Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Spännande spretande sound speglar omtvistat författaräktenskap – Amanda Arnborg & Erik Björksten med Finn Bjönulfsson vid Råda Säteri

by

foto Therese Martinsson

29/8 2025

Crêpe et Ciel i Mölnlycke

Jag möter en diktare – tonsättningar på främst lyrik av Harry och Moa Martinsson

Finns definitivt fog för påståendet att paret Amanda Arnborg och Erik Björksten har många strängar på sina respektive lyror. Har inte tagit del av samtliga gemensamma projekt, fast flertalet och oftast skrivit om dem här i entusiastiska ordalag. Rört sig om skivor släppta i eget namn, teaterproduktioner, konserter med olika sättning, musikaliskt rotad Lunchteater om exempelvis Barbro Hörberg och Tove Jansson. Det senaste programmet med liknande upplägg är egna tonsättningar av Moa och Harry Martinssons poesi, vilka snillrikt binds samman av biografiska upplysningar, anekdoter, funderingar, öppna frågor och recitation. Föreställningen om Sveriges mest lästa förattarpar vars relation problematiserades härom året i bok av Ebba Witt Brattström, kallar de för ”Jag möter en diktare” , titeln på ett självbiografiskt verk av Moa. Programmet har framförts kanske uppemot tio gånger, dock premiär för slagverkaren Finn Björnulfsson att adderas till sparsmakad sättning. I höstas närvarade jag när man debuterade med sina tonsättningar av Harry- och Moa-dikter, vilket skedde i Landvetter.

Innan en personlig ingång till de berömda författarna och deras utifrån sett påtagligt omaka relation, något om förutsättningarna för ett fängslande tema i ord och ton. Vi slapp det utlovade regnet denna fredagsafton då Kulturkalaset pågick i Göteborg och Thåström föga förvånande lockade maxpublik till Liseberg. Farhågorna för kraftig nederbörd hade sannolikt skrämt bort en del publik. Kändes därför intimt att sitta i växthuset när mörkret sänkte sig över en vindstilla kväll ett par stenkast från Rådasjön. I Mölnlycke gick jag i mellan- och högstadiet. På andra sidan sjön i Pixbo är jag uppvuxen så platsen har en särskild laddning. Tänkte efteråt på totala kontrasten vad beträffar publikmängd, I egenskap av medlem i Augustifamiljen har ju Finn Bjönulfsson spelat utsålda Håkan Hellström-shower på Ullevi ett antal gånger. Den hysteriska uppmärksamheten kan i andra änden jämföras med intima konserter i likhet med kvällens inför cirka 25 personer. Borde ha frågat hur han ser på den ofattbara skillnaden, när jag samtalade med honom efteråt. Rytmläggaren har tidigare hörts hos bland andra Miriam Aida, i Amandas band och leder en trummande konstellation.

Existerar ju en rikhaltig bibliografi, en mängd verk av och om författarna. I Moa Martinssons fall inskränker sig urvalet dock till enda diktsamlingen Motsols (1937) varifrån tre dikter tonsatts, medan det finns desto mer att dyka ner i när det gäller Nobelpristagarens lyriska skörd. Efter duons ”premiärgig” i Landvetter visade jag Amanda en inbunden utgåva från Tidens Bokklubb inropad på Göteborgs Auktionsverk. Lånade också ut mina författarporträtt på Harry och Moa skrivna för 15-20 år sedan för facklig tidning, porträtt baserade på läsning och research. Som mästerliga skildrare av ett dåtida klassamhälle utifrån personliga erfarenheter har de var för sig i högsta grad bidragit till och utvecklat en unik litterär tradition. Harrys öde aktualiserades senast i dokumentären Nobelpriset som förstörde allt (SVT Play) och i förfjol genomlystes hans verk och gärning i Min egen elds kurir av Johan Svedjedahl. Av de som tidigare tonsatt honom vill jag slå ett slag för Martin Bagge.

