• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Blindspotting

6 december, 2018 by Birgitta Komaki

Blindspotting
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 december 2018
Regi Carlos López Estrada

Collin är en färgad kille med långa dreadlooks som är bosatt i Oakland. Trots att han är lugn och tålmodig har han blivit dömd för misshandel. Med tre dagar kvar av sin skyddstillsyn är han livrädd att något skall hända som förlänger straffet. När han blir vittne till en polis som skjuter en flyende svart kille blir det en mardröm för honom. Av rädsla för att bli inblandad anmäler han inget. Hans bästa vän Miles är betydligt mer hetlevrad och hamnar lätt i trassliga situationer. Tillsammans är de flyttkarlar för Commander moving på dagarna.

Medan Collin kämpar med att vara färgad och dömd i ett rasistiskt samhälle har Miles det än värre med den nya tiden. Att vara arbetarklass med tandgrill och inte hänga med i den nya tiden föder ilska. Miles har en konstant känsla av underlägsenhet inför alla nya företeelser i samhället. När till exempel MacDonald serverar vegoburgare om man inte beställer köttburgare, umami är den nya smaken och grönkålssmoothi är nya innedrycken blir han ilsken.

Det här är ett drama med mycket humor och genom hela filmen finns massor av energi. Det är en social film om dömdas situation , om rasism och om klass. Om två kompisar från en förort och deras vänskap. Frågan vad är vänskapen värd och vad får den kosta är central. Samtidigt som filmen belyser problem har den mycket livsglädje. David Diggs och Rafael Casal som spelar Collin och Miles har skrivit manus ihop. Deras killar kunde vara bosatta i vilken förort som helst och de känns som de beskriver en verklighet som finns om än lite väl optimistiskt.

En film som fick mig att skratta men också att tänka på hur samhället ser ut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Stora stygga räven

6 december, 2018 by Rosemari Södergren

Stora stygga räven
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2018
Av Benjamin Renner och Patrick Imbert

Den allra finaste julfilm man kan tänka sig. Tre berättelser som framförs av djuren på deras teaterscen och som alla familjefilmer med hög kvalitet talar den både till barnen och de vuxna.

Bakom denna animerade julfilm för hela filmen ligger skaparna av Oscarsnominerade Victor & Josefine. Den är så fint animerad att jag blir helt förälskad i karaktärerna, de är djur och de är väldigt mänskliga.

Filmbolaget skriver om filmen: Landsbygden är inte alltid så lugn och fridfull som man kan tro och djuren på den här gården är särskilt underliga: En räv som tar hand om en hel kycklingfamilj, en kanin som spelar stork och en anka som vill vara jultomten.

Historien om Stora stygga räven har funnits i Benjamin Renners fantasi ända sedan han var liten. På ett besök på en bondgård fanns en äggkläckningsmaskin och snart skulle äggen kläckas. Benjamin ville stanna och se när de kläcktes men hans pappa hade inte tid. För att få med sig Benjamin därifrån sade pappan att om Benjamin var den första personen kycklingarna såg skulle de tro att han var deras mamma och han skulle bli tvungen att ta hand om dem. Sexårige Benjamin kände sig inte mogen att bli en ensamstående förälder och följde med pappa hem.

Men historien stannade kvar tillsammans med den brännande frågan: Om man skulle stå inför att behöva uppfostra ett gäng kycklingar, skulle man uppfostra dem som människor eller kycklingar?

Filmen har tre berättelser som alla utspelar sig på samma bondgård och det hålls dessutom samman av att de tre berättelserna är tre teaterpjäser. Låter rörigt kanske, men det fungerar alldeles utmärkt och ger filmen flera nivåer.

Denna julfilm har stor hjärta och ger oss flera saker vi kan prata med varandra om. Vem är förälder till ett barn? Måste rävar vara stygga, det vill säga måste vi följa människors fördomar eller kan vi vara med än den bild omgivningen har av oss?

Stora stygga räven är den bästa julfilm jag sett på många, många år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerat, Barnfilm, Filmrecension, Julfilm, Recension, Scen

Filmrecension: The Wife – så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter

5 december, 2018 by Birgitta Komaki

The Wife
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 december 2018
Regi Björn Runge

Connecticut 1992 Ett äldre par på ett hotellrum. Hon förmanande och vårdande ”Borsta tänderna, ät inte socker och glöm inte sträcka på benen”. Omsorgen från henne tar aldrig slut, ibland ömt och emellanåt irriterat. Han protesterar lite lamt ” Kan vi inte försöka ha lite trevligt”. Men han tar emot omsorgen som ett barn med självklarhet att allt handlar om honom

De är ett lysande radarpar Joan (Glenn Close) och Joe (Jonathan Pryce). Gifta sedan 40 år. Hon intelligent, stark och charmig som lägger alla sin kraft på maken, den berömda romanförfattaren.
Själv har hon gett upp sina författardrömmar. Han är känd författare, van att bli upphöjd och berömd och lyssnad på. Trots att han är totalt beroende av sin maka har han haft många kvinnoaffärer bredvid äktenskapet. När han blir tilldelad Nobelpriset i litteratur åker de till Stockholm tillsammans med sonen för att ta emot priset.

