• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Berikande kliva in i annan värld – Ida & Louise / Kaja på Kronhuset i Göteborg

17 mars, 2019 by Mats Hallberg

Teckning Lennart Carlsson

Dubbelrelease – turné

16/3 2019

Kronhuset i Göteborg

Det är sällan konserter med folkmusik förekommer i Kulturbloggen. Men den jag blev inbjuden till förtjänar att uppmärksammas. Spenderade ungefär tre timmar i stadens näst äldsta byggnad, till vardags säte för Gothenburg Wind Orchestra. Två grupper med nya skivor precis utgivna på Kakafon Records, slog sig samman live då båda tar avstamp i klezmertraditionen. När de spelade på Stallet i Stockholm passade P2 på att dokumentera deras respektive konsert. Kaja kände jag till medan Ida & Louise blev en bonus. Att sådan här musik görs och sprids på våra breddgrader är en kulturgärning, eftersom den inte automatiskt appellerar till gemene man. Saknar man som lyssnare vana, fordras koncentration och stora öron. I gengäld blir man rikligt belönad invärtes. Timmarna i Kronhuset gick inte alls långsamt, trots främmande tonarter och sköra, elegiska arrangemang.

Ida & Louise var först ut. De består av Ida Gillner från Göteborg på sopransax, sång och introduktioner jämte Louise Vase från Danmark på piano och sång. De träffades i Göteborg på Musikhögskolans utbildning i världsmusik. Duons senaste projekt har varit att tonsätta dikter från jiddisch, dikter som skrevs för närmare hundra år sedan av judinnor. Skivan Shtoltse Lider (Proud Poems) innehåller texter av fem poeter som genomgående motarbetats. Dock fick deras lyrik ett uppsving, genom att de i USA på 80-talet översattes i kvinnorörelsens hägn. Samtidigt med skivsläppet ges diktsamlingen ”Detta är natten” ut på svenska, varifrån flera dikter hämtats. Programmet genomsyras av strama visor framförda med innerligt allvar i en avmätt kabaré-stil. Poeternas motiv och öden presenterades grundligt. Några äldre par i bänkraderna intill berördes förmodligen extra mycket, gladdes åt att deras judiska arv levandehålls. Under ett par sånger visades videoprojektioner gjorda av Donovan von Martens, ett lyckat visuellt grepp som invaggade oss i en hoppfull känsla. Blev en meditativ stund fylld av poetisk mystik och nya insikter. Min enda randanmärkning gäller ljudet. Borde ha varit några snäpp högre volym för att framhäva alla nyanser.

Kaja är en trio bildad i Göteborg som blivit tonåring. Medlemmarna heter Livet Nord, Camilla Åström och Daniel Wejdin. Man har turnerat världen över, samarbetat med olika kulturarbetare och släppt fem skivor. I och med att rötterna finns i östeuropeisk musik, existerar ändå risken att deras kretslopp blir snävt. Förhoppningsvis kan deras nya cd origo kullkasta min farhåga, ett album som undertecknad kommer recensera för Kulturbloggen. Nu när de vidareutvecklat sitt koncept genom att införliva andra influenser, borde fler upptäcka dem. Man delar rättvist på sysslan att komponera. Sättningen är vanligtvis quintone (femsträngad violin), dragspel och kontrabas. Gästmusiker medverkar! Live i Göteborg assisteras trion av Ebba Westerberg på ”rassel” och rytmer, dragspelaren Jonathan Larsson samt Lisen Rylander Löve på saxofon och elektronik.

Med subtila medel ges låtarna en dramatisk nerv. Kan låta otroligt vackert när de komprimeras av melankoliska stämningar, inte olikt Lisas. Djärvt nog är inledande melodi döpt till Vals till döden. En filmisk ådra med inslag av längtan och lidelse är ofta närvarande. Det intuitiva samspelet är förbluffande. Oavsett aviga rytmer och dito takter uppstår teman som trollbinder. Föga oväntat förenas alla musiker i en uppsluppen cirkusdans, vars härförare är Lisen Rylander. Ska nämnas att en tacksam skivbolagsdirektör Livet Nord tackade samtliga som bidragit till konserten och skivinspelningarna, genom att överlämna gåvor, alternativt salutera de som inte var på plats.


