• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Allt för min son

21 september, 2018 by Birgitta Komaki

Allt för min son
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi: Xavier Legrand

Historien om Miriam (Léa Drucker) och Antoine (Denis Ménochet) som går igenom en uppslitande skilsmässa är verkligen ett drama. När Miriam yrkar på ensam vårdnad om den 11-årige sonen Julien (Thomas Gioria) begär Antoine delad vårdnad. Efter ett möte med domare och advokater kommer utslaget. Föräldrarna skall ha delad vårdnad och Julien skall träffa sin far på helger och skollov. En far som vill ha vårdnad, inte av kärlek till sonen, utan som ett medel att kontrollera sin ex-hustru.

När Julien motvilligt blir tvungen att träffa sin far på helgerna ligger våldet hela tiden i luften. Antoine vill ha reda på allt om Miriam. Han vill veta hennes telefonnummer , adressen till den nya lägenheten. Bilturer och middagar hos farföräldrarna med en hukande och tigande 11-åring som försöker skydda sin mor på olika sätt. Miriam lever hela under hotet från Antoine och försöker agera försiktigt och tillmötesgående för att lugna honom. Men han finns hela tiden där och varje gång han dyker upp känner man skräcken att något skall hända.

Denis Ménochet i rollen som Antoine är intensiv och har iskalla ögon. Han gör en man som bara har ett mål – att hämnas. Léa Drucker gör en mycket trovärdig roll som Miriam. Den som ändå bär upp historien är Thomas Gloria som Julien. Han kommer i kläm mellan föräldrarna och han försöker att klara sig och hjälpa sin mamma. Samtidigt blixtrar han ibland till i ett trotsigt utbrott av motstånd.

Regissören Xavier Legrand har gjort en film om ett ämne man helst inte vill se men som alla borde se. Med tanke på alla tidningsrubriker och kvinnojourer är det ett alltid aktuellt ämne. Utan att visa många våldsamma scener har han visat hur hot och rädsla kan se ut. Om inte trygghet finns i familjerelationer var finns den då? Filmen visar den rädsla för fadern som genomsyrar hela livet för Miriam och för barnen. Trots att man försöker leva så normalt det går så finns hotet där hela tid. Den rädslan och spänningen finns kvar i filmen ända till slutet. Ett slut man är tacksam för och som kan visa en väg ut.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Genreupplösning bländar och utmanar – Living Being II (Night Walker) av Vincent Peirani

20 september, 2018 by Mats Hallberg

Olafur Eliasson

Artist: Vincent Peirani

Titel: Living Being II – Night Walker

Betyg: 4

Producent: Vincent Peirani

Inspelning: Boris Darley i ICP Studios Bryssel

Mixning: Darley och Peirani

Skivbolag: ACT (München)

53:53

Releasedatum 31/8 2018

Tänkte byta strategi och skriva ner mina intryck redan efter  3-4  genomlyssningar. Har inte haft tid förrän nu att sätta mig in i musiken på Night Walker, jämte den från några andra plattor som överraskande kom i samma utskick i sommarens slutskede.  Det otroligt vackra stycket Enzo har spelats i Jazzradion, utan att naturligt kunna associeras till en sådan kategori. Vincent Peirani är en 38-årig fransman som gått på musikkonservatorium, blivit rikligt prisbelönt och utsågs 2016 till ”chevalier of the order of Arts and Letters”. Hans instrument är accordion (dragspel) och accordina, vilket gör honom hemmastadd i världsmusik.  Första plattan i eget namn kom för fem år sedan. Några av de han samarbetat med och kända för svenska lyssnare, är namn som Youn Sun Nah, Richard Bona, Michael Wollny, Ulf Wakenius och Lars Danielsson.

Living Being består av förutom bandledaren,  ofta anlitade medarbetaren Emilie Parisien på sopransaxofon, Tony Paeleman på fender rhodes & keyboards, Julien Herné på elbas och gitarr, Yoann Serra på trummor samt Valentin Liechti (elektronik på Smoke & Mirrors).  Samtliga bidrar förstås till det genomarbetade och gränsöverskridande resultatet, vars syfte sägs vara att komma ut som  kammar-rock orkester.  Förstafiolens roll intas bestämt av en  slingrande sopransaxofon, vars fjäderlätta, ljusa toner  i sin tur  förstärks/ förlängs av bandelarens taktila dragspel. Resterande musiker lägger till, formar en färgglad palett. Trumslagare och basist är mer än komp, gör en formidabel insats. Och när  elgitarren bryter in uppstår nästan en euforisk chock.  Ljudteknikern Boris Darley har haft en nyckelfunktion i efterarbetet,  ägnat månader åt att få till högsta möjliga nivå. Och skönt nog lyckades han lägga allt till rätt i sitt ” laboratorium”.

