Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Black Tea – ibland finstämt, ibland stelt

by


Black Tea
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Abderrahmane Sissako.
Rollerna Nina Mélo som Aya och Chang Han som Cai

Filmen handlar om Aya som bor i Elfenbenskusten. Inför altaret på sin bröllopsdag svarar hon nej det vill jag inte när prästen frågor om hon tar sin blivande man, Toussant, som make. Det blir en stor chock för alla släktingar och gäster. Egentligen har hon nog aldrig velat gifta sig med Toussant eftersom hon inte vill bli som sin mamma, missnöjd, bitter och omgiven av lögner. Droppen blir att Toussant hade varit otrogen dagen innan bröllopet. Men efter det som händer kan hon inte vara kvar i sitt hemland utan flyttar långt bort till en stad i Kina, Guangzhou. Där lever och umgås hon med ett stort antal afrikaners om lever i exil. Stadsdelen där afrikanerna bor kallas Chocolate City. Hon blir också vän med ett antal kinesiska kvinnor som hon delar livets vedermödor med. När vännerna fråga om hennes privatliv svarar hon att hennes man bor kvar i Afrika. En lögn som hon dock erkänner efter ett tag.

Hon börjar arbete i en tehandel vilket leder till att hon umgås mer och mer med Cai som äger tehandeln. Eftersom de delar samma intresse för teets mysterier träffas de ofta för att prata om och pröva olika teer. Sakta men säkert blir de förälskade i varandra. Men den framväxande kärleken kompliceras av att båda har trassliga livshistorien bakom sig, brustna familjeband och oläkta sår. Cai har en trasslig relation med sin ex-fru och har dessutom en dotter från en otrohetsaffär från tiden då familjen bodde på Cap Verde. En relation som innebar slutet för äktenskapet. Aya övertygar Cai om att han bör söka upp sin dotter, vilket han med stor tvekan så småningom gör.
Cai har också en son från sitt tidigare äktenskap. När sonen fyller år kommer ex-hustrun och Cais tidigare svärföräldrar på besök för att fira födelsedagen. Då blommar den rasisms som annars nästan är osynlig i filmen ut i full blom. Cai fegar ut och vågar inte stå upp för Aya.

Det är en långsam vemodig film om vänskap, komplicerade kärleksband, tystnad, svek och hopp som genomsyras av människor längtan bort från det som är och till något annat som bara finns i fantasin. Filmens långsamhet är både på gott och ont. Det gör att stämningarna i filmen kan framträda men också att filmen riskerar tappa bort åskådarna. Ibland är dialogerna mellan människorna finstämda och ibland är de snarare stela och ytliga. Med undantag för när rasismen plötsligt poppar upp i slutet av filmen ger den en ganska tondöv bild av afrikaners erfarenheter av livet i den kinesiska diasporan, Chocolate City. Filmen bärs upp av Nina Mélo (Aya) och Chang Han (Cai) rolltolkningar, särskilt Ninas.

Djärvt genrefri repertoar med spännande stick och solon inramas av strålande sång – Stina Augustsdóttir på Playhouse

by

27/3 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Upptäckte att jag var en av de två recensenter vilka citerats i annonseringen. Således fanns en förkunskap om hur det skulle kunna låta, baserad på tre skivrecensioner och framför allt på ett extatiskt gig på Glen Miller Café under Sthlm Jazzfestiva,l varav jag hann uppleva dess två sista set. Den upplevelsen resulterade i några lyriska formuleringar som isländsk-svenska artisten använt sig av för att få fler bokningar. Enligt Stina Augustsdóttir hämtas under det sällsynta besöket i Göteborg, huvuddelen av repertoaren från nyaste albumet Yours Unfaithfully (5/5 i Kulturbloggen).