Senaste decenniet har intresset för Moa fått ett uppsving i och med Riksteaterns musikteater Moa skapad av Lisbeth Johansson & Carita Jonsson (den sist nämnde musikern stod för tonsättningar) som jag sett med stor behållning på Göteborgs Kulturkalas, Maj Wechselmanns dokumentär vars visning på filmfestivalen 2019 föregicks för egen del av att jag intervjuade filmaren och Ebba Witt Brattströms betydelse för att lyfta fram Moa Martinsson kan förstås inte överskattas. Hörde henne på Bokmässan när hon presenterade Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd , en genomgång av såväl det litterära utbyte som äktenskapliga samliv Amanda & Eriks föreställning kretsar kring. Till saken hör att feministen Witt Brattström disputerade på avhandling om Moa Martinsson sent 80-tal – Skrift och drift i trettiotalet. Minns att jag i sammanställandet av material inför porträttet på Moa (född Helga Maria Swartz) läste Sonja Erfurths biografi om författarnas relation och påverkan på varandra. Avslutningsvis i denna rundmålning av referenser ska den omsorgsfullt gjorda biopic från 1986 med Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson i huvudrollerna framhållas.

Vi fick veta att de tio tonsättningarna framförda under två set spelats in i studio, beräknas släppas på skiva till våren. I fördelaktig akustik märktes inte att Amanda Arnborg dagen före besvärades av krånglande stämband, att det fanns fara för att arrangemanget skulle behöva ställas in. Kan också nämnas att i det facila biljettpriset ingick mat från creperiet.

Om vi riktar in oss på det sjungna, ackompanjerandet, resonemangen och reciterandet genomströmmas tonerna av ett okonventionellt drag. I normalfallet betonas poeternas verser när de förvandlas till visor. Här blandas istället stilar och traditionella viskonceptet vidgas därmed på ett raffinerat vis. Olika genrer exponeras för att spegla två starka individer. Skildringar har tolkat deras beroende av varandra under ett drygt decennium; trots sina skilda karaktärer, temperament och markanta åldersskillnaden. Musikens olika uttryck blir på så vis minst lika viktiga som förmedlade formuleringar. I ett smart organiserat innehåll turas Amanda och Erik om att ge åhörarna kontext utan att konsekvent låta kvinnan representera Moa och mannen Harry.

Amanda läser klassiska inledningen ur romanen Kvinnor och äppelträd (boken ingick i lustläsarcirkel jag var med i) , Moas debut på Bonniers. Erik återger författarparets manifest medan Amanda högläser ett brev Moa skrev flera år efter skilsmässan. Vidare ges en roande rapport från seminarium på fjolårets Bokmässa, fundering huruvida Nobelpriset var en bragd eller börda (båda påståendena lika korrekta) och informationen om att merparten tonsättningar gjordes när duon vistades i den byggnad där Harry gick i skolan i Blekinge. Överhuvudtaget förekommer flera insiktsfulla kommentarer och påpekanden om respektive författarliv och tiden tillsammans.

Fyra stränginstrument används kopplade till pedaler. Till dessa tillför percussionist Björnulfsson ( se bild ovan) sin utrustning. Glömde frågan om nivån på konstnärliga friheten. Hur mycket var improviserade infall i stunden från denne utforskare av rytmer och hur mycket var överenskommet efter rep? Förutom akustisk och elförstärkt gitarr spelar Erik luta och i ett par tonsättningar med explicit viskaraktär dragspel. Amanda har denna gång inget klaviaturinstrument, istället tas akustisk gitarr fram på sluttampen.

