• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Goliat

3 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt

Foto: Triart film

Goliat
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 oktober
Regi: Peter Grönlund
Skådespelare: Joakim Sällquist och Davina Robinson

Den har beskrivits som en svensk Gudfadern, en inte helt felaktig beskrivning. Det är kriminalitet, våld och en familj i splittring som står för bordet. Kimmie är en 17-årig kille, uppväxt i en familj där våldet ständigt finns närvarande och rivalitet och ohälsa är självklara ingredienser. Pappa Roland är en småkriminell vars livnäring består av droghandel och svart verksamhet. Snart väntar ett fängelsestraff på dryga 1,5 år. Och självklart ser Roland den äldste grabben som den naturliga arvtagaren. Men Kimmie är tveksam. Frågan är – Har han ens ett val?

Regissör Peter Grönlund följer upp den hyllade ”Tjuvheder” med ännu ett socialrealistisk drama om en av samhällets mest utsatta grupper. Likt Dardenne-bröderna har Peter en fingertoppkänsla för det autentiska och vardagsnära. ”Goliat” utgår ifrån ett arbetarklassperspektiv. På samma hudnära vis som Andrea Arnolds ”Fish Tank” närmar sig Peter Grönlund ämnet. Skildringen av en förortsfamilj i ett postindustriellt samhälle är fyllt till bredden med kriminalitet, våld och obetalda räkningar som staplas på hög.

Precis som i ”Tjuvheder” är skådespelarna, spelad av amatörer, filmens nav.  Sebastian Ljungblad debuterar i rollen som den bräcklige och våldsbenägna Kimme, ynglingen som kastas mellan två verkligheter. Och ena sidan så bygger familjens ekonomi på att han tar över pappans verksamhet. Och andra sidan finns det en egen vilja hos Kimmie att starta ett eget liv, bortom pappans destruktiva leverne. Med hjälp av ett välskrivet manus och Seabastians starka insatser tydliggörs den svåra balansgången. Även Joakim Sällquist som pappa Roland imponerar. I Sällquist och Peter Grönlunds tappning är Roland en både omtänksam och hård pappa. Han vill bara sin sons det bästa och då gäller gatans lag – “ survival of the fittest”. Rolands sätt att tackla livets många svårigheter är via våldet.

Som drama griper ”Goliat” aldrig tag på samma direkta vis som ”Tjuvheder”. Den klassiska berättelsen om sonen som vill bryta sig ur familjens bojor känns igen och upplevs stundtals som mekanisk och förutsägbar. Men hantverket är helgjutet. Politiker talar om ökad kriminalitet i svenska förorter där lösningen är mer poliser till närområdena. Men ingen föds kriminell. Med känsla för det autentiska och det svåra, komplexa målar Peter upp en bild av en familj vars verklighet inte bygger på frivillighet. Är de vägval vi gör självvalda eller redan förutbestämda cementerade utifrån familjekonstellationer, socialt arv och andra samhälleliga och strukturella faktorer? Med ”Goliat” sätts frågan på sin spets. Den moderna David och Goliat-historien om den lilla människan och Goliat, det sociala arvet och samhället kring, pekar på något viktigt. En människa föds inte kriminell utan det är ens omgivning och från början begränsade förutsättningar som tvingar in en i ett liv av destruktiva handlingar och våldsbejakande verksamhet.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Pandornas dal

1 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Pandornas dal
Författare: Eric Ericson och Susanna Wallstén
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789188629456
Förlag: Orosdi-Back

Vem älskar inte pandor? Pandor är väldigt söta djur och vi är nog många som upprörts över hur de är utrotningshotade när bambun försvinner. Jag minns den stora ledsna pandan jag sett i en bur i London Zoo.

Jag blev oerhört intresserad när jag hörde om en barnbok om pandor, Pandornas dal”. Boken är tänkt vända sig till nio- till tolvåringar och den är en slags spänningsroman.