Samtidigt som Grammis-galan äger rum genomför scenpersonligheten och samma musiker jag knockades av på GMC en konsert, jag är förvissad om gjorde samtliga närvarande häpet exalterade. Låtar på engelska ackompanjeras, smyckas ut och omvandlas av vad som stundom agerar likt en oberäknelig power-trio. Syftar på trumslagare Morgan Ågren, gitarrist Andreas Hourdakis samt basfenomenet Henrik Linder. De två först nämnda har recensenten sett tidigare på samma scen. Andreas frontade härom året. Han spelar också i hardcore-bandet Hawk och setts i grupper ledda av Magnus Öström, Karolina Almgren och Karin Hammar. Mannen som i UR haft trumskola är ju ena halvan av Mats & Morgan som 40-års jubilerat. Av internationella samarbeten går det inte att komma runt att han lirat med far och son Zappa. Såg honom häromåret på Valand med Mattias Risbergs Mining XL. Linder vars teknik beundrats av basexperter i Youtube-kanaler associeras främst med Dirty Loops.

Dessa formidabla instrumentalister med lysande meriter inom åtskilliga genrer tycks ha en särskild sorts kemi. Stina låter dem i omgångar husera tämligen fritt. En enda gång antyds skämtsamt att ibland behöver man vara sträng, då leklynne medfört att devisen frihet under ansvar kanske tagit dem någon helt annanstans än beslutsfattaren avsett. Ska påpekas att Stinas favoritmusiker live, med något undantag, inte medverkar när hon spelar in plattor hemma på Island.

Ska beta av det mest väsentliga ur mina anteckningar och försöka undvika att bli långrandig. Men en händelserik konsert som gjorde mig lycklig kräver visst utrymme. Konstaterar att man inleder smått poppigt i snirklande tonspråk. Gitarristen kommer med sitt första kvicka inpass. Det något försynta soundet avlöses av en radikalt ökning av energipåslag. Stina och musikerna driver på varandra i Glitterblood. Rockig approach utkristalliseras med feature från Henrik. Fascineras av en makalös uppvisning i och utanför låten. Redan här lösgör sig männen, går samman som en bejublad power-trio.

Låtskrivaren har ett par medkompositörer på aktuella albumet medan texterna skrivits av henne själv. Undantaget är The Laughing Heart, ett filosofiskt poem av den oförliknelige Charles Bukowski (läst 3-4 av dennes verk och sett filmen Barfly) med musik av gitarristen Mikael Mani. Artisten äger en särskild sorts begåvning som består i att skapa stämningsfullt laddade sekvenser. Stötigt framväxande Chaotic med sin oemotståndliga hook tillhör konsertens definitiva klimax. En svängig dänga med explicit text kring en intrikat uppbyggd harmonik.

foto Frederik Freddan Adlers

Första set avrundas magnifikt med standard plus ikonisk cover. Vi får nervig version av Afro Blue (M. Santamaria) med läckert pulserande latin-vibe, där fokus förflyttas successivt. Jag associerar auran hos sångerskan till Nina Simone. I dessa uppfriskande improvisationer bekräftas vilka exceptionellt töjbara ramar som råder i kvartetten. Här sker aftonens första trumsolo. Därefter växlas in på annat temperament, nämligen Kanadas gudinna Joni Mitchell. Hög tid att lyfta fram vilken förstklassig vokalist Stina Augustsdóttir är. Both Sides Now tolkas alldeles lysande till raffinerat ackompanjemang. Floran av nyanser triumferar och Andreas slinga tar mästerligt fram temat.

Efter att så framgångsrikt ha stuckit emellan med andras musik, återgår i andra set den trespråkiga artisten till egna alster. Inleder med Silver Cowboy som blev till i en dröm. Den komponerades tillsammans med en låtskrivare från Kanada (där Stina bott). Flertalet låtars uppkomst förklaras under konserten. Detta feministiska statement är minst sagt suggestivt, tar med sig mottagarna. Kryddas med fräckt bas-feature och lika attraktivt riffande från Andreas.. Bör rankas som ytterligare en hit, vars stegring i intervaller jag njuter av helhjärtat. Nivån bibehålls på Body från albumet Drown To Die A Little vars refräng ”I Wish A Would Have Treated You Better” etsar sig fast. Bakgrunden nämns. Hur jättesjuk sångerskan som dansat balett blev 2016. I inspirerat skickligt gitarrsolo tas fasta på textens starka känslor.

