Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

by

foton Lina Ikse

Manus & regi: Emilie Strandberg

Inspirerad av romanen Emily L. av Maguerite Duras (översättning Britt Arenander)

Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström

Koreograf: Sara Suneson

Musik: Fanny Umaerus

Medverkande: Caroline Andréasson, Annika Nordin, Johanna Westfelt, Hanna Holmqvist, John Lalér och Anna Söderling

Musiker: Fanny Umaerus

Urpremiär 21/5 2026 på Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 30/5

Med stöd av Göteborgs Stad, Konstnärsnämnden, Irisstipendiet och ABF Väst

Denna text borde ha publicerats i helgen. Roade mig då med annat och har dessutom inte haft tillräckligt med varken energi eller fokus på grund av segdragen förkylning. Ska direkt sägas att lockande konsert medförde att jag inte närvarade på urpremiären. Var istället på föreställningen kvällen efter. Eftersom det ingår i arrangemanget att man kan ladda upp med både mat och dryck i samma pittoreska lokal (tidigare rest. Kinesiska muren) som pjäsen utspelas, valde jag att äta den goda kycklingrätt som var huvudnumret på menyn. Till denna kunde man köpa en designad vinkupa med valfritt innehåll där påfyllning i pausen ingick. Middag och dryck serverades på vita dukar till facila priser. Glaset står numera som souvenir i mitt vitrinskåp. Mig veterligen första gången jag sitter i denna lokal och dinerar och, med utsikt mot hamnen och kranar på Hisingssidan i solens sken. Äntrade detta hus i behov av renovering ett par stenkast från Stenpirens hållplats, första gången för ett par månader sedan. Såg i ett trångt utrymme i baren vid entrén senaste produktionen från Konstkollektivet Snö Stilla vägg. I och med att dramatikern Emelie Strandberg vid flera tillfällen jobbat med Konstkollektivet vars konstnärlige ledare har en huvudroll i hennes pjäs, kan det till viss del ses som att samarbete skett.

min bild

Bakom varje verk som sätts upp finns en upprinnelse, en process som leder fram till tiden för repetition. Många tankar och motiv har uppstått och lagrats hos initiativtagare och ensemble. Det finns en specifik förhistoria till Ship Song. Även om den inte ska betraktas som en fristående fortsättning emanerar den ur uppsättningen av Smärtan 2018 på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Gastkramande dagboken signerad Marguerite Duras med samma titel har jag läst liksom Älskaren (valdes i lustläsarcirkel jag tillhörde) och romanen Halv elva en sommarkväll. Med femtio romaner och pjäser i sitt cv anses Duras vara en av efterkrigstidens mest betydande författare i Frankrike. För cineaster är hon ju känd för inte minst India Song och Hiroshima Min älsjade.

Poängen är att Strandberg regisserade Smärtan som jag hävdar var en konstnärlig triumf och stod på scen tillsammans med Carina Boberg, vars utseende kunde tas för porträttlikt författaren. Duon hade planerat för en fortsättning genom att iscensätta Ship Song. På en vägg in till rummet projiceras en videosnutt med Boberg på bistro i Paris. Sorgligt nog kullkastades duons intentioner när den äldre kollegan avled. Strax efteråt påbörjade Strandberg sitt arbete med den pjäs som utspelas på ett egendomligt café i Normandie, försökte navigera sig fram i sorgen, saknaden efter sin vän för att skriva sig fram till en kreativ hållning. Om dramats och skådeplatsens förutsättningar deklareras att möten äger rum på Café Glömskan (andra tänkbara namn dryftas) i en hamnstad där Seine mynnar ut i Atlanten. Utanför Kinesiska Muren syns genom fönstren Göta Älv som mynnar ut i Kattegatt. Författaren i Duras text sitter med sin försenade älskare till bords och diktar ihop en berättelse kring ett omaka par de observerar. Caféet med lagad mat och fullständiga rättigheter drivs av en egensinnig kvinna och hennes märkligt agerande dotter.

