• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Hamlet på Dramaten med Adam Lundgren

16 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Hamlet
Av Shakespeare
Översättning Ulf Peter Hallberg
Bearbetning Sofia Jupither, Irena Kraus
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg, Anne-Charlotte Reinhold
Premiär på Dramatens stora scen 9 februari 2019
Föreställning som recenseras: 15 februari 2019

Hamlet är en tragedi, ett drama, som talar om mänsklighetens stora existentiella frågor. I regi av Sofia Jupither och med Adam Lundgren som Hamlet ställs vi inför dessa smärtsamma, men viktiga frågor, om liv och död, om hur vi ska leva och om hämndens krafter och vad den gör med människor. Om det omöjliga att leva utan konflikter, såväl inre som yttre. Sofia Jupither fuskar inte bort något av Hamlets innersta essens.

När Dramaten nu ger denna enastående tragedi nytt liv, tvåhundra år efter att den första gången sattes upp på Dramaten, är det en fantastiskt snygg föreställning både när det gäller koreografin, kläder, ljud och ljus och med skickliga skådespelare som motsvarar alla förväntningar.

Ett pressmeddelande berättar att Hamlet är det mest spelade Shakespearestycket på Dramaten och har satts upp minst tio gånger under teaterns 230-åriga historia. I mars 1819 gjorde Dramaten succé med Hamlet, teaterns första Shakespearepjäs, med Gustaf Fredrik Åbergsson i titelrollen. Så med årets uppsättning firar Dramaten tvåhundraårsjubileum.

Scenlösningen är genial i sin enkelhet: en bred trappa med slitna trappsteg täcker hela scenen. Den förmedlar en underliggande känsla av något uråldrigt, något som skaver och som slitits genom sekler. Ljussättningen där vålnaden träder fram skapar magi.

Adam Lundgrens Hamlet har hamnat i en förfärlig situation. Hans pappa har dött och hans mamma har gift om sig redan efter två månader med den döde makens bror. Hamlet har svårt att smälta att hans mamma gift om sig så snabbt och ännu värre blir det när han tillsammans med två vänner möter sin fars vålnad på natten och vålnaden berättar att han mördats av sin bror. Den dödade kungens bror, Claudius, som alltså lyckats både med att få kungakronan och drottningen spelas så bra av Gerhard Hoberstorfer. Claudius är inte helt samvetslös, lite skaver hans brott i hans psyke. Men, frågar han sig, går det att få förlåtelse av Gud när man fortfarande njuter av frukterna av synden?

Den stora frågan som bär igenom föreställningen handlar om hämnd. I dagens medievärld produceras oändligt många tv-serien om kriminalfrågor, om brott och straff. Ofta framställs det som att den som förlorat någon genom mord ska få rättvisa genom att mördaren grips och får sitt straff. Det är givetvis viktigt i ett samhälle att brottslingar kan gripas och kan ställas inför rätta. Det skulle bli rena rama vilda västern annars. Självklart. Men är det verkligen så att det finns något som heter rättvisa när det handlar om så svåra frågor som liv och död och i synnerhet när det rör sig om mord? Är rättvisan skipad när mördaren är i fängelse? Den som dött kommer ju inte tillbaka. Ger det en tröst att mördaren får ett straff? Egentligen inte. Det betyder förstås inte att rättsystemet inte ska gripa och straffa. Men kanske det är dags att ta död på illusionen att det finns någon rättvisa kring mord.

Hamlet får i uppdrag av sin far att hämnas hans död. Det är inte lätt att hämnas. Hamlet får chansen att sticka kniven i sin fars mördare, men han tvekar. Han missar tillfället. Det är inte lätt att döda en annan människa, inte ens när den är en mördare.

Hämnden kommer så småningom, men då har den kryddats av flera dödsfall till. Hämnd kan ha sådana följder. Ska vi då låta bli att hämnas? Det skulle innebära att låta brottslingar få fortsätta att njuta frukterna av att begå våldsamheter och övergrepp mot andra. Hamlet sätter fingret på en oerhört svår fråga.

Hamlet i regi av Sofia Jupither ställer också frågor om de existentiella frågorna, vad är ett liv och vad är död – och hur bör vi förhålla oss till detta? Frågorna är viktiga, men de kanske inte har några svar. Det viktiga är väl att ställa frågorna, att sätta igång tankarna, att fundera. Det var en mycket blandad publik och många yngre än den traditionella teaterpubliken. Det är bra. Jättebra. Jag hoppas att Hamlet drar många föräldrar med tonåringar och kanske gymnasieklasser också. Ett många hundra år gammalt drama kan säga så mycket om de eviga frågorna vi människor ställs inför. Och Dramaten uppsättning i regi av Sofia Jupither med Adam Lundgren som Hamlet gör detta enastående.

