Opera: Usher
Musik: Annelies van Parys / Claude Debussy
Libretto: Gaea Schoeters / Claude Debussy efter Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe
Regi, scenografi och ljus: Philippe Quesne.
Musikalisk ledning: Marit Strindlund.
Medverkande: Alexandra Büchel, Ola Eliasson, Olle Persson och Rickard Söderberg
KammarensembleN
Premiär på Folkoperan 14 februari 2019
Skräckromantik med Richard Söderberg i en av huvudrollerna. Det låter som ett vinnande koncept. Operan bygger på Claude Debussys
ofullbordade opera baserad på Edgar Allan Poes skräcknovell The
fall of the house of Usher, skriven 1813. Debussy påbörjade operan
1908 under viss vånda men hann gå bort innan den blev färdig. Nu har
den belgiska tonsättare Annelises van Parys tagit sig an att formulera en fortsättning vilken uppfördes för första gången i Berlin i höstas och som nu alltså hade premiär på Folkoperan.
Handlingen: En bror och en syster, tvillingar och de enda kvarvarande av den en gång mäktiga familjen Usher, bor tillsammans i det ensliga huset med samma namn. Där bor också familjens läkare, gestaltad av Rickard Söderberg. Systern bär på en mystisk sjukdom, som läkaren inte verkar kunna, eller kanske inte heller intresserar sig för att bota.
Syskonen lever för varandra, men tyngs av huset och dess historia. Det bär på en mörk hemlighet som de varken kan uttrycka eller komma undan.
I ett desperat rop på hjälp kallar brodern på sin ende vän som
livlina, något som läkaren inte är tillfreds med. Kanske är han rädd
att förlora makten och inflytandet över syskonparet? Systern blir
långsamt allt sjukare, dör så småningom till broderns förtvivlan
och begravs i en krypta under hans rum. Men är hon verkligen död?
Var hon förresten inte lite väl rosig om kinderna när hon begravdes?
Brodern tycker sig höra hennes andetag, röst och rörelser från
källaren. Han är övertygad om att hon fortfarande lever, men vännen
vägrar att se till annat än sitt förnuft och fortsätter envetet att
hävda att systern är död, trots att han själv har sett tydliga bevis
på motsatsen.
En natt kommer hon upp från sin grav och visar sig för männen. Brodern blir förskräckt och förkrossad. De bägge syskonen faller döda ned tillsammans. Den sista, som läkaren med viss tillfredsställelse antyder, degenererade resten av släkten Usher försvinner och huset
med den.
Det går naturligtvis att läsa in olika politiska budskap i historiens undergångstema, allt från en annalkande miljökatastrof till
tillståndet i Europa, beroende på perspektiv. Men det går också att bara ta till sig det allmängiltiga motivet om naturens obönhörliga
förgänglighet och den morbida dragningskraften i att bevittna vårt
eget förfall.
Därför blir det lite underligt att allt som har med känslor och
stämningar att göra rationaliseras bort, både i musik och i
scenografi. Debussy befann sig i skärningspunkten mellan senromantik
och modernism när han skrev musiken till operan, men van Parys musik
är strikt modernistisk, utan några eftergifter mot melodiösa eller ens det suggestiva. Därför lämnade den åtminstone mig ganska oberörd, trots kompetenta insatser från sångare och från Kammarensemblen.
Samma stramhet utstrålade scenografin. Istället för att spela på det skräckromantiska – kanske av rädsla att hamna i en klichéfälla – har man gått åt rakt motsatt håll och låtit scenen se ut som en bild ur en Hemnetannons. Kala, Stockholmsgrå väggar, en grön soffa som direkt ur en Miokatalog, skarp, vardaglig belysning. För mig funkar det inte. Någon suggestiv känsla infinner sig helt enkelt inte. Och för en story som bygger på stämning och känslor av undergång, livets förgänglighet, skräcken för döden och vad som finns därefter, är egentligen frågan vad som då blir kvar.
Ändå vill jag ge en eloge till Folkoperan för den friska ansatsen.
Folkoperan måste få vara en experimentlåda och ta ut svängarna. Ofta
lyckas det, men den här gången är åtminstone jag tveksam till om man
når ända fram.