Identifierar några i publiken där jag sitter centralt placerad vid ett runt bord. Somliga tillhör branschen. Om man inte räknar med det upphöjda bordet vid ett av burspråken och en mobil kuliss symboliserandes en bar finns ingen naturlig scen. Det ageras dessutom alldeles intill oss och utanför på asfalten på vad som ska föreställa uteservering. Ingen scenbelysning finns för att markera att ett sceniskt verk pågår. Istället utgörs introt av toner framställda av Fanny Umaerus vid piano. De försätter oss i avsedd stämning. Hon har komponerat franskklingande kongenial musik i en anda av Satie och Edit Piaf. En dänga som avrundar första akten tycker jag mig känna igen. Ensemblen ackompanjeras när den sjunger visa på franska återgiven i ”menyn”/ programhäftet. Kan flikas in att Fannys pappa (recenserats ett par gånger) fanns bland publiken. Musikern och komponisten spelar föga förvånande därtill dragspel. Uppskattade hur dröjande eller drivande klanger antingen bildar avbrott i det gåtfulla skeendet eller vävts in i helheten.

Kroppars rörelser och deras reaktioner på varandra är en annan beståndsdel att beakta. Genom Sara Sunesons försorg framhävs såväl författarens estetik som det gungfly berättelsen vistas i. Koordinerade aktioner bidrar till en performance-vibe, betonar att de varelser vi följer befinner sig i olika existenser. Vid upprepade tillfällen understryker manus utgångspunkten för Strindbergs Ett drömspel vars mantra ju lyfts fram i slutscenen av Fanny och Alexander. Paret som studeras dricker en hel del, bourbon och svart pilsen(!). Den virile reslige mannen är betydligt yngre än den kortväxta kvinnan i barnsandaler han oavbrutet riktar blicken mot. Hon verkar mestadels vara i dvala för att med ojämna mellanrum spritta av liv. Berättaren och hennes älskare diktar på avstånd ihop en historia om det engelsktalande omaka paret, gör dem till kapten och dennes hustru. Denna dunkla saga och resonerandet som är pjäsens kärna handlar om beroende och nycker, saknad och förlust. Den väntande gestaltad av Caroline Andreasson anger förvisso varför hon avskyr sist nämnda begrepp. Att överhuvudtaget få släppa nuets omtumlande skav med våra verbala skyttegravskrig som inte alls försöker lösa överhängande akuta problem, känns oerhört befriande. Detta blir verkligen en resa in i en absurd, infallsrik värld.

Rollistan består av människor utan namn. Istället kännetecknas de med olika attribut: Den väntande, hon som gick, ägarinnan och ägarinnans dotter, den store mannen samt en mycket liten kvinna. Frilansaren Annika Nordin, som kunnat ses på Folkteatern, hos Trixter, i tv-serier och filmer, har fått uppdraget att vara ”den som gick”. Minns jag rätt är hon först på plats i andra aktens inledande fas, då i egenskap av någon som lämnat jordelivet. John Lalér har jag från 2013 och framåt beskådat i fyra produktioner på Göteborgs Stadsteater medan hans motspelare Anna Söderling är en diversearbetare i kultursektorn som sysslat med radioteater, varit speaker, sjungit, regisserat och skrivit manus med mera. Excentriska ägarinnan som vill sälja för att söka lyckan i Vietnam görs av Johanna Westfelt. Hon är förutom skådespelare lärare, sångare, diplomerad massör och röstcoach. Spelar den sturska fast förvirrade dottern gör Hanna Holmqvist, kan titulera sig producent och ingår i Abnorm Scenkonst som härförleden rosades här.

Hur lanseras då pjäsen av initiativtagaren som skrivit den utöver vad som redan avhandlats? Jo att Ship Song kretsar kring att förlora en vän, att intrigen äger rum i ett kustsamhälle där livet tycks stå till fast på ett inre plan händer desto mer, En folktom miljö fylls av udda karaktärer. ”Varför vill vissa bort medan andra stannar kvar?” Det handlar om drömmar och längtan, avsked och och relationer och om hur mycket saknad vi tål.

Drömspelsartade inramningen undandrar sig rationellt tänkande. Istället för att analysera eller leta efter sammanhang gör man klokast i att släppa logikens lagar och låta sig erövras. Musiken, sången, rörelserna och replikerna i detta platsspecifika drama blir till effektfulla pusselbitar. I första akten upptäcks att hörbarheten hade varit bättre om myggor använts då man uppträder i vad som inte inretts till teaterrum. Den franska doften märks inte minst på livliga konversationer. Resonemang stöts och blöts som i en psykologiskt inriktad Rohmer-film med flera generationer som argumenterar för sin sak. För er som vill uppleva något extraordinärt live rekommenderas uppsättningen. Ensemblen engagerar! Vill avslutningsvis framhålla ett par speciella. Tänker dels på etablissemangets specialitet, en rätt gäster antingen älskar eller avskyr med lika från lukt som surströmming, dels på hur John Lalér hade tilldelats en speakerfunktion som återgav situationer vi såg utanför (vad hade hänt om förbipasserande hade interagerat?) fönstren inklusive repliker. Detta var en sällsam stund i en för mig helt ny omgivning. I slutet av föreställningen tutade för övrigt en förbipasserande båt flera gånger, ett exempel hur den vanliga världen gjorde sig påmind på ett oförutsägbart vis.