Sofia Jupither är den första kvinnliga regissören som sätter upp pjäsernas pjäs på Dramaten.

– Jag har alltid haft en dröm om att jag någon gång i mitt liv ska få sätta upp Hamlet. Pjäsen har i princip allt som jag är intresserad av. Den är full med filosofisk visdom, samtidigt som det är ett väldigt närgånget porträtt av en människa som försöker och skulle vilja vara något han inte är. Som kämpar med sig själv i en situation som han inte har valt, säger Sofia Jupither i ett pressmeddelande.

Fakta:
Regissören Sofia Jupither har arbetat på de största teatrarna i Norden. På Dramaten har hon tidigare bland annat regisserat I lusthuset, Ett dockhem och Frun från havet. Sofia tilldelades 2014 Svenska Dagbladets Thaliapris.

Adam Lundgren fick sitt stora genombrott 2013 i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar och i filmen Känn ingen sorg. Han är också aktuell i den populära tv-serien Vår tid är nu.

Medverkande
Hamlet Adam Lundgren
Gertrude Thérèse Brunnander
Claudius Gerhard Hoberstorfer
Vålnaden Per Svensson
Polonius Bengt Braskered
Laertes David Book
Ofelia Karin Franz Körlof
Horatio Otto Hargne
Rosencrantz Marcus Vögeli
Guildenstern Razmus Nyström
Förste skådespelaren Irene Lindh
Andre skådespelaren Per Svensson
Tredje skådespelaren Kaj Snijder (statist)
Dödgrävaren Jonas Bergström
Osric Sten-Johan Hedman
Marcellus Kaj Snijder (statist)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Hamlet, Recension, Scenkonst, Shakespeare, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension:

15 februari, 2019 by Mats Hallberg

Kursk
Betyg 5
Svensk biopremiär 1 mars 2019

En grupp på Facebook jag anslutit mig till har döpts till Gut Music News, vilket jag tolkar som att innehållet ger fysiskt påtagliga,dock angenäma, effekter. Förhåller sig på liknande sätt med Thomas Vinterbergs rekapitulering, av vad som hände vid olyckan med kärnvapenbestyckade ubåten Kursk. Den gastkramande katastrofen, inklusive ryska beslutsfattares cynism och rädsla skildras ohyggligt kraftfullt via boken A Time To Die.

I en otroligt påkostad samproduktion (Frankrike/ Belgien) är enda ofullkomliga beståndsdel, att samtliga i den imponerande rollistan konverserar på engelska. Mattias Schonaerts (gör en huvudroll också i Close Enemies) är mästerlig som kapten på ubåten, Lea Seydoux som hans lidande fru likaså. I övrigt flankerar storheter som Colin Firth och Max von Sydow.

I en biroll utför Pernilla August ett imponerande, välmotiverat vredesutbrott. Eftersom vi vet hur skandalöst illa det slutar, har man fokuserat på mer än spänningsmomenten: Kamratskapet, glädjen som sprids genom bröllop, överlevnadsinstinkt, högteknologi under vatten, försvarshemligheter, officiella lögner och sjuttioen barn som miste pappor. Vinterberg med team har gjort en strålande film med episka kvaliteter, i sann humanistisk anda. Fortfarande tagen av begravningsceremonin, vars ”etikettsbrott” framkallade reaktioner i maggropen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Smooth fulländning på duo – Ballads And Dreams med Hans Loelv / Klas Toresson

15 februari, 2019 by Mats Hallberg

Design Katrina Loelv

Artist: Hans Loelv (feat Klas Toresson)

Titel: Ballads And Dreams

Betyg: 5

Producent: Hans loelv

Inspelning, mix och mastring: Alar Suurna

Inspelad i Rixmixningsverket I Stockholm (Benny Anderssons studio på Skeppsholmen)

Do Music Records

47:55

Releasedatum: 15/2 2019

Saknar kunskap om Hans Loelvs (tidigare Louhelainen) karriär. Har fått fram att detta är fjärde albumet från 64-åringen, som betraktas som Uppsalas jazzpianist. På 80-talet ingick han i Von Zamla och under flera decennier har han sommartid varit improvisationslärare på Visingsö (för övrigt samma folkhögskola som jag var internatelev på 1980). På föregående plattan påstås Loelv ha flirtat med sydamerikanska tongångar. Att han behärskar sitt gebit bevisar nya skivan, vars tillkomst grundar sig i en förfrågan från den yngre Klas Toresson. Tenorsaxofonisten från Sandviken råkar vara dubbelt aktuell i och med att han frontar sprillans ny skiva med Filip Ekestubbes trio. Ballads And Dreams lanseras som meditativa och svängiga utflykter i American Songbook-land. Vidare tillkommer två original av Loelv jämte en Gullin-komposition som inte sällan framförs av körer.

