Recension

Skiner i genrefri glädjerik tilldragelse – Caecilie Norby på Valand

7 april, 2026 by Mats Hallberg

4/4 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Slumpen har haft en inte ringa påverkan på vad jag lyssnat på och vilka jag skrivit om. Somliga jag i egenskap av musikskribent sannolikt skulle ha uppskattat ingår fortfarande inte i mitt kretslopp, exempelvis Stacy Kent. Om vi inskränker resonemanget till just jazziga sångerskor har flera av de mest glänsande upptäckts via festivaler. Med danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby förhåller det sig lite annorlunda. Genom att vara gift med Lars Danielsson som har villa med hemmastudio i Mölnlycke där familjen vistas under högtider, har jag haft nöjet att åhöra deras samarbeten på scener i Mölnlycke, Ljungskile, Lerum, Liseberg och på Stora Teatern. Makarna har som bekant parallellt egna karriärer.

Vad gäller Norby har jag live hört hennes Sisters in Jazz-projekt på Nef och på festivaler i Trollhättan och Ystad. Till yttermera visso recenserades cd:n från det spännande projektet varefter ytterligare tre recensionsex skickats till mig, inte minst de två skivor artisten dedikerad till expressiv sång gett ut på eget skivbolag. Dessa signerades efter påskaftonens konsert inför hyfsat stor publik sittandes vid tre långbord. Med tanke på att en halv miljon sålda skivor, flera utmärkelser samt att vi bedömare öst lovord över henne, borde det ha varit lapp på luckan till konserten döpt till The Blue Note Days, efter det berömda skivbolaget som gav ut tre av hennes album på 90-talet. Kan flikas in att jag äger en av dem. Råkade förresten finnas med i marknadsföringen, eftersom en av tre rubriker vilka beskrev vad artisten är kapabel till skrevs av mig efter en ”dan före doppardagen-konsert” på Storan.

Fann pall för att vila benen och ett runt bord att anteckna på intill Norbys egen ljudtekniker, vars insats var till belåtenhet. Lät ganska starkt men inte över tillåtet decibeltal ( skiftningar av ljudstyrka syns på uppsatt mätare). Frekvent märkbar bas dominerade aldrig på bekostnad av andra ljudkällor. Det blev två set vilket avslöjades av arrangörens artistvärd som gav oss uppläggets utformning. Blue Note-eran kom först och efter paus hämtades material från de två senaste skivorna utgivna i egen regi. Redan i andra låten Girl Talk visar det sig att utlovade softa avdelningen stundtals övergår i ytterst uppsluppna tongångar. Oiniterade lyssnare som kanske hade bespetsat sig på några standards, noterade att sådana inte ingick i omväxlande repertoaren.

Vilka omgav sig då danskan med? Hon som introducerar låtars titlar, härkomst och vad de handlar om på högst begriplig skandinaviska. Hennes man sitter för en gångs skull i publiken. Antar att Sören Bebe på keyboard och elpiano anlitats som kapellmästare även om Norby sannolikt står för arr. Han har släppt drygt ett dussin plattor och leder egen jazztrio. Kontra- och elbas trakteras av Krister Brödsgaard, känd från JazzKamikaze. Båda dessa var nya ansikten för mig medan jag hört och till och med recenserat trumslagaren Snorre Kirk tidigare. Vanligtvis lirar han swing och traditionell jazz på mjukare spänt trumset företrädesvis med vispar som sideman och i egen grupp. Kunde absolut inte märkas att Kirk så att säga befann sig utanför sin komfortzon. Männen är yngre än artisteni fokus, vilket indirekt påpekas i andra avdelningen. Kompletterar flertalet vokala inslag gör två speciella körtjejer, dottern Asta Danielsson och hennes bästa väninna. Första gången jag hör duon som har egna karriärer och skapar musik tillsammans.

