• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

30 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Doktor Glas med Jens Hultén
Foto Robert Jadenfelt Wereckipr

Doktor Glas
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – i bearbetning av Jens Hultén
Regi Johan Hedenberg
Musik Eddie Hultén
Skådespelare Jens Hultén
Premiär på Rival, Stockholm 29 oktober 2026 och efter en föreställning den 30 oktober går den vidare på turné runt om i Sverige

Har en människa rätt att ta livet av någon som gör andra illa?Vad händer med en människa som tar livet av en annan människa? Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glasgavs utkom 1905 och skildrar en ensam, medelålders läkares liv och tankar under några månader i slutet av 1890-talet. Det fascinerande är hur starkt frågorna som den tar upp, de existentiella teman den kretsar kring, är lika aktuella idag. När Jens Hultén nu ger denna monolog för ett välfyllt Rival i Stockholm får premiären välförtjänst stående ovationer.

Föreställningen som är en monolog är elegant sammansatt med Jens Hultén på en scen med scenografi och kläder som skarpt och tydligt placerar oss i slutet av 1800-talet. Alla detaljer är genomtänkt och exakta. En monolog på över två timmar skulle kunna vara seg, men icke här. Dels växlar föreställningen mellan Jens Hultén som berättar och förinspelade tal och musik och ljud som höjer stämningen på flera sätt. Det är väl sammansatt och fungerar suveränt. Dessutom är berättelsen så fascinerande och det känns som om Doktor Glas (Jens Hultén) talar direkt till mig – och så upplever nog varenda individ i publiken det. Skickligt.

Det är mycket text. Johan Hultén fick be sufflören om några ord vid ett par tillfällen men det störde inte alls. Han fortsatte så elegant och hade vår uppmärksamhet hela tiden.

I ett pressmeddelande om föreställningen står det:
Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet om att icke vara älskad.
Hjalmar Söderbergs klassiska roman Doktor Glas väcker fortfarande frågor som skaver. Vad är rätt och fel? När blir goda avsikter till övergrepp? Och hur långt får en människa gå i kärlekens och moralens namn?

Väl beskrivet. Jag tror alla som var med på premiären håller med. En över hundra år dagsboksroman talar till oss alla än idag. Det är ju därför den sätts upp så ofta. Jens Hultén har själv bearbetar Söderbergs roman och får fram en förtätad monopol som drar oss in i Doktor Glas känslor av ensamhet, längtan efter kärlek och rädsla att visa kärlek, hans skuldkänslor och samvete och frågor om rätt och fel och hur vi människor ska agera när vi ser att någon gör andra illa. Berättelsen är tidlös och ställer många frågor till oss alla. Tillsammans med regissören Johan Hedenberg och övriga team får vi se denna tidlös laddad berättelse gestaltas berörande och engagerande. Det går inte att skaka av sig. Tankarna och känslorna är många och det känns som att Doktor Glas talat direkt till mig och öppnat sitt innersta. Grattis alla orter som nu får chans att se denna gripande föreställning.
Wikipedia berättar om handlingen i romanen Doktor Glas här.

Doktor Glas med Jens Hultén

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Doktor Glas, Hjalmar Söderberg, Jens Hultén, Johan Hedenberg, Recension, Rival, Scenkonst, Teaterkritik

Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

29 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Enzo Favata

Ritornate

3Inspelad januari 2026 i Mûnchen

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 18/9 2026

Borde egentligen inte bli överraskad, finns ju så oerhört mycket intressant musik man aldrig kommer upptäcka. Jag tycker ändå det är en smula uppseendeväckande att här har vi i en kvintett ledd av sopransaxofonist och klarinettist från Sardinien, vars Atlant-kvintett funnits sedan 1999 och om vars existens jag varit totalt ovetandes. Har de som befinner sig i skärningspunkten mellan världsmusik och kammarjazz turnerat i Sverige, bokats till festivaler? Är det välbekanta för LIRA och deras läsare? Enligt skivbolaget rör de sig mellan mellan sina rötter i Medelhavsregionen, ekon från Latinamerika plus influenser från afrikanska kontinenten. Den improvisatoriskt lagda kvintetten ägnar sig åt originalmusik. På Ritornare (återkomst) kan lyssnarna hänge sig åt åtta kompositioner skrivna av en eller flera i gruppen.