Musiken flyter fram utan att stöta på knepiga rundningsmärken, kan liknas vid en seglats i stilla bris med någon enstaka kursändring. Vid horisonten lurar inga utmaningar för öronen. Med sin inbäddade ulliga ton, stiger Toresson fram som en komplett saxofonist. Få, om ens någon, spelar i Sverige med samma smeksamma glöd. Att spela så här vänligt och öppensinnat utan att det blir menlöst, är en stor bedrift. I sina musikaliska konversationer lägger de ribban synnerligen högt utan antydan till att riva. Deras intima samspel andas lugn och förtröstan, glädje och spiritualitet. Loelv på en exklusiv flygel av märket Fazioli, associerar jag till storheter som Teddy Wilson och Tommy Flanagan.

Plattan spelades in på endast fem timmar med målsättningen att duon skulle känna sig avslappnad och otvungen, vilket märks när jag studerar deras musicerande. In A Sentimental Mood respektive You Don´t Know What Love  Is är två av ädelstenarna, standards som låter osedvanligt avspända och därmed sprider svallvågor av må-bra-känslor. Tolkningen av Lover Man är fenomenal, med ett innerligt ta- i- spel från Toresson som gör att man smälter. You ´ve Changed  ligger inte steget efter. De takter saxofonisten levererar i låtens slutfas, demonstrerar ypperligt hans kapacitet. Strålande spel!  Genomgående kännetecknas de tolv melodierna av stilfull varsamhet. Att musikerna har den tekniska färdigheten som krävs framstår närmast som ett axiom.

Tre alster framför Hans Loelv på egen hand, vilket skapar fin balans. De är i tur ordning Kärlekens ögon (Gullin), hans original Lillebrors längtan samt For Heaven´s Sake. Hyllningen till den drunknade brodern är betagande, Anslaget är både återhållsamt och ömsint i sitt rörande uttryck. Musiken uttrycker vad ord inte förmår. Beträffande instrumentens förhållande till varandra, vill jag komma med en marginell erinran. Toressons tenor ligger ofta i framkant till den grad, att klanger från Loelv riskerar att förpassas till bakvattnet och pianisten att bli blott en ackompanjatör. Inte minst därför. är det vettigt att han går solo i några stycken, förutom i de sekvenser då han ensam länkar samman teman. Introt till My Funny Valentine inte att förglömma. Det förtjänar en extra guldstjärna.

Soundet har medvetet förädlats för att hamna i samma farvatten, bli ett sammanhållet, meditativt mood i snarlika tempon. Syftet har inte varit att lansera nyheter, eller ”sätta några världsrekord” (formulering från Loelv). Dock, deras lyhördhet och förening av temperament har medfört att samarbetet måste betecknas som fulländat i sitt format.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension: Usher på Folkoperan – intressant ansats som inte når ända fram

15 februari, 2019 by Ulrika Sandhill

Opera: Usher
Musik: Annelies van Parys / Claude Debussy
Libretto: Gaea Schoeters / Claude Debussy efter Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe
Regi, scenografi och ljus: Philippe Quesne.
Musikalisk ledning: Marit Strindlund.
Medverkande: Alexandra Büchel, Ola Eliasson, Olle Persson och Rickard Söderberg
KammarensembleN
Premiär på Folkoperan 14 februari 2019

Skräckromantik med Richard Söderberg i en av huvudrollerna. Det låter som ett vinnande koncept. Operan bygger på Claude Debussys
ofullbordade opera baserad på Edgar Allan Poes skräcknovell The
fall of the house of Usher, skriven 1813. Debussy påbörjade operan
1908 under viss vånda men hann gå bort innan den blev färdig. Nu har
den belgiska tonsättare Annelises van Parys tagit sig an att formulera en fortsättning vilken uppfördes för första gången i Berlin i höstas och som nu alltså hade premiär på Folkoperan.

Handlingen: En bror och en syster, tvillingar och de enda kvarvarande av den en gång mäktiga familjen Usher, bor tillsammans i det ensliga huset med samma namn. Där bor också familjens läkare, gestaltad av Rickard Söderberg. Systern bär på en mystisk sjukdom, som läkaren inte verkar kunna, eller kanske inte heller intresserar sig för att bota.

Syskonen lever för varandra, men tyngs av huset och dess historia. Det bär på en mörk hemlighet som de varken kan uttrycka eller komma undan.

I ett desperat rop på hjälp kallar brodern på sin ende vän som
livlina, något som läkaren inte är tillfreds med. Kanske är han rädd
att förlora makten och inflytandet över syskonparet? Systern blir
långsamt allt sjukare, dör så småningom till broderns förtvivlan
och begravs i en krypta under hans rum. Men är hon verkligen död?
Var hon förresten inte lite väl rosig om kinderna när hon begravdes?
Brodern tycker sig höra hennes andetag, röst och rörelser från
källaren. Han är övertygad om att hon fortfarande lever, men vännen
vägrar att se till annat än sitt förnuft och fortsätter envetet att
hävda att systern är död, trots att han själv har sett tydliga bevis
på motsatsen.

