Artist: Claus Sörensen Quartet
Titel: My burning Valentine
Betyg: 4
Releasedatum: 29/6 2018
Inspelad i Berno Studio Malmö
Mix och Mastering: Berno Paulsson
Producent: Claus Sörensen
Egen utgivning
42:35
Jazzmusikern Claus Sörensen har jag hört två gånger live, då i egenskap av ledare för skånska XL Big Band. Han är mycket produktiv när det gäller arrangemang för främst storband. Några av uppdragsgivarna har förutom XL Big Band (tre album), varit danska radions storband (DRBB), Monday Night Big Band, Peter Asplund, Fredrik Kronkvist, Sinne Eeg, Vivian Buzeck och Musica Vitae. Han undervisar på Musikhögskolan i Malmö. Den 45-årige dansken flyttade till Sverige efter studier på Fridhem och skolan där han nu undervisar. Sörensen släpper första skivan i eget namn, genom att kapa eventuella storbandsslicka förtöjningar och gå loss med sin altsaxofon.
Hans kvartett består av pianisten Sven-Erik Lundeqvist, Simon Pettersson på bas samt Hannes Olbers bakom trummorna. Av plattans sex låtar är samtliga utom Wrong Side Of The Blue (Lundeqvist) skrivna av gruppens ledare. I bifogat pressutskick står att läsa om hur mycket han sett fram emot att spela med denna behändiga sättning, fokuserad på att mixa kompositionernas melodier med improvisatoriska inslag.
Man inleder med en soft, bluesig sak som andas urbant 50-tal och fridfull natt. Genom att serena stämningar målas fram på saxofon, väcks ett minne till liv hos mig från tidiga tonår: Sitter i baksätet på föräldrarnas bil nedför Hallandsåsen och ser vacker solnedgång. Från radion hörs signaturen till Smoke Rings, kroppen signalerar en lyckokänsla. Finns antydan till samma sällsamma skönhet här, inte minst när ”Svempa” lägger ett läckert pianosolo. Trummorna tar sig frimodigt in i ljudbilden efterhand. I titellåten pockar bångstyriga toner på lyssnarens fulla uppmärksamhet. Det blir fräsande, snabb hardbop där Sörensens sax dominerar. En krävande låt som formligen sprutar ur sig takter, vilket gjort mig en smula brydd. När jag lyssnar skärpt i hörlurar funkar den. Den mogna debutanten har satsat hårt på att förverkliga sina idéer, demonstrerar sin obestridliga förmåga. Men samtidigt riskerar han emellanåt att bli en epigon, någon som är alltför påverkad av sina hjältar Coltrane, Dexter och Jackie McLean.
Balladspelet är av fint snitt, vilket exemplifieras glimrande i No Match. Gillar när Sörensen sträcker ut i långa toner och blir matchad av en inspirerad pianist. Sedan finns tyvärr några anonyma spår. Visst är det modigt att förlita sig på eget material, men hade gärna sett några standards. I The Bluesy Blues heter den största behållningen Sven-Erik Lundeqvist. Hans blå toner når ända ner i källaren. My Burning Valentine binds ihop elegant med ett avslutande nummer, vars avskalade karaktär påminner om den softa inledningen.
Ingen tvekan råder om att skivan är storbandsledarens eget projekt, även om plats reserverats för avancerat pianospel i skiftande tempo. ”Svempa” har ett fabulöst anslag! Först vid tre-fyra genomlyssningar fäster jag mig vid trumslagaren Hannes Olbers (har haft egen kvartett med samma sättning som på föreliggande album). Blev väldigt imponerad och förtjust i hans spel, medan hans kollega i kompet tilldelats en alltför undanskymd roll, en uppfattning som inte rubbas av ett pregnant solo på slutet.
Musikerna har oklanderlig teknik, akustiken är fantastisk och spelglädjen märks påtagligt. Jazz är ett musikaliskt språk som kvartetten behärskar till fullo. Hantverket är synnerligen gediget, något som var avgörande för min bedömning. Att jag ändå vacklade, funderade på ett snäpp lägre betyg, berodde som framgått, på att vissa låtar inte stack ut tillräckligt, saknade en innovativ kvalitet.