4/4 2026
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
Slumpen har haft en inte ringa påverkan på vad jag lyssnat på och vilka jag skrivit om. Somliga jag i egenskap av musikskribent sannolikt skulle ha uppskattat ingår fortfarande inte i mitt kretslopp, exempelvis Stacy Kent. Om vi inskränker resonemanget till just jazziga sångerskor har flera av de mest glänsande upptäckts via festivaler. Med danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby förhåller det sig lite annorlunda. Genom att vara gift med Lars Danielsson som har villa med hemmastudio i Mölnlycke där familjen vistas under högtider, har jag haft nöjet att åhöra deras samarbeten på scener i Mölnlycke, Ljungskile, Lerum, Liseberg och på Stora Teatern. Makarna har som bekant parallellt egna karriärer.
Vad gäller Norby har jag live hört hennes Sisters in Jazz-projekt på Nef och på festivaler i Trollhättan och Ystad. Till yttermera visso recenserades cd:n från det spännande projektet varefter ytterligare tre recensionsex skickats till mig, inte minst de två skivor artisten dedikerad till expressiv sång gett ut på eget skivbolag. Dessa signerades efter påskaftonens konsert inför hyfsat stor publik sittandes vid tre långbord. Med tanke på att en halv miljon sålda skivor, flera utmärkelser samt att vi bedömare öst lovord över henne, borde det ha varit lapp på luckan till konserten döpt till The Blue Note Days, efter det berömda skivbolaget som gav ut tre av hennes album på 90-talet. Kan flikas in att jag äger en av dem. Råkade förresten finnas med i marknadsföringen, eftersom en av tre rubriker vilka beskrev vad artisten är kapabel till skrevs av mig efter en ”dan före doppardagen-konsert” på Storan.
Fann pall för att vila benen och ett runt bord att anteckna på intill Norbys egen ljudtekniker, vars insats var till belåtenhet. Lät ganska starkt men inte över tillåtet decibeltal ( skiftningar av ljudstyrka syns på uppsatt mätare). Frekvent märkbar bas dominerade aldrig på bekostnad av andra ljudkällor. Det blev två set vilket avslöjades av arrangörens artistvärd som gav oss uppläggets utformning. Blue Note-eran kom först och efter paus hämtades material från de två senaste skivorna utgivna i egen regi. Redan i andra låten Girl Talk visar det sig att utlovade softa avdelningen stundtals övergår i ytterst uppsluppna tongångar. Oiniterade lyssnare som kanske hade bespetsat sig på några standards, noterade att sådana inte ingick i omväxlande repertoaren.
Vilka omgav sig då danskan med? Hon som introducerar låtars titlar, härkomst och vad de handlar om på högst begriplig skandinaviska. Hennes man sitter för en gångs skull i publiken. Antar att Sören Bebe på keyboard och elpiano anlitats som kapellmästare även om Norby sannolikt står för arr. Han har släppt drygt ett dussin plattor och leder egen jazztrio. Kontra- och elbas trakteras av Krister Brödsgaard, känd från JazzKamikaze. Båda dessa var nya ansikten för mig medan jag hört och till och med recenserat trumslagaren Snorre Kirk tidigare. Vanligtvis lirar han swing och traditionell jazz på mjukare spänt trumset företrädesvis med vispar som sideman och i egen grupp. Kunde absolut inte märkas att Kirk så att säga befann sig utanför sin komfortzon. Männen är yngre än artisteni fokus, vilket indirekt påpekas i andra avdelningen. Kompletterar flertalet vokala inslag gör två speciella körtjejer, dottern Asta Danielsson och hennes bästa väninna. Första gången jag hör duon som har egna karriärer och skapar musik tillsammans.
Covers och egentillverkat mixas omdömesgillt. I trettio år har hon triumferande spänt bågen i Life On Mars med dess himlastormande harmonik, gjort sin jazzigt nakna version av Bowies mäktiga hit. Då den överraskande nog lagts först fungerar den i första hand som uppvärmning, med intro på kontrabas och övriga som tar vid efterhand. Det är oerhört avspänt fast för att vara uppriktig utan att ha samma påverkan jag vant mig vid. Hennes original First Conversation (medtagen också på Sisters In Jazz-albumet) är soundmässigt i snarlik stil. En långsamt hovrande ballad om att kommunicera med sin ettåriga dotter. Snyggt arrad låt med basfeature och ett emotionellt sug i sig gör den till en av konsertens krön.
