September 5
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Tim Fehlbaum
Sett till regissören Tim Fehlbaum – men också manusförfattarna Alex David och Moritz Binder, oerhört mediokra och tunna historik vad gäller film, är September 5 oväntat lyckad och effektiv, detta genom ett gott hantverk och en mycket skicklig historisk skildring. Men filmens snäva form lämnar alltför mycket potential på bordet.
Historiska händelser som terrorattacken under OS 1972 har ingen artificiell gräns vad gäller antalet skildringar. Även om specifika tidsperioder och händelser kan vara överexponerade är faktiskt historia inte att jämställa med eviga uppföljare eller slitna nyversioner. Men då det faktiskt finns en närmast klassik och fullkomlig skildring av en händelse är det omöjligt att inte dra jämförelser. Steven Spielbergs film om attentatet och eftermälet från 2005 är fortfarande en av de mest nervpirrande, tankeväckande och estetiskt imponerande filmerna i regissörens portfölj. Därför går det inte att undkomma känslan att September 5 är ett halvfabrikat som saknar precisionen och de enorma intellektuella kvalitéerna från Spielbergs film. Detta trots att Fehlbaum försöker stöpa filmen i en helt annan mall genom att försöka skapa ett sorts kammardrama som nyttjar en visuell stil som vill vara både autentisk och dokumentär.
Många gånger påminner September 5 om Paul Greengrass aningen bortglömda United 93 om det fjärde planet som kapades den 11 september, som förutom de mycket dramatiska scenerna inifrån flygplanet också innehöll en rad sekvenser från den kaotiska flygledningen där personalen försökte adaptera sig efter det fullkomliga kaoset. Just dessa sekvenser tycks ha varit direkta ritningar för hur Fehlbaum format sin film. Det är en skakig och inte helt pålitlig kamera, svettiga närbilder och miljöer så berövade på ljus att det kan misstas för en skräckfilm. Detta medför dock en intensitet och puls som gör det improviserade journalistiska arbetet medryckande och intressant.
Att tidseran också skildras mycket väl bidrar till detta. I en tid då digitalteknik fortfarande inte var närvarande blir moderna självklarheter som kommunikation och filminspelning till oövervinnerliga hinner som måste lösas med kreativitet och sluga kompromisser.
Men vad gäller att bygga upp ett genuint obehag inför den stundande mardrömmen klarar Fehlbaum inte alls av uppgiften. Där Greengrass skapade ett tryckande obehag där han gör om det kända händelseförloppet till en brinnande stubin likt Stig Dagermans odödliga novell Att Döda Ett Barn, där tittaren – eller läsaren, är medveten om det hemska som komma skall men där vi helt saknar förmåga att stoppa det vi vet kommer hända.
Detta krypande obehag framträder aldrig och när väl attentatet sker lyckas filmen inte växla upp och öka intensiteten. Att forma filmen som en tårtbit där en stor händelse skildras genom ett litet perspektiv gör också att filmen inte har tid eller utrymme att utforska flera intressanta frågor och problem som uppenbarar sig. Exempelvis görs det inga djupa analyser kring det faktum att denna upplaga av olympiska spelen utspelar sig knappt trettio år efter andra världsvärldskrigets slut, en tid då Tyskland fortfarande var en paria internationellt. Detta figurerar endast i ett par hastiga repliker och kan – i och med det begränsade spelutrymmet, aldrig studeras djupare. Detsamma drabbar en mycket otäck frågeställning kring journalistik och var gränsen går mellan att vara en informationsbärare till att vara en parasit där nyhetsvärdet endast är tänkt att ge karriären och det personligt renomméet ett uppswing. Den som alltid duktiga Peter Sarsgaard i rollen som ABC Sports chef Roone Arledge får till stor del symbolisera detta men någon genuin reflektion kring ämnet görs aldrig.
September 5 lyckas dock bjuda på sällsynt harmoniskt och imponerande skådespel trots att Sarsgaard är det enda namnet med någon profil. En rad duktiga karaktärsskådespelare som John Magaro och Ben Chaplin är alla strålande trots ett manuskript som inte är överdrivet välarbetat vad gäller karaktärerna.
Som en ren historieskildring, framförallt vad gäller tidseran, är September 5 ett mycket imponerande stycke film med stor teknisk kompetens. Tyvärr sår filmen lite för många intressanta frön som aldrig skördas, detta som ett resultat av den oerhört strikta form som valts.