Ett relationsdrama mellan makar men också en psykologisk kamp med sig själv. När sonen börjar ifrågasätta föräldrarnas förhållande ställs livet på sin spets. När Joan tänker på sitt äktenskap och sin roll kommer tvivlet. Visst genomskådar hon sin man, hans uppblåsta ego och bristande talang men något måste finnas. Vad är annars hela hennes livsgärning värd?

Med en historia som känns ytterst välbekant, upphöjd man som tar stor plats servad och supportad av sin kvinna är filmen alltid aktuell. Dialogen är naturlig och välskriven. Ett extra plus för att även ett par över 60 år kan ha sex på film. Det är en film utan en enda longör. Jag tycker att man kan också se filmen ur ett feministiskt perspektiv. Att kvinnor får den vårdande omhändertagande rollen i äktenskapet. Att mäns yrken och intressen är intressantare och att kvinnor blir beundrande åskådare. Att det aldrig är för sent att fundera på sitt liv.

Glenn Close måste man bara älska i den här filmen. Det är skådespeleri av högsta klass och hon glänser i rollen som ”bara fru”. Samspelet med maken , Jonathan Pryce, fungerar som framvuxet ur ett 40-årigt äktenskap. Övriga skådespelare är också bra , som Elizabeth McGovern som författare, Christian Slater som journalist och sonen Max Irons .

En film för en vuxen biopublik, så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter av filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Bokrecension: Eld & Blod – Historien om huset Targaryen av George R. R. Martin – ingen stor litteratur utan mer en skoluppgift vi måste ta oss igenom

5 december, 2018 by Rosemari Södergren

Eld & Blod -Historien om huset Targaryen
Författare: George R. R. Martin
Utgiven: 2018-11
Översättare: Ylva Spångberg
Illustratör: Doug Wheatley
Formgivare: Anders Timrén
ISBN: 9789188745828
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Eld & Blod (del 1)
Antal sidor: 395

Detta är första delen i en serie om vad som hände före de händelser som vi kan följa i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. Tv-serien Game of Thrones har fångar engagerade tittare världen över och under 2019 ska den sista säsongen sändas i streaming-tjänsten HBO. Förväntningarna är stora, förstås. Vem ska avgå med segern? Vem ska bli den slutliga härskaren och vem ska sitta på tronen? En av de starkaste karaktärerna som slåss om tronen är Drakarnas moder, av släkten Targaryen. Daenerys ”Dany” Targaryen, som spelas av Emilia Clarke, har i näst-sista säsongen startat en kärlekshistoria med en annan av aspiranterna till tronen, Jon Snow.

Tv-serien Game of Thrones har gett skaparna stor vinst så det är inte förvånande att serien får varianter berättelser, serier och filmer, som bygger på seriens karaktärer. När författaren till Game of Thrones nu gett ut första boken i en tänkt serie om förhistorien för Game of Thrones, med fokus på släkten Targaryen ökar mina misstankar om vem som kommer att avgå med segern i kampen om Järntronen.

I denna nya bokserie (som väl lär bli en tv-serien också) börjar handlingen 300 år före Game of Thrones då Aegon I i Västeros. Med sina systrar vid sin sida besegrade han de sju konungarikena och inledde drakarnas styre. Bokserien är berättelsen om denna släkt och dess strider och politiska maktspel då huset Targaryen försvarade sin tron och styrde världen med järnhand.

Game of Thrones baseras på romanserien Sagan om is och eld av författaren George R.R. Martin. TV-serien är skapad av David Benioff och D.B. Weiss. Martin har sagt att Sagan om ringen och Rosornas krig varit hans inspiration. Jag har inte läst de romaner som Game of Thrones bygger på. När jag nu läst den första boken i förhistorien om huset Targaryen blir jag inte direkt sugen på att läsa Sagan om is och eld. Någon stor författare är George R.R. Martin inte. Trots att jag är ett stort och engagerat fan av tv-serien Game of Thrones fick jag tvinga mig själv att fortsätta läsa Eld & Blod. George R.R. Martin dramatiserar inget, han skriver som den sämsta historiebok om de olika slagen och konflikterna. Jag drar slutsatsen att det som gjort tv-serien Game of Thrones så engagerande är att skaparna av serien haft bra manusförfattare som kunna se dramat i de trista uppräknandet av strider i böckerna.

Tv-serien Game of Thrones har spelats in i Malta, Nordirland, Island, Kroatien och Marocko. Första säsongen beräknas vara den dyraste tv-serien som hittills spelats in, och de tio avsnitten ska ha kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor. Game of Thrones ses även som en av världens populäraste serier genom alla tider. Serien slog 2016 rekordet för mest vunna Emmys (38 stycken) och rankas även topp 5 på IMDbs lista över topprankade serier.

