Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mångbottnat när kvinnokollektiv lider av egen förtryckare – Bernadas hus på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Av Federico Garcia Lorca (översättning: Jens Nordenhök)

Bearbetning: Sisela Lindblom och Nora Nilsson

Regi: Nora Nilsson

Scenografi: Julia Przedmojska

Koreografi: Lidia Wos

Kostymdesign: Lena Lindgren

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Sofie Grynning

Ljuddesign: Dan Andersson

På scen: Marie Richardsson, Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Eline Höyer, Iskra Kostic, Marta Andersson-Larsson, Beata Hedman, Marie Delleskog, Annie Dahlin, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Julia Glisic

Premiär 28/3 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 31/5

Att behöva kämpa emot skrivkramp är ett elände, tro mig. Har tvingats ta i tu med detta destruktiva tillstånd i omgångar sedan i somras. Stadsteaterns senaste premiär inträffade i fredags. Eftersom åtskilligt fruktbart utvanns ur deras bearbetning av märkliga Bernadas hus, förtjänar uppsättningen att jag anstränger mig för att sent omsider delge mina tankar. Premiärkvällen börjar i Tiljan med god 2-rätters, vars fiskrätt förvisso skulle varit varmare (borde haft modet att påpeka missen). Mamma tror sig ha sett pjäsen för länge sedan. Jag säger att jag har för mig att jag sett en uppsättning på en festival på Wendelsberg. Kommer långt senare på att minnet förväxlade pjäsen i fråga från 1936 med Blodsbröllop. Hur som helst efter vår sittning i trivsamma restaurangen är det dags att gå en halv trappa upp för att inta platserna på åttonde rad.

Senaste gången dramatik av Lorca sattes upp i Göteborg kan ha varit 2009 då Suzanne Osten tog sig an Publiken, vars första meta-flödande halva var stimulerande, rent av genial. Tyvärr svämmade uppsättningen över av infall, saknade struktur. Lyssnade dessutom aktivt på ett av de samtal Osten arrangerade då det handlade om hurudan Göteborgs-publiken är. Under sin alltför korta levnad blev ju spanjoren också ett nästan lika stort namn som poet. I min samling av Lyrikvännen finns någonstans en essä jag läst om uppmärksammade diktsamlingen Poet i New York.

För att gå händelserna i förväg kommenterar jag efteråt inför två män, det faktum att sydländska temperamentet tar kvinnorna i besittning, särskilt de trånsjuka syskonen vilka blir som olika representanter för diagnosen ”hysteriska fruntimmer”, en stereotyp som förekommit rikligt i skönlitterära verk, på filmduken och scener. Inte så få kvinnor hävdar att psykologiska diagnosen skulle vara en myt. Kommentarens retoriska figur ifrågasatte om vi män med trovärdighet kan avge omdömen, om ett intensivt drama enbart befolkat av kvinnor.

Möjligen en aning upphetsad över de bevittnade känslostormarna och dess obönhörligt tragiska slut, bortser jag då från att det råkar vara en homosexuell man som i 35-års åldern skrivit pjäsen. En författare som till yttermera visso utmanade Franco och falangisterna till den grad att han mördades av dem under inledningen av spanska inbördeskriget. Apropå tonläget, raffinerat omtumlande svängningar från kontrollerat beteende, till skoningslös rivalitet och obehärskade vågor av uppgörelser, yttrar sig min mor efter första akten. ”Det är ganska väsnigt” (lustigt nog verkar inte denna adverbiala böjning finns angiven som korrekt svenska).