Märker när jag googlar att Favata varit ytterst produktiv och är ett stort namn i hemlandet. Sett en förteckning över hela fyrtiosex album. Han har varit liveelektronikartist och komponerat soundtrack, skrivit musik för tv-radio och teater och forskat inom ljudarkitektur. Av hans intresse för sampling märks inga tecken här i detta akustiska universum. Han är en kännare av populärmusik från området han kommer från. Den prisbelönte eklektikern har gett över 2 000 konserter och är grundare av internationell Jazzfestival. Av samarbeten kan framhållas Dave Liebman, Lester Bowie, Django Bates, Miroslav Vitous, Art Ensemble of Chicago samt Metropole Orkest. Trots alla tunga meriter är det emellertid något som tar emot när det gäller senaste skivsläppet, det första på ECM. Höjdpunkter finns onekligen, men som helhet tänder jag inte på totalen. Blir emellanåt trist nog ganska statiskt, ospännande och på gränsen till tråkigt.

pressfoto Frederico Pisano

Förutom honom själv på sopransax, klarinett och i en låt basklarinett består långlivade kvintetten av hans nära vän Marcello Peghin på tiosträngad gitarr, Daniele Bonaventura på bandoneon (som bekant dragspelinstrument från Argentina och Uruguay förknippat med tango) samt en rytmsektion med kontrabasist Salvatore Maltana och batterist U. T Gandhi. Bonaventura uppges ha spelat med ett dussintal namn i jazzvärlden jag lyssnat på och har gjort soundtrack och dokumentär om honom har producerats. Trumslagaren som förekommer på åtskilliga album avled för ett par månader sedan.

Resor, bokstavliga sådana och inre, har influerat kompositionerna och ett samspel av undersökande natur. Böcker av sydamerikanska stora författare så som Borges, Garcia Marquez och Isabelle Allende (har läst de två sist nämnda) sägs ha bidragit till inspiration. En slutsats från skivbolaget handlar om att helheten är större än summan av delarna i detta mjukt frambesvärjda akustiska landskap.

Skärpt uppmärksamhet är en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig gemensamma resultatet i studion, denna väv av influenser. Vill påstå att att ett typiskt förutsägbart ECM-sound dominerar. En invändning avser bristande balans. Blåsinstrumenten befinner sig för ofta i framkant. Attraheras av Sine Nomine signerad Bonaventura vars händelserika melodi är albumets längsta och ett gyllene undantag från kritiken om rådande obalans. Ljuvligt intro av dess upphovsman ersätts nämligen av feature från Peghin på gitarr. Slingrande knappa nio minuter utvecklas till skivans mest intressanta. Dock, somliga spår , ehuru melodibaserade, saknar önskvärd finess, något som attraherar genom att sticka ut.

En annan skimrande diamant hittas ändå som finalnummer. Albatros skulle ha framgång som ledmotiv i gripande film. En annan elegant, suggestiv sak som erövrar lyssnaren har fått titeln Escuchame. Tre män ur kvintetten ansvarar för tillkomsten av den mycket vackert svävande låten. Fler alster av det slaget liksom vindlande, meditativa kompositionen som avlöser, hade fått albumet att lyfta till högre nivå. Fyra formidabla kompositioner utförda med största möjliga omsorg berättigar till omdömet 3+, vilket somliga kollegor nog skulle anse vara för snålt.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

29 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Everest: The Other Side

Everest: The Other Side
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Regi Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi

Vilktn äventyr vi får följa med på. Som väntat är filmen fylld av fantastiskt foto med vyer från berget Everest och omgivningarna. Men denna dokumentär är mycket mer än så. Som alla starka och stora dokumentärer berättar den något mer än om de personer eller händelser som skildras. Den har något att säga oss alla, den berättar om saker vi alla kan relatera till.

Vi får följa elitbergs-klättrarna och skidåkarna Jim Morrison och Hilaree Nelson som träffas under ett klättrings-expedition och finner kärleken i varandra. Båda når den absoluta toppen inom sin elit-klättning. Tillsammans drömmer de om att bestiga Mount Everest via den direkta nordväggen – en av bergets svåraste och farligaste leder – och sedan åka skidor hela vägen ner. Den första och förmodligen lättaste delen i utmaningen är att få tillåtelse av Kina att bestiga Everest från den norra sidan som ligger inom den kinesisk nationen. Den delen lyckades de ordna ganska snart.

Att förbereda sig inför en sådan utmaning består av många delar. De måste träna på olika sätt, ha ingående information om terrängen och planera hur de ska ta sig fram, de måste träna fysiskt också förstås för att klara den tunnare luften så högt upp och de måste ha rätt utrustning.