Att Eld & Blod – Historien om huset Targaryen kommer att ha sina läsare är väl uppenbart. Intresset för Game of Thrones är stort, men någon stor litteratur är det inte, det är mer som en läxa eller skoluppgift man helt enkelt måste ta sig igenom.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, fantasy, Game of Thrones, Litteraturkritik, Recension

Vemodig optimism präglar bärkraftiga melodier – Dekontee av Lisa Grotherus

3 december, 2018 by Mats Hallberg

Foto Gina Mannberg

Artist: Lisa Grotherus

Titel: Dekontee

Betyg: 4

Producerad av Lisa Grotherus och exekutiv producent Daniel Lantz

Mixning  Daniel Bengtsson

Mastring  Johannes Ahlberg

Inspelad i studio Rymden

Do Music Records

Release 19/10 2018

38:15

Svenska jazzlivet blomstrar, spirar av talanger som propsar på att höras. En i raden av intressanta debutanter heter Lisa Grotherus, vars instrument är klarinett och basklarinett. Lägg därtill att hon sjunger, vilket ges fint prov på på två av spåren. Grotherus har bokstavligt och bildligt talat gjort en vindlande resa, Efter att ha gått musikklass i Uppsala bestämde hon sig efter gymnasiet att se sig om i världen. Hon flyttade till Australien, Portugal och reste runt i Chile, övade inte på sju år. Tog istället en kandidat i Internationella relationer, blev ett kort tag statsvetare och jobbade som handläggare. Men lusten att musicera återvände. Hon gick folkmusik- och jazzlinje på folkhögskola för att därefter påbörja studier vid Musikhögskolan i Stockholm, studier hon avbröt för att istället frilansa. Idag spelar  hon med bland andra Sallyswag, Fartyg 6, Trio Angels och ett Schweiziskt impro-band,   bevis för att hon sugit åt sig olika typer av musik sedan uppväxten med en pappa som musiker. Och hon har komponerat för teater, film och radio.

Debuten är inspirerad av en halvårs lång vistelse i Liberia, ett land hårt drabbat av inbördeskrig. Klarinettisten som stationerad i en by arbetade  med mänskliga rättigheter, tog djupt intryck av miserabla levnadsförhållanden,  varken kunde eller ville skaka av sig sina upplevelser efter hemkomsten. Har varit en lång skapelseprocess för Dekontee, det smeknamn Lisa fick i Liberia. Albumet har flera stilar och stämningar i sig. Enligt pressutskicket samsas folkmusik med jazz och poppig experimentlusta i luftiga och ärliga klangvärldar. Ett faktum som gör det marigt att landa i ett entydigt omdöme. Flesta gångerna jag lyssnar mig igenom låtarna tycker jag att i princip allt är ljuvligt och hänger ihop på något mystiskt sätt. Enstaka gånger har jag fått kämpa mer, sett vissa passager  som en spretig utmaning. Att recensenten i mig kan komma till olika konklusioner, är väl ett tecken på att här finns olika lager, framtagna av en medveten och målinriktad konstnärssjäl?  Som ytterligare info kan i sammanhanget nämnas att Grotherus engagerat sig i diverse intresseföreningar för musiker (IMPRA bland annat) och startat något som heter Jazz & Art.

Foto Gina Mannberg

Plattan består av tio låtar,  börjar och slutar med västafrikansk touch. Kajan flyger framkallar mycket välbehag i en genomkomponerad formel. Noterar omgående att Milton Öhrström på piano och philicorda (elorgel från 60-talet) visar sig vara en mycket angenäm, för mig ny bekantskap. i Interlude gör han en remarkabel, mycket hörvärd insats. En annan musiker bekräftar omgående mitt sedan tidigare mycket goda intryck. Konrad Agnas är för närvarande en av landets bästa och mest efterfrågade jazztrumslagare. Han har en fantastisk tajming, flexibilitet och näsa för rytmiska finesser. Överlag  attraktiva teman med Grotherus och Öhrström tillsammans i tätposition,  superb växelverkan mellan dur och moll. Och när mina öron är rätt inställda för mottagning: en intrikat avvägning mellan rätlinjiga och småkrångliga melodier.

Berörande dragspelaren Lisa Långbacka färgar vackert Till slut med sina melankoliska utdragna toner, vilka flätar in sig sömlöst med Grotherus basklarinett (ett underskattat instrument). Låten är en skimrande pärla, en utstuderat långsam tango. Tonsättningen av Barbro Lindgrens Nu och nu med innerlig sång jämte Oskar Schönnings pregnanta basspel,  ännu en ädelsten putsad till fulländning. Avslutande Hemåt hem  måste betecknas som en enda lång, jublande poprefräng, konfirmerar hur härligt det kan vara att leva trots alt. I somliga sekvenser uppfattar jag annars, att sorgen och smärtan från våldet i fattiga Liberia sipprat in i musiken. I Dekontee (”allt har sin tid”) har Lisa Grotherus hällt några droppar  akustisk bebop, ett par skopor finkalibrerad pop och  klanger från kammarmusik samt pumpat på med världsmusikens friskt brusande källvatten. Beträffande ljudet ska framhållas att resonansen är magnifik, likaså balansen emellan instrumenten.

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 622
  • Sida 623
  • Sida 624
  • Sida 625
  • Sida 626
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in