Covers och egentillverkat mixas omdömesgillt. I trettio år har hon triumferande spänt bågen i Life On Mars med dess himlastormande harmonik, gjort sin jazzigt nakna version av Bowies mäktiga hit. Då den överraskande nog lagts först fungerar den i första hand som uppvärmning, med intro på kontrabas och övriga som tar vid efterhand. Det är oerhört avspänt fast för att vara uppriktig utan att ha samma påverkan jag vant mig vid. Hennes original First Conversation (medtagen också på Sisters In Jazz-albumet) är soundmässigt i snarlik stil. En långsamt hovrande ballad om att kommunicera med sin ettåriga dotter. Snyggt arrad låt med basfeature och ett emotionellt sug i sig gör den till en av konsertens krön.

I övrigt serveras rikliga portioner up tempo-eufori i detta retrospektiva set. Vi får sväng signerat Neil Hefti på en kul text i Girl Talk där tjejerna utgör babblande bakgrund. Norby kastar loss, tar fram högt register och ger sig till att scatta. Bebe tar galant hand om sticket i en melodi som utvecklas till yster shuffle. Dessutom rytmisk dänga av Abbey Lincoln med touch av afro-beat format runt upphetsande, suggestiv hook. Trumslagare och klaviaturspelare träder fram och färgar med finess. Kirk excellerar i breaks. Vidare framförs Lars Danielssons Cuban Cigars i en version han menar på görs alltför raskt. Rytmsektionen fröjdas och röstakrobaten i centrum verkligen älskar att ta ut svängar. Här flödar en publikfriande energi, inte minst i sekvensen när man går från svag till superstark volym. Norby sjunger gärna Sting. I Set Them Free tar återigen fasta på ett högst gångbart groove. Blir guldstjärna till samtliga på scen för att det låter så tajt, artar sig till sprudlande extas. Första set pågår i cirka trekvart.

Avdelningen efter paus tar sikte på senaste skivorna Earthenya, respektive Sixty som recenserats här. Nu har Krister Brödsgaard bytt till elbas, fast han återgår i enstaka låt till sitt akustiska instrument. Plattorna fjärmar sig från jazzigt tonspråk genom att präglas av soul, funk, gospel, poppig vibe samt stänk av World music. Man börjar med Don´t Be Mean vars anmärkningsvärda exotiska arr gör susen. Delvis draperad i arabiskt stuk kännetecknas inledningen av poppigt beat, lamenterande stämma, klagoskri, adderade effekter från basist jämte fräcka fills av Kirk vilka accentuerar intrikat takt.

I Earthenyas öppningsspår ges de unga kvinnorna en betydligt mer aktiv roll. Soul Sister åsyftas. För att betona hur verserna rytmiskt rör sig uppmanas till handklapp i baktakt. Samtliga får utrymme att fritt uttrycka sig när Norby tar täten och utmanar showande elbasist följt av dialoger med Bebe och Kirk. Improvisatoriska stunden påminner mig om varför jag så hett åtrår känslan av live, att något unikt sker . Lekfullt moment som exalterar! När det är som mest tillbakalutat associerar jag till och med till D´Angelo som avled i höstas. Tjejerna sjunger var för sig solo, inspirerade av ingivelse i stunden. En av dem får mig att tänka på Erykha Badu (sett på WOW). Själfullt värre således. Avlöses av titellåten Sixty vars spoken word-parti avhandlar livet hon levt och nuvarande status. Ska erkännas att jag mest engageras av HUR det sjungs och sinnrika ackompanjemangen med utlöpare. Drum & Bass liknande sound banar väg med slap bass som grädde på moset och på tal om referenser dyker Prince upp (i vår kommer återigen hennes landsmaninna Ida Nielsen stå på samma scen kuriöst nog).

