Recension

Filmrecension: Nästan Forever

17 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Nästan Forever
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala

Jag skulle vilja tycka om denna dokumentära berättelse. Men det känns som att det privata får ta över för mycket av det som endast borde vara personligt. Jag skulle föredra att se en film om samma ämne men det skulle vara ett drama istället för rent dokumentär.

En dokumentär coming-of-age-porträtt som följer Jasmine, Philip och deras vänskapskrets i Stockholm under fem omvälvande år. Dokumentärfilmarna började följa ungdomarna och filma deras liv under sommaren 2020. Dokumentären skildrar hur de utvecklas från att vara barn till tonåringar med allt vad de kan innebära av sökan efter sin identitet och där vänskap och kärlek bubblar fram och tillbaka. Vi får följa vännerna då de åker skateard (naturligtvis). Finns det någon svensk ungdomsfilm som inte utspelas delvis kring skateboard? Vi får höra dem prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Filmen byggs upp med intervjuer, cinéma vérité-scener och ungdomarnas egna självfilmade videor, vilket av och till blir alltför förutsägbart och inget som känns nytt.

Tja, det är imponerande att regissörerna följt dessa ungdomar i fem år men jag känner att ett dramatiskt berättande som inte följer den exakta verkligheten hade talar djupare till tittaren. Hur filmen tas emot beror naturligtvis i hög grad på vem tittaren är. Jag är nog fel målgrupp för filmen.

När ungdomarna börjar i gymnasiet förändras mycket och de får nya relationer. Jag känner att det inte är helt rätt att följa så unga människor på detta nära sätt. Övergången till gymnasiet förändrar dynamiken i gruppen, så klart och deras relationer på prov. Men det engagerar mig inte.

För mig blir dokumentärer som följer unga människor alltid något tillbakahållna, det mest privata blandas med det och personliga, en del man vill veta döljs och ibland går filmaren för nära och det blir för privat. Samtidigt möter vi här två unga regissörer som vi kan vänta oss mycket av framöver.

Bakgrundsfakta om de två regissörerna:
Lia Hietala, född 1993 i Stockholm, arbetar som regissör, fotograf och casting director. Hennes kortfilmsdebut If I Say No (2016), inspelad i Norge, belönades med Nordnorsk Filmsenters stipendium Springbett, vilket ledde till kortfilmen Min homosyster (2017). Filmen vann en Teddy Award för bästa kortfilm på Berlinale och blev en internationell framgång. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber, regisserad tillsammans med Hannah Reinikainen.
Filmen hade premiär i Panorama-sektionen på Berlinale och belönades senare med pris för bästa långfilm på Seoul International Women’s Film Festival i Sydkorea samt bästa dokumentär på Lovers Film Festival i Italien. Tillsammans regisserade de även kortdokumentären Nattpass, som visades i Startsladden på Göteborg Film Festival 2022. Lia Hietala utvecklar för närvarande sin första spelfilmslångfilm Salt tillsammans med Camila Bejarano Wahlgren.

Hannah Reinikainen, född 1992 i Stockholm, är regissör och manusförfattare. Hon har studerat journalistik vid Stockholms universitet samt dokumentärfilm och manus på Biskops Arnö. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber tillsammans med Lia Hietala.
Filmen hade premiär på Berlinale och prisades senare på festivaler i bland annat Sydkorea och Italien. 2022 hade hennes första korta spelfilm Spott premiär på LUCAS International Festival for Young Film Lovers, samtidigt som kortdokumentären Nattpass visades på Sheffield DocFest. Hon utvecklar för närvarande spelfilmsprojektet babes inom det svenska debutantprogrammet Moving Sweden.

Filmrecension: Blir du ledsen om jag dör? Klumpig och nästintill skrattretande melodramatik

17 augusti, 2026 by Elis Holmström

Blir du ledsen om jag dör?
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Rojda Sekersöz

Det minst sagt njugga betyget ovan berättar – som i alltför många fall, inte allt. Att ta sig an den svenska gängkriminaliteten på film har varit nästan tabu-artat. För ett tag sedan mottog vi Miseria, en film så usel att det kunde vara värt att överväga en ny betygsskala innehållandes negativa betyg. Ämnet är en politiskt het potatis som oftast destillerar till att endast bli retorik för att tävla om maximala strafflängder. De mest drabbade områdena och människorna som bor i dem blir endast till kall statistisk eller en cynisk komponent i ett politiskt argument.