Teckning Lennart Carlsson

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Betuttande djärv Knyckare välkomnar alla till insikt i moderskapets fallgropar

17 mars, 2019 by Lotta Altner

Årets Mama – En föreställning om familjeliv, underliv och kärlek.

På turné och föreställning på Scala teatern i Stockholm lördagen den 16 mars 2019.

Vad är det som gör att familjelivet sätter den enskilda människan på stort prov? Borde inte större  grupp kunna lösa mer, kan tyckas? Men det som tidigare varit enkelt själv med frukost, skobyten, dusch och nattsömn, blir då ett helt företag av hänsynstaganden och livspussel när man fler. Från att kunna få lov att tänka på sitt eget bästa, smyger sig ett vi-tänk in som man nog inte räknat med. Många kvinnor verkar helt förlora sig själva när kropp och själ får stå pall för biologiska påfrestningar genom barnafödanden. Vi som står utanför förstår det inte.

Ännu en gång ger sig Emma ut på turné i vårt avlånga land. Efter flera böcker i ämnet familjeliv och dess fram- och baksidor är det dags för nya föreställningar. Dagens standup går av stapel i huvudstaden s.k. ”Fräckistan”. De flesta i salen upplevs som mödrar med lika mycket erfarenhet av familjeliv och barnaskaror som Knyckare själv. Östrogenhalten ligger på hög nivå. För ett kort ögonblick känner jag mig förundrad över hur stor igen-faktorerna mellan mödrar/systrar det ska bli. Kommer vi som valt andra vägar att gå i livet att känna oss utanför, mall placerade eller ”iväg-schasad”. Med ett stort leende på läpparna erkänner jag glatt att min oro inte var befogad. Oavsett vem du identifierar dig som i kväll är du välkommen och får en plats. Man kan inget annat än att blir betuttad och hänryckt i Knyckare på15 röda sekunder. Hon är helt enkelt charmerande i kroppsspråk, ordval och självkritik. 

Emma kommer in på scen med full energi, entusiasm och helt anspråkslöst berättar sin historia om sin graviditet och familjeliv. Hon väljer en röd tråd och berättar därmed händelser från hur hon var innan pojkvän/make och barn. Dessutom arbetar hon sig framåt i naturlig tematisk ordning och det är avslappnande och självklart. Inget av det hon säger är anklagande eller tillrättavisande, utan snarare beskriver hon hur samhällets normer har felaktiga för mödrar. Det förväntas att alla kvinnor ska inordna sig i leden av moderskap och kräver av varje morsa ska uppleva ”njut av dina barn, tiden går så fort” – ” fucka aldri carpe diem”. Hon undanber sig att andra ska sätta livsbejakande etiketter på alla människors liv. För vad vi upplever om oss själv och andra i stora omställningar är individuellt. Hor varje kvinna vill leva som mamma är hennes ensak.

Knyckare gör tillsammans med Oskar Cresso hela showen. Cresso är ett modernt och häftigt sidekick till Emma genom sitt enmans band. Deras energi och vänskap verkar genuin och äkta. Att Oskar dessutom sitter och fnissar åt Emmas skämt påvisar att hon är ombytlig i jargongerna och att de har roligt tillsammans. Att män och kvinnor kan ha en djup vänskap ger också en bra ballans. Faktumet att inte enbart romantisk tvåsamhet är viktig, utan att polare är något som kan få lov att bestå på liknande nivå. I showen läser de också från en hemsida som heter familjeliv.se. Att dess innehåll skulle vara sant känns för mig utan familjeliv väldigt otroligt. Dock hävdade mitt sällskap att det inte alls var omöjligt, trots att frågorna var totalt världsfrånvända. Man oroade sig exempelvis för om ångorna på Systembolaget kunde skada ett barn. Helt plötsligt fick min ovetenskapliga teori mer ljus, d.v.s. att de inte bara är de klokaste som ynglar av sig.

Kvällens största behållning var att Knyckare var hejdlöst rolig på scen. Visst är det hennes härliga dialekt och kvicka uttryck, men hon är också enormt djärv och rak på ett kittlande sätt. Våra ögon rann i tårar av skratt, när magen krampade. Dessutom lyckades Emma få till minst 2 tillfällen där allvaret fick ta stor plats. Där vågade hon belysa hur kärlek mellan två vuxna förändras i en familjekonstruktion och att hon lika mycket som sin man bar ansvar för det. Kärleken kan växa i motstånd eller dör ut.