På programmet finns också en melankolisk ballad om spirande kärlek vars gnista aldrig blev till någon eld, men känslorna var intakta när de möttes på tu man hand långt senare. Efter Same Old Smile tycker den fulländade sångerskan full av energi att det ska diggas stående när gänget krämar på så det står härliga till. Tror det var en maxad version av en äldre komposition, Wholly Earth, som övergick i en fabulös höjdare betitlad Smoking. Soulfunk som sitter som en smäck för att dra till med sliten klyscha. Snorre Kirk anför i låt som har tillräcklig kvalitet för att erhålla Grammy i r& b kategorin. För att förmedla spännvidden i sitt konstnärskap har innerlig ballad lagts som extranummer. Introt till Gold uppvisar likheter med Life On Mars vilket blir ett innerligt sätt att knyta ihop konserten på. Lusten att bjuda på kontraster understryks genom sättet låten ömsar skinn. Spröd inledning förvandlas till jublande starka tongångar.

TV-recension: Dansk polisserie utan sirener – men med desto mer hjärta

7 april, 2026 by Thomas Johansson

Uniformen Dansk TV-serie – SVTplay Betyg 4 (5)

Den danska tv-serien Uniformen placerar sig någonstans mellan klassisk kriminaldrama och mer lågmäld karaktärsstudie – och det är just i det där mellanrummet den fungerar som bäst.

Redan från första avsnittet är det tydligt att det här inte är en serie som jagar snabba kickar. Tempot är eftertänksamt, nästan metodiskt, och mycket av dramatiken ligger i det som inte sägs. Istället för att luta sig tungt mot brott och mysterier bygger Uniformen sin styrka i vardagen: i skiften, i pauserna mellan utryckningar, i relationerna mellan kollegor som både är beroende av och trötta på varandra.

Serien lyckas fånga den där speciella känslan av att bära en roll – bokstavligen en uniform – och vad det gör med en människa. Den handlar lika mycket om identitet som om yrkesliv. Vem är du när du inte längre är i tjänst? Och hur mycket av jobbet följer med hem, vare sig du vill eller inte?

Skådespeleriet är genomgående starkt, med en ensemble som känns ovanligt naturlig. Dialogen flyter på ett sätt som gör att det ibland känns mer dokumentärt än dramatiserat, vilket passar seriens ton. Här finns inga övertydliga hjältar eller skurkar – bara människor som försöker göra sitt jobb i en komplex verklighet.

Visuellt följer serien den nordiska traditionen: avskalad, kylig och realistisk. Kameran dröjer kvar, låter scener andas och vågar lita på att publiken hänger med utan att bli matad med information. Det ger en autenticitet som lyfter helheten, även om det ibland kan kännas aningen långsamt.

Om det finns något att invända mot är det just tempot. För den som söker mer traditionell spänning kan Uniformen upplevas som återhållsam, nästan försiktig. Men för den som uppskattar karaktärsdriven dramatik är det snarare en styrka än en svaghet.

Sammanfattning:
Uniformen är en lågmäld men träffsäker serie som använder polisyrket som en spegel för större frågor om ansvar, identitet och tillhörighet. Den kräver lite tålamod – men ger desto mer tillbaka. Finns att se på SVTplay.

Filmrecension: Biodlaren – vilken besvikelse

7 april, 2026 by Rosemari Södergren

Biodlaren
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Marcus Carlsson

Som jag såg fram emot denna film, som var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2026 – och så besviken jag blev, trots att en favoritskådespelare, Adam Lundgren, hade en av huvudrollerna. Biodlaren vann publikens pris på Göteborgs filmfestival och Adam Lundgren vann kategorin Bästa skådespelare. Så jag kan konstatera att smaken är delad.

För mig var filmen en besvikelse. Den är seg och utan riktning, den är svår att engagera sig i. Att se många närbilder på Adam Lundgren tillför inget högre betyg när dramaturgin spretar.

Adam Lundgrens karaktär, Olof, är en änkling som har en dotter som han har en usel relation till. Ganska snart förstår vi att de har sorg, att Olofs fru och dotterns mamma dött. Att människor mår dåligt när de har djup sorg – det har berättats om på många sätt både i film, litteratur och teater. Sorg och att leva med sorg är ett viktigt tema som gärna får tas upp i olika skildringar. Alla förlorar någon som står dem nära någon gång och får leva med sorg.