Vad gäller att ge de utsatta områdena ett faktiskt ansikte och samtidigt göra det med värdighet och omtanke så lyckas regissören Rojda Sekersöz till fullo. Där andra som vill skildra förorten, eller för den delen svenska subkulturer och dess många egenheter, presenterar det hela med märkliga pretentioner – i värsta fall rent självgod exhibitionism som i den helt outhärdliga Stammisar, finns är en naturlig och uppenbart bekväm inställning till materialet men också till karaktärerna. Därför blir de olika slangtermerna samt den – avsiktligen, o-eleganta dialogen till en faktiskt tillgång i stället för ett sänke. Huvudrollsinnehavarna Peshang Rad och Rudwan Socdal har dessutom en god kemi som på ett övertygande sätt säljer in den komplexa relationen som alltid är närvarande då det gäller ”ställföreträdande” föräldrar och barn.

Så varför leder dessa uppenbara plus till en film som halkar ned till de låga och inte alls särskilt välkomna betygsnivåerna? Svaret är – tyvärr, lika enkelt som sorgesamt. Trots de goda intentionerna och de många gånger stabila agerandena blir filmen saboterad av klumpig och nästintill skrattretande melodramatik som förvandlar några nyckelscener till outhärdlig pekoral. Ett antal – på pappret, starka scener blir demolerade av påträngande musik som är så pass malplacerad att det blir plågsamt distraherande. Sekersöz hittar inte heller någon balans mellan de lättsamma delarna kontra de kolsvarta där döden står inför dörren. Det är som att se ett jättelikt pussel där individuella bitar är klanderfria men där monteringen är rent monstruös. Att filmen tar inspiration från de mest rudimentära och enkla amerikanska independent-filmer blir också alltför uppenbart då den hela tiden eftersträvar att följa i samma fotspår som den aningen bortglömda – samt överskattade, Half Nelson, där mentorn bär på minst lika mycket svårsmält emotionellt bagage som lärjungen. Det är en klassisk formula som – tyvärr, endast funkar delvis här, då allt kulminerar i att vara hopplöst sentimental. Att filmen också försöker sig på en rad onödiga visuella knep och knåp som ett foto som blandar kraftig mättnad för att senare skifta till något mer avskalat leder inte till något annat än förvirring. Sättet passerad tid förmedlas genom filmen är också i det närmaste katastrofalt. Flera sekvenser är helt beroende av att förlöpt tid förklaras effektivt gentemot tittaren, istället liknar filmens veckor och månader snarare ett par lösryckta dagar.

Mot slutet kollapsar tyvärr alla fördämningar och filmens absolut sämsta sidor tar rodret. Enligt uppgifter produceras 300 000 ton socker i sockerbruket Örtofta i Skåne, det ligger ungefär en timme från Malmö där berättelsen utspelar sig. Tyvärr lär det vara inhemsk sockerbrist det närmsta årtiondet. Slutet nyttjar nämligen varenda sockerbeta som existerar i vårt avlånga land. Att publiken ens har sina tänder kvar efter detta förblir ett mirakel. Från att ha bjudit på ett antal sansade sekvenser med faktisk emotionell häfta blir allting ett sliskigt skämt. Och om inte detta var illa nog basuneras det ut lite Arja Saijonmaa i högtalarna. Då spelar det ingen roll att filmen bjuder på en och annan god scen, just då hörs endast ett vrål efter en akut insulininjektion.

Way Out West 2026 – Wilco exponerar osannolik oberäknelighet

17 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Äger en cd från sent 90-tal med denna amerikanska sextett. De brukar räknas till alt-country scenen, fast vittförgrenade influenser gör att soundet spretar kraftigt. Är mer regel än undantag att melodier, åtminstone live, sticker iväg i fullständigt oväntade riktningar. Knappt en enda komposition höll sig inom den ram som skissades upp, utan ändrade istället form och energinivå på ett minst sagt fängslande vis. Detta var en av få akter som jag mest såg fram emot eftersom jag inte bevistat någon av deras konserter.. Och det verkar dessutom som om låtskrivaren Jeff Tweedy och hans vänner var vår fotografs favoriter, lyckades infria vad han förespeglade sig. Bandet har gett ut böcker, producerat filmer och är djupt respekterade i branschen. Bandet vars katalog innehåller tretton fullängdare emanerar ur Uncle Tupelo. Om akten före (Saint Etienne) genomgående symboliserar glamour och drömmar om hedonistisk livsföring, representerar Wilco något helt annat. En jordnära dimension där det medhårsstrykande plötsligt övergår i otyglat taggiga partier och jambetonat fritt hållet ensemblespel.