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

by

/

Lebohang Kganye – Le Sale ka Kgotso

Fotografiska 6 mars 2026 – 18 okt. 2026

Lebohang Kganye, från Johannesburg i Sydafrika, har under senaste tiden väckt ett stort internationellt intresse. Hon ville egentligen bli journalist – men kom inte in på utbildningen – blev förälskad i att fotografera – via en workshoputbildning. Som ung intresserade hon sig för teater och numer kombineras de båda intressena i hennes verk. Kganye säger sig i stort drivas av en vilja att berätta historier (storytelling). Fotografering är för henne inte enbart dokumentation och hon förhåller sig fritt till den traditionen. För henne kan fotografier även vara ett medel för att föreställa sig saker, att fantisera.

Utställningen – som är specialgjord för Fotografiska – består konkret av flera sceniska rum i mänskligt format – möjliga att kroppsligen interagera med. Fotografierna på möbler och rummens invånare osv – i svartvitt – är stärkta av kartong, som scenografier vid en teater. Scenerna tar plats i hem som ryms i bostäder kallade RDP Housing. Förkortningen står för Reconstruction Development Program vilket var en satsning som gjordes efter apartheid för att ge gratis bostäder (ofta med fyra rum) till den svarta befolkningen. RDP Housing har blivit en symbol för demokratin, vilket gör att själva utställningen också blir en hyllning till Sydafrikas nu 30 år av demokrati.

I Fotografiskas intervju med Kganye avslöjas att hon i ett tidigare projekt återgivit mycket personligt om sig själv och sin mamma. Den gången utgick hon från familjealbum – lät sig fyllas av inspiration – och projektet fick först efteråt sitt koncept. Hon iklädde sig samma kläder som mamman hade på de äldre bilderna och fotograferade sig som en tvilling bredvid henne – vid samma platser hon besökt.

Den aktuella utställningen Le Sale ka Kgotso, däremot, föregicks av en längre researchperiod där hon undersökte migration ur olika aspekter. Hon tog reda på ofrivillig påtvingad migration, frivillig migration (för att hitta bättre möjligheter för familjen) men såg också på sin egen familjs migrationshistoria.

Av intervjun framgår också att hennes arbeten ofta centreras kring allmän muntlig tradition av storytelling, att man genom generationer överför berättelser. I denna utställning har hon särskilt blandat in mytologi – som hon hört när hon växt upp i staden – berättelser hon beskriver som ”ganska bisarra”. Hon låter de mångåriga berättelserna ta plats mitt i RDP-bostäderna, i de moderna hemmen. Det kan röra sig om svart magi, berättelser från fastrar, mor- och farmödrar. I ateljén hemma i Sydafrika arbetar de lite som i ett kollektiv. Hennes syster, som sysslat med manusskrivande och animation, är hennes assistent.

Medvetet syftar hon till att göra verken denna gång interaktiva, att besökarens kropp kan ställas mitt i dem – och menar att det är en viktig del av utställningen.

Under intervjun framhåller hon att muntligt berättade historier ofta avviker från officiella berättelserna om livet vilket ger dem ett särskilt värde. Hon vill också slå ett slag för föreställandet i sig själv. Hon ser det som ett sätt att överleva, att föreställa sig en kanske bättre framtid osv. Alternativa historier menar hon behövs, de som inte har blivit skrivna ännu. Förmågan att föreställa sig och skapa en idealbild av sig själv, till exempel, är något som är viktigt.

Slutligen kan hon medge att även hon kan ses som en muntlig historie-förmedlare, vid sidan om rollen som fotograf och performance-konstnär. Men hon framhåller att berättelserna – självfallet bara har tolkats utifrån hennes egna erfarenheter – med en förståelse grundad i varifrån hon själv kommer. I och med att hon inte ”var där när det utspelade sig” – så föreställer hon sig det. Allt silas genom en förmåga att föreställa sig –( imagination) – understryker hon.

