• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Joel Lyssarides – Dreamer

26 augusti, 2018 by Mats Hallberg

Cover Art Alain Longeaud

Artist; Joel Lyssarides

Titel: Dreamer

Betyg: 4

Producent: Joel Lyssarides

Inspelad i Nilento Studios (Kållered)

Mixning: Pål Svenre

Mastering: Sofia Von Hage & Thomas Eberger

Prophone Records

Release: 24/8 2018

49:41

En överväldigande och egensinnig debut av en sann eklektiker och före detta underbarn. Joel Lyssarides föddes i Stockholm 1992, började öva på piano redan vid fyra års ålder, upptäckte jazzen genom föräldrarnas skivsamling, har gått på Södra latin och KMH och vunnit nationell tävling för pianostudenter.  Numera är han en eftersökt instrumentalist som även bildat egen trio.  Bevis för att han befunnit sig i hetluften, rört sig över breda fält, är samarbeten med Anne Sofie von Otter, Kristin Amparo, Silvana Iman, Benny Andersson, Nils Landgren och Blacknuss för att nämna några av de mest namnkunniga. Kommer ihåg att jag sett honom glänsa med Ikiz Cabin Crew på Liseberg. Han har prisats av STIM och fått ta emot Bengt-Säve Söderbergh stipendiet.

På Dreamer omger sig Lyssarides med  de som ingår i hans trio, det vill säga Niklas Fernqvist på bas och Rasmus Svensson Blixt på trummor. Albumet innehåller elva spår, var av samtliga utom två är signerade pianisten själv. Övriga två låtar är dels ett jul- soundtrack från Disney i form av When You Wish Upon a Star, dels fullträffen Longing för Labrador av Fernqvist. Vill omgående betona en exceptionell omständighet. Vissa av kompositionerna kan bara definieras korrekt som stycken, ett förhållande som är mest uppenbart inledningsvis. Enligt artistens hemsida speglar de skiftande stilarna debutantens bakgrund,  intresset för klassiskt, jazz och svensk folkmusik. I bifogat pressutskick listas mer specifika influenser, såsom flamenco, americana, Skrjabin och tangokungen Piazzolla. Utöver dessa långt ifrån lättidentifierade referenser, betonas den östeuropeiska-grekiska ådran med orientaliska halvtoner.

Jag avsätter ansenlig tid, lyssnar många gånger innan  mina intryck kommer på pränt. I detta fall fick det till följd att jag i viss mån ändrade uppfattning.  Första hänförda impulsen höll i sig ett tag, för att till slut övergå i en aningen mer skeptisk hållning. Musiken är väldigt ombytlig, ibland rent av fladdrig. Också inom sig ändrar flera kompositioner riktning, vilket gör dem knepiga att greppa. De kan hämta influenser, från en uppsluppen Dave Brubeck till en mollanstruken Jan Johansson. Definitivt nyskapande, men förvirrande att följa, när växlingar alstrar känslan av all-over-the-place. Tror Lyssarides hade vunnit på att ansa i den prunkande rabatten. En fristående producent hade kunnat fungera som bollplank, någon som skulle ha vågat praktisera  ”kill your darlings -metoden”.

Foto från artistens hemsida

Första stycket utgörs av porlande, romantiskt solopiano a ´la Schuman. Det får en lika fantasifull motsvarighet på trio i slutet av albumet, genom en bitterljuv version av  When You Wish Upon a Star.  Joel Lyssarides är en frapperande skicklig och genrefri pianist. Fernqvist orubbligt självklara spel känner jag från bland annat Carl Bagges trio, medan Svensson Blixt utgör viktig beståndsdel i ASJO. I Longing For Labrador, en sinnrik medryckande melodi, samverkar trion storartat, bidrar lika mycket till ett lyckat resultat. Och i Mirages kliver basgångar in i förgrunden, varefter härliga infall på Steinway-flygeln tar vid.  Notabelt för trummisen på Dreamer är att han företrädesvis spelar med vispar.