Sviten av sugande beats, delikata utflykter och övertygande sång förlängs. Hisnande kombinationen av stilar förför: neo-soul, fusion, arty pop, jazzig anstrykning, singer songwriter material, stänk av blues, funk, metal, världsmusik… Det excelleras i crescendon, kontraster och stundtals udda taktarter med en lyhördhet och ett virtuoseri som bländar.

En cover där infallen haglar anförs suveränt av Morgan på sitt trumset. Syftar på en extraordinär version av Police och deras genombrott Message In A Bottle (som jag hört med dem i Scandinavium). Sången gifter sig med halsbrytande snabbt komp i baktakt, framförs i en helt ny tappning. Här ges ”dispens” till att i sekvenser freaka ut. Underbart sanslöst! Snarlik otyglad inlevelse utmärker Deadheart. Man kan förledas att tro att vi snarare befinner oss på Sweden Rock än på konsert arrangerad av alert Jazzförening. Snacka om att vilja ruska om, använda hela registret, blanda upp mjukt suggestivt med det explosivt hårda och kompromisslösa i framvällande vågor. I extranumret visar den i Stockholm bosatta isländskan vilken otrolig kraft hon förfogar över med sin röst. I boppiga Billiés Bounce (C. Parker) vars tempo furioso kvartetten fullkomligt älskar att hänge sig åt charmar han oss genom att med fenomenal kontroll ägna sig åt scatsång/ rap. Morgan Ågren passar på att leverera en maffig egen avdelning på turbo-speed. Stort tack riktas till de på scen för denna anmärkningsvärda injektion av lysande livemusik!

Sofistikerat speglas Alice Babs pluralistiska enastående gärning – Swingtime Again på Maj 12:an

by

foto Michael Andersson

25/3 2025

Maj 12:an I Kungsten Göteborg

I fjol var det hundra år sedan Alice Babs föddes. Jazzradions Berit Nygren producerade ett lärorikt program jag berömt henne för IRL. I en ”paketlösning” med två ytterligare 100-åringar, giganterna Arne Domnérus och Putte Wickman, arrangerade Claes Crona en minnesturné med idel välkända musiker och vokalister. De tre 100-åringar förenades 1949 i mytomspunna svenska Parisorkestern. Spelningen i Stenhammarsalens där Viktoria Tolstoy och Vivian Buczek turades om att sjunga Babs repertoar, recenserades av mig i Orkesterjournalen.

En härlig hyllning enbart vikt åt den fenomenala vokalisten ägde rum på Utopia, ingick i serien Jazz & Storytelling. Det var ett alldeles förträffligt samarbete mellan sångerska och ciceron och ypperlig pianotrio. Pernilla Warberg hade sammanställt programmet tillsammans med ackompanjatör Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg. Också på Jazzfestivalen i Ystad förekom lyckad referens till hundraårsminnet. Margareta Bengtsson saluterade det himmelska samarbetet Alice & Duke i dennes Sacred Concerts. Såg tyvärr aldrig Alice Babs uppträda. Av hennes skivutgivning har jag Simple Isn´t Easy som innehåller kompositioner av John Lewis och Red Mitchell och Serenading Duke Ellington With Nils Lindberg Orchestra. När jag tänker på hennes otroligt höga kvalitet i en anmärkningsvärt bredd av genrer dyker en udda men ändå högst relevant jämförelse upp. Associerar nämligen till Linda Ronstadt!

Vilka finns då på scen denna gång i vad som sägs vara ”den musikaliska berättelsen om Alice Babs”, en föreställning i två set som hade premiär inför skapligt med folk på Maj 12:an? Jo samma sättning som Swe Danes plus rytmisk förstärkning i form av kontrabasist Johan Bengtsson. Frontar i rollen som berättare och Babs-uttolkare gör Brita Lindgren, pedagog och med i exempelvis fantastiska kollektivet Amanda. Hörde och recenserade med entusiasm Lunchteater-program hon ingick i med den äran härom året. Fiolspelaren Lars Reinhold Börjesson har jag inte koll på, märker efter research att han finns i konstellationer som Swing 22 och Mango Django. De som framför minst en duett kompletteras av två spelemän jag ofta haft förmånen att höra live och recensera, nämligen nämnde Johan Bengtsson på ståbas och mångsidige gitarristen Tobias Grim. Den först nämnde mestadels hemmahörande inom folkmusik, visa och swing, den ”grymme” Grim främst inom latin, blues, svängig jazz och kammarmusik.