Vad står då att läsa i anteckningar nedtecknade i stunden? Efter en början med diskret dos av magi i Ensam kvinna utbryter i Barndomslandskap, poetisk betraktelse av Harry, ett första skifte av stämning. Melodin präglas av kabaré-stuk. Finn har en avgörande påverkan på soundet och hur det gradvis eller drastiskt förändras. Mystik med en touch av kuslig känsla kan skönjas i sjömansvisa betitlad Spökskepp, den diktsamling Harry debuterade med 1929. Närmast före paus inträffar en krängande fullträff. Amandas böljande stämma framför Vi kvinnor till uppfriskande twangliknande gitarrspel med pådrivande rytmisk assistans.

Hög tid att runda av denna alltför faktaspäckade betraktelse. Vad stack ut i en lika spännande andra halva? Jo, ett skickligt smattrande solo av Finn på laptop congas vars resonans påminner om den från en cajon, duetten i Aniara med dess frekventa stigningar associerande till modernistisk opera, spröd ljus tonsättning där det sjungs om I ljusa sommarnätter till komp av luta och rytminstrument samt uppsluppna up tempo-melodin i Harrys Juninatt som blev till en exalterande ståtlig final i ett evenemang där en sammansvetsad trio övertygar. I brist på fler tonsättningar fick refrängen utgöra ett da capo på begäran.

När ”låtlistan” granskas visar det sig att tonsättningarna är jämt fördelade, även om helheten väger över något åt Moa. En märklig omständighet är de litterära giganterna levde så gott som exakt lika länge. Verkligen en givande stund tillbringad i en naturskön rofylld omgivning. Blev sugen på både kommande skiva och att ge mig i kast med nämnda böcker om Harry och Moa Martinsson.

Teaterkritik: I vårt ställe – Vitalt och omtumlande om vänskap och maktspel

by


Fotograf: Sören Vilks

I vårt ställe
Av Arne Lygre
Regi Alexander Mörk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Medverkande Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern 28 augusti 2025

I vårt ställe är en strålande start på höstsäsongen för Kulturhuset Stadshuset. En både verklighetsnära och poetiskt drama om behovet att ha någon i sitt liv, finnas för varandra och rädslan för att bli utbytt. Sällan har vänskapens villkor, lyckan att hitta en ny vän och ensamhetens mörker skildrats på ett så omvälvande sätt på en teaterscen.

Bakom I vårt ställe står Arne Lygre som räknas som en av Norges främsta dramatiker och spelas på stora teatrar över hela Europa men närmast okänd ännu för svensk teaterpublik. Hans språk är till synes enkelt men inte vardagligt och det har en rytm och musikalitet som lyfts fram i Alexander Mörks-Eidems skickliga iscensättning.

Det här är en föreställning som tar oväntade vändningar, ibland känns den rent nervpirrande och det krävs ett aktivt lyssnande. Allvar blandas med en subtil humor och skörhet med hårdhet. Det betonas också att vi som gamla har alla åldrar kvar inom om. Den lilla flickan, den både osäkra och kaxiga tonåringen och den vuxna kvinnan som kanske skaffat egen familj eller saknar den hon aldrig fick.

I vårt ställe kan ses som ett triangeldrama. Att handlingen utspelas mellan tre kvinnor är givetvis ett utropstecken. Att skådespelarna har lika stora roller är också både ovanligt och välkommet. Navet i berättelsen måste dock ändå tillskrivas Astrid – genialt gestaltad av Marie Richardson. Hon agerar med en självlysande klarhet och får replikerna att vibrera av liv.

Astrid har just fått en ny vän i Sara –väl och uttrycksfullt spelad av Elisabet Carlsson. Deras nyväckta och slumpvisa vänskap svajar betänkligt – man anar att de nog kommer att glida isär. Sara är översvallande entusiastisk och öppen med sina behov. Hon vill att de ska vara som nästansystrar och alltid kunna ta varandra för givet. Astrid förefaller i jämförelse klart distanserad men inledningsvis ändå påtagligt glad över sin oväntade vän. Hon tackar ideligt för närheten de hittat fram till och de fina ord Sara säger om henne.

