29/8 2025
Crêpe et Ciel i Mölnlycke
Jag möter en diktare – tonsättningar på främst lyrik av Harry och Moa Martinsson
Finns definitivt fog för påståendet att paret Amanda Arnborg och Erik Björksten har många strängar på sina respektive lyror. Har inte tagit del av samtliga gemensamma projekt, fast flertalet och oftast skrivit om dem här i entusiastiska ordalag. Rört sig om skivor släppta i eget namn, teaterproduktioner, konserter med olika sättning, musikaliskt rotad Lunchteater om exempelvis Barbro Hörberg och Tove Jansson. Det senaste programmet med liknande upplägg är egna tonsättningar av Moa och Harry Martinssons poesi, vilka snillrikt binds samman av biografiska upplysningar, anekdoter, funderingar, öppna frågor och recitation. Föreställningen om Sveriges mest lästa förattarpar vars relation problematiserades härom året i bok av Ebba Witt Brattström, kallar de för ”Jag möter en diktare” , titeln på ett självbiografiskt verk av Moa. Programmet har framförts kanske uppemot tio gånger, dock premiär för slagverkaren Finn Björnulfsson att adderas till sparsmakad sättning. I höstas närvarade jag när man debuterade med sina tonsättningar av Harry- och Moa-dikter, vilket skedde i Landvetter.
Innan en personlig ingång till de berömda författarna och deras utifrån sett påtagligt omaka relation, något om förutsättningarna för ett fängslande tema i ord och ton. Vi slapp det utlovade regnet denna fredagsafton då Kulturkalaset pågick i Göteborg och Thåström föga förvånande lockade maxpublik till Liseberg. Farhågorna för kraftig nederbörd hade sannolikt skrämt bort en del publik. Kändes därför intimt att sitta i växthuset när mörkret sänkte sig över en vindstilla kväll ett par stenkast från Rådasjön. I Mölnlycke gick jag i mellan- och högstadiet. På andra sidan sjön i Pixbo är jag uppvuxen så platsen har en särskild laddning. Tänkte efteråt på totala kontrasten vad beträffar publikmängd, I egenskap av medlem i Augustifamiljen har ju Finn Bjönulfsson spelat utsålda Håkan Hellström-shower på Ullevi ett antal gånger. Den hysteriska uppmärksamheten kan i andra änden jämföras med intima konserter i likhet med kvällens inför cirka 25 personer. Borde ha frågat hur han ser på den ofattbara skillnaden, när jag samtalade med honom efteråt. Rytmläggaren har tidigare hörts hos bland andra Miriam Aida, i Amandas band och leder en trummande konstellation.
Existerar ju en rikhaltig bibliografi, en mängd verk av och om författarna. I Moa Martinssons fall inskränker sig urvalet dock till enda diktsamlingen Motsols (1937) varifrån tre dikter tonsatts, medan det finns desto mer att dyka ner i när det gäller Nobelpristagarens lyriska skörd. Efter duons ”premiärgig” i Landvetter visade jag Amanda en inbunden utgåva från Tidens Bokklubb inropad på Göteborgs Auktionsverk. Lånade också ut mina författarporträtt på Harry och Moa skrivna för 15-20 år sedan för facklig tidning, porträtt baserade på läsning och research. Som mästerliga skildrare av ett dåtida klassamhälle utifrån personliga erfarenheter har de var för sig i högsta grad bidragit till och utvecklat en unik litterär tradition. Harrys öde aktualiserades senast i dokumentären Nobelpriset som förstörde allt (SVT Play) och i förfjol genomlystes hans verk och gärning i Min egen elds kurir av Johan Svedjedahl. Av de som tidigare tonsatt honom vill jag slå ett slag för Martin Bagge.
Senaste decenniet har intresset för Moa fått ett uppsving i och med Riksteaterns musikteater Moa skapad av Lisbeth Johansson & Carita Jonsson (den sist nämnde musikern stod för tonsättningar) som jag sett med stor behållning på Göteborgs Kulturkalas, Maj Wechselmanns dokumentär vars visning på filmfestivalen 2019 föregicks för egen del av att jag intervjuade filmaren och Ebba Witt Brattströms betydelse för att lyfta fram Moa Martinsson kan förstås inte överskattas. Hörde henne på Bokmässan när hon presenterade Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd , en genomgång av såväl det litterära utbyte som äktenskapliga samliv Amanda & Eriks föreställning kretsar kring. Till saken hör att feministen Witt Brattström disputerade på avhandling om Moa Martinsson sent 80-tal – Skrift och drift i trettiotalet. Minns att jag i sammanställandet av material inför porträttet på Moa (född Helga Maria Swartz) läste Sonja Erfurths biografi om författarnas relation och påverkan på varandra. Avslutningsvis i denna rundmålning av referenser ska den omsorgsfullt gjorda biopic från 1986 med Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson i huvudrollerna framhållas.