Vincent Peirani Foto: Dean Bennici

Den 38-åriga virtuosen är också skivans komponist,  skriver och spelar i kollegan  Richard  Galliano´s anda, är honom jämbördig.  Lika ödesmättat med storslagna känslor och kontrasterande tempon. Vad han införlivat och omstrukturerat från andra  är What Power Art Thou (1691)  av Purcell,  från Led Zeppelin en minisvit med Kashmir och Stairway To Heaven samt Bang Bang av Sonny Bono. Peirani är inte riktigt lika vass  på att skriva som att lira och producera. Några stycken på slutet tillför inte tillräcklig laddning. De slirar en smula, trots att musikerna är sanslöst skickliga, vare sig de vräker på eller håller tillbaka.

Genomgående skarpslipade klanger med charmanta avbrott för  sköra melodier, som ofta har en filmisk touch (Morricone, Rota, Bregovic  med flera) Men skivbolaget har som sagt inte fullt ut täckning, för sitt påstående om årets mest kraftfulla och delikata album. När den kreativa nerven uppstår och kemin i bandet är på topp, då är det å andra sidan kolossalt bra. Till och med mästerligt!  Därför förtjänar verkligen  ett ”görfräckt” album att helhjärtat rekommenderas, ett album som kan vara svårt att få nys om i den strida floden av genrelösa skivproduktioner.

TVÅ TIPS TILL: Awase – Nick Bärtsch´s Ronin , ECM, inspelad i Frankrike   4+  Release: maj 2018

Bärtsch är en schweizisk tonsättare och pianist inriktad på rituellt groove och minimalism, i en självuppfunnen stil kallad zen-funk.

Arbetsmetoden jämför han med en arkitekts.  Gruppen som har rykte om sig att vara magiska live, har gjort en superb, hypnotisk skiva.

 

Lampedusa Lullaby – KUU (Jelena Kuljíc sång, Kalle Kalima gitarr, Christian Möbus gitarr och Christian Lillinger trummor),  ACT, inspelad i Berlin  4   Release: 31/8 2018

Alla låtar är skrivna av gruppens medlemmar.  Vad de dynamiskt framför kan kallas psykedelisk punk-jazz  med en serbisk mångsysslare (skåde-

spelare mm) vid rodret. Angelägna texter sköljer över lyssnaren, liksom anmärkningsvärda ackord och rytmer av ett europeiskt spetsteam.

 

Foto Wolfgang Siesing

 

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Teaterkritik: Visselblåsaren – Härligt feta kängor som vrider yttrandefriheten och svensk sexualitet till nya heta breddgrader

18 september, 2018 by Lotta Altner

Visselblåsaren – Vagina dentata
Manus Jens Ganman
Regi Fredrik Hiller
Ljud- och videoproducent Roland Sundell
Producent Annika Bolmé
Föreställning 17 september 2018
Teater Studion Lederman

Att Julian Assange som gjort sig känd för att förespråka yttrandefriheten, lyckas göra sig ökänd genom att totalt misstolka två kvinnors sexuella yttringar, kan ses både som sorgligt och förvånansvärt. ”När jag först kom till Sverige var jag en hjälte” säger Julian. Lärdomen är därmed att det är skillnad mellan teori och praktik. Det här med tydlighet mellan parter är ju en förutsättning för att friheten ska vara fri för samtliga och inte enbart för någon. Huruvida Assange våldtog kvinnorna ur ett lagligt perspektiv eller inte är svårt att veta och det ska vi låta vara osagt. Kvinnorna kände sig dock kränkta efteråt när de visade sig att de inte var ensamma i högen av erövringar som Wikileaks grundaren gav sig hän åt. Han ville ha fri sexualitet i Sverige de liberalaste landet på jorden eftersom han kände sig som en ”rockstjärna”.

Inledningsvis frågade jag mig varför det var viktigt att Dahlstedt skulle spela alla rollerna på scen själv. Det är ju inte bara så att han har samtal mellan två karaktärer på scen i växelverkan, det kommer också upp filmreportage, intervjuer och proklamationer där skådespelaren även gör alla dessa roller. Till en början ska erkännas att jag tyckte det var väldigt stressande som publik och jag ömmade också för skådespelarens arbetssituation. Borde någon läxa upp regissören och kolla att Rasmus fått ordentligt betalt? Men med tiden växer bilderna av rollerna och de satiriska budskapen tydligare. Det finns en möjlighet med enbart en skådespelare, att inte tydligt behöva välja sida av situationer när han hätskt driver, häcklar, ironiserar och trycker hårt på karaktärerna och samhällsapparaten med satir. Less is more, heter det ju så slående. Rasmus Dahlstedt är dessutom begåvad med att kunna härma röster och dialekter på ett sådant vis att inte vem som helst skulle kunna göra det i hans ställe. Det enda som retar en smyg religiös är att det är skillnad på rollen och klädseln mellan en präst och en diakon ( Anna Ardin är diakon), även om kyrkans män och kvinnor ibland kan dras över samma kam när de ska häcklas.