Omsider börjar dock Astrid visa en hård kärna och ställa krav på att Sara ska göra som hon vill–exempelvis på kommando spela piano. Vilket Sara lydigt finner sig i. Dessutom börjar Astrid prata egocentriskt om sin längtan efter sonen och den förfärliga svärdottern hon vill bli av med. Hon förklarar frankt att Sara inte kan förstå dessa känslor eftersom hon inte har barn.

Sara försöker uppnå jämvikt i kärleksfulla band med att säga att hon till skillnad från Astrid har en man och talar om brodern som hon har ett superhärligt och nära förhållande till. Det känns dock att det ekar ihåligt under de stolta orden.

Så skiftar plötsligt allt drastiskt i handlingen när Eva – väldigt fint och lyhört spelad av Louise Peterhoff- som länge varit Astrids vän återvänder. Hon har varit onåbar, behövt ”lite space”, men nu finns hon här igen, säger Eva och kastar onda ögat mot Sara. Astrid är nog egentligen lycklig över att Eva kommit tillbaka men kräver att hon ber om förlåtelse. Det gör omsider Eva i en innerlig förlåtelsesång som får spontana applåder av publiken.

Sara och Eva ser varandra som fiender, två rivaler om Astrids gunst, och de uttalar elakheter som ger smärtsamma stick i det inre. Att en treenighet av vänskap sällan fungerar tillfredsställande illustreras av att scenografins stora soffliknande rundel börjar splittras i delar av ilskna åtbörder.

Medan de bråkar verkar Astrid ointresserat backa alltmer från båda vänskapsbanden. Till slut tackar hon för sig och deklarerar att hon inte behöver någon av dem längre. Det är hon och sonen som är det täta kärleksfulla band som hon värderar högst nu. Han ska få ta över huset och hon flytta ned i källaren.

Kvar i ruinerna av vänskapen står förvånade Sara och Eva som båda riskerar att bli ensamma utan någon att anförtro sig åt, söka tröst hos, ha roligt och dela minnen ihop med. De ogillar ju varandra skarpt och är så olika. Att hitta en ny vänskap i vuxen ålder är som alla vet väldigt svårt.

I andra akten när Astrid inte är kvar i handlingen och utstuderat osäkrar skeendet tappar tyvärr dramat lite i angelägenhetsgrad. Saras och Evas samtal om sin uppväxt, sin sorg och sina tillkortakommanden känns stundtals lite segt och omständligt. Men det kan såklart hänga samman med premiärnerver. Samtidigt är det i grunden härligt att få ta del av hur ny vänskap spirar mellan de tidigare bittra rivalerna.

Det är djärvt av Kulturhuset Stadsteatern att satsa på nyskriven dramatik och Arne Lygres I vårt ställe är ett mycket gott val – både poetiskt och klarsynt om vänskap. Första akten är suverän med sin maktbalans och den andra hjärtevärmande och hoppfull. Det enda som egentligen skaver i föreställningen är att skådespelarna förutom sin huvudkaraktär även ska spela rollen som en son, respektive en bror och en man. De inslagen blir röriga och brister i trovärdighet. Men som helhet är detta triangeldrama med tre starka kvinnoroller och stilsäkert och vackert regisserat av Alexander Mörk -Eidem verkligen att rekommendera.

Filmrecension: Nunnan – 25 år i kloster – intressant med kunde gått mer på djupet kring de existentiella frågorna

by

Nunnan – 25 år i kloster
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Maud Nycander

Om du förväntar dig en djupdykning i frågan om varför en ung kvinna kan välja att gå i kloster får du inte något svar i denna filmen. Det är inte filmens styrka. Den frågan skulle förresten lika gärna kunna vändas på. Vad gör att människor inte söker något annat är det kapitalistiska livet där vi ständigt måste försörja oss själva och sällan har tid att söka i vårt inre för att hitta vad vi innerst inne tänker och känner.