När jag vandrat runt i den mycket väl genomförda utställningen med sina scener, invävda i små korta berättelser, ett antal ”nu”, slår det mig hur kommunikativt allt är. Hemmiljöerna med motsättningar mellan folkliga traditioner och nuets modernitet blir väldigt levande.

Stockholm har på senare tid – med blandat resultat – ställt ut aktuella och internationella konstnärer från Afrika. Jag tänker bland annat på Liljevalchs We see us och nu Moderna museets Nisabas hus. Måleriets nya berättelser. Men i den post-postmoderna, globala kulturella informations-tid vi lever i nu, krävs hjälp för att greppa verks specifika kulturella och historiska kontext – för att alls förstå dem. Därför är Lebohang Kganye – kanske lite strama – konstnärligt genomtänkta, pedagogiskt presenterade, kommunikativa projekt särskilt lyckat.  Och trots specialbeställd känns den förankrad och personlig – vid sidan om historiska fakta man får sig till livs. Smidigt har kontexten givits. Betraktaren förstår koderna i verken och kan ta till sig dramaturgin. Jag blir berörd och uppfattar en varm humor och känner mig för en stund geografiskt förflyttad. Verken blir synliga i sin komplexa mening.

En avsiktlig detalj i sammanhanget är att titeln Le Sale ka Kgotso anges ungefär betyda ”lev i frid” på språket sesotho.  Det är en avskedsfras man i Sydafrika säger när man lämnar någons hem. Men när frasen uttalas som ”Le sale le Kgotso” betyder den i stället en besvärjelse som enligt myten väcker en “tokoloshe”. En sådan är en farlig ande från xhosa- och zulu-mytologin som anses kunna orsaka sjukdom, kaos och andlig oro.

Lebohang Kganye vill – som förlagt denna lilla möjlighet till felsägning i titeln – peka på hur ord – precis som familjesituationer och historier – kan vara dubbelbottnade.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

by

21/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Påpekas från scen att samarbetet mellan Ale Möller och Lena Willemark pågått i perioder under cirka fyrtio år. Erinrar mig Frifot och den modernistiska folkmusik med jazziga förtecken de skapade i Enteli. Var för sig har jag också hört dessa cross -over giganter i diverse konstellationer. För Lenas del med exempelvis Jonas Knutsson och Mats Öberg, med GSO, Anders Jormin och Karin Nakagawa, Elise Einardotters Ensemble och Murbräckan. Multiinstrumentalisten Ale har jag sett tillsammans med Bohuslän Big Band, Eric Bibb, Jan Lundgren & Ewan Svenssons trio, Filarfolket, Ale Möller Band och tre gånger med hans lyckade projekt Xeno Mania (två av dem recenserades) vars album jag recenserade i Orkesterjournalen. Han har gjort så otroligt mycket att man inte kan hålla koll utan att påminnas av förteckningar, till exempel Kabaréorkestern och Tältprojektet. Bägge har erhållit en mängd utmärkelser inklusive kunglig medalj.

Nordan fanns redan för över trettio år sedan fast i annan sättning. Då tillverkades en omtalad skiva. 2014 kom Nordan Suite med Västerås Sinfonietta och Rafael Sida Hulzar. Pågående turné celebrerar utgivningen av Nordankväden, en fortsättning och förlängning av projektet. Lyssnarna får stifta bekantskap med sjutton låtar signerade det sömlöst samarbetande paret. Vid den första introduktionen på Storan får publiken (ungefär 2/3 beläggning) veta att man utgått från medeltida ballader. Låtarna har inordnats i sviter vilket medför att ofta uppstår en luftigt jammig atmosfär som perfekt passar in i vad vi kan kalla jazzig spelmanstradition.