I övrigt serveras rikliga portioner up tempo-eufori i detta retrospektiva set. Vi får sväng signerat Neil Hefti på en kul text i Girl Talk där tjejerna utgör babblande bakgrund. Norby kastar loss, tar fram högt register och ger sig till att scatta. Bebe tar galant hand om sticket i en melodi som utvecklas till yster shuffle. Dessutom rytmisk dänga av Abbey Lincoln med touch av afro-beat format runt upphetsande, suggestiv hook. Trumslagare och klaviaturspelare träder fram och färgar med finess. Kirk excellerar i breaks. Vidare framförs Lars Danielssons Cuban Cigars i en version han menar på görs alltför raskt. Rytmsektionen fröjdas och röstakrobaten i centrum verkligen älskar att ta ut svängar. Här flödar en publikfriande energi, inte minst i sekvensen när man går från svag till superstark volym. Norby sjunger gärna Sting. I Set Them Free tar återigen fasta på ett högst gångbart groove. Blir guldstjärna till samtliga på scen för att det låter så tajt, artar sig till sprudlande extas. Första set pågår i cirka trekvart.
Avdelningen efter paus tar sikte på senaste skivorna Earthenya, respektive Sixty som recenserats här. Nu har Krister Brödsgaard bytt till elbas, fast han återgår i enstaka låt till sitt akustiska instrument. Plattorna fjärmar sig från jazzigt tonspråk genom att präglas av soul, funk, gospel, poppig vibe samt stänk av World music. Man börjar med Don´t Be Mean vars anmärkningsvärda exotiska arr gör susen. Delvis draperad i arabiskt stuk kännetecknas inledningen av poppigt beat, lamenterande stämma, klagoskri, adderade effekter från basist jämte fräcka fills av Kirk vilka accentuerar intrikat takt.
I Earthenyas öppningsspår ges de unga kvinnorna en betydligt mer aktiv roll. Soul Sister åsyftas. För att betona hur verserna rytmiskt rör sig uppmanas till handklapp i baktakt. Samtliga får utrymme att fritt uttrycka sig när Norby tar täten och utmanar showande elbasist följt av dialoger med Bebe och Kirk. Improvisatoriska stunden påminner mig om varför jag så hett åtrår känslan av live, att något unikt sker . Lekfullt moment som exalterar! När det är som mest tillbakalutat associerar jag till och med till D´Angelo som avled i höstas. Tjejerna sjunger var för sig solo, inspirerade av ingivelse i stunden. En av dem får mig att tänka på Erykha Badu (sett på WOW). Själfullt värre således. Avlöses av titellåten Sixty vars spoken word-parti avhandlar livet hon levt och nuvarande status. Ska erkännas att jag mest engageras av HUR det sjungs och sinnrika ackompanjemangen med utlöpare. Drum & Bass liknande sound banar väg med slap bass som grädde på moset och på tal om referenser dyker Prince upp (i vår kommer återigen hennes landsmaninna Ida Nielsen stå på samma scen kuriöst nog).
På programmet finns också en melankolisk ballad om spirande kärlek vars gnista aldrig blev till någon eld, men känslorna var intakta när de möttes på tu man hand långt senare. Efter Same Old Smile tycker den fulländade sångerskan full av energi att det ska diggas stående när gänget krämar på så det står härliga till. Tror det var en maxad version av en äldre komposition, Wholly Earth, som övergick i en fabulös höjdare betitlad Smoking. Soulfunk som sitter som en smäck för att dra till med sliten klyscha. Snorre Kirk anför i låt som har tillräcklig kvalitet för att erhålla Grammy i r& b kategorin. För att förmedla spännvidden i sitt konstnärskap har innerlig ballad lagts som extranummer. Introt till Gold uppvisar likheter med Life On Mars vilket blir ett innerligt sätt att knyta ihop konserten på. Lusten att bjuda på kontraster understryks genom sättet låten ömsar skinn. Spröd inledning förvandlas till jublande starka tongångar.