Förutom omnämnde sångaren på i första hand akustisk gitarr har man en rytmsektion bestående av trumslagare Glenn Kotche och på basgitarr John Stirratt. På klaviaturer syns Mikael Jorgensen medan gitarristerna heter Pat Sansone (även keyboard) samt Nels Cline. Sättningen har varit intakt i över tjugo år. Finns all anledning att återkomma till Clines betydelse för soundet, eftersom gitarristen var den instrumentalist som mest präglade en konsert under WOW med sina inlägg, av de akter jag lyssnade på. Vill påstå att denne äventyrlige expressionist ohotad toppar en sådan lista. Att hävda att hans fuzziga spel med svajarm, pedaler och slide banar väg för en i högsta grad eklektisk estetik är inte någon överdrift, något samtliga ur publiken sannolikt håller med om. Det har refererats till Teenage Fanclub fast själva lyfter de fram vindlande gitarrock a´la Television, specifikt album av John Cale och eran 1969-1974. I det sammanhanget kan onekligen deras egensiiniga sound ibland anknyta till The Byrds. Och när Wilco manglade i framvällande långa sekvenser kunde de erinra om Greatful Dead och deras improviserade utflykter. Kommer nog droppa fler referenser.

Deras set på sextiofem minuter i Linné börjar med Handshake Drugs följd av Annihilation. Inledande försynta takter övergår i röj och vidare till behaglig lunk. På min debut som skrivande lyssnare av Wilco-konsert slås jag omgående av anmärkningsvärt gnistrande licks från omnämnd gitarrist. Vilket kreativt handlag med stor rörelsefrihet! Jeff Tweedy urskiljer sug inte alls på motsvarande sätt vokalt, även om hans röst är en central del av bandets idiom. Han gör inte anspråk på att fånga oss som ikoniska stjärnor – Bowie, Bono, Bruce eller Don Henley för att ta ett lovordat exempel med beröring till alt-country. Mikael Jorgensen tillför diskret sina bidrag till melodiers fylliga atmosfär, vilket ibland bryter av mot deras spetsiga utvikningar. Rytmsektion höll låg profil till att börja med, trädde fram ur anonymiteten efterhand. Oklart varför, tycker man det är jättekul att Glenn Kotche i ett par furiösa attacker á la trummisen i The Muppet Show som freakar ut, förhindrar oss från att njuta av tjusig ballad. En gimmick hos Wilco man måste acceptera, helt enkelt vänja sig vid.

När intensiteten tonas med hörs rötterna och de kan i fragment påminna om till exempel Jayhawks. På ett annat ställe associeras till soundet på Old Ways av Neil Young. Njuter av hur gitarrers stämmor flätas in i varann, tänker på att knappt några andra band i denna bland-genre spelar på festivalen. Eftersom tillgång till- förlitlig låtlista finns kan fyllas på med titlar som Hummingbird, If I Ever Was A child och Bird Without A Tail / Base Of My Skull. Sist nämnda titel blir till en skönt sanslös orgie i expansiva faser där Cline drar med sig övriga i underhållande upptåg med distade figurer. Snacka om att fjärma sig från country-vibe för att istället kliva in i annan genre, tänk J. Mascis eller Tom Verlaine. Tweedys mellansnack är nästan obefintligt. Men han tackar för responsen, presenterar ett par låtar och säger att det är trevligt att vara tillbaka. I oväntat liten utsträckning är melodierna harmoniskt uppbyggda, skiftar snarare form i drastiska vändningar. Fruktbara kontraster tycks vara deras signum live. Vad som startar som mjuka ballader byter skepnad totalt. Man vet inte var man har dem, därför spännande att hänga med i deras svårgreppbara berg och dalbana-turer.