Willemark är givetvis sångsolist och trakterar fiol och viola. Ale Möller sjunger förstås också och har hand om en arsenal av sträng-, blås och rytminstrument. Betänk att han i ungdomen spelat elgitarr och trumpet. Mandola, uråldriga blåsinstrumentet skalmeja, hackebräda och kohorn känns igen. Är också utrustad med akustisk gitarr, dulcimer och fler flöjter. På slagverk och berimbau fanns Tina Quartey, pionjär som belönats för att ha fördjupat och förnyat rytmtillförseln inom världsmusik. Den sprillans färska skivan som såldes och signerades efteråt visade vara utgiven av ett skivbolag som Anna Möller driver. Hon spelar fiol, viola och i enstaka melodi mandolin (om jag såg rätt). Far och dotter Möller annonserade inte sin relation på scen, men de har å andra sidan genomfört konserter på duo som kännare har vetskap om. Tror inte jag hört henne tidigare, den välutbildade musikern inriktad på etno som fått lektioner i Senegal och ingår i Kolonien.

På klaviaturer framställs slingor och sound av Johan Graden som jag definitivt hört i jazziga sammanhang. Han växlar elegant emellan keyboard (kan låta likt elpiano), tramporgel och synt. Den i en synnerligen intressant formation jag bäst känner till är kontrabasisten Dan Berglund, en bjässe i svenskt musikliv med supertunga meriter från världsberömda E.S.T, Tonbruket (ursprungligen Dan Berglunds Tonbruket) och Rymden för att nämna grupperna han främst associeras med. Har därtill hört honom som sideman i spännande konstellationer. Ale utnämnde honom till sammanbindande länk och nära nog kapellmästare. Varje markerad takt han tog fram kunde urskiljas tack vare ypperlig ljudtekniker. Balansen mellan bas och diskant upprätthölls optimalt.

Vi informerades om upplägget. Ett något kortare set först och efter pausen en lite längre avdelning. Ska sägas att att konserten genomfördes med en rytm som var noga uttänkt, rent av idealisk i sättet att variera uttryck och grad av intensitet. De båda frontande artisterna fokuserade på musiken och var sparsamma med snacket. Vissa relevanta upplysningar gavs givetvis och jag minns den i praktiken naivt godhjärtade devisen ”mindre bly och mer ljus” från Lena. Publiken får reda på att ett tema är medeltida ballader sjunga till både gammal och ny musik, arrad av artisterna som har sin bas i spelmansmusik och därifrån utforskar sound på ett hisnande vis. Känslan för nyanser och kontraster, likväl som sinnet för harmonik och dynamiska arr är faktorer med vilka de gång på gång bekräftar sitt mästerliga musicerande.

Det är vanskligt att anteckna i mörker. Balladen om Den bergtagna levererades inledningsvis. Det minns jag. Detta suggestiva mästerverk föregicks möjligen av Myspolskan från 1600-talet. Skiftas med finess från ensemblespel till features med en spelglädje som smittar av sig. Solon och dialoger utförs mitt i melodier eller kan utgöra intro. I flera sekvenser konverserar far och dotter med Willemark med sina stämmor och instrument. Och Anna och Lena hade flera flinka dueller på sina stråkinstrument. Rytmsektionen och melodimakaren med alla sina tangenter assisterar så att vi hänförs, stundtals förtrollas. De vokala inslagen från Willemark och övriga som backar upp är självklart oantastliga. Vad gäller nämnda kvinnas kvalitéer har hon skämt bort sina beundrare. Vi tar vår klarast lysande stjärna på den expanderande folkmusik-himlen för given oavsett om hon öser på, breder ut sig i innerliga ballader eller kular.

I första delen njuter jag kopiöst av en svits uppbyggnad. Fioler i intim samklang övergår i syntetiskt slinga och utsökt flöjtspel. Och ett försynt sväng toppat av Sväs Märtas kuling får mig att rysa av välbehag. Titeln uttalas inte men förutsätter att repertoaren består av färska albumet. Kommer i paus i samspråk med Dans instrumentkollega, dessutom professor, nämligen tidigare nämnda Anders Jormin. Kvarvarande sextio-sjuttio minuter märks att Nordan kommit in i andra andningen. Samtliga triumferar, ges sina stunder i rampljuset. Inte det minsta förvånad att jag dras med av förstklassiga arr och hur de exekveras. Dynamiken styr i ett sound som går långt bortom konventionell folkmusik. Behövs inga specialkunskaper för att fångas av deras beat, melodier och utforskande utflykter. Vi får Jungfrudansen med Lena som anförare och en pilgrimssång från medeltiden. Ytterligare en svit aviseras. I ett skede uppstår magiskt sväng genom udda blåsinstrument till tunga rytmer. Kommer jag ihåg rätt framförs bland annat Systermordet på temat ”män med makt”.