För att ro i hamn den svåra utmaningen att ge ett representativt urval av en mångförgrenad karriär från ett geni, fordrar avsevärd skickligt vad beträffar hantverket, skapligt självförtroende och hängivenhet utöver det vanligt. Memoarer hade lästs, det har arrats och övats. Enligt Börjesson har man genomgående varit hänvisade till att planka, ett mödosamt sätt att lära sig hur musiken låter. Kvartetten klarar förstås skivan, går i land med uppgiften. Att jag som helhet inte grips i lika stor utsträckning, som av programmet ovan i regi av ”Svenna” Dahlberg och Pernilla Warberg, beror sannolikt på den virtuosa lättsamhet Swe Danes utstrålade.

Programhäften låg på varje stol i bänkraderna, överraskande bonus för entusiastisk, förhållandevis stor publik. I första informativa mellansnack får vi reda på att Alice Babs spelade in 800(!) melodier. Som förväntat inleds konserten i gladlynt up tempo och en del ordlöst drillande. Allra först i de båda avdelningar som skiljs åt av paus framförs musik skriven av Börjesson. Noterar hur välrepeterad den samspelta kvartetten är, märks inte att det är premiär.

Vad bör framhållas från första utsökta halvan? Tänker på vaggvisan i moll där Lindgren tar fram klarinetten. På det värdefulla kitt av upplysningar och anekdoter vilka vokalisten delger oss åhörare. På hennes utomordentliga sång och det delikata riffandet i Okända djur (O. Adolphson/ B. Wolgers). En definitiv höjdpunkt är ett legendariskt soundtrack, nämligen ädelschlagern Regntunga skyar. I Noaks ark (N. Lindberg) glänser instrumentalister med sina utbroderade partier. En annan fullträff visar sig vara från musikal 1939, syftar på I Didn´t Know What Time It Was. Slutligen förtjänar ordlösa ekvilibristiken i Barock Stomp (O. Lindberg) extra beröm.

Fortsätter fragmentarisk genomgång. Nedslagen efter paus uppmärksammar till att börja med höga nivån på Jazzfuga. Förtjusande ekvilibristik! Vi får fint prov på kompositören Alice Babs och samarbetet med maken . Vidare briljerar fingerfärdig gitarrist i premiärupplagan av Eurovision, vars svenska bidrag sjöngs av Alice Babs. Spralliga Povel Ramel-duetten Vi sjunger så bra tillsammans görs med finess av Brita och Lars Reinhold. Till den adderas ett skojfriskt outro med samtligas röster. Man sätter punkt genom stämningsfull ballad i form av ett bedårande smakprov från magiska samarbetet Duke Ellington & Alice Babs. Omistliga kvinnan i kvartetten gör rättvisa åt svårsjungna hymnen Freedom. Hennes magnifikt svävande stämma matchas av utsökt stick på fiol. Underhållande schlager-potpurri tillfogas också samt ett lika kul extranummer. Blir lite osäker, men har för mig att As You Are (N. Lindberg/ R. Mitchell) som Alice spelade in 2001, hade fått en festlig svensk text.

Detta var sannerligen en trevlig, lärorik och genommusikalisk föreställning om Alice Babs och hennes häpnadsväckande karriär. Tidigare i är köpte jag av förläggare Bo Ejeby Jan Bruérs gedigna genomgång Jazz i Sverige vars omslag pryds av just Alice Babs.

Tack till Michael Andersson för fina foton.