Hysterin som bubblar under ytan och brister ut i omgångar är onekligen en drivkraft, ett oundvikligt utlopp för en orimlig situation. Matriarken Bernada, spelad med orubblig auktoritet av Marie Richardsson som debuterar på landets näst största Stadsteater, är mentalt en lika hemsk förtryckare som fascisterna.. Dels utlyser hon åtta års sorg efter maken, dels i praktiken husarrest för sina fem döttrar (den äldsta från ett tidigare äktenskap 35 år – Caroline Söderström) på grund av att byn saknar från hennes position värdiga friare. På så vis behandlas fler ämnen än förövare – offer, manligt – kvinnligt, subjekt- objekt. En underström rör klassmedvetenhet, rädslan för mesallians som kan vara lika stark som att bli gravid före äktenskapet. Anna Berg lyfter i sin essä publicerad i programmet, fram att Lorca ifrågasatte normer och hierarkier präglade av katolska kyrkan, bland annat genom att skapa komplexa kvinnoroller vilka växlar emellan att vara subjekt och motsatsen.

En inte oviktig faktor alltför ofta negligerad i recensioner är ljussättningen. Skuggorna som matchar svart begravningsklädsel och designen i övrigt är här magnifikt inbjudande. Scenografin laborerar sinnrikt med både rymd och intimitet. Scenen badandes i pastell och sepiafärgad nyans har fått en extension, en roterande oval längst fram vilket inneburit att några platser längst fram tagits bort. På denna tillfälligt installerade mini-vridscen lyfts kistan och runt ett bord samlas familjen i öppningen av andra akten när Prudenicia (Gunilla Johansson Gyllenspetz) besöker dem.

Rekvisitan innehåller ett par gåtfulla inslag. Syftar framför allt på scener med tvättmaskin, kassettradio och en liten tv. Systrarna följer hängivet unga huvudrollsinnehavarens öde i en tv-serie tillsammans med lätt bitter tjänstepersonal, Poncia (Anna Bjelkerud i pregnant roll, försöker tala förstånd med härskarinnan) och Maia (en uttrycksfull Annie Dahlin). Tvättmaskinen i kombinationen med nämnda teknikvaror indikerar att dramatiken förlagts till 70-talet, eller möjligen 60-tal. En annan märklig omständighet är den kista varje syster förvarar sina tillhörigheter i, som en slags Amerikakoffert. I dessa rafsas det av koleriska yrvädret Adela (energiskt utlevande Beata Hedman), när hon tror sig bestulen.

Systrarna åläggs att sy sina brudlakan samtidigt som de lustfyllt längtar efter världen utanför, att få göra intryck. Annorlunda ovanifrånperspektiv kompletterar vårt betraktande, genom den gigantiska runda spegeln som hänger ovanför den vida scenen. Ytterligare anmärkningsvärda synliga detaljer rör somliga systrars utseenden. Ett par av dem kommer troligen till korta på äktenskapsmarknaden. En är puckelryggig medan en annan har en defekt i form av missbildning i ansiktet. Vidare hasar döttrarnas mormor sig runt förvirrad som en tovig relik med ett uppstoppat lamm i famnen. Denna dementa vålnad gestaltas av Marie Delleskog.

Regissören skriver oss inte på näsen, fast hon vanligtvis verkar i en feministisk anda. Att kvinnorna i Bernadas hus brottas med såväl yttre manliga hinder som ett konkret inre, manifesterat av den oförsonliga och upphöjt stolta änkan, går inte att ta miste på. På samma gång blir det uppenbart att bekräftelse söks från attraktiva friare. Humor är en effektiv ventil för systrarna. Fysiskt och verbalt fantiserar de komiskt om männen, imiterar deras beteenden. Den underhållande aspekten ska framhävas. Satir har genom historien visat sig vara ett beprövat recept som motstånd när underordnade drabbas av maktens fula tryne. Finns en fascinerande dubbelhet i motivbilden. Man tänker att det finns mycket lära sig om psyket hos det andra könet. Att teamet (ljuddesignern enda undantag) och ensemblen hämtat ur egna erfarenheter. Samtidigt är pjäsen skriven med blicken på dem utav en homosexuell, förhållandevis ung man i en annan era. Intressant iakttagelse, eller hur?