I centrum för handlingen står pandan Albert som är en agent i organisationen Fraction de Panda som kämpar för att förbättra tillvaron för pandor. Nu är han ute på sitt livs viktigaste uppdrag att upprätta ett eget samhälle för pandor på en isolerad ö.

Boken har en del roliga fantasifulla inslag. Pandorna rör sig ute bland människor och eftersom människor inte vill glo på andra personer så upptäcker människorna inte att de är pandor.

Albert och hans panda.kollegor och de människor som också stöder deras kamp möter förstås på motgångar av olika slag: i form av dubbelspel och människornas försök att stoppa dem. Albert och hans kollegor jagas av nitiska poliser, österrikiska jägmästare, utsvultna hundar och blodtörstiga babenbergare.

Boken har sina intressanta delar, bäst är just de som lockar fantasin, som tanken på att pandor skulle kunna gå omkring bland oss människor.

Däremot tycker jag boken av och till är för mycket lärobok, den pekar finger lite för övertydligt ibland, ja det blir rätt trist emellanåt att läsa. Berättelsen har som syfta att belysa viktiga frågor som global uppvärmning, hållbarhet och etik. Det blir för övertydligt emellanåt, på bekostnad av utrymmet för fantasin. Det är som att författarna inte litar på att läsarna själva kan dra konsekvenser och tänka själva.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: barnbok, Barnlitteratur, Bok, Djur, Recension

Skoningslös käftsmäll förmedlas ruskigt ävertygande – Dogville på Folkteatern i Göteborg

1 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Mats Bäcker

Av: Lars von Trier (Scenversion: Christian Lollike)

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman

Översättning: Staffan Julén

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson

Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson (Californiaman)

Koreograf: Carl Olof Berg

Röst: Barish Firatli

Sverigepremiär 29/9 2018

Spelas på stora scen Folkteatern i Göteborg till och med 12/12

Lars von Trier kan tveklöst kallas kontroversiell filmskapare, en auteur med frånstötande världsbild. Ingår i hans koncept att skaka om åskådaren, ifrågasätta vedertagna konventioner.  På festivalen i Cannes för några år sedan gick som bekant provokationen för långt. Ett otillbörligt uttalande resulterade i att han blev portad.  Har sett honom i  panelsamtal på filmfestivalen i Göteborg, vid den tiden han var aktuell med tevesuccén  Riket och Breaking The Waves.  Sist nämnda tunga berättelse med sin märkliga offerproblematik blev en stor framgång för Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz 2010. I samma byggnad som panelsamtalet  ägde rum, spelas nu en scenversion av von Triers mörka fantasi om USA. Den som utgör första delen i en trilogi betitlad USA – möjligheternas land.

Den existentiellt inriktade dansken må vara egensinnig och medgrundare till de restriktioner som format Dogma-estetiken. Men han ingår samtidigt i en tradition tillsammans med regissörer som Peter Greenaway, Quentin Tarantino, Micael Haneke och i viss mån Martin Scorsese (Taxidriver) . Noterar i programhäftets miniessä av Gabriella Håkansson om den våg av ”skräckel” (boom för seriemördare, detaljerade våldsbeskrivningar med mera) som uppstod på 90-talet, att två av namnen förekommer i hennes text.

Dogville är historien om en jagad kvinna som på vad det visar sig, fullständigt orättfärdiga premisser tillåts gömma sig i en byhåla nära Klippa Bergen på 30-talet.  Varför Grace flytt och vilka som är efter henne förblir länge oklart. Omgående träffar hon en naiv författare in spe som inte bara blir hennes ciceron och vår guide, utan därtill påstår att han älskar henne.   Invånarna hastar över scenen med sina bestyr, för att inpränta i deras ”skyddsling” att alla måste slava för brödfödan, trots att det förmodligen var en sömnig tillvaro innan den annorlunda Grace dök upp. Hos äppelodlare och  chaufför blir hon utsatt för brottsliga övergrepp,  kvinnorna fyller på med  förtal. Hämnden är ljuv heter det, varför den förutsägbara  upprättelsen kommer med besked, i dramats crescendo.