Vi fick veta att de tio tonsättningarna framförda under två set spelats in i studio, beräknas släppas på skiva till våren. I fördelaktig akustik märktes inte att Amanda Arnborg dagen före besvärades av krånglande stämband, att det fanns fara för att arrangemanget skulle behöva ställas in. Kan också nämnas att i det facila biljettpriset ingick mat från creperiet.
Om vi riktar in oss på det sjungna, ackompanjerandet, resonemangen och reciterandet genomströmmas tonerna av ett okonventionellt drag. I normalfallet betonas poeternas verser när de förvandlas till visor. Här blandas istället stilar och traditionella viskonceptet vidgas därmed på ett raffinerat vis. Olika genrer exponeras för att spegla två starka individer. Skildringar har tolkat deras beroende av varandra under ett drygt decennium; trots sina skilda karaktärer, temperament och markanta åldersskillnaden. Musikens olika uttryck blir på så vis minst lika viktiga som förmedlade formuleringar. I ett smart organiserat innehåll turas Amanda och Erik om att ge åhörarna kontext utan att konsekvent låta kvinnan representera Moa och mannen Harry.
Amanda läser klassiska inledningen ur romanen Kvinnor och äppelträd (boken ingick i lustläsarcirkel jag var med i) , Moas debut på Bonniers. Erik återger författarparets manifest medan Amanda högläser ett brev Moa skrev flera år efter skilsmässan. Vidare ges en roande rapport från seminarium på fjolårets Bokmässa, fundering huruvida Nobelpriset var en bragd eller börda (båda påståendena lika korrekta) och informationen om att merparten tonsättningar gjordes när duon vistades i den byggnad där Harry gick i skolan i Blekinge. Överhuvudtaget förekommer flera insiktsfulla kommentarer och påpekanden om respektive författarliv och tiden tillsammans.
Fyra stränginstrument används kopplade till pedaler. Till dessa tillför percussionist Björnulfsson ( se bild ovan) sin utrustning. Glömde frågan om nivån på konstnärliga friheten. Hur mycket var improviserade infall i stunden från denne utforskare av rytmer och hur mycket var överenskommet efter rep? Förutom akustisk och elförstärkt gitarr spelar Erik luta och i ett par tonsättningar med explicit viskaraktär dragspel. Amanda har denna gång inget klaviaturinstrument, istället tas akustisk gitarr fram på sluttampen.
Vad står då att läsa i anteckningar nedtecknade i stunden? Efter en början med diskret dos av magi i Ensam kvinna utbryter i Barndomslandskap, poetisk betraktelse av Harry, ett första skifte av stämning. Melodin präglas av kabaré-stuk. Finn har en avgörande påverkan på soundet och hur det gradvis eller drastiskt förändras. Mystik med en touch av kuslig känsla kan skönjas i sjömansvisa betitlad Spökskepp, den diktsamling Harry debuterade med 1929. Närmast före paus inträffar en krängande fullträff. Amandas böljande stämma framför Vi kvinnor till uppfriskande twangliknande gitarrspel med pådrivande rytmisk assistans.
Hög tid att runda av denna alltför faktaspäckade betraktelse. Vad stack ut i en lika spännande andra halva? Jo, ett skickligt smattrande solo av Finn på laptop congas vars resonans påminner om den från en cajon, duetten i Aniara med dess frekventa stigningar associerande till modernistisk opera, spröd ljus tonsättning där det sjungs om I ljusa sommarnätter till komp av luta och rytminstrument samt uppsluppna up tempo-melodin i Harrys Juninatt som blev till en exalterande ståtlig final i ett evenemang där en sammansvetsad trio övertygar. I brist på fler tonsättningar fick refrängen utgöra ett da capo på begäran.
När ”låtlistan” granskas visar det sig att tonsättningarna är jämt fördelade, även om helheten väger över något åt Moa. En märklig omständighet är de litterära giganterna levde så gott som exakt lika länge. Verkligen en givande stund tillbringad i en naturskön rofylld omgivning. Blev sugen på både kommande skiva och att ge mig i kast med nämnda böcker om Harry och Moa Martinsson.