Har recenserat lyckade uppsättningar i regi av Nora Nilsson flera gånger, vars vistelser på Stadsteatern burit frukt. Vill nämna Krossad, Afterwork, Det intelligenta homots guide…och tredelade apokalyptiska överlevnadsäventyret och allkonstverket Mr Burns. Hon har uttalat sig om Lorcas förbryllande pjäs. Menar att förtryckets mekanismer för tankarna till panoptikonet, fängelset utan vakter där fångarna bevakar varandra. Enligt henne det ultimata maktutövandet. Befriande att vi slipper den så ofta förekommande samtidsmarkören, den som försåtligt påstår att Trump är vår tids Hitler. Förutom farliga laddningen i påståendet borde fler med en kulturell plattform låta publiken dra egna slutsatser.

Koreografin återhållsamt synkad eller utförd med frenesi på individnivå är noga genomtänkt. Känslan av Klaustrofobi och det spanska temperamentet vaskas fram. Marie Richardsson (som för några år sedan kunde beskådas på Backa i ett samarbete med Dramaten) är som förväntat skarp i sin utmejslade, osympatiska roll. Dominerar alldeles på gränsen i de tämligen få avgörande scener hon styr i. De ur rollistan vilka träder fram i övrigt är främst Beata Hedman och Anna Bjelkerud, vars Poncia är den visa som försöker få Bernada att ta reson. Ur olika viljorna utkristalliseras också Caroline Söderström och praktikanten Annie Dahlin. Och de fem systrarnas gnabbande och gemenskap framställs ytterst vitalt, med drastiska övertoner.

Cirka tio kollegors lovord har ställts samman på hemsidan. Undrar om det denna gång fanns någon avvikande röst. Jag är benägen att instämma i hyllningskören. Det är en lika märkvärdig som märklig iscensättning, värd att se om.

Filmrecension: September 5 – imponerande

by

September 5
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Tim Fehlbaum

Sett till regissören Tim Fehlbaum – men också manusförfattarna Alex David och Moritz Binder, oerhört mediokra och tunna historik vad gäller film, är September 5 oväntat lyckad och effektiv, detta genom ett gott hantverk och en mycket skicklig historisk skildring. Men filmens snäva form lämnar alltför mycket potential på bordet.

Historiska händelser som terrorattacken under OS 1972 har ingen artificiell gräns vad gäller antalet skildringar. Även om specifika tidsperioder och händelser kan vara överexponerade är faktiskt historia inte att jämställa med eviga uppföljare eller slitna nyversioner. Men då det faktiskt finns en närmast klassik och fullkomlig skildring av en händelse är det omöjligt att inte dra jämförelser. Steven Spielbergs film om attentatet och eftermälet från 2005 är fortfarande en av de mest nervpirrande, tankeväckande och estetiskt imponerande filmerna i regissörens portfölj. Därför går det inte att undkomma känslan att September 5 är ett halvfabrikat som saknar precisionen och de enorma intellektuella kvalitéerna från Spielbergs film. Detta trots att Fehlbaum försöker stöpa filmen i en helt annan mall genom att försöka skapa ett sorts kammardrama som nyttjar en visuell stil som vill vara både autentisk och dokumentär.

Många gånger påminner September 5 om Paul Greengrass aningen bortglömda United 93 om det fjärde planet som kapades den 11 september, som förutom de mycket dramatiska scenerna inifrån flygplanet också innehöll en rad sekvenser från den kaotiska flygledningen där personalen försökte adaptera sig efter det fullkomliga kaoset. Just dessa sekvenser tycks ha varit direkta ritningar för hur Fehlbaum format sin film. Det är en skakig och inte helt pålitlig kamera, svettiga närbilder och miljöer så berövade på ljus att det kan misstas för en skräckfilm. Detta medför dock en intensitet och puls som gör det improviserade journalistiska arbetet medryckande och intressant.

Att tidseran också skildras mycket väl bidrar till detta. I en tid då digitalteknik fortfarande inte var närvarande blir moderna självklarheter som kommunikation och filminspelning till oövervinnerliga hinner som måste lösas med kreativitet och sluga kompromisser.