Maria är en svensk kvinna. När hon var 19 år gick hon i kloster, hon blev nunna inom Karmelitorden, som är en av klosterordnar där dess medlemmar lever som mest åtskilda från livet och samhället utanför klostret. Filmskaparen Maud Nycander gjorde en film om Maria när hon var ny som nunna. Dokumentären släpptes 2007 och gav en inblick i karmeliternas liv. Maud Nycander har efter 25 år nu fått filma Maria (var namn som nunna är Syster Maria av Bebådelsen).

När dokumentären Nunnan släpptes 2007 fick världen en unik inblick i karmeliternas liv. Många har undrat vad som hänt sedan dess. Hur ser hon på sitt livsval i dag, efter 25 år i kloster? Hur har det gått för föräldrarna och syskonen som hon valde att lämna?

Karmelitorden är bara ett inriktning av många former av klosterliv inom Katolska kyrkan. Det finns många andra ordnar som lever på andra sätt, många mer öppna och utåtriktade. Det finns klosterliv också inom Svenska Kyrkan, vilket inte är lika känt. Och så finns det ju klosterliv och munkar och nunnor inom andra religioner, till exempel inom buddhism. Det som slår mig är att när Maria beskriver hur hon upplever sina stilla stunder med Gud är det något som jag känner igen från vad mina vänner buddhistmunkar säger om sin meditation. Det finns en del inslag i denna nya dokumentär som jag känner förmedlar litet som munk eller nunna men i stort sett tycker jag att dokumentären mer handlar om hur det kan vara att försöka leva som starkt troende katolik i Sverige idag. Det speciella med Maria är att hon har åtta syskon och kommer från en svensk bondefamilj som är katoliker och som till och med tycks ha ett eget kapell på sin gård. Alla hennes syskon är katoliker, en del mer troende än andra.

I klostret i Glumslöv där Maria bor lever nunnorna sitt liv hela innanför klostrets murar. Det lämnar det aldrig. Inte ens när det dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Det är kul att se hennes skratta och vara engagerad i hur familjen har det och hur de kan bjuda på mat genom att öppna en lucka och föra över en rullbord med mat.

Maria strålar av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka att det skulle vara skådespel från hennes sida. Hon verkar helt klart vara nöjd med sitt livsval. Jag tycker filmen är intressant men jag hade gärna hört mer på djupet kring de existentiella frågorna. Delvis rör sig filmen mer på ytan och de så kallade svar vi får från hennes anhöriga om hennes livsval känns väldigt tillrättalagda, som att rätt tro alltid innebär offer. Iså fall: varför och vad är offret? Om Maria är lycklig med det hon valt är väl det inte ett offer? Jag saknar mer djup i frågorna och skildringarna för att ge filmen högre betyg. Men en liten inblick i ett annat slags val av liv än de flesta gör i Sverige idag får vi. Och det får väl vara bra så, men jag skulle gärna vilja ha mer funderingar kring om livet utanför klostren alltid är bäst. Livet som nunna i en katolsk karmelitorden är bara ett sätt av många att ta sig an de existentiella frågorna på allvar.

Roande briljans när insamlade sociolekter gestaltas på begäran i franskt-svenskt samarbete – Jukebox GBG på Folkteatern

by

foton Lina Ikse

I samarbete med Èncyclopédie de la parole

Koncept: Èncyclopédie de la parole

Konstnärligt koncept: Èlise Simonet

Regi: Joris Lacoste

Ljudtekniker: Viktoria Ottosson

Belysningsmästare: Alice Erzmobeit

Dramaturg: Matilda Klamas

Skådespelare: Kristina Brändén Whitaker, Adam Axelsson, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Styngsberg, Tove Wiréen

Urpremiär: 26/8 2025 Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 6/9 (med stöd av Institut Francais de Suède