Mats Bäcker

Finns påtagliga likheter med Lars Noréns Orestien, den tragedi som invigde ombyggda Folkteatern. Tänker på att publiken sitter längs med scenen på tre sidor på vadderade träbänkar. Vi kommer nära inpå, fast på bekostnad av att åtskilliga repliker försvinner när de uttalas med ryggen emot. Tänker vidare på monologerna, en moralisk kompass  ur funktion och den chockerande våldsspiralen. Det är ett mycket erfaret kvinnligt team som har hand om regi, scenografi, ljusdesign, kostym, mask, peruk och den ovanliga sysslan rumsligt grundkoncept. Gänget med regissör Frida Röhl i spetsen förmår nagla fast publiken i en helaftonsföreställning. Extra guldstjärna till den som ansvarar för  sepiafärgade ljussättningen, som i varierande utsträckning framkallade skuggor.

Verket väcker funderingar. Vad är syftet med detta knepiga och makabra narrativ? Medföljande frågeställning Är du tillräckligt arrogant för att förlåta?, underlättar knappast förståelsen eller ger nycklar till  bevekelsegrunder. Avsnittet om stoicism är svårsmält.  Förvisso alstrar den obönhörliga pjäsen obehag och förvirring, men den stora förtjänsten handlar om att den planterar ett ondskefullt förlopp, påvisar hur ett trångsynt, till synes gudfruktigt samhälle , förgörs när hämnd utkrävs.  När det blivit dags att skörda som den cyniske hämnaren säger.  För von Trier består motsättningen i att vara utlämnad till andra eller att äga makt.

Mats Bäcker

Ensemblen är extremt heterogen utseendemässigt,  på ett trovärdigt sätt har man tagit sina roller i besittning. Andrea Edwards passar perfekt i sin genomgående självutplånande huvudroll.  Blev något av återseendets glädje att se David Fukamachi  Regnfors som misslyckad filantrop, skådespelaren vars gestaltning av Klas Östergrens alter ego var grandios. När avgörandet infaller gör  oldtimern Kim Lantz entré med sin myndiga stämma, visar var skåpet ska stå utan pardon. Utan tvivel befinner sig hans monologkonst på högsta nivå , en njutning att lyssna på.  Nyutbildade Emma Österlöf utmärker sig  genom att få ur sig flera avgrundsvrål, hjärtskärande skrik som skulle ha fått en otränad person att tappa rösten. I övrigt  goda prestationer när aktörerna ger liv åt sina missunnsamma, förgrämda typer.

Musiken komponerad av ”Californiaman” gör sitt till för att invagga oss i den olycksbådande stämningen, låter som en mix av nedvarvad surfpop och americana. Det mesta är förinspelat, men kompletteras pregnant med Hammad Magnussons spel på elgitarr och fiol under föreställningens gång.

MEDVERKANDE: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Vera Hamnebo, Sarah Nagle Mårtensson, Mattias Mirgalou, Isak Struck, Calle Wahlgren

 

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Välspelat komplext relationsdrama med ”flyktingstatus” – Allt gott i världen på Göteborgs Stadsteater

30 september, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Manus och regi: Paula Stenström Öhman

Scenografi, video och ljus: Markus Granqvist

Kostym: Jenny Nordmark

Kompositör och ljud: Stefan Johansson

I rollerna: Victoria Olmarker, Rasmus Lindgren, Lisa Lindgren och Benjamin Moliner

Urpremiär 28/9 2018

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 27/10

Invandring och flyktingmottagande är oerhört konfrontativa ämnen.  Diskussionen hamnar  ofta i svartvita ställningstaganden. Nyanserade vinklingar är undantag. Det högljudda tonläget avspeglas, i den av praktiska orsaker förändrade politiska  inriktningen, från  öppna våra hjärtan till miniminivå. Samtidigt som majoriteten i svensk riksdag tvingades byta fot för några år sedan, pågick ett katastroftillstånd med tusentals omkomna på Medelhavet. Att belysa vad som behöver lösas i  migrationens kölvatten kan vara extremt laddat. I Almedalen under årets politikervecka talade Thomas Gür utanför domkyrkan om integration utifrån ett antal teser. Föredraget ska ha varit tänkvärt och sakligt, ändå lät en domprost kyrkklockorna störa då han ville signalera ett tillstånd av fara. I ljuset av denna överilade handling, är det en välgärning att belysa problematiken ur omvänt perspektiv. Paula Stenström Öhman, själv insatt i ämnet, har valt att dramatisera utifrån frågeställningen: Vad händer med två närstående  par i övre medelklassen när  ett av dem bestämt sig för att ta emot en ensamkommande flykting?

Allt gott i världen är  mångtydig, ställer frågor och rymmer psykologiskt bråddjup.  Handlar mycket om att röra sig i spänningsfältet mellan tillit och misstro. Ett omdebatterat begrepp som  ”godhetsknarkare” dissekeras av den raffinerade manusförfattaren. Det här är bra för oss, kommenterar mannen (Rasmus Lindgren) som fattade det avgörande gemensamma beslutet, medan kvinnan i referensfamiljen (Lisa Lindgren) replikerar att vi var bland de första på Centralen som delade ut lyxig mat till nyanlända, vars tacksamhet bara var en bonus.

Scenografin går i vitt och beigt, visar ett stilfullt kalt rum med soffor och mycket plast.  Köket i bakgrunden håller på att renoveras. Anmärkningsvärt  att scenografin är statisk, en och samma under enaktarens halvannan timme. Remarkabelt också att inga sortier sker. Skådespelarna blir kvar på scen även när de inte har repliker.  Varje övergång  markeras istället med blinkande ljus och ljudknaster, vilket blir till ett smidigt berättartekniskt grepp. Den nykomponerade musiken matchar utmärkt ovissheten i texten,  kan varken härledas till känslor av tillförsikt eller oro.   Nonfigurativa ( skulle kunna vara ett öga inledningsvis), grönaktiga videoprojektioner känns mer ödesmättade.

Paren har råd med exklusiva utlandssemestrar och städhjälp. Joar och Danne möttes på filmskola. Joar  gick vidare och blev prisad reklamfilmare, har initialt en idé att dokumentera det enskilda flyktingmottagandet. I övrigt avslöjas inte mycket om hur paren försörjer sig.  Männens respektive är tajta väninnor, fast Tanja tycker att Pernilla inte anförtror sig. Överenergiska tvåbarnsmamman är ändå medveten om det trauma Pernilla hamnat i, på grund av att hon förlorat ett barn, inser därför den överhängande kompensatoriska risken. Visar sig att  Tanja och Danne blir långt mer än bara referensfamilj.

Kanske bästa tecknet på pjäsens tvetydighet levereras redan första minuterna, när Rasmus Lindgren  utbrister förvånat att vi är många. Ska vi i salongen symbolisera asylsökande eller beslutsfattare som godkänner familjehem? Den ensamkommande pojken (Liam)  förekommer inte fysiskt eller visuellt,  ytterligare en dramatisk komplikation. Istället förvridna ansiktsuttryck när han på länk(?) berättar om grymma umbäranden som föregick ankomsten till Sverige.

Som framgått en angelägen historia med flera ingångar placerad i en svåröverskådlig samtid.  Den kombinerade sysslan  skriva och regissera är generellt vansklig, men här fungerar det utan invändningar. Förmodligen har de två kvinnliga dramaturgerna haft positiv inverkan. Olmarker får inte möjlighet till publikfriande sarkasmer, porträtterar istället känsligt en kvinna med anknytningsproblematik som vänder sig inåt. Lisa Lindgren skildrar å sin sida hennes motpol vars omsorger och funderingar åskådliggörs glimrande. Männen ikläds mer utagerande roller, samtidigt som de  reflekterar över uppkomna incidenter. Benjamin Moliner som  alternerar mellan Göteborgs två ledande teaterhus, gör mycket väl ifrån sig.  Han ger framgångsfasadens sprickor ett ansikte, vilket i än högre grad stämmer in på Rasmus Lindgren. Hans grubblande karaktär är minnesvärd. Det är som så ofta förr något särskilt med den mannens skådespeleri, hans tydligt markerade inspel och reaktioner lyfter agerandet till  absolut toppnivå. Rasmus Lindgren estetik tycks mig präglad av method acting utan att på  gå till överdrift. Finns få av hans sinnrika sort i landet.

Foton Ola Kjelbye

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Snövit på Kulturhuset Stadsteatern

29 september, 2018 by Rosemari Södergren

Snövit
Av Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Mask Maria Lindstedt
Musikarrangemang Jeanett Albeck
Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, stora scenen 28 september 2018

En Snövit som du förmodligen aldrig sett henne tidigare, en Snövit långt från Disneys tolkning av Grimms klassiska saga om prinsessan som hamnar hos sju dvärgar.

På en enkel scen med sju sängar möter vi först de sju dvärgarna, Butter som käkar piller mot ångest och depressioner, Prosit som har problem med luftvägarna och Trötter som slänger i sig sömnpiller. De har fått hittat en låda i gruvan och inne i lådan ligger en ung kvinna. När dvärgarna aldrig öppnar lådan tar Snövit tar i det hela och sparkar upp lådan, kliver ur och tar kommando över dvärgarna. Snövit kan en hel del kampsporter och hon vet hur det mesta ska vara.

Föreställningen är rolig, knäpp och absurd. Att använda en klassisk saga som alla känner väl till och vrida på den, tolka om och göra det extra absurt är ett grepp som fungerar bra för att locka skratt. Och med en lång rad duktiga skådespelare blir det roligt. Men inte bara. Ibland är det lite obehagligt. Snövit är en ung kvinna, en prinsessa, som farit illa. Hennes mamma har tappat henne på blod för att smörja in sig i det för att bli vacker medan hennes pappa ägnat sig åt alkohol och knark. Det är med kluvna känslor jag ser hur de övergrepp hon utsatts för försvinner genom att publiken skrattar åt dem. Det är lite svårt med humor och komedi. Att omtolka en klassisk saga gör ju att vi som publik skrattar åt själva omtolkningarna också.

På hemsidan beskrivs föreställningen som en lek med de dramatiska förväntningarna, en skruvad komedi – så långt från Disney man kan komma. Radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller begår ett underbart lustmord på sagan om Snövit som vi känner den.

Jo det är ett lustigt lustmord. Absolut. Och föreställningen var utsåld en bra bit in i november redan före premiär. Snacka om en populär samling skådespelare och höga förväntningar bland publiken. På premiären fick de stående ovationer av nästan alla i publiken.

Men det är inte bara en underhållande komedi, föreställningen sätter fingret på delar av #metoo-rörelsen. Snövit har utsatts för övergrepp under sin uppväxt och när hon kommer till dvärgarna kräver hon att de blir könlösa, för att hon ska bli trygg. Hon begår en form av övergrepp på dem – medan de sedan till slut trots allt tar sig ur det oskadda och låser in henne igen.

Regissören vill helt klart säga något om gäng med grabbar, om pojk-klubbar, om män i en flock. I programmet skriver Hanna Nordenhök, författare och kritiker, om grabbarna i ett gäng att de vet att när flickan tystats kan de få tillbaka de mansröster hon tog bort. De kan lyssna på en gapig flicka i en låda i en stund, men när non gör över gränsen för det tolerabla hjälps de åt att ge henne av det förgiftade äpplet.

I rollerna:
Snövit 21 år Maja Rung
Blyger 436 år Sten Ljunggren
Butter 429 år Lennart Jähkel
Glader 427 år Ole Forsberg
Kloker 439 år Göran Ragnerstam
Prosit 432 år Fredrik Zetterström
Toker 434 år Sven Ahlström
Trötter 435 år Niklas Falk

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: #metoo, Recension, sagor, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 639
  • Sida 640
  • Sida 641
  • Sida 642
  • Sida 643
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in