Jonathan de Jong som hade svensk biopremiär 29 november 2024.
Human Forever är att dokumentär: Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.
Egentligen är det inte rättvist att jämföra en film med en annan film – då recension nu ju ska handla om En bekant beröring som hade en hyllad världspremiär på Venedigs filmfestival där den tog emot priser för bland annat regi och skådespeleri, och agerade öppningsfilm på den prestigefulla New Directors/New Films i New York. Anledningen till att han alls tar upp Human Forever är att jag rekommenderar alla som ser någon film om demens att också se Human Forever. Den kompletterar bilden av demens och hur vi i världen och samhället bemöter demenssjuka och borde bemöta dem istället.
En bekant beröring handlar om Ruth, en kvinna åttioårsåldern som flyttar till ett äldreboende då hon börjat bli dement. I filmen får vi följa hennes kamp för att minnas. Hennes kamp för att inte glömma. Bitvis är det gripande och det är en film som skildrar något som många möter: åldrandet och ifrågasättande av vem vi är och vad är vår identitet?
Det är något vi bör fundera på, alla möter säkert någon som drabbas av demens. Flera svenska filmkritiker har gett denna film allra högsta betyg. Jag tycker absolut den är värd att se men ändå griper den inte tag i mig. Kanske är det något med teaterveteranen Kathleen Chalfant i rollen som Ruth som inte känns bra för mig. Kanske är det att bilderna, fotot, miljöerna, händelserna, kryper fram. Det är medvetet för att fånga känslor på djupet förstås men ändå blir jag inte engagerad.
Ett plus med stillheten och de långsamma scenerna är att det inte blir cirkus som i en del andra filmer om demens. Det finns så många sorter av demens och de flesta som har någon av dessa sjukdomar eller tillstånd är inte dementa dygnet runt hela tiden. Denna film skildrar demenssjukdomen och den drabbade på ett ärligt sätt.