Föreställningen är ett öppet samtal mellan parter som är en del av det svenska samhället. Tolkningen av huruvida Julian Assange kan vara skyldig tvistar den vise. Verklighetens faktum om han skulle bli utlämnad till USA om han kommer till Sverige speglar också föreställningen. Det är mycket bitande satir på skilda nivåer och ingen samhällspart kommer undan sitt ansvar i tolkningarna. Vissa saker skrattar man glatt åt och andra träffar hårdare. Det frimodiga förslaget att Assange skulle behöva tvångskastrering för att feminismen ska bli nöjd är naturligtvis en morbid tanke. Fast det kan nog vilken människa som helst fantisera om med en enkla skitstövel som uppför sig som en dryg ”penis på två ben”.

De olika spåren mellan de skilda samhällsinstitutionerna och ansvarsnivåerna var mycket roande, men något förvirrande. Handlingen var inte direkt tydlig och självklar. Vi flera tillfällen trodde vi i publiken att föreställningen var slut och där kunde den också ha satt punkt. Manusförfattaren hade dock då valt att gå en vända till ur ett annat perspektiv. Ibland kändes det upprepande även om det var roligt hur den svenska präktigheten med vår ”ytterst fina värdegrund” gång på gång fastslogs.

Det är en stor bedrift att föra en monologliknande föreställning under så lång tid som Rasmus gör. Dock ska han ha ännu större beundran för att han kan behålla sig lugn i rollkaraktärerna och tappa bort sig, komma av sig och begära replik, utan att tappa fokus eller energi. Dessutom ska det erkännas att jag inte var medveten om att han kunde sjunga och spela på lika hög nivå som sitt agerande. Kom nu inte bara och säga att mannen kan dansa också, för då förlorar vi honom till Assanges hemland USA.

Jag tar med mig funderingar kring Sverige och vårt samhälles behov av att ständigt vilja vara lite mer än alla andra. Hur vi gång på gång vill vara föregångare och oftast tror oss veta bäst. Vi bor i en av världens mest civiliserade länder och vi tar gärna till pekpinnar och pekar och talar om för alla andra hur de ska leva. Ibland kanske man enbart ska fokusera på sig själv och genom handlingar vara förebilder istället för självgoda ”knows-it-all”. Men ”Sveriges roll är ju inte att vara rolig utan att vara ordningshen”. Jag tänker att om Sverige var en person skulle vi aldrig få ligga.

I rollerna Rasmus Dahlstedt ( Julian Assange, Nyhetsuppläsare, Anna Ardin, Gunnel Arrbäck, Alice Bah Kuhnke, Cyndee Peters, Dan Eliasson, Rasombudsmannen, Stefan Löfvén, Carl Bildt, Morgan Johansson och Frälsningssoldat )

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Papillon – en riktig äventyrsfilm

18 september, 2018 by Rosemari Södergren

Papillon
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi Michael Noer
Manus Aaron Guzikowski, baserat på bok av Henri Charrière

Nyinspelningen av klassikern från 1973 är en riktig äventyrsfilm. Den har allt det som en helaftonsfilm ska ha. Den är spännande, den berör och den har riktigt bra skådespelarinsatser. Den är omkring två timmar och en kvart, så den är perfekt för den som vill se en längre film som ändå inte känns långsam en enda sekund.

Filmen bygger på verkliga händelser då under 1920-talet i Frankrike Henri ”Papillon” Charriere döms till livstids fängelse för ett mord han inte begått och skickas till straffkolonin i Franska Guyana. 80.000 franska fångar skickades mellan 1852 och 1953 där de fick slita under outhärdliga förhållanden. Den som försökte fly blev antingen nedskjuten och dödad eller om han fångades in levande skickad till isolering i två år – och den isoleringscellen var vidrig. Fångarna fick till exempel inte tala under hela tiden och maten var usel, magen och knappt möjlig att överleva på.

Att människor för inte mer än omkring sjuttio år sedan ansåg sig ha rätt att behandla andra människor så grymt är tragiskt. Det är hemskt att inse hur kärlekslösa människor kan vara. Visst var många av fångarna kriminella, alla var inte oskyldigt dömda men inte ens en kriminell ska tas ifrån sin totala människovärdighet på det sättet. Det är inte alltid ett fritt val att bli kriminell. Miljö och andra omständigheter skapar oss. Nej självklart är det inte ursäktat att begå mord eller att leva på att stjäla, men det är ändå inte alltid ett fritt val. Livet kan vara svårt.