Men vad gäller att bygga upp ett genuint obehag inför den stundande mardrömmen klarar Fehlbaum inte alls av uppgiften. Där Greengrass skapade ett tryckande obehag där han gör om det kända händelseförloppet till en brinnande stubin likt Stig Dagermans odödliga novell Att Döda Ett Barn, där tittaren – eller läsaren, är medveten om det hemska som komma skall men där vi helt saknar förmåga att stoppa det vi vet kommer hända.

Detta krypande obehag framträder aldrig och när väl attentatet sker lyckas filmen inte växla upp och öka intensiteten. Att forma filmen som en tårtbit där en stor händelse skildras genom ett litet perspektiv gör också att filmen inte har tid eller utrymme att utforska flera intressanta frågor och problem som uppenbarar sig. Exempelvis görs det inga djupa analyser kring det faktum att denna upplaga av olympiska spelen utspelar sig knappt trettio år efter andra världsvärldskrigets slut, en tid då Tyskland fortfarande var en paria internationellt. Detta figurerar endast i ett par hastiga repliker och kan – i och med det begränsade spelutrymmet, aldrig studeras djupare. Detsamma drabbar en mycket otäck frågeställning kring journalistik och var gränsen går mellan att vara en informationsbärare till att vara en parasit där nyhetsvärdet endast är tänkt att ge karriären och det personligt renomméet ett uppswing. Den som alltid duktiga Peter Sarsgaard i rollen som ABC Sports chef Roone Arledge får till stor del symbolisera detta men någon genuin reflektion kring ämnet görs aldrig.

September 5 lyckas dock bjuda på sällsynt harmoniskt och imponerande skådespel trots att Sarsgaard är det enda namnet med någon profil. En rad duktiga karaktärsskådespelare som John Magaro och Ben Chaplin är alla strålande trots ett manuskript som inte är överdrivet välarbetat vad gäller karaktärerna.

Som en ren historieskildring, framförallt vad gäller tidseran, är September 5 ett mycket imponerande stycke film med stor teknisk kompetens. Tyvärr sår filmen lite för många intressanta frön som aldrig skördas, detta som ett resultat av den oerhört strikta form som valts.

Suverän jazzsångerska står stadigt med eget material – Out Of Reach av Emmalisa Hallander

by

Emmalisa Hallander

Out Of Reach

4

Inspelad i Atlantis Studio

Prophone

Releasedatum: 28/3 2025

Sångerskan och låtskrivaren Emmalisa Hallander har utbildat sig på sedvanligt vis för personer inom samma gebit. . Vägen fram till begynnande berömmelse för den firade artisten har gått via musikgymnasium, folkhögskola och kandidatexamen på Musikhögskola ( i hennes fall den Kungliga i Stockholm). 25-åringen släpper nu sitt andra album i eget namn med genomgående kompositioner signerade henne själv och dessutom verkar hon ha producerat. Av priser/ stipendier som tilldelats vokalisten kan framhållas de från Faschings Vänner, LIRA och STIM. Hon har varit solist hos Stockholm Jazz Orchestra, sjunger i Svenska revyn på Scala som ska ut på turné och glänste i Peter Asplunds senaste julshow.

Out Of Reach består av tio låtar vilka hon med två undantag skrivit engelsk text & musik till. Vi får således tolkningar av I´ll String Along With You (H Warren/ A Dubin), filmmelodi från 1934. Och som final det sound som låter mest svart på albumet, Street Of Dreams, komponerad av Victor Young vid samma epok Vilka ackompanjerar då Hallander? Jo den i dessa sammanhang mycket rutinerade fullfjädrade pianisten Filip Ekestubbe (träffade honom nyligen på Unity efter spelning) tillsammans med en rytmsektion bestående av trumslagare Henrik Jäderberg och flitige Niklas Fernqvist på kontrabas. På några låtar medverkar stråkkvartett. De heter Daniel Migdal (bekant namn på violin 1), Jonna Simonsson (violin 2), Rikka Repo (viola) samt Amalie Stalheim på cello. Vidare gästar inga mindre än trumpetaren Peter Asplund och på ett par spår spelas tenorsax av Per Texas” Johansson. Arren till stråkarnas partier har gjorts av Per Ekdahl, Tilde Schweitzer och Filip Ekestubbe.