Fans jublar åt intro på en hit jag inte har någon relation till. Här blir feature på pedal steel och orgel som omväxling. Vi fascineras av Via Chicago, Everyone Hides, Jesus Etc, och snirklande sällsamma Impossible Germany. Cline firar ånyo triumfer, även om petiga bedömare skulle anmärkt på överflödet av toner. Vässas fingerfärdigt i ackordföljder. Noterar att många byten av instrument sker. Ett taggigt kantigt alster på upploppet har döpts till I´m The Man Who Loves You vars strängbändande excesser får det att svänga till stötigt komp och orgel (ytterligare klaviaturinstrument). Ett minimalistiskt beat alstras, vilket glädjer oss. Finalens medryckande Spiders (Kidsmoke) förlängs med nynnande allsång och publikens handklapp. En spännande upplevelse som gjorde mig exalterad och gav mersmak. Osäker på om Wilco alltid låter på liknande vis eller om detta gig var ett särfall.

All vår bevakning från Way Out West 2026

https://kulturbloggen.com/?tag=way-out-west-2026

Teaterkritik: Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård – En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp

16 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Höga visan
Premiär 14 augusti 2026
Skådespelare Enbart Lotti Törnros (monolog).
Upphovskvinna Hanna Nygårds.
Teatergruppen Hög produktion.
Scen: Benhuset, Katarina kyrkogård i Stockholm

Höga visan i Gamla testamentet är en poetisk och vacker text om evig kärlek. Den har som de flesta bibliska texter tolkats på flera olika sätt, ibland symboliskt och ibland bokstavstroget. Inom judendomen tolkas den ofta som Guds kärlek till Israel och inom kristendomen som kärleken mellan Kristus och kyrkan. Hanna Nygårds och Lotti Törnros tolkning är dock mindre symbolisk och mer bokstavstrogen. Det är tvåsamhetens kärlek som är i centrum och framför allt, enligt Lottis monolog, kärlekens baksida eller pris: sorg och förtvivlan. En kärlek som ofta är självupptagen och drivs av en längtan efter någon utomstående som förväntas rädda mig och fylla mina känslor av inre tomrum. En förälskelse där den andre till en början upplevs som i det närmaste perfekt, som den enda rätta. En illusion som tenderar att övergå i besvikelser när sprickorna i fasaden visar sig. Något som Lotti spelar upp på scenen på alla möjliga sätt.

Pjäsen handlar om den övergivnas besvikelser och inre och yttre kamp mellan förtvivlan och strimmor av hopp. En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp: sorg, förtvivlan, ilska, anklagelse och hat. Du har förstört mitt liv. Du lovade att vi alltid skulle vara ihop. Du sa att jag var din största och eviga kärlek. Vi skulle vara öppna mot varandra och ta upp allt det som skavde. Du din lögnare. Men också minne av vackra kärleksfulla stunder. Och naturligtvis, meningslösa försök att skriva om historien. Varför vågade jag inte se det som var på gång? Vi slutade ju att intressera oss för varandra för länge sedan. Varför kysstes jag inte oftare. Varför sa eller gjorde jag så och inte så? Men mitt i alla förtvivlan visar sig också, visserligen ansträngt, men ändå strimmor av hopp: jag klara mig själv, jag ska ta hand om mig själv, det som har hänt är inte så allvarligt egentligen.

Till slut finns det ingen kraft kvar för allt meningslöst ältande. Det illustreras av en kruka med en liten ekplanta som Lotti en gång gav sin älskade som bevis på den eviga kärlek som de lovade varandra när förälskelsen blommade. Plantan var en symbol för drömmarna om att ha träffat den rätta som kan tillfredsställa de flesta behov. Nu visar den en väg ut ur den destruktiva rundgången av känslor och tänder ett hopp om något nytt. Tillsammans med publiken planterar Lotti om ekplantan ute på Katarina kyrkans kyrkogård. Men en fråga som dröjer sig kvar är om det som planteras om är samma gamla ekplanta och samma självupptagna drömmar om tvåsamhet som räddning. Eller har det hänt något med Lotti. Har hon fått syn på sin egen roll i det som har hänt. Eller är det samma gamla planta och samma drömmar som planteras om med risk för upprepningstvång i nya förälskelser, besvikelser, tystnad och kanske nya uppbrott.