Ytterligare  stycken/ låtar förtjänar att lyftas fram. Titelmelodin är en bedårande ”hit” som har släktskap med mästerverket From Gagarin´s Point Of View. En annan pärla har döpts till Umbra, ett vilsamt repetitivt stycke som markerar överskridandet till en långsammare avdelning. Som mest kammarjazz blir det i lyriska Transcendence, vars intensitet har goda förutsättningar att bli  livefavorit.  Allvarsamt och mycket vackert i sin dysterhet  låter det allra sist i Silent Agreement. En av de största tillgångarna hos en extremt mångsidig  debutant, om än med alltför brokiga infall, är förmågan att blanda klanger med beatbaserade konstruktioner.

OBS 30 augusti blir det releasekonsert på Fasching i Stockholm!

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt

Skivrecension: Claus Sörensen Quartet – My Burning Valentine

25 augusti, 2018 by Mats Hallberg

Artist: Claus Sörensen Quartet

Titel: My burning Valentine

Betyg: 4

Releasedatum: 29/6 2018

Inspelad i Berno Studio Malmö

Mix och Mastering: Berno Paulsson

Producent: Claus Sörensen

Egen utgivning

42:35

Jazzmusikern Claus Sörensen har jag hört två gånger live, då i egenskap av ledare för skånska XL Big Band.  Han är  mycket produktiv när det gäller arrangemang för främst storband. Några av uppdragsgivarna har förutom XL Big Band (tre album), varit danska radions storband (DRBB), Monday Night Big Band, Peter Asplund, Fredrik Kronkvist, Sinne Eeg, Vivian Buzeck och Musica Vitae. Han undervisar på Musikhögskolan i Malmö. Den 45-årige dansken flyttade till Sverige efter studier på Fridhem och skolan där han nu undervisar. Sörensen släpper första skivan i eget namn, genom att kapa eventuella storbandsslicka  förtöjningar och gå loss med sin altsaxofon.

Hans kvartett består av pianisten Sven-Erik Lundeqvist, Simon Pettersson på bas samt Hannes Olbers bakom trummorna. Av plattans sex låtar  är samtliga utom Wrong Side Of The Blue (Lundeqvist) skrivna av gruppens ledare. I bifogat pressutskick står att läsa om hur mycket han sett fram emot att spela med denna behändiga sättning, fokuserad på att mixa kompositionernas melodier med improvisatoriska inslag.

Man inleder med en soft, bluesig sak som andas urbant 50-tal och fridfull natt. Genom att serena stämningar målas fram på saxofon, väcks ett minne till liv hos mig från tidiga tonår: Sitter i baksätet på föräldrarnas bil nedför Hallandsåsen och ser vacker solnedgång. Från radion hörs signaturen till Smoke Rings,  kroppen signalerar en lyckokänsla. Finns antydan till samma sällsamma skönhet här, inte minst när ”Svempa” lägger ett läckert pianosolo. Trummorna tar sig frimodigt in i ljudbilden efterhand. I titellåten pockar bångstyriga toner på lyssnarens fulla uppmärksamhet. Det blir fräsande, snabb hardbop där Sörensens sax dominerar. En krävande låt som formligen sprutar ur sig takter, vilket gjort mig en smula brydd. När jag lyssnar skärpt i hörlurar funkar den.  Den mogna debutanten har satsat  hårt på att förverkliga sina idéer,  demonstrerar sin obestridliga förmåga. Men samtidigt riskerar han emellanåt att bli en epigon, någon som är alltför påverkad av sina hjältar Coltrane, Dexter och Jackie McLean.

Balladspelet är av fint snitt, vilket exemplifieras glimrande i No Match. Gillar när Sörensen sträcker ut i långa toner och blir matchad av en inspirerad pianist. Sedan finns tyvärr några anonyma spår. Visst är det modigt att förlita sig på eget material, men hade gärna sett några standards. I The Bluesy Blues heter den största behållningen Sven-Erik Lundeqvist. Hans blå toner når ända ner i källaren. My Burning Valentine binds ihop elegant med ett avslutande nummer, vars avskalade karaktär påminner om den softa inledningen.

Ingen tvekan råder om att skivan är storbandsledarens eget projekt, även om plats reserverats för avancerat pianospel i skiftande tempo. ”Svempa”  har ett fabulöst anslag!  Först vid tre-fyra genomlyssningar fäster jag mig vid trumslagaren Hannes Olbers (har  haft egen kvartett med samma sättning som på föreliggande album). Blev väldigt imponerad och förtjust i hans spel, medan hans kollega i kompet tilldelats en alltför undanskymd roll, en uppfattning som inte rubbas av ett pregnant solo på slutet.