Ett alster där fokus kontinuerligt förflyttas blir till ett av konsertens mest uppsluppna krön i en otroligt läcker dynamik. I likhet med inspirerade jazzkonserter reserveras utrymme för varje medlem att uttrycka sig solistiskt. Vore fel att framhäva någon särskild. Dan Berglund med stråke och Tina Quartey exposéer fastnade kanske allra mest jämte features från den musikant som härom året halvsekelsjubilerade som artist. Som väntat jublade vi tillräckligt entusiastiskt för att få extranummer. Det lanserades som En visa från midsommartid med melodi från Dala Floda. Fiolernas schvung stod i centrum. I likhet med varje extraordinär konsert känner jag mig sig lyckligt lottad att befinna mig på rätt ställe. Blev uppfylld av tonernas skönhet och sväng. Att med respekt för traditionen utveckla en genre till gränslös musik med fabulöst instant appeal utan att någonsin göra avkall på kvalitet, är en konstart Möller & Willemark sannerligen behärskar. Och magnifika för ändamålet ekvilibristiska musiker har handplockats till att ingå i kretsen för att verkställa sinnrika idéer där förvaltande ofta övergår i förnyande uttryck.

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

by

Lotta Antonsson – I Am Everything.

Fotografiska, Stockholm (25 april – 29 nov 2026)

Där de perfekta tänderna förväntas blänka och blända skymtar en vass rad av små vita snäckor. Pupillerna i det unga vackra kvinnoansiktet har ersatts av organiska men nu döda material – såsom snäckskal eller ädelstenar. Förvirringen får betraktaren att ta ett steg bakåt. Blandmaterialen som bryter in i fotografiets traditionella svartvita papperskopia är diskreta men har starka symbolvärden. En ådrad träbit här, ett pärlband av snäckor där. Det är genreöverskridande men främst roar de med sin feminism, som (humoristiskt) glimmar till.

Lotta Antonsson som studerade på Konstfack i början av 90-talet säger sig bland annat vara inspirerad av surrealisterna. Hon arbetade som professor i fotografi (HDK Valand) vid Göteborgs universitet 2007 – 2016 men har idag ateljé både i Berlin och i Falkenberg. Hon var med om den omvälvande tiden då fotografiet mer övergick till att vara konstverk och lämnade sitt dokumenterande syfte. Hennes examensutställning på Konstfack hette Take it as a man och ett verk som visades på Moderna museet senare på 90-talet hade titeln This girl has inner beauty. Antonsson finns representerad vid Moderna museet, Statens Konstråd, Hasselbladsstiftelsen i Göteborg med mera. Fotografiskas utställning är lite större och omfattar både äldre och nyare verk.

Efter några varv känner jag att de övervägande svartvita verken som visar vackra kvinnors ansikten eller ofta smala välformade kroppar – både lockar men formar alla ett stilla uppror. Betraktarens vaneseende grusas subtilt, bit efter bit.

Antonsson har sagt i en intervju att hon älskar havet och stranden – och det syns att hon medvetet använder symboliken. De närvarande snäckorna, ädelstenarna, stränderna med vita skal, korallrevsbitarna väcker tankar på livets förgänglighet, naturens överhöghet, mystik och ett existentiellt allvar.

Psykoanalytiskt kan en snäcka med sin spiralform symbolisera processer som alltid rör sig i cirklar, skal kan symbolisera närhet och intimitet med inneboende behov av skydd. De många läpparna som avslöjar vassa rader av tänder skulle en psykoanalytiker tolka som ”vagina dentata” – männens skräck.

Det subtila brottet som de avvikande materialen skapar – kontrastverkan mot den milda inbjudande skönheten i kvinnomotiven – är effektivt. Först lockas betraktaren att följa sina begär, för att sedan få rygga tillbaka.

Min favorit bland verken har några år på nacken och är denna gången själva vinjettfotot till hela utställningen. I nederkanten på originalverket syns en bit strand fylld av snäckor. Det vackra men naturliga kvinnoansiktet – i 60-70-talsanda – med mörkblont hår lagom sexigt, något trassligt – har tänder som inte är att leka med. Hon lockar på håll, men biter ifrån när man kommer nära.

Tidens tand tycks inte förstöra Antonssons verk mättade av symboler. Med till synes små – men väl genomtänkta medel – överraskar hon fortfarande kvickt och lätt betraktaren.

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

by

Viktlös

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälso­läger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande