• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Faust på Dramaten – ondskan påminner forfarande om den mänskliga bräckligheten på ett obehagligt mjukt vis

24 november, 2018 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Faust
Av Jens Ohlin och Hannes Meidal
Regi Jens Ohlin
Ljusdesign och scenografi Susanna Hedin
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Lena Strandmark
Dramatens Elverket
Föreställning som recenseras: den 23 november 2018

Det är tragikomiskt i denna invecklade tolkning av Faust, att se föreställningen en ”Black Friday”. Mörkret, ondskan och mammon gör sig tydligt gällande på scen och i min verklighet på stan och på nätet. Köp, köp och sälj sälj. Faust kanske både i den här nya tappningen och övriga varianter sålde sin själ till djävulen (eller dess ängel), men frågan är vad vi gör med oss själva i överflödets tidevarv. Vilken synd och skam kan tillräknas oss?

Uppsättningen faller tillbaka både på tysken Goethes teaterpjäs med samma namn och på några skilda tolkningar av tyska folksagor om just mannen Faust som sålde sig till Mefistofeles. Det är ett intressant ämne som självklart är lika aktuellt idag som på 1500-talet. För hur långt är människan villig att gå för egen vinnings skull och vad är vi villiga att offra utmed vägen för att få allt det där förkastliga som själen trånar efter. Framgång och berömmelse är några saker som beskrivs då och nu, och i kvällens föreställning.

Kvällens scenbild är klädd i hallonrött. Det ger en varm känsla av blodsoffer, värme och skuld. Samtidigt går det inte att motstå hettan och attraktionen i den röda färgen, som dessutom råkar vara min favoritfärg lika mycket idag som alltid. Jag åtrås av känslan av att livet skulle vara mycket härligare om rött fick dominera mera. Man hoppas att det inte gör en till en sämre människa.

Skuldfrågan kring Faust lyfts upp ganska omgående. Hur dog han? Vilka premisser var det? Var har han nu hamnat efter sin död? Tydligt uppfattar jag att det är lätt för karaktärerna att tala illa om den döde. Kanske skräms man över hans framgångar eller så räds man hans död och hånfullt påstås det att ”genier lever (vidare) och medelmåttor dör (glöms bort)”. Därmed är det självklart att ta över makten om härligheterna i huset som Wagner gör och utnämner sig godheten genom att kasta skit på den bortgångne. För visst växer man själv och framstår som så mycket bättre om man samtidigt kan trycka ned någon annan till deras sämsta nivå och hävda att någon är, ” andligt efterbliven som folk är mest”. Wagner är just precis sådär kastandes fram och tillbaka i sin tolkning av världen och livet som karaktären kräver – vindarna blåser åt alla håll och hon följer efter. Hon vill verkligen inte blir lurad av djävulen (pudeln) men hamnar dock i blåsväder som människor gör. Slutligen betalar han också sitt pris.

Zeitblom kommer till huset när Wagner har sina vänner och efterfrågande där. Diskussionerna om ”tillgång till huset” som tillhörde Faust, tyder på drömmetaforer att se huset som platsen för trygghet, boning och framgång som gör en hemmastadd. Den nya kompositören är nervös och uppvaktande mot Wagner för att få en chans att komma in. Nyströms skådespelarinsats briljerar och bjuder både på en töntig ögontjänare till en halvnaken förförare av högre rang. Kyssar och smek brukar sällan kännas från scen till publik på ett så tydligt och naturligt vis. Passion är aldrig lätt att ge från långt avstånd, men Zeitblom får huden att resa sig och stå givakt.

Intressant utmed tidens gång är karaktärerna Marthas och Valentins, klädbyten. De går från röda-, till svarta- och avslutar med vita kläder. Självklart är det den mänskliga skuldfrågan i Faust och livets öden som återspeglas. Duon gör en tight och intensiva tolkningar för varje klädbyten, där utgångspunkterna ständigt är att bekräfta det mest gynnsamma för ögonblicket. Utläggningarna är ju dessutom alltid enkelspåriga även om till och med roliga. Dessutom är de verbala klappningarna standigt givna medhårs för att gynna de två. Man känner tyvääärr igen sig och man känner igen andra, ” det finns så mycket som man inte ser, men nu ser du ondskan…Jag visste allt men gjorde inget”.

Att delge oss ondskan som en rosa liten pudel gör att skrattet fastnar i halsen och pannrynkan blir tydlig. Det är sällan den onde återges som ett litet fluffigt djur vars mage vi gärna vill klia. Det är också med neutral förljugenhet och mjukhet som pudeln genom Per Mattsson delger oss ett livsmörker genom att vara behaglig. Otäckt påminns vi om att Satan antagligen inte är så korkad att hen tänker visa sig med horn och eldgaffel. Mattsson ger mig mig en mild ondska som känns mer obehaglig än något annat.

Sammanfattnings kan man konstatera att samtliga nog ”gjorde det bästa de kunde” även om det är svårt att se att det på något vis skulle kunna ses som en rimlig förklaring till deras medvetna eller omedvetna ondska. För var går gränserna för hur vi får bete oss mot varandra omedvetet eller medvetet?

Medverkande
Thérèse Brunnander, Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström och Frida Österberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: K – Provocerande och hypnotiskt om kändisskapets backsida

23 november, 2018 by Petter Stjernstedt



K
Regi: Åsa Lindholm
Manus: Dimen Abdulla
Scenografi och kostym: Julia Herskovits Mask Patricia Svajger Ljus Olle Axén
Komposition: Foad Arbabi
Medverkande på scenen: Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi
Premiär: 15 november

Vilket nyckelhål skulle du helst kolla in? Till vilket pris kan du tänka dig behålla  kändisskapet?
Vad tycker du om Dr.Alban, Robyn, Madonna? Hur är det att som invandrartjej i Sverige syssla med något så osvensk som hiphop? Journalisternas korkade frågor strilar över henne likt ett regn av hagel och stenkross. Hon är Lolita figuren kombinerat med skolflickan. Hon är förortsungen, nattbarnet, provokatören, the game changer. Svenska hiphopens motsvarighet till Pippi långstrump eller landets svar på soullegenden Prince. Men Leila går inte att placera i något fack. Hon är hon, kvinnan som vägrar att förminskas till en specifik sak. Men giriga journalister och enträgna, cyniska fans stämplat henne gärna och ofta.

K är Soppteaterns nya kvällsföreställning om kvinnlighet, utseendefixering, berömmelse, och om stressen, pressen och ohälsan som kommer i och med stor uppmärksamhet. Manusförfattaren Dimen Abdulla har skrivit en djärv och utmanande pjäs om kvinnors, och då framförallt invandrarkvinnors, hårda krav och omänskliga behandling från samhället. Många är de tjejer som stått framför spegeln, filmkameran eller mobiltelefonen , som poserat, tagit selfies eller filmat ett anlete dränkt i skönhetsprodukter och läppglans, som mimat till Madonna eller Donna Summer och drömt om att en dag få bli precis som hon. Hur ser vi på oss själva? Och hur ser andra på oss? K är löst baserat på eurodance-drottningen Leila K, den Göteborgsfödda kvinnan med marockanskt ursprung som på 90-talet var en av de verkligt stora. Hennes leverne kantades av såväl kändisskap, som rasism och utsatthet, droger och misär.

På scengolvet står hon med mikrofonen framför sig. Publiken i Åkersbergas folkets hus jublar. Hon darrar till, känner pulsen slå i 180 och hjärtat pumpa utan stoppklocka. Vissa pallar bara inte med trycket och hoppar från en bro. Andra lever på fast de inte är byggda för den typen av liv. Få personer är.

K tematiserar den inneboende rasism och mobbning som många invandrarkvinnor får deala med. ”Allah allah gå hem och ät chokla” hör tonårstjejen från Rinkeby likt ett eko ljuda hela vägen hem. “Jag vill va svensk och fri”, säger hon.

Vi ser två självsäkra brudar, Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi , proppade med likväl självhat som attityd. De sminkar sig, klär upp sig i i high fashion-betonad silvertejpklänningar. I röd-vit randig träningsoverall och keps dansar de till Donna Summers. De är top of the world, samtidigt befinner de sig på den absoluta botten. Pjäsen pendlar mellan känslolägen – eufori, självhat och missunnsamhet. De två vill bort från hemmet – bort från betongen, flugorna och de nedrivna affischerna. Misären. Drömmen om något annat. Leila får allt hon önskat sig, men plötsligt bestämmer någon annan över primiserna. Fansen, journalisterna och managern har alla starka åsikter kring hur hon bör klä sig, föra sig och hur hon ska bete sig.

Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi skakar rumpa till Sophies dansanta Immaterial och den ständigt aktuelle Prince. Plötsligt upphör musiken. De ser ut mot publiken som skönt sitter runt sina små bord och sippar röd vin. Vi är bekväma, alldeles för bekväma. En av dem klampar in på vårt revir. Hon skriker och gormar- ”Ni är i vägen”. K provocerar. Leila är arg. Arg för allt det där hon fick på köpet – buropen, utsattheten och journalisternas ständiga gormande. Här spelar föreställningen en stroff i moll, en dyster Leonard Cohensk visa.

Men K är framförallt en popdänga, en hitlåt som varar långt efter att du lämnat Stadsteaterns lokaler. Det är en käftsmäll som träffar rakt i nyllet och ger blodad tand. Regin av Åsa Lindholm är dynamit. Hon ger oss häftiga scenlösningar, oförutsägbarhet med en ständig fokus på de två kvinnorna, som både har modet och dumdristigheten att ställa sig i rampljuset och bli bländade av strålkastarljuset. Det krävs djärvhet att göra en pjäs som K. Det har Soppteatern och det har teamet Dimen Abdulla och Åsa Lindholm tillsammans med ensemblen. För dig som älskar provocerande, normbrytande teater med attityd är K ett absolut måste.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

21 november, 2018 by Rosemari Södergren

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Foto: Irmelie Krekin
Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bok, Bokrecension, Recension, Skönlitteratur

Budskapet går rakt in – Camilla försvann av ADAS Musikaliska Teater

19 november, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Manus & idé: Fia Adler Sandblad

Regi: Åsa Gustafsson

Musik: Anna Eriksson

Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén

Video: Ludde Falk

Scenmusiker: Sara Sjödahl

Skådespelare: Karin Lycke & Fia Adler Sandblad

Premiärdatum: 15-16/11

Spelas till och med 14/12 2018 på Konstepidemin (ateljé 201) i Göteborg

Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen, Sensus Studieförbund och Sveriges Författarfond, Dramatikerutskottet

 

Oberoende lyxeskorter kan möjligen hålla skenet uppe. I övrigt är den uppgörelse som benämns prostitution ingen transaktion där parterna är jämbördiga.  Camilla försvann handlar om detta missförhållande, skildrar  en ojämnställd och ovärdig  verksamhet ur ett förövare/ offer perspektiv. Sexindustrin är grymt lönsam eftersom ju tjänsten kan säljas av samma person ett oräkneligt antal gånger, ett faktum samvetslösa kriminella profiterar på. Dödligheten bland prostituerade är fyrtio gånger högre än hos befolkningen i stort. Den uppgiften står att läsa i ADAS programbok som innehåller essäer och intervjuer i ämnet. #metoo i allmänhet och uppropet #intedinhora i synnerhet var, enligt regissören, upprinnelsen till föreställningen. Vi blir guidade in i en okänd, skrämmande värld av de två skådespelarna, vars roller är fiktion men samtidigt ett konglomerat av biografiska berättelser om beroende och utsatthet.  Därtill hörs en kriminalinspektörs röst i högtalare.  Ett antal gånger bryter Fia Adler Sandblad det dramaturgiska skeendet genom att slunga ut frågor, leverera fakta och undersökningar.

Publikkapaciteten är ytterst begränsad, vilket gör att vi kommer mycket nära scenen med sitt svarttonade, blänkande glasgolv som omgärdas av ljusa vikväggar. På dem visas på film ett ordinärt, trivsamt bostadsområde i matt belysning, kanske för att påminna om den ljusskygga verksamhet som pågår mitt ibland oss. Scenografi och rekvisita packas upp och ner genom en smart lösning, som består av tre ihåliga träboxar i olika storlek med prylar förvarade inuti. Att kvinnorna på scen går runt i sockar och bylsiga kläder, motsatsen till de outfits som krävs i deras rollfigurers uppdrag, kan ses som en  markering mot att i yrkesrollen tvingas vara subjekt.  Eftersom ADAS  musikteater, om än i miniversion,  framförs under föreställningens 75 minuter sånger och musikstycken. Vad jag minns mest efteråt är den vemodiga instrumentalmusik som spelas av Sara Sjödahl på fiol, dragspel och primitiv plastsynt. Den fungerar både som andhämtningspaus och sammanfogande kitt. En slags konflikt som gestaltas omdömesgillt, är den om köparen och säljarens olika inställningar, det vill säga motsatsparet närhet och avstånd.

Ola Kjelbye

Framstår som en ovan syssla för Åsa Gustafsson att hantera ett tungsint material, hon som annars är expert på att få oss att skratta.  Hennes tillvägagångssätt blir en klok avvägning mellan sorg och humor. Vapnet som riktas  mot patriarkatet och oförmögna myndigheter laddas med gyckel.  Karin Lycke skjuter skarpt redan i sin första insats, imiterar en löjeväckande sexköpande man som redogör för sina aktiviteter. Två nyckelord i programboken – längtan och vrede – åskådliggörs med emfas i Camilla försvann. Lyckes karaktär symboliserar längtan efter kontroll och harmoni, när hon desperat går igenom sitt datoriserade kundregister, ett register hennes hallick antagligen sammanställt. Fia Adler Sandblad gestaltar en luttrad äldre kvinna som vägrar att kuvas, fast smärtan över att inte ha sitt barn hos sig blir akut. Hon som jag tror kallas Barbara har ett mantra: ”Man får inte tappa det”!  Måste betonas att Lycke  är stjärnan, vars ögon glittrar när hon tar sig an repliker eller kliver över träboxar.

ADAS har en didaktisk läggning, vilket rent estetiskt lätt kan bli vanskligt. Ligger nära till hands att man snävar in och blir alltför entydig. Trots all research kan invändningar resas mot manus. Männen som säljer sex till homosexuella eller anlitas som gigolos av förmögna damer (flera relativt aktuella spelfilmer  fokuserar på ämnet) har exkluderats, eftersom de så klart inte passar in i ekvationen. Att en text av kritiserade Kajsa Ekis Ekman publiceras i programboken är tveksamt, särskilt som auktoriteten Petra Östergren saknas helt som källa. Vidare blir det en aning skevt när en polisinspektör hyllar sexköpslagen och indirekt polisens arbete, när Rose Alliance (sexarbetarnas egen intresseorganisation) har en totalt motstridig uppfattning. Och hur relevant är idag Prostitutionsutredningen från 1980, decennier före internets genombrott?  Invändningarna till trots, finns flera angelägna och uppfordrande berättelser  i ovan nämnda program och i Camilla försvann. Utgår från att syftet varit att sätta  fingret på ett stigma och från andra hållet en brottslig gärning, som förr eller senare orsakar ensamhet och övergrepp, förlust av egenmakt och status. Med tanke på vilket intryck man gjorde på publiken på Konstepidemin, måste hävdas att man lyckats i sitt uppsåt.

Teckning Helene Billgren  (Galleri Magnus Karlsson)

 

 

 

Arkiverad under: Teaterkritik

Bokrecension: Slumrande minnen – en mästares hantering av ord

19 november, 2018 by Rosemari Södergren

Slumrande minnen
Författare: Patrick Modiano
Utgiven: 2018-09
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
ISBN: 9789186497637
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Antal sidor: 100

Patrick Modiano, Nobelpristagare i litteratur 2014, behöver inte skriva tusen sidor för att förmedla något med djup som talar till mig som läsare på många nivåer. Hans senaste roman, Slumrande minnen, är i den svenska utgivningen endast 100 sidor. En nätt liten bok som går att läsa på en dag. Men låt dig inte luras. Det rymmer ett livs visdom. Varje ord är vägd på guldvåg.

Det är alltid så med mästare. Deras konst ser ut att vara skapade med sådan lätthet, som om det vara flutit på. Men oftast: ju mer krångligt och otillgängligt något är, desto sämre konstnär ligger bakom. Ju naturligare och enklare något synes vara, desto större skickligare konstnär ligger bakom.

I Patrick Modianos senaste roman Slumrande minnen får vi följa hans minnen från när han som ung man strövade längs några gator i Paris och mötte några karaktärer, ofta kvinnor men inte alltid kärleksaffärer. Det är möten som dyker upp i hans minnen och det är som livet är, hur vi minns våra liv och våra möten med människor.

Men allt är inte okomplicerat utan det finns något som tynger minnena, en röd tråd av skuld och obehag i samband med ett mord där en av dessa kvinnor är inblandade och författaren blir snart medbrottsling. Detta är romanens röda tråd.

Det som till synes är en liten roman om några minnen är så mycket mer. Det är inte en tankspridd drömmare utan ett möte med livets viktigaste frågor. Slumrande minnen är en av de allra vackraste och mest enastående romaner som släppts på svenska i år. Översättaren Anna Säflund-Orstadius har gjort rättvisa åt Modiano verk.

Lite fakta om Modiano:
Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Modiano har genom åren mottagit en rad litterära utmärkelser och tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld»

Dagens Nyheter skrev om Slumrande minnen:
Vid närmare påsyn är han inte den där tankspridde, milde dagdrömmaren. Utan en tekniskt enastående skicklig författare, makalös framför allt i konsten att kombinera högt och lågt. Kioskdeckare och poesi, en chanson av Piaf, en strof av Apollinaire; allt fogas samman till en mosaik som är så fulländad att man ibland tar den för självklar och inte ser det mästerliga hantverket. … Det fina är ju att man aldrig blir färdig med detta författarskap; saknaden som infinner sig när man läst ut en bok dämpas av insikten att man när som helst kan läsa om hans tidigare.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Litteraturkritik, Nobelpristagare

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 624
  • Sida 625
  • Sida 626
  • Sida 627
  • Sida 628
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in