Det sjungs galant och avspänt. Stjärnan i vardande övertygar kolossalt med sin självklara stämma. Genom sina skivor och än mer med remarkabel sång live har hon bevisat att hon kan bli en lika lysande stjärna som Isabella Lundgren. Förutsättningarna finns! Förvisso kan jag vid en jämförelse sakna Lundgrens berörande svärta, delvis sprungen ur dennes biografi. I mina öron har juvelen Hallander hittills visat sig ha större kvalitéer vokalt än som kompositör, utan att på något sätt framstå som medioker eller ointressant i den egenskapen. Ska påpekas att jag ännu inte fått chansen att höra den unga kvinnan i en hel konsert. Hörde cirka 25 minuters sång i standards med ett fabulöst bett, i foajén på Scala under Jazzfestivalen i Stockholm senast och cirka fyra låtar i Peter Asplunds julshow med Göteborg Jazz Orchestra. Då knockade hon publiken, vilket jag exalterad framförde till henne efteråt. (Att hon ditintills fått nobben av bokare i Göteborg fick mig att skämmas å deras vägnar.)

Artisten flankerad av Vivian Buczek och Linda Pettersson i omnämnd julshow

Med tanke att det lyssnats hängivet och merparten av framvällande svenska jazzsångerskor recenserats live och på skiva sedan minst ett decennium tillbaks, måste understrykas att ytterst få kollegor kan matcha Hallander. Någon att uppbringa på en högre nivå existerar inte. Den överblicken anser jag mig besitta. Tekniken är fullkomligt fläckfri. Vad avser graden av emotionell påverkan, hade jag föreställt mig att rösten skulle drabba i än högre utsträckning, ungefär som den sköljde över mig under nämnda julkonsert på Park Lane i början på december.

Albumet kretsar kring begreppet längtan, ett väl valt tema som tveklöst kan urskiljas här och var. Gåt vi ner på detaljnivå fastnar jag för Month Of May, vars ljuvliga ballad kännetecknas av fantastisk sång, snygga stråkar och Asplunds trumpet med sina sofistikerade konturer. Stråkar fyller ut och fördjupar några låtars sentiment utan att vara i centrum. Man inser varför Filip Ekestubbe är så eftertraktad som ackompanjatör åt vokalister med ett självständigt uttryck. Här får han visa framfötterna i exempelvis underbara sticket på Rain In July, i minst ett intro samt i en stride-sekvens. Den på skivinspelningar så ofta anlitade Niklas Fernqvist antar lite anonymt rollen som ryggrad. Är inte denne lysande basist rent av för lågt mixad?

And So It Begins överraskar genom att efter ett antal takter utvecklas till en marsch-liknande historia initierad av trumslagare Henrik Jäderberg. Det sköna blues-hänget i A Singers Dilemma uppskattas, liksom tänkvärda texten. Vad gäller instrumentala insatser briljerar ånyo mannen vid flygeln, denna gång tillsammans med Per ”Texas” Johansson. Och artistens prestation i outrot är häpnadsväckande. Vilken precision! Tolkningen som avrundar bryter delvis mönstret. hänförs av ett vemod som refererar till afrikansk-amerikansk tradition. Musikerna glänser när de banar väg för Emmalisa Hallanders magiska stämma.

Väl investerad timme om en klassresa, familjeband och vikten av sagor – Flickan och vildpäronen på Backa Teater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka

Av & regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren

Dramatisk text: Christina Ouzounidis

Scenografi & ljusdesign: Bella Odenquist

Ljuddesign: Jonas Redig

Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre

På scen: Efeftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka

Från 15 år

Nypremiär 26/4 på Backa Teater Lindholmen Göteborg

Spelas till och med 29/4

Jag var på nypremiären i förra veckan och borde ha tecknat ned min upplevelse för länge sedan. Trist att återigen skylla på skrivkramp. Nu hög tid att återvända till en slags audiovisuell redogörelse för förhållandet emellan den till Sverige emigrerande aktrisen och hennes grekiska mamma. Föreställningens urpremiär ägde rum på Dans- och teaterfestivalen i fjol. Rörelser och kroppsspråk ingår följdriktigt som ett väsentligt inslag i berättandet. Föreställningen har samma åldersgräns som barnförbjudna filmer, vilket antagligen beror på att vad den förmedlar sker på tre språk – svenska, engelska och grekiska.