Ett stort plus för denna dokumentär är att den inte enbart fokuserar på själva förberedelsen och utförandet utan också om hur det är att leva med familj och samtidigt ha en så stark passion. Hilaree Nelson har två söner som hon måste lämna i flera månader med jämna mellanrum då hon ska iväg på olika områden där de ska träna eller på annat sätt förbereda sig. Vi får möta hennes två barn som får berätta hur de tänker kring att mamma är borta så länge ibland och vi får höra Hilaree Nelson berätta varför hon helt enkelt inte kan säga nej till sin passion. Att få en inblick i hur det är att vara mamma och vilja vara med sina barn och samtidigt ha en glöd, en passion som driver henne är en intressant del i dokumentären.

Hur har de råd att ge så mycket tid åt detta? De har förstås sponsorer. Det är inte bara expeditionen på Everest som kostar, de är lång förberedelse-tid som kostar och de måste hyra in guider och andra som ska delta i expeditionen och de måste ha perfekt utrustning. Allt kostar. Hilaree Nelson förklarar för sina två barn varför hon måste åka iväg i flera månader och då säger hon att det är detta hon försörjer sig på. Det är lite genomskinligt att de har krav från sina sponsorer. De har till exempel kläder, speciellt jackor som klarar att utsättas för de tuffa vädret och på alla foton och filmklipp syns symbolen för och namnet på detta klädmärke. Det är lite trist som tittare förstås att det är så övertydligt vilken företag som är en huvudsponsor. Men det är förstås krav för att de ska kunna ha råd att genomföra projektet. Jim Morrison får vi veta lite mindre om när det handlar om hans privatliv. Ganska långt in i dokumentären får vi reda på att hans tidigare fru och barn har avlidit och att han lever med denna tunga sorg.

En av dokumentärens mest intressanta del sipprar fram mot slutet och handlar om stora upplevelser av mer än det fysiska. Uppe på bergen där luften är tunnare är närheten till moln och himmel närmare än på marken och flera av bergsklättrare berättar om andliga möten de haft på bergens toppar. De kan berätta hur de upplevt att vänner eller familjemedlemmar som dött kan visa sig för dem där uppe, att de kan känna deras närvaro och både höra och se dem. Det säger något mer än om klättring. Alla som söker något och gör det seriöst, målmedvetet och på djupet hittar ofta något mer – något som har med de existentiella frågorna att göra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Everest

Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

28 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michael Benita

Salt Catchers

5

Inspelad i mars 2025 i Lugano

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 11/9 2026

Erkänner i en glädjeyttring hur häpen jag blev över detta i högsta grad tillgängliga och oftast lågmälda album, vars sound bryter av mot det gängse hos ECM. Initiativtagaren till nybildade trion med den lite annorlunda sättningen är engelske saxofonisten Andy Sheppard. Han står för samtliga nio kompositioner bortsett från en, ljuvliga Lawns av Carla Bley som Anders Boson för övrigt tolkar alldeles förtjusande med svensk text tillförd. Att Carla Bley omnämns är relevant av två ytterligare skäl. Senaste gången jag hörde Sheppards då stundtals småspräckiga fraser live, var nämligen med paret Carla Bley (1936-2023) och Steve Swallow på Fasching under Stockholm Jazzfestival. Deras sättning råkar vara den samma som på Salt Catchers, det vill säga piano – bas (förvisso elbas) samt saxofon. Minns jag rätt trakterades då enbart tenor- och här både sopran- och tenorsaxofon.

Engelsmannen som bland annat samarbetat med Gil Evans och George Russell har en katalog omfattande arton utgåvor i eget namn. Han har varit sideman hos bland andra John Martyn(!), Judie Tzuke (har Ritmo på vinyl), Runrig och Rita Marcotulli. Den italienska pianisten har setts i mitt Mölndal på 90-talet med Palle Danielsson och på Nef med Sisters in Jazz under ledning av Caecilie Norby. Hon har komponerat både soundtrack och för dansteater. Den i Paris boende Algeriet-födde basisten Michel Benita har spelat in elva album som ledare Både basist och pianist har vid flera tillfällen tidigare varit i studio med den 69-årige träblåsaren, fast då inte som trio. Sheppars debuterade på ECM 2009 med en kritikerhyllad kvintett.