Filmrecension: Bird – Arnolds hittills bästa som regissör

by

Bird
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Andrea Arnold

Efter en minst sagt egensinnig dokumentär om mjölkkor samt en otroligt lång expedition i USA vänder nu Andrea Arnold tillbaka till hemlandet England. Där är det mesta sig likt på både gott och ont. För till skillnad mot den aningen svulstiga och överambitiösa American Honey är Bird snarare en sorts spirituell uppföljare till den fantastiska men bortglömda Fish Tank, Arnolds utan tvekan bästa verk som regissör.

Precis som där är det en hyllning till diskbänksrealismen, där horribelt fula och själlösa miljöer avlöser varandra och där hoppet mer eller mindre är borta. Med Bird går dock Arnold steget längre vad gäller att demonstrera ren och skär misär. Där andra filmskapare som önskar skildra misären och förtvivlan, som den hopplöst inkompetenta Paradiset Brinner, endast gör det ifrån en kylig och exhibitionistisk position, väljer Arnold att ställa sig sida vid sida med människorna hon vill skildra. Därför inleds filmen utan några förklaringar eller intriger, precis allting får utredas av publiken under filmens gång. Detta görs dock utan enigmatiska pretentioner, pusslet som måste läggas under filmens gång adderar till mycket av filmens tematik som i grund och botten handlar om behovet av adaption och att göra sitt bästa trots omöjliga odds.

Precis som i Fish Tank har Arnold en fantastisk närhet till sina skådespelare och karaktärerna de spelar. Karaktärer som hade varit frustrerande karikatyrer i andra händer blir här mångfacetterade och oväntat djupa. Men det är Arnolds personregi som lyser starkare än något annat, framförallt hennes förmåga att locka fram fantastiska rolltolkningar från ytterst oerfarna aktörer. Nykiya Adams i huvudrollen är genomgående självlysande och lyckas agera med både precision, måttfullhet och uttrycksfullhet. Detsamma gäller för Barry Keoghan i rollen som Adams far, en karaktär som gradvis växer och visar sig vara mer än bara en hopplös pundare.

Trots att Bird inte vill stoltsera med att vara någon vidare visuell upplevelse får vi också se på ett imponerande avancerat foto vad gäller kamerarörelser. Arnold förlitar sig ännu en gång på oerhörda närbilder som är så pass intima att de kan framstå påträngande. Fotografen Robbie Ryan som jobbat med Arnold tidigare och nu senast Yorgos Lanthimos får det gryniga, skakiga fotot att vara fantastiskt närgånget men också oerhört imponerande vad gäller kamerarörelser. Här finns ett antal makalösa kameraåkningar som i filmen ter sig lekande lätta men som i praktiken är ytterst komplexa. Detta leder till att Bird många gånger påminner om de bästa filmerna signerade Thomas Vinterberg, där det anspråkslösa och enkla också blandas med en otrolig självsäkerhet, något som skänker filmerna en sällsynt stadga.

Hur imponerande och närgången Bird må vara går det dock inte att undkomma att filmen står skuggan av Fish Tank. Även om misären skildras mer ofiltrerat och kompromisslöst här saknas den oerhörda magnetism som gjorde Fish Tank oförglömlig. Ödena här lyckas inte engagera fullt lika mycket som då och filmens bästa stunder är mer eller mindre helt modellerade efter ännu större moment från Arnolds sanna epos.

Att det också kastas in ett förvirrande och menlöst tvetydigt inslag gör att filmen också tenderar att likna Tully av Jason Reitman, en film som mer eller mindre förstörde sig själv genom ett hopplöst onödigt surrealistiskt tillägg. Även Bird svajar oroväckande mycket då Arnold börjar flirta med dessa element men det lyckas aldrig kapsejsa skutan. Berättelsen är många gånger onödigt spretig och engagerar i alltför många sidospår.

Bird må aldrig passera eller ens nudda vid att vara en ny Fish Tank, däremot är det en stabil återgång till Arnolds sanna expertis, något som resulterar i en skådespelarmässigt utmärkt film vars berättelse inte håller jämna steg.