Vidare bör nämnas att modern förekommit i en tidigare uppsättning på Backa, nämligen DNA (dansa nära anhörig) från 2018 där fyra skådespelare ur ensemblen Backa/ Stadsteatern utforskade sitt förhållande till sina mammor och vise versa. Således gavs en kittlande intressant inblick i fyra barn- förälder relationer. Man tänker att Gerofoka den äldre näppeligen kan resa till Sverige utan språkkunnigt sällskap, eftersom engelska inte behärskas. I detta självbiografiska collage hälsar hon oss välkomna på svenska. I övrigt läggs texten ut på grekiska, repliker hon ibland uppmanar dottern att ”translate”. Hennes skådespelande dotter växlar vant mellan tre språk. 46-åringen upplyser om att hon fick sin teaterutbildning i Grekland, haft roller på engelska i flera länder innan hon flyttade till Sverige för elva år sedan. Avslöjar att hon låter bli att översätta somligt mamma säger. Mamma växte upp i en karg flykingby i norra Grekland, bebodd av armenier som fördivits av turkar.

Titeln Flickan och vildpäronen tillhör de sagor ”Kiki” berättade för sin dotter, sagor med så stort nostalgiskt värde att programhäftet förtäljer (i konsekvensens namn på tre språk) att samtal rings till hemlandet enkom för att få höra sagor. Mamma blev en lysande muntlig berättare. Eleftheria utmanar sig själv i Flickan och vildpäronen att på minimalt med tid berätta essensen ur den plus ett knippe andra sagor. Titel-sagan visar sig innehålla ett förunderligt drag av animism, besjälad natur böjer i detta fall grenar för att flickan ska komma åt frukter.

Att föreställningen varar i mindre än en timme (idealisk längd) bidrar till ett mycket positivt helhetsintryck. Scenografin känns spännande och lite gåtfull. Scenen avdelas med ett genomskinligt draperi, skulle kunna ses som en avgränsning mellan ett skeende pågående gentemot publiken och dotterns avvaktande moment. Lustigt nog står en overheadapparat på ett bord på båda sidor om skynket. Vi får veta genom oh-bilder att Gerofokas familj/ släkt varit offer för en massaker av turkar och tvingats fly, att mamma aldrig lärde sig läsa och skriva utan uppfann eget alfabet och att föräldrar och släkt slitit på tobaksplantage; en miljö och lukt dottern till varje pris ville bort ifrån.

Duon som biologiskt hör ihop turas om att förmedla sin historia. Och ett par gånger kommuniceras det öppet och rörande. Dottern har ömsint regisserat tillsammans med Rasmus Lindgren, vars funktion som betraktare på relationen utifrån och vilka nyckelsituationer som borde framhävas, var ett klokt beslut. (Därtill har Lola Arias varit konstnärlig mentor och Kristina Ros dramaturg. )Mindre klokt däremot att myggor skippats, vilket medfört att hörbarheten inte är optimal. I bästa fall kan vad som missats på svenska snappas upp när samma text levereras på engelska.

Naturligt nog innehåller produktionen grekisk musik. Man har valt Django´s Rainy Heart framförd av bouzouki-virtuosen och komponisten Micgael Paouris. Och redogörelsen av relationen avrundas med en text av svenska dramatikern Christina Ouzoundis vars Spår (av Antigone) recenserats från Göteborgs Stadsteater. ”Kiki” håller minst en längre monolog som bara delvis översätts, hon låter ett fat med kakor gå runt bland publiken. När hon tillfrågas vad hon helst vill ta sig för på scen efter att ha utfört stiliserad, talande koreografi noterar vi en liten spade i handen, spänner med jord och växter. Mamma vill jobba med händerna, ägna sig åt att plantera. På det svarta scengolvet simuleras med uthällda jordhögar att det planteras.