Ibland blir man extra sugen på att chansa, utsätta sig för scenkonst vars utgång är okänd. För att vara ärlig ligger det givetvis i sakens natur att man inte kan veta vad som väntar på scen, såtillvida inte klassiker eller dramatiseringar sätts upp. Vad gäller exempelvis Atalante skall det dock mycket till för att locka mig tillbaka. Känns som om jag blivit bränd efter några alltför märkliga och halvdana scenkonstverk. Och för ett par år sedan sågs en monolog av Virginia Woolf, var författarskap jag värderar högt, oöversatt som jag hade ringa utbyte av. Nappade den gången på pressinbjudan till monologen som ingick i Gothenburg Fringe Festival vars tioårsjubilerande event invigs i helgen.

Fick felaktigt för mig att Jukebox GBG ingick i nämnd festival. Korrekt är att èncykopédie de la parole gästade Folkteatern senast 2016, då som en del av Göteborgs Dans- och teaterfestival. Hade inte satt mig in i vilka de är eller hur de jobbar. Det var ämnet i sig som utgjorde lockbete, inte minst för att Språket numera är mitt favoritprogram i P1. Detta tack vare vad jag kan få lära mig (även om jag borde bli bättre på att lägga lärdomen på minnet) och för formatet, den mysiga stämning som präglar lingvistiska resonemangen i studion. Framgår med önskvärd tydlighet av rubriken att jag verkligen uppskattade resultatet, tonaliteten i spretande och stundom härligt utflippade scener i den speciella uppsättning som inleder höstterminen på Folkteatern. Inte utan att en undrar om skådespelarnas kunskaper i franska, eller har en ytterst språkbegåvad dramaturg haft en nyckelfunktion?

Föreställningen har en tidsram på knappt en timma. Förutsättningar såsom exempelvis inhämtning och bearbetning av manus redovisas av Kristina Brändén Whitaker, på vars lott det fallit att inledningsvis vara värd. Vi får reda på att deras process tagit fasta på HUR något sägs i minst lika hög grad som VAD som faktiskt yttrats, ett påpekande premiärpubliken omgående blir varse. Att ansträngningar för att få fram avsedd satsmelodi (påpekande av Malin Morgan) utgjort en drivkraft, sätter minnesvärd komisk standard på produktionen. Skrattas hjärtligt och breda leenden uppstår åt grundackordet i detta collage. Hög tid att konstruktionen förklaras, idén bakom. En av skådespelarna menar att aktiva åskådare får en ”liten kabaré av Göteborgs-bilder” . Saknar för övrigt bilder från Lilla scen Ni får hålla till godo med exteriörer tagna förmodligen under tidig fas i arbetet.

Med Jukebox har det franska teamet rest, spelat in och framträtt med ihopsamlat verbalt stoff i arton länder. Joris Lacoste borde jag kanske känna till. Läser mig till att denne regissör och dramatiker varit involverad i en lång rad verk, ofta av performance-karaktär, och att han senast i somras uppmärksammades för en uppsättning på teaterfestivalen i Avignon.

Marknadsföringen upplyser om att ett bejublat teaterkompani återkommer till staden jag alltid bott nära, närmare bestämt i två av grannkommunerna och i princip tillbringat hela yrkeslivet i plus ett antal terminer på universitet. Dessutom blivit ett par års boende sammanlagt i Hisings Backa och Lunden samt otaliga resor till ett rikhaltigt utbud av kultur och krogar, nöjen och sport, motion och handel.

Skådespelarna och kanske också konstnärliga teamet tycks ha gjort omfattande fältstudier i framför allt offentliga miljöer. Utgångspunkten kretsar kring frågeställningen hur låter människorna i staden. Vilka ord och samtal florerar runt omkring oss, på spårvagnen, på Way Out West, i Kommunfullmäktige men också under yogapasset, i väderleksrapporten, hos Youtubers och vid Saltholmens(?) kallbadhus. Vid varje stol ligger den meny det hintas om under devisen ”du bestämmer, vi spelar”. Visar sig vara en lokalt utformad dokumentlista innehållande tjugosju titlar med platsspecifikation jämte årsangivelse. Som ett slags ord- tombola med vinst varje gång. Tappade räkningen på hur många av de oerhört väl inrepeterade scenerna som hanns med. Tippar på att närmare ett tjog av dem gestaltades.