Denna berättelsen säger dock inte särskilt mycket. Olof och dottern reagerar på olika sätt och mår dåligt, ja det är tydligt. De agerar på olika sätt och kan inte kommunicera eller mötas i sorgen. Men att leva med sorg och förlust finns det många bättre och starkare skildringar av i både film, teater och litteratur.

Olof är biodlare. Filmen har till och med fått sin titel genom hans sysselsättning. Där kunna filmen ha utgått mycket mer från bin och deras samhällen och hur bin lever. Scenerna med biodlingen hänger mest i luften och tillför inte den bas och symbolik som den skulle kunna gjort.

Det är en berättelse om sorg och förlust, om oförmågan att prata om det svåra – men för spretig för att tala till mig. Jag är ändå en person som vet rätt mycket om att leva med sorg och sett många betydligt bättre filmer om att leva med sorg. Denna känns varken äkta eller har någon djupare kvalitet. Tyvärr.

Pressmeddelande om huvudrollerna:
I huvudrollen ser vi Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar, Känn ingen sorg, Vår tid är nu) och vid hans sida två imponerande värmlänningar – guldbaggenominerade Marika Lindström (Bränn alla mina brev, Vår tid är nu, Om jag vänder mig om) och nya stjärnskottet Hedvig Nilsson.

Nördig recension: Valter Nilsson – Högsbo Riviera

6 april, 2026 by Thomas Johansson

Valter Nilsson – Högsbo Riviera – Betyg 4,5 (5)
När känsla och hantverk möts utan att det märks

Den kom för ett tag sen, men jag har haft svårt att sätta orden på min känsla. Det fina med Högsbo Riviera är att den låter avslappnad – nästan självklar – men bakom det finns ett tydligt musikaliskt tänk.

Till skillnad från mer traditionell svensk pop, där allt ofta bygger på starka refränger, jobbar Valter Nilsson mer med känsla och helhet. Låtarna växer fram snarare än exploderar.

Soundet – varmt och levande

Det första man hör är hur organiskt allt låter. Det känns som ett band i ett rum, snarare än något ihopklippt i dator.

Trummorna har ett mjukt, lite “bakåtlutat” gung
Basen rör sig mer än man först tänker på
Blås och keyboards fyller ut utan att ta över

Det drar åt soul och äldre pop, lite i samma anda som Bo Kaspers Orkester, men med en tydligare Göteborgskänsla. Bara för att han kommer från Göteborg behöver han inte jämföras med Håkan Hellström.

Låtarna – små variationer som gör mycket

Det är inte stora kast mellan vers och refräng. Istället händer små saker:

Fler instrument smyger in i refrängerna
Sången öppnar upp och tar mer plats
Arrangemangen blir tätare snarare än högre

Det gör att låtarna känns mer som berättelser än “hits”.

Sången – mer berättare än show

Valter Nilsson sjunger inte för att imponera. Han sjunger för att få fram texten.

Lite släpig timing → ger ett avslappnat uttryck
Ganska små melodier → fokus på orden
Känns nästan som att han pratar fram låtarna

Här ligger han närmare Lars Winnerbäck än klassisk popsång.

Helheten – styrkan sitter i detaljerna

Det som gör skivan stark är att inget känns överarbetat. Det är:

Inga uppenbara radiohooks
Inga stora produktionstrick
Bara genomtänkta små val hela vägen

Och just därför håller det. Det är en skiva som växer ju mer man lyssnar.

Kort sagt

Högsbo Riviera är inte till för att slå direkt.
Den är till för att stanna kvar.

Valter Nilsson gör musik där känslan alltid går först, men där hantverket är tillräckligt bra för att man ska vilja lyssna noggrant – utan att det känns nördigt.

Har lyckats få en plats på Musikplats Stockholm den 17 april när Valter ska spela, ni andra kan lyssna på radion eller på webben klockan 12.31.