En natt kommer hon upp från sin grav och visar sig för männen. Brodern blir förskräckt och förkrossad. De bägge syskonen faller döda ned tillsammans. Den sista, som läkaren med viss tillfredsställelse antyder, degenererade resten av släkten Usher försvinner och huset
med den.

Det går naturligtvis att läsa in olika politiska budskap i historiens undergångstema, allt från en annalkande miljökatastrof till
tillståndet i Europa, beroende på perspektiv. Men det går också att bara ta till sig det allmängiltiga motivet om naturens obönhörliga
förgänglighet och den morbida dragningskraften i att bevittna vårt
eget förfall.

Därför blir det lite underligt att allt som har med känslor och
stämningar att göra rationaliseras bort, både i musik och i
scenografi. Debussy befann sig i skärningspunkten mellan senromantik
och modernism när han skrev musiken till operan, men van Parys musik
är strikt modernistisk, utan några eftergifter mot melodiösa eller ens det suggestiva. Därför lämnade den åtminstone mig ganska oberörd, trots kompetenta insatser från sångare och från Kammarensemblen.

Samma stramhet utstrålade scenografin. Istället för att spela på det skräckromantiska – kanske av rädsla att hamna i en klichéfälla – har man gått åt rakt motsatt håll och låtit scenen se ut som en bild ur en Hemnetannons. Kala, Stockholmsgrå väggar, en grön soffa som direkt ur en Miokatalog, skarp, vardaglig belysning. För mig funkar det inte. Någon suggestiv känsla infinner sig helt enkelt inte. Och för en story som bygger på stämning och känslor av undergång, livets förgänglighet, skräcken för döden och vad som finns därefter, är egentligen frågan vad som då blir kvar.

Ändå vill jag ge en eloge till Folkoperan för den friska ansatsen.
Folkoperan måste få vara en experimentlåda och ta ut svängarna. Ofta
lyckas det, men den här gången är åtminstone jag tveksam till om man
når ända fram.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension

Kirsty Mitchells Wonderland – sorgen i ljus och mörker på Fotografiska

14 februari, 2019 by Pernilla Wiechel

Kirsty Mitchell, Wonderland, Fotografiska

Mitchells utställning Wonderland består av bilder skapade i ett försök att hela sig mitt i sorgen efter en mor. Genom sin tidigare karriär inom modedesign och kostymtillverkning når hennes bilder verkliga höjder. Endast sju månader efter beskedet om hjärntumören gick Mitchells mor bort. Som ett sätt att överleva chocken påbörjade Mitchell en fem år lång sorgeresa med kameran som redskap. Wonderland är också en bok med 74 bilder och dagboksanteckningar därtill. Mitchellsmor var mamman som alltid berättade spännande fantastiska sagor. Hon var en engagerad lärare i engelska. När hon nu gick bort alldeles för fort och utan en tillräckligt värdig begravning, bestämde sig Mitchell att göra dessa fotografier också som en hyllning till sin mor. De sagolika och suggestiva bilderna vittnar om en rik inre värld som förmodligen blev möjlig i och med dessa många sagor hon fick höra som liten.

Det känslomässiga spektrum som visas upp i Wonderland är omfattande.
”She is a tree of life for them” är en bildtext till en av fotografen Salgados bilder från Afrika som jag såg i Rom för ett tiotal år sedan. Mitchells hyllning till sin mor får mig att tänka på de orden. Framför bilderna – som rymmer allt ifrån mörker till ljus och romantik – blir man överväldigad och förundrad. En mor är ju ofta den som presenterar livets ramar varinom du kan vistas känslomässigt. Hon ger stöd till att våga uppleva livets alla nyanser. Utan en mors tillit och ro vågar ett barn inte vistas i själens utmarker.

Mitchell vågar och gestaltar därför allt från mörka dödsdrottningen till ljuva godis-fen. De underjordiska rötterna som i en av bilderna slingrar sig är snarare en urkraft än ett hot som sagoväsendet gömmer sig bland. Med naturromantik, mytologiska anspelningar låter hon oss försvinna in i livets magiska världar. De mängder av vackra ordnade bladverk blir också som en myllrande naturdekor bakom den rymdlika modellen hon valt ut som naturväsen. Ornamenten tycks också fungera som något som repetitivt
binder upp sorgen efter en saknad mor.


Kirsty Mitchell,
Fotografiska, Wonderland,
7 dec 2018 – 3 mars 2019.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 607
  • Sida 608
  • Sida 609
  • Sida 610
  • Sida 611
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in