Musikerna har oklanderlig teknik, akustiken är fantastisk och spelglädjen märks påtagligt. Jazz är ett musikaliskt språk som kvartetten behärskar till fullo. Hantverket är synnerligen gediget, något som var avgörande för min bedömning. Att jag ändå vacklade, funderade på ett snäpp lägre betyg, berodde som framgått, på att vissa låtar inte stack ut tillräckligt, saknade en innovativ kvalitet.

 

 

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Fenix på Dramaten – så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången

25 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

 

Fenix
Av: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljusdesign: Torben Lendorph
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove
Sång: Maria Johansson Josephson
Videoprojektion: Velourfilm
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Clown- och melodramainstruktör: Maria Öller
Urpremiär 24 augusti 2018, Lilla scenen på Dramaten. Del av Bergmanfestivalen.
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive 10 minuters paus

En visuell föreställning som det sprakar om med budskap på flera nivåer. En kvinnlig poet i Ryssland 1918 söker kontakt med en stor teaterman mitt under brinnande inbördeskrig. Dramat är skrivet av Ann-Sofie Bárány och skildrar mötet mellan den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den ryska teatermannen Evgenij Vakhtangov.

Siri Hamari i rollen som Marinas äldsta dotter

Det är en spännande epok i den ryska historien som sänder vågor ut och påverkade hela Europa och hela världen, egentligen. Revolutionen där har förändrat världens historia. Många poeter, konstnärer och kulturfolk stödde revolutionen och bolsjevikerna i början, bland andra Vladimir Majakovskij, men många blev djupt också besvikna och  begick självmord när de sett hur revolutionen urartade till diktatur.

Marina Tsvetajeva var däremot skeptisk och kritisk redan från början, även om hon gjorde en del försök att anpassa sig till den nya tiden. Hon var uppväxt i en välbärgad familj i centrala Moskva, hon var välutbildad och familjen slogs i spillror och blev av med sina tillgångar när bolsjevikerna tog makten. Hennes man krigade med de vita trupperna mot bolsjevikerna.

En stor del av uppsättningen berättas ur Marinas ena dotters perspektiv, mycket bra spelad av Siri Hamari, som är en av föreställningens stora behållningar. Siri Hamari spelar med hela kroppen och får mig att känna med henne och alla barn som kommer i kläm under krig och oro och med föräldrar som egentligen inte vill ha ansvar över barn och familj.

Visuellt är föreställningen enastående. Det visuella och musiken (nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove) tillsammans är enastående och jag kan sitta och bara njuta av alla färger, av scenbilder, av koreografin.

Dramaturgiskt kände jag att föreställningen kanske tar upp för många spår, kanske spretar den åt för många håll. Den tar upp frågor kring teaterkonst kontra poesi, den tar upp frågor om vad fantasi ger oss, det ställer frågor om poesins och skaparenergin i förhållande till vårt materiella liv: hur mycket måste en konstnär, en poet, offra för att kunna skapa? Allt utspelas med bakgrund till krigslarm från inbördeskriget. Jag skulle vilja se denna uppsättning minst en gång till innan jag skriver något om den, egentligen. Den har så mycket att upptäcka, så många detaljer, den är så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången.

Handlingen i korthet från Dramatens hemsida:
Marina Tsvetajeva (1892 – 1941), var en hyllad rysk poet, i pjäsen besatt av tanken på att ta sig in på teatern med sin sinnliga poesi och nya teman. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni Jevgenij Vachtangov (1883 – 1922). Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastar hennes och allas borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad.

Om regissören:
Suzanne Osten, är en av Sveriges mest framstående och inflytelserika teater- och filmregissörer som i egenskap av regiprofessor undervisat flera generationer – om bland annat commedians estetik och just Vachtangov. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden.