Övertygelsen i interaktivt intensivt agerande smittar av sig – Every Brilliant Thing hos GEST

6 april, 2026 by Mats Hallberg

Av Duncan Miller med Johnny Donnahoe

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Konstruktionskunsult: Geir Olde Monnikhof

På scen: Gary Whitaker

Nypremiär: 13/3 2026 i Gothenburg English Studio Theatre (Karl Johansgatan 88)

Spelas till och med 17/4

Västsveriges enda engelskspråkiga teater firar sin tjugoåriga existens genom att ta upp en tidigare succé på repertoaren, nämligen den engagerande Every Brilliant Thing vars urpremiär ägde rum 2013. Utan min närvaro spelades pjäsen som satts upp både på Broadway och West End 2017-18 då GEST höll till i samma kvarter fast i mindre lokaler. Passande nog är det teaterkompaniets konstnärliga ledare som axlar störst ansvar för att ånyo göra den angelägna monologen till en konstnärlig triumf. De är båda regissörer och skådespelare, i Kristinas fall också dramatiker. Paret har prisats för sina insatser och deras tunga cv:n imponerar. De har uppmärksammats för ett otal meriterande roller på film, i tv-serier och på teatrar. Om jag är rätt underrättad är kvinnan från Göteborg och mannen från Yorkshire fullkomligt tvåspråkiga och agerar med samma självklara pondus på båda språk. Tippar på att jag recenserat minst ett halvdussin produktioner hos GEST där minst en av dem varit direkt involverade.

Duncan Macmillan (f.1980) är dramatiker tillika regissör. Av den handfull pjäser vilka gjort honom till ett aktat namn finns en dramatisering av 1984 och Every Brilliant Thing, vars tematik ytterst berörande kretsar kring suicid och en sons besatthet av att lista saker som gör livet värt att leva. Originalversionen med komikern Johnny Donnahoe filmades för HBO i New York. Stjärnan Daniel Radcliffe gör den för närvarande på Broadway. Osäker på hur nära ämnet ligger pjäsens författare. Han menar att han skrev monologen, som drivs av publikens aktiva medverkan, tack vare viljan att kommunicera med publik, att visa att du inte är ensam, du kan ta dig vidare trots allt. Macmillan saknade verk vilka diskuterade självmord och mental ohälsa på ett användbart sätt (Wikipedia).

Bevittnade föreställningen under skärtorsdagen (2/2). Det dividerades en hel del om var jag som ensam betraktare utan sällskap skulle sitta, för att bäst ta del av en föreställning som pågick nonstop i drygt sjuttiofem minuter. Publiken sattes samman i grupper om de inte ingick i större sällskap initialt. Nästan alla fick numrerade lappar med citat på livsförhöjande aktivitet att läsa upp när numret ropat ut. Och några väljs dessutom ut till att vara motspelare i scener, med i vissa fall enkla repliker. Ibland genom att sitta kvar, ibland behöver dessa frivilliga tillfälligt lämna sina platser. Ska påpekas att uppsättningen har minimal scenografi. Specifik rekvisita bistår delvis publiken med på uppmaning.

Pjäsen handlar om en man som ser tillbaka på det oönskade bagage som format honom. Vid sju års ålder gör hans mamma sitt första självmordsförsök vilket upprepas tio år senare. Den fåordige pappan förklarar för den förvirrade pojken att mamma gjort något dumt, en gärning som brukar betraktas som ett rop på hjälp. En uppskattning baserad på statistik från 2023 indikerar att cirka femton procent av dödsfallen i Sverige berodde på självmord. På min stora arbetsplats minns jag flera personer vilka tragiskt nog tog sina liv. För att överösa mamma och sedermera sig själv med anledningar till varför livet är värt att levas och vilka upplevelser man kan få förmånen att uppleva, börjar sonen tillverka en lista som börjar med glass och vattenlekar. Trettio år senare har listan växt till en inte längre greppbar mängd punkter. Varje lyckobringande punkt läses upp av någon på de tre läktarna, den ur publiken som fått sig tilldelad numret som en exalterad skådespelare ropar ut. Att ständigt fylla på listan med argument hjälper honom att öppna sig mot omvärlden, men maniska verksamheten är inte tillräcklig för att undkomma depression.