Se Fontaines D.C.s video till låten Bug (som är namnet på Barry Keoghans karaktär i Bird), gjord från material från Andrea Arnolds film Bird. Fontaines D.C.s Carlos O’Connell gör sin skådespelardebut i Bird, och tre av bandets låtar är med i filmens soundtrack.

Filmrecension: All We Imagine as Light – poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk

by

All We Imagine as Light
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Payal Kapadia

All We Imagine as Light är poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk i en mästerlig kombination. Vi förs in i folkmyllret i Mumbai i Indien och fotot är så levande att jag känner både smak och lukt. Under monsunens regnperiod är fotot upphöjt och fördjupad med en blå färgskala och under den torra perioden är fotot tonat i rött. Skickligt, helt fantastiskt.

Det är en stark, berörande berättelse om tre kvinnor i Indien och i centrum av dessa tre står sjuksköterskan Prabha. Kvinnor har inga enkla liv i Indien och samhället är långt från jämställt. Prabha arbetar på ett sjukhus där också den yngre sköterskan Anu och den äldre Parvati jobbar. Prabha och Anu delar lägenhet medan Parvati är på väg att kastas ut från den lägenhet hon bott i tjugo år. Hon får inte bo kvar eftersom hennes man dött och hon inte kan visa något skrivet bevis på att hon bor i lägenheten. Att hon bott där i tjugo år och grannarna kan intyga det räcker inte när fastighetsägaren kan tjäna pengar på att kasta ut henne.

Prabha blev bortgift med en man hon aldrig hade träffat före giftermålet och Anu är i smyg tillsammans med en muslimsk ung man. Parvati vill helst undvika att flytta hem till sin son och bli en belastning utan vill leva självständigt. Alla tre kvinnorna försöker att leva på sina egna villkor, men det är inte lätt. Att det inte var lätt heller för Prabhas man att bli gift med en främling visar sig då han ganska snart efter bröllopet gav sig av för att jobba på en fabrik i Tyskland och allt medan åren hör av sig alltmer sällan.

Mumbai är för många mer känt under namnet Bombay men sedan augusti 1996 används namnet Mumbai officiellt av kommun och delstat. Mumbai är en folkrik stad dit tusentals tar sig dagligen från de många mindre orterna på den indiska landsbygden. I den senaste folkräkningen 2011 hade Mumbai 12,4 miljoner invånare och storstadsområdet beräknades ha cirka 20 miljoner invånare 2018.

Med så många människor i en stad, fler än vad som bor i hela Sverige, är livet mycket annorlunda mot tillvaron här. En värld som på många sätt skiljer sig från det svenska livet. De tre kvinnorna är hinduer och förutom Anu som i smyg träffar en muslim umgås de bara med hinduer. Muslimer och hinduer lever nästan alltid åtskilda. Anus pojkvän kan inte visa upp henne för sin familj. Allt måste ske i hemlighet.

Det har kommit flera intressanta och starka indiska filmer senaste året som skildrar livet där, speciellt för kvinnor. Det är en slags ny indisk filmvåg, känns det som. Alla dessa indiska filmer jag sett hittills har varit välgjorda och imponerande på olika sätt och All We Imagine as Light är en av de bästa filmer jag sett på flera år. Den är så bra att jag sett den två gånger nu och jag ska absolut se den fler gånger. Den är välgjord och så poetisk att den kryper in under huden och det känns som att jag är där, jag känner regnet och jag känner torkperioden och jag känner smaken från maten och trängseln i folkmyllret.

Filmen har fått en hel del priser. Den kammade i Cannes hem Grand Prix du Jury, festivalens andraplats efter Guldpalmen och nominerades till Golden Globe för bästa regi och bästa utländska film. Amerikanska National Society for Film Critics belönade All We Imagine As Light med pris för bästa utländska film.

Regissören och manusförfattaren Payal Kapadia är värd att hålla ögonen på. Hon har tidigare gjort likaledes prisbelönta och hyllade dokumentären A Night of Knowing Nothing, om studentliv i hennes hemland Indien, som 2021 fick Golden Eye-utmärkelsen på filmfestivalen i Cannes.