Salt Catchers lanseras som en trankil tillflyktsort vars tillblivelse planerats sedan pandemin. Något som medförde att låtarna fått sin slutliga struktur genom att först ha framförts live, vilket Sheppard välkomnat. Han drevs av att skapa ett pianoorienterat sound istället för ett gitarrbaserat. Han och Marcotulli lockades av sättningens krav på utstuderad känslighet, vilket påminner om kammarmusik. Kompositioner influerade av boende i Portugal och en bitterljuv melankoli parat med tidigare involvering i folk-rock och studerande av singer songwriters. Albumets delikata final Irene featuring sopransax är tillägnat hans mor.

pressbild Caterina Di Perri

Sällsamma låtar bildar ett föränderligt mönster. Därutöver präglas varje verk av en kvalitet som gör att man lyssnar extra uppmärksamt. Fångas omgående, lena anslaget i öppningsspåret tar mig i besittning, skärper lyssnandet. Motsvarande softa stil överförs till nästa melodi. Njuter kopiöst av nämnda Lawns. vars sångbara underbara harmonik förnimms. Sheppard och hans medmusiker spelar anmärkningsvärt utdragna toner, vilket bidrar till en exceptionellt rogivande atmosfär. Albumets första basfeature infaller i mittpartiet av Bleys älskade klassiker.

Tempot trissas upp ett snäpp i titellåten med dess spännande ingång, via rytm från pianosträngar och förföriskt fladdrande sopran. Kan inte nog understrykas att det överraskande förhållningssättet fått ett synnerligen lyckat utfall. Samspelet kan beskrivas som raffinerat sömlöst. Var och ens bärkraftiga individuella kvaliteter lyfts generöst fram. Avspända attityden efter att temat introduceras i Draw You In Stars är mästerlig. I denna trumlösa tappning framstår melodierna mer innerliga med sina avskalade konturer. Sheppards mest elaborerade solo infaller i This Too – Three Hills, angenäm sekvens. En låt kännetecknas av schvung och mer intrikata tongångar då den draperas i en fängslande rytmisk figur. Pianospelet lysande rakt igenom, hamnar i förgrunden på Those That Left. En fullträff helt enelt!

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

27 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

De Gaulle: Frihetens röst

De Gaulle: Frihetens röst
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 oktober 2026
Regi Antonin Baudry

En uppfriskande skildring av andra världskriget sett ut fransk synvinkel där den annars så dominerande amerikanska historieskrivningen ifrågasätts.

Detta är den andra storfilmen av två Charles de Gaulle och andra världskriget. I den första – som Kulturbloggen recenserat här – kollapsar Frankrike och dess regering ger upp då de tyska nazisterna ockuperar landet. General de Gaulle flyr till London och är en av de få som vägrar ge upp och ensam mot alla tar han en stor risk och samlar några andra fransmän som liksom han inte vill ge upp och försöker övertyga världen om att slaget om Frankrike varken är över eller förlorat.

I denna andra film, De Gaulle: Frihetens röst får vi följa den franska frihetskampen under de sista åren av andra världskriget och vi får också se hur de Gaulle börjar agera mer politiskt klokt. Det är en stor ögon-öppnare att se de fula spelet av USA med den amerikanska presidenten Roosevelt i spetsen. Om filmen berättar det verkliga förhållandena visar de att USA hade långtgående planer på att efter andra världskriget göra Frankrike till en delstat eller lydstat under amerikansk flagg. Denna berättelse har många jag känner som växt upp i Frankrike känt till men i svenska skolor har nog aldrig detta kommit fram. Där har de allierade med USA i spetsen fått all ära för att de tyska nazisterna förlorade andra världskriget.

Också denna andra film är liksom den första en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Dessa två franska mastodontfilmer avslöjar tillsammans historiens kraft som politiskt vapen.

Det är några långa krigsscener i ökenlandskap som delvis är långdragna men samtidigt mycket välgjorda och intressanta på en mörkt sätt, förstås. Att se konkret hur krig dödar och hur detta dödande gick till under 1940-talet är både obehagligt och ruggigt realistiskt.

Jag såg att Aftonbladet skriver om den första filmen att den berättas ur franskt perspektiv och inga andra synvinklar visas.

Det känner jag är på tiden att den franska synvinkeln nu förs fram. Den har inte berättats tidigare utanför Frankrike. I västvärlden och Sverige i synnerhet har den amerikanska propagandan fått styra. Att USA faktiskt ville ha Frankrike som sin lydstat och att USA inte ville att Frankrike skulle få vara en självständig nation har inte avslöjats av alla amerikanska storfilmer som hyllar den amerikanska inblandningen i andra världskriget.

Denna andra film är spännande och mäktig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Film, Filmkritik, Filmrecension, Frankrike

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in