Kensukes Rike
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Neil Boyle, Kirk Hendry
Även om animerade europeiska filmproduktioner inte är alltför sällsynta idag är det ändå fascinerande att se skillnaderna mellan europeiska produktioner kontra de två titanerna USA och Japan som har dominerat vad gäller all form av animation på film och tv. Animation är precis som framställandet av tv-spel tekniskt betingat då filmskaparna uteslutande förlitar sig på faktisk teknik för att presentera sin berättelse.
Regissörsduon Neil Boyle och Kirk Hendry vill dock röra sig ifrån den mest förkommande estetiken inom animerad film, mer exakt den sort som gett Pixar sig signum med sylvass skärpa, magiska färger och en makalös uttrycksfullhet i de – visuellt, överdrivna karaktärerna. Kensukes Rike går istället tillbaka till en – vad gäller ytan, mer traditionell stil som inledningsvis drar tankarna till den svenska och numera nedlagda studion Happy Life, upphovsmakarna till ett antal animerade Pettson och Findus-adaptioner. Det är vackra pastellfärger, rustik och inte helt följsam animation och otroligt vackra miljöer som i vissa stunder kan misstas för att vara foton.
Initialt bär också berättelsen med sig samma gemytliga och familjära stämning, allt verkar vara som uppgjort för ett traditionellt familjeäventyr där ett par svåra relationsmässiga knutar kommer att behöva redas ut. Men då berättelsen når sin faktiska form rinner hoppet och förväntningarna ut som sand mellan fingrarna. Kensukes Rike utgår från en populär bok författad av Michael Morpurgo, därmed är det svårt att vara alltför kritisk till att berättelsen – på ett strukturellt plan, har problem.
Men oavsett överseende och dispans finns det inget som kan dölja det faktum att Kensukes Rike är slentrian och förutsägbarhet personifierad. Vad som tycktes vara ett intressant familjeäventyr med emfas på interaktionen mellan familjemedlemmarna, blir istället till en otroligt seg och sömnig överlevnadsfilm där protagonisten, som vi bör finna sympatisk, istället agerar som en hopplöst gnällig imbecill, vars egna inkompetens och fasansfullt idiotiska beslut provocerar bortom ord.
Och därefter går allting i en likblek mall där överlevnad och respekt för naturen skall repeteras in absurdum i montagesekvenser som känns lika tråkiga som trötta. Tanken att centrera filmen kring en främmande relation hade kunnat skänka filmen lite behövlig själ, men denna livsviktiga relation visar sig istället vara porträtterad iskall kyla.
Givetvis kan regissörsduon inte heller att hålla sig ifrån att göra filmen lika sötsliskig som en tropisk frukt. Stora delar av filmen känns som en livsfarlig sockerchock och förhoppningen om en mer mogen och återhållsam film kollapsar på nolltid.
Kensukes Rike må ha visuella stunder som imponerar, men den faktiska substansen är lika med noll. Då allting är slut känns det hela hopplöst meningslöst.