Ibland hade man önskat mer info. Vilka har förlagorna varit, vem imiteras och vilkas anföranden eller konversationer ges ett karikerande drag? Kan förvisso finnas en poäng i att de som varit upphov till, i somliga fall, echaufferad argumentation på ibland komiskt bred Göteborgs-dialekt anonymiserats. Någon enstaka gång rör sig samtalsämnet ute i den läskiga omvärlden. Oftast handlar formuleringarna om närliggande ting, upplevelser i såväl vardag som vid särskilda tillfällen. Man blir otroligt nyfiken på tillvägagångssätt vad beträffar tjuvlyssnande på stan. Håller det för sannolikt att ensemblen spunnit vidare på vad som snappats upp, både förstärkt och förlängt vissa uttryck, konversationer och anföranden.

Attraheras påtagligt av formatet, av vad de tjugosju situationer härbärgerar. Att föreställningen för oss roade av dramatiserad återgivning av hur folk pratar med varandra, riskerar att bli underhållning för stunden är något man måste acceptera, Känslan av att kalasa på försvinnande gott lösgodis är oundviklig. Kan tänka mig att skådespelarna som blivit uttagna till respektive scen, fått rådet att föreställa sig hur det var, när de avlade inträdesprov på det som hetat Scenskolan. Den gången var antagligen rytm, betoningar och pauser lika viktiga som i denna språkligt inriktade Jukebox. Oftast används mikrofon (står i stativ) och ibland ett notställ för eventuellt manus. Och ensemblen sitter uppradade på stolar. I övrigt finns ingen rekvisita varför aktörerna stundtals kan förefalla ha en del gemensamt med komiska stå-uppare, med den skillnaden att här finns dramatisk utbildning och andras texter framförs.

Går inte att ta miste på hur den lysande heterogena ensemblen fröjdas åt utmaningen, hur mycket man njuter av att få exponera sitt hantverk. Uppsättningen hade kunnat bli pannkaka, om inte uttolkarna av det uppfångade talspråket i såväl staden som på sociala medier jämte tillägg som Sjörapporten från 2017, tillsammans med regissör och team vässat sitt språköra maximalt. Var och ens kroppar ger oefterhärmligt understöd till manus. Utforskandet av stilnivåer och temperament sker med enorm finess, naglar fast vår koncentration med en beundransvärd intensitet. En fröjd att uppleva denna sällsamma skådespelartriumf. Här gavs utrymme för passionerade ända-in-i-kaklet satsningar i stimulerande fysisk teater. Några lämnade scen för att på ett lustigt sätt återvända eller rulla runt på golvet eller gnida sig mot en vägg för att därpå inta horisontalläge. Regissörens instruktioner eller egna lösningar? Varje sätt att angripa scener funkar.

Slår mig nu att den otroligt synkade och texttrygga ensemblen har kvinnlig övervikt. Vore kanske orättvist att lyfta fram någon eller några extra då samtliga förtjänar högsta beröm. I gemensamma talkörer sitter varje fras med imponerande samklang. Hur många som behövs i de situationer/ sammanhang som kan heta Jag ska bo i himlen eller Rätt in i brasan varieras fyndigt. En del monologer är hysteriskt roliga då överspel uppmuntrats. Karin Lycke har jag sett i en handfull starka porträtt på scener runt om i Göteborg medan Malin Morgan nog ser Folkteatern som sin bas numera. Här har hon gjort egenskriven monolog, spelat dockteater, ingick i ensemblen i snabbproducerade lyckade Corona-projektet Don Quijote jämte åtskilliga andra pjäser och hade ena huvudrollen i komplext relationsdrama på film av Petra Revenue. Hon har också kunnat beskådas på Backa liksom den lika erfarna Tove Wirréen. Denna triss i alldeles förträffligt skådespeleri bildar collagets centrallinje.