Lotti Törnros monolog är mycket trovärdig vilket gör att man kan känna igen sig i och kanske lära sig något av det som utspelas på scenen. Hennes verbala tal, kroppsspråk och rörelser på scenen uttrycker besvikelsens och sorgens känslor på ett imponerande sätt.

Filmrecension: The Invite – briljant

15 augusti, 2026 by Linou Gertz

The Invite
Regi Olivia Wilde
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 21 augusti 2026
Betyg 4

Efter de vitt skilda Booksmart och Don’t Worry Darling (som jag fortfarande håller som hennes bästa) är skådespelaren Olivia Wilde återigen aktuell med en ny film som regissör – men också som en av huvudrollerna. Det är en liten ensemble, till en början hon (Angela) och Seth Rogen som spelar hennes man Joe, om fyra personer som senare byggs på med deras grannar som bjuds in på middag då de vill visa upp sin nyrenoverade lägenhet som tydligen varit lång och högljudd. För att sträcka fram en fredskvist bjuder de in dem till en liten soaré men kvällen utvecklar sig inte riktigt som de tänkt sig. Brutal ärlighet och snabba frågestunder om varandra sänker snabbt stämningen och bygger en bubbla av osäkerhet och en berg och dalbana av känslor.

Det snabba tempot i dialogen, träffsäkra blickar från främst Olivia själv som talar mer genom sina ansiktsuttryck snarare än ord (även om de också avfyras likt ett maskingevär emellanåt) och allas olika personligheter skapar en enorm humoristisk pärla som är svår att värja sig emot. Biosalongen exploderar ofta av skratt och det är tydligt att detta är en dramakomedi som gör sig bäst på bio med stor publik. Känslan är lite klassisk Woody Allen blandad med Bergmans Scener ur ett äktenskap där mixen kastas in i ett modern setting som bland annat blir talande om när det kommer fram att den stora fina lägenheten är ärvd från Joes föräldrar och ingenting de kunnat ha råd med själva – ett tecken i tiden på hur kapitalistisk spelplan fullständigt förstört den amerikanska bomarknaden med skenande priser som lämnat många med flertalet inneboende i allt trängre boutrymmen och det främsta sättet att få en bra lägenhet genom är arv och därmed en hel del tur.

Manuset, skrivet av Will McCormack och skådespelaren/författaren Rashida Jones, är briljant och det märks att i alla fall Rashida har bred erfarenhet av såväl drama men kanske främst komedi. Det sicksackas friskt mellan de mer komiska delarna som ibland mynnar ut i rena bråk och en del kanske bara andra oväntade lugnare delar. Men allt som oftast tillbaka till det mer öppna varma och skrattretande som ändå är ryggmärgen filmen vilar på. Grannarna, spelade av Edward Norton och Penélope Cruz, har själva varit högljudda (men av helt andra anledningar) och det finns alltid saker som en av grupperna vet men inte den andra eller publiken – ett briljant upplägg för lögner, undanflykter och bortförklaringar som sedan alltid kommer tillbaka för att skära dem som ett svärd i magarna. För det mesta ligger passande musik i bakgrunden och bygger på den aktuella stämningen, men när det ska bli ledsamt slår det tyvärr över och blir mest manipulativt tear-jerkande och hade nog helst fått bära sig självt utan att musiken ska berätta för oss hur vi ska känna i stunden. Men det blir också ett undantag som bekräftar regeln och ingenting som förstör helheten speciellt.

Ingenting varar för evigt, inte ens personliga relationer som byggs upp till att väldigt raskt kanske bli någonting mer, och när allting kraschar byts skratten snabbt ut till allvarsam tystnad – såväl på duken som i salongen. Filmen har oss i sitt järngrepp och det är inte ofta en film lyckas agera dirigent och publiken så villigt spelar med som vi vore dess band. Crescendot är inte alls vad en förväntar sig, liksom väldigt lite i filmen är – vilket ger en känsla av egensinnighet och stark personlighet – och trots det enkla upplägget känns det inte som du redan har sett denna filmen hundra gånger innan. Därmed kommer slutet lite som en chock både för huvudparet men också oss utanför.

Recension

Footer

Om oss