Den centrala scenen ska inte förbigås. Den rör i högsta grad klassperspektivet. När dottern som tidigare hetsat runt och prickat av sitt hektiska schema med avbrott för miniföredrag utifrån oh-bilder, står lutad över den mindre kroppen som fött henne och kammar bak hennes hår, undrar hon respektfylld om mamma kan förlåta att skådespelande dottern skämdes över henne under uppväxten. Svaret löd att hon sårades, men att hon självklart förlåtit. Gripande gest av försoning! Ett fundament i denna lika poetiska som lärorika berättelse utgörs av spektrumet trygghet – självförnekelse. Värt att upprepa att det icke-verbala ges generöst med utrymme plats i Flickan och vildpäronen, har lika stor betydelse som meningarna i manus. Finns biljetter kvar både dag- och kvällstid.

Filmrecension: Kensukes Rike – slentrian och förutsägbarhet personifierad

by

Kensukes Rike
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Neil Boyle, Kirk Hendry

Även om animerade europeiska filmproduktioner inte är alltför sällsynta idag är det ändå fascinerande att se skillnaderna mellan europeiska produktioner kontra de två titanerna USA och Japan som har dominerat vad gäller all form av animation på film och tv. Animation är precis som framställandet av tv-spel tekniskt betingat då filmskaparna uteslutande förlitar sig på faktisk teknik för att presentera sin berättelse.

Regissörsduon Neil Boyle och Kirk Hendry vill dock röra sig ifrån den mest förkommande estetiken inom animerad film, mer exakt den sort som gett Pixar sig signum med sylvass skärpa, magiska färger och en makalös uttrycksfullhet i de – visuellt, överdrivna karaktärerna. Kensukes Rike går istället tillbaka till en – vad gäller ytan, mer traditionell stil som inledningsvis drar tankarna till den svenska och numera nedlagda studion Happy Life, upphovsmakarna till ett antal animerade Pettson och Findus-adaptioner. Det är vackra pastellfärger, rustik och inte helt följsam animation och otroligt vackra miljöer som i vissa stunder kan misstas för att vara foton.

Initialt bär också berättelsen med sig samma gemytliga och familjära stämning, allt verkar vara som uppgjort för ett traditionellt familjeäventyr där ett par svåra relationsmässiga knutar kommer att behöva redas ut. Men då berättelsen når sin faktiska form rinner hoppet och förväntningarna ut som sand mellan fingrarna. Kensukes Rike utgår från en populär bok författad av Michael Morpurgo, därmed är det svårt att vara alltför kritisk till att berättelsen – på ett strukturellt plan, har problem.

Men oavsett överseende och dispans finns det inget som kan dölja det faktum att Kensukes Rike är slentrian och förutsägbarhet personifierad. Vad som tycktes vara ett intressant familjeäventyr med emfas på interaktionen mellan familjemedlemmarna, blir istället till en otroligt seg och sömnig överlevnadsfilm där protagonisten, som vi bör finna sympatisk, istället agerar som en hopplöst gnällig imbecill, vars egna inkompetens och fasansfullt idiotiska beslut provocerar bortom ord.

Och därefter går allting i en likblek mall där överlevnad och respekt för naturen skall repeteras in absurdum i montagesekvenser som känns lika tråkiga som trötta. Tanken att centrera filmen kring en främmande relation hade kunnat skänka filmen lite behövlig själ, men denna livsviktiga relation visar sig istället vara porträtterad iskall kyla.

Givetvis kan regissörsduon inte heller att hålla sig ifrån att göra filmen lika sötsliskig som en tropisk frukt. Stora delar av filmen känns som en livsfarlig sockerchock och förhoppningen om en mer mogen och återhållsam film kollapsar på nolltid.

Kensukes Rike må ha visuella stunder som imponerar, men den faktiska substansen är lika med noll. Då allting är slut känns det hela hopplöst meningslöst.