Henri ”Papillon” Charriere försökte fly flera gånger men fångades in. Då skickades han till Djävulsön, en ö utanför Franska Guyana som ingen hade lyckats fly från tidigare. Den som läst boken eller sett den första filmen vet hur det gick.

I den första filmen som regisserades av Franklin J. Schaffner hade Steve McQueen i rollen som Charriere. Hans vapendragare, Dega (som fängslats för skattebrott och behövde beskydd under fängelsetiden) spelades 1973 av Dustin Hoffman. Att ersätta dessa två giganter inom filmvärlden var en mäktig utmaning – men jag tycker Charlie Hunnam som Charriere och Rami Malek klarade det med väl godkänt. Rami Malek är känd för huvudrollen i kultserien Mr Robot och Charlie Hunnam har setts i tv-serien Sons of Anarchy.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Bokrecension: 7 x Chin Lit – spännande besök i kinesisk miljö

17 september, 2018 by Rosemari Södergren

7 x Chin Lit
Författare: Yi A, Yu Na, Shijiang Li, Xiaowen Ren, Ying Hong, Bai Lin och Kou Cao
Redaktör: Eva Ekeroth
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Översättare: Adam Sarac, Eva Ekeroth ,Roger Heshan Eriksson, Linus Fredriksson, Marta Östborn och Mikael Salomonsson
ISBN: 9789188227294
Förlag: Chin Lit

En räv flyttar en dag in till en människa och det sätter igång en mystisk process. Människan börjar längta mer och mer till sin barndoms trädgård och ett annat liv och sakta börjar en magisk förvandling. Berättelsen om räven och människan är magisk-realistisk novell skriven av den kinesiska författaren Lin Bai som föddes under 1950-talet i Guangxi i södra Kina. Novellen är en av nio noveller i novellsamlingen ”7 x Chin Lit” där sju kinesiska författare medverkar.

Novellerna är rätt olika sinsemellan. ”Vår tids kärlek” av Hong Ying är en skrämmande framtids-dystopi medan ”Räven” är mystisk magisk. Gemensamt för alla novellerna är förstås att de är skrivna av kinesiska författare och det sätter en stark prägel på berättelserna. Även om ämnena de tar upp är existentiella frågor som alla människor kan känna igen sig i har de alla en stark kinesisk stämning. De utspelar sig i kinesisk miljö vilket märks på miljöbeskrivningar och på detaljer som mat och hur relationer mellan människor och mellan människor och stat och myndigheter fungerar. Det är så intressant och spännande att flyttas in i denna kinesiska miljö.

Det enda negativa med samlingen är novellen ”Siaren” av A Yi som nästan helt är skriven på en svårläst kursiv stil. Den kursiva stilen har valts för att det ska förstås som ett brev. Det är synd för det var mycket svårt att läsa texten som dessutom var skriven på ett surrealistiskt sätt som de franska surrealisterna med André Breton i spetsen på 1920-talet skulle var stolta över. I ”Siaren” följer vi ett inte helt begripligt tankemönster hos en person som ser sig som världens nya frälsare och samtidigt bär på en tung bitterhet mot sitt liv och hur han behandlats i livet av människor och myndigheter.

Det publiceras en halv miljon tryckta titlar av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines.

I ”7 x Chin Lit” får vi möte sju kinesiska författare i sammanlagt nio noveller.

Förlaget berättar om boken:
A YI är polisen som sadlade om till författare och höjs nu till skyarna av litteraturkritiker och Nobelpristagaren Mo Yan. LIN BAIs karaktärer är ofta kvinnor och kvinnlig sexualitet är ett vanligt tema. Genom magisk realism skildrar REN XIAOWEN ofta människor långt ned på samhällsstegen vars öden vi får inblick i. CAO KOU tillhör 70-talistgenerationen författare i Kina som ofta betraktas som den ”bortglömda generationen”. Han skildrar inga stora saker utan skriver snarare om ingenting alls, eller de där småsakerna i livet som man känner igen så väl. NA YU har belönats med bronspris i ”Xihu Cutting-Edge Literary Prize” och en av hennes romaner har filmatiserats. I LI SHIJIANGS novell uppstår en dispyt mellan en prostituerad och hennes kund över huruvida den söndriga sedeln verkligen gavs av henne i växel när han betalade. HONG YING är mest känd för sina autobiografier men skildrar här framtiden där en sexuellt överförbar sjukdom härjar i världen och där männen blir obotligt sjuka men kvinnorna kan botas genom mer sex med män …

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Bokrecension, Kina, Litteraturkritik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 643
  • Sida 644
  • Sida 645
  • Sida 646
  • Sida 647
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1558
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in