Medverkande:
Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

24 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteater, Recension, Scenkonst, Stockholm, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: SAFE – slår Bergmans verk med hästlängder

24 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

SAFE
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Falk Richter
Koreografi: Falk Richter och Johanna Lemke
Video: Christopher Kondek
Scenografi: Katrin Hoffmann
Kostym: Daniela Selig
Musik: Helgi Jónsson och Valgeir Sigurðsson
Ljusdesign: Carsten Sander
Ljuddesign: Daniel Rejmer
Peruk och mask: Melanie Åberg
Urpremiär: 23 augusti, Stora scenen
Speltid: 2 timmar, utan paus

Ångest, ångest – människorna i västvärlden mår inte bra. ”Jag har bra intressant jobb som utvecklar mig, intressanta samtal, bra lön …” En ung man med bra karriär funderar på sitt liv. Han borde vara fylld av lyckokänslor ändå mår han dåligt så in i märgen. Falk Richter fantastiska uppsättning SAFE är något av det mest intressanta, mest fängslande, mest berörande jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen fick stående ovationer på premiären på Dramaten där den invigde Bergmanfestivalen detta speciella jubileumsår då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år. Ett drama lämpligare att inviga festivalen är svår att hitta.

Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.

Fem dansare, sex skådespelare och den isländske singer-songwritern Helgi Jónsson på Stora scenen slår knockout på publiken. Skådespelarna som samtliga är duktiga överträffar sig själva i en föreställning som är ensemblespel när det är som bäst. Ingen enskild har någon bärande roll, var och en är viktig, var och en är en unik individ vars livsångest lyfts fram. Dansarna är så skickliga och koreografin talar till oss på djupet.

Det är en sådan helhet med så många sätt att kommunicera: koreografin, scenografin, dräkter, mask, smink och imponerade musik skriven av kompositören Valgeir Sigurðsson och den isländska singer/songwritern Helgi Harfn Jónsson – som också medverkar på scenen.

Premiärföreställningen är två timmar, utan paus. Dessa två timmar gick snabbt som sekunder men var så samtidigt så fyllda av känslor, budskap, tankar att det sitter kvar i mig fortfarande och jag tänker att den här uppsättningen måste jag se igen. Det går inte att ta in allt första gången. Spelet på scen med vridscenen som utnyttjas effektivt, scenografin med stommar till hus, dansarnas rörelser och musiken och digitala filmklipp och foton som appliceras stort på bakre väggen av scenen – allt är talande och starkt.

Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.

SAFE är ett tidsklipp för vår tid, om vår tids människor som i medier oavbrutet möts av klimathot, flyktingkatastrofer, fake news och inte vet hur de ska hitta sig själva mitt i alla intryck. Det är ångestfyllda människor som går att känna igen sig själv i. Samtidigt har det som sker och sägs på scen många nivåer och inget är svart eller vitt och jag som betraktare håller inte med om allt som förmedlas. Istället sätts processer igång inne i mig och får mig att själv fundera och känna vidare, söka mina svar, söka mina frågor.

Uppsättningen är regissören Falk Richters premiär på Dramaten. Han är en av de viktigaste nutida yngre dramatikerna och regissörerna. Han är verksam bland annat på Burgtheater i Wien, Théȃtre National de Bruxelles, Nationaltheatret i Oslo, Maxim Gorki Theater, Shauspielhaus Hamburg och Festival d´Avignon. Sedan år 2000 är han husdramatiker och regissör på Schaubühne i Berlin. Hans pjäser är översatta till 35 språk och spelas över hela världen.

Hans förmåga att sätta fingret på nutidsmänniskan och vår situation och våra problem och att sätta samman olika sätt att berätta på gör honom till ett stort hopp för att få en yngre publik att upptäcka teatervärldens storhet.

Vart leder denna tilltagande längtan efter skenbar säkerhet, när det bara är rädsla som kan mobilisera oss?

Europa befinner sig i beredskapsläge. Kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts. Det går inte ett år utan att det inträffar händelser som utlöser undantagstillstånd. Vare sig det handlar om terrorism, klimat, politik eller ekonomi, så hörs ropen efter trygghet från alla håll i radikalt förändrade tider.

Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Helgi Jónsson, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö.

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Tysk regi

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 648
  • Sida 649
  • Sida 650
  • Sida 651
  • Sida 652
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in