Att involvera publiken i berättandet är ett snilledrag, som att den på ett oförutsägbart vis deltar i själva processen. Med detta upplägg blir ingen föreställning en kopia på föregående och den superproffsige aktören, tillika pedagog och psykolog, Gary Whitaker utmanas att lösa uppkomna aspekter på oväntade situationer. Antar att graden av respons och medverkan kan skifta, kan innebära olika sluttid. Kunde registrera att mottagarna av monologen och dess förgreningar verkligen var med på noterna.

Enda jag kan beklaga var att mikrofonen borde kommit fram tidigare. Utan den hörde jag sällan vad som dolde sig bakom efterfrågade punkter. Ska erkännas att jag på senare tid hoppat över ett par uppsättningar eftersom jag blivit rejält frustrerad vid några tillfällen, störd av att repliker levereras fort och halvt mumlande. Och när det dessutom sker på ett språk jag för drygt fyrtio år sedan behärskade på Universitets C-nivå efter bland annat två terminer i England späds frustrationen på. Manus bör vara inte bara välskrivna utan hörbara för oss som inte längre pratar engelska flytande. Whitaker kompenserar sitt sätt att befinna sig uppe i varv med tydlig artikulation lyckligtvis. Att ett så sorgligt ämne problematiseras respektfullt, fast med ett anti-suicid-upplägg vars budskap rymmer skratt och bejakelse medför att värmen i angelägna budskapet tar överhand. Humorn fungerar som en ventil, förmodligen extra mycket för de vilka upplevt tragiken som anhörig, arbetskamrat eller vän.

Hur ställer vi upp för dem vi älskar och vilka är våra drivkrafter utgör underliggande motiv för Every Brilliant Thing. Ett bärande inslag som personligen berörde var kraften i musik, den påverkan vissa låtar och sound hade för mannen som delger oss sin biografi, en passion han delade med sin föga verbale far. Skönheten och styrkan i musiken tycktes bli en räddning för båda i en story som startar 1977. En lärarinna såg hans ensamhet och utsatthet. Långt senare fick han möjlighet att tacka henne . Med tanke på hur många timmar jag själv lyssnat (live och på skiva) och skrivit om musik gjorde mig referenserna särskilt tagen. I finalen, nästan som ett appendix, hörs Oh-Oh Child med Nina Simone. Vilka förekommer mer? Jo, bland andra Ray Charles, Curtis Mayfields största hit, Cab Calloway (favorit hos pappan), Wham, This Mortal Coil feat Elizabeth Frazier, At Last med Etta James med flera. Därtill illustreras en lika förbluffande som imponerande sekvens breakdance med Electric Boogie. Om man bortser från musikens vida emotionella register, säger sig berättaren att stora svängningar skrämmer honom. Han som övervann sin asociala läggning, gick med i viktig förening och gifte sig, föredrar jämvikt.

Pjäsens tydliga budskap är att om du överväger att begå självmord avstå, därför att tillvaron erbjuder så många chanser att njuta, även om så gott som alla drabbas av motgångar, ohälsa och olyckliga stunder. Innerst inne vet vi att tyvärr finns människor vilka dukar under av påfrestningar och då hjälper inga listor i världen. Duncan Millers manus tar upp den inverkan mytomspunna brevromanen Den unge Werthers lidanden hade och av kändisar som tagit själv av daga nämns förutom Marilyn Monroe och den för oss kännare makalösa souliga rösten, musikern och låtskrivaren Donny Hathaway. I foajén kan varje besökare fylla på med livsbejakande sysslor och publiken får allra sist reda på vart man kan vända sig för stöd. Man förstår varför en evigt aktuell monolog tack vare sin konstruktion och smarta ingång rönt exceptionell framgång, inte minst hos engelskspråkiga teaterkompaniet i Majorna.. Reviderade iscensättningen regisseras och spelas exemplariskt. Krävs åtskillig rutin motsvarande GEST att gå i land med uppgiften.