Adam Axelsson har gjort bestående avtryck i två spektakulära projekt signerade Konst AB, vilka för mig varit antingen flipp eller flopp.. Här levereras ett par kul tillyxade porträtt på ett magnifikt vis. Bisarra talet till brudparet sticker ut. Rookien i gänget är Ludvig Stynsberg, vars spirande förmåga märktes i dennes praktik i Bröderna Mozart och på allvar som opålitlig autist i uppslitande Norén-drama i kombination med servering av fine dining i fjol; båda uppsättningarna hos Folkteatern. Nu får han sitt definitiva genombrott. Vilken karisma! Kristina Brändén Whitaker slutligen känner vi som konstnärlig ledare för GEST (Gothenburg English Studio Theatre(. Vad jag kan erinra mig premiär för min del vad gäller att bevittna agerande på svenska. I likhet med Morgan har hon medverkat i åtskilliga film och tv-roller. Hon som skaffat sig teaterutbildning i England, övertygar i detta rapsodiska inventerande av språkliga stilnivåer. Så många lager, så mycket smartness och så otroligt skickligt användande av verktygslådorna scen-proffsen förfogar över!!! Jukebox GBG vill ni inte missa.

Filmrecension: En bekant beröring

by

En bekant beröring
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Sarah Friedland

Demens är svåra tillstånd, eller sjukdomar. Det finns många olika varianter och sorter. Under senare år har det kommit flera filmer som på seriöst sätt tagit sig an detta ämne, som är brett och djupt och kan skildras på många sätt. En bekant beröring hyllas många och har helt klart berört många filmkritiker. Jag ger den godkänt, absolut. Den är bra och välgjord men griper mig ändå inte på djupet. Inte som Human Forever (kulturbloggens recension) i regi av Jonathan de Jong som hade svensk biopremiär 29 november 2024.

Human Forever är att dokumentär: Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Egentligen är det inte rättvist att jämföra en film med en annan film – då recension nu ju ska handla om En bekant beröring som hade en hyllad världspremiär på Venedigs filmfestival där den tog emot priser för bland annat regi och skådespeleri, och agerade öppningsfilm på den prestigefulla New Directors/New Films i New York. Anledningen till att han alls tar upp Human Forever är att jag rekommenderar alla som ser någon film om demens att också se Human Forever. Den kompletterar bilden av demens och hur vi i världen och samhället bemöter demenssjuka och borde bemöta dem istället.

En bekant beröring handlar om Ruth, en kvinna åttioårsåldern som flyttar till ett äldreboende då hon börjat bli dement. I filmen får vi följa hennes kamp för att minnas. Hennes kamp för att inte glömma. Bitvis är det gripande och det är en film som skildrar något som många möter: åldrandet och ifrågasättande av vem vi är och vad är vår identitet?

Det är något vi bör fundera på, alla möter säkert någon som drabbas av demens. Flera svenska filmkritiker har gett denna film allra högsta betyg. Jag tycker absolut den är värd att se men ändå griper den inte tag i mig. Kanske är det något med teaterveteranen Kathleen Chalfant i rollen som Ruth som inte känns bra för mig. Kanske är det att bilderna, fotot, miljöerna, händelserna, kryper fram. Det är medvetet för att fånga känslor på djupet förstås men ändå blir jag inte engagerad.

Ett plus med stillheten och de långsamma scenerna är att det inte blir cirkus som i en del andra filmer om demens. Det finns så många sorter av demens och de flesta som har någon av dessa sjukdomar eller tillstånd är inte dementa dygnet runt hela tiden. Denna film skildrar demenssjukdomen och den drabbade på ett ärligt sätt.