De flesta människor jag känner älskar och är glada för sina barn. Med tanke på hur livet förändras av familjelivet kan man inget annat än vara tacksam för att föräldrar i stort känner att det är värt den uppoffringen som de gör. Det spelar faktiskt ingen som helst roll om den känslan är en efterkonstruktion eller om det är ett självbedrägeri. Det viktiga är att vuxna faktiskt tar hand om sina ungar trots att de kan vara ”tjackpundare i miniatyr”. 

På scen Emma Knyckare och Oskar Cresso

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Den siste gentlemannen – vacker och sorglig reflektion över livet och åldrandet

14 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Den siste gentlemannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 april 2019
Originaltitel The Old Man & The Gun

En vacker men samtidigt sorglig film om åldrandet, livet, döden och illusionen om att människor inte kan ändra sig. Robert Redford har själv sagt att detta är den sista film han medverkar i. Den bygger på berättelsen om en verklig person, bankrånaren Forrest Tucker.

Det går inte att undvika att se filmen som en metafor över Redfords filmkarriär. Huvudpersonen är en mycket ovanlig bankrånare, Forrest Tucker, som utför bankrån också när han är över pensionsåldern och han gör det som en gentleman, iklädd snygg kostym och med charm.

Forrest Tucker, den rollfigur Redford spelar kan ses som hyllning till en personlighet han ofta haft i filmer: en vältalig charmör med lagom synlig räv bakom örat.

I filmens början får vi se när Forrest som äldre man av en slump möter en äldre dam, Jewel, Sissy Spacek. De två får en fin, lugn relation där de kan samtala om livets gång. Samtidigt är Forrest ledare för en tremanna-liga som rånar banker, alla tre i ligan är äldre herrar, definitivt pensionsmässiga. Ett stort plus får filmen för Forrests två kumpaner: Waller (Tom Waits) och Teddy (Danny Glover). Underbara kumpaner.

Ligan är charmig och flera av de som blivit rånade beskriver Forrest som en riktig gentleman med ett fint leende.

Filmbolaget berättar i ett pressmeddelande.
Intrigen i Den siste gentlemannen kan låta lite som en skröna, men Forrest Tucker är hämtad ur verkligheten, liksom hans många besök på diverse bankkontor samt i finkan. “Jag har suttit i fängelset hela livet, utom de gånger jag rymde. Arton gånger lyckades jag, tolv gånger inte” har Tucker själv berättat. Regissören och manusförfattaren David Lowery har baserat sitt filmmanus på David Granns artikel om Tucker i The New Yorker från 2003, skriven året innan gentlemannarånaren avled 83 år gammal. Lowery är tidigare känd för A Ghost Story, där Casey Affleck också medverkad.

Filmens stora behållning för mig är framför allt samtalen mellan Forrest och Jewel och deras reflektioner över livet, om att åldras. Det är skönt att se en film om äldre människor som inte är dementa och senila utan att de är som vem som helst, bara lite stelare i rörelserna.

Filmens akilleshäl är just att den bygger på verkliga händelser. Få filmer lyfter i dramaturgin när filmskaparen måste ta hänsyn till de verkliga händelserna. Också denna annars mycket vackra och välgjorda film dras ned något av detta.
Ett minus får filmen också för att den en bra bit i i filmen är lite rörig med tidslinjen. Först ser vi Forrest möta Jewel utan att vi vet vilket tidsepok det är. Sedan får vi se när Forrest och hans kumpaner rånar en bank 1981. Är mötet med Jewel långt senare eller samtidigt?
Utan dessa två minus hade filmen fått mycket högre betyg, men den är en stark trea. Det är en film med flera bottnar, en vacker film, en melakolisk betraktelse över livets gång och åldrandet och varmt komisk emellanåt.

Robert Redford fyller 83 senare i år och om det här är hans sista film så tar han adjö som skådespelare med fanan i topp. Han är enastående, ja helt underbar och precis så charmig som han kan vara och med flera bottnar i vad han förmedlar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Robert Redford, Scen

Varierad och kompetent vokaljazz – Shadows and Rain av Maria Kvist

14 mars, 2019 by Mats Hallberg

Artist: Maria Kvist

Titel: Shadows and Rain

Betyg: 4

Inspelad i Kultivator Studious 2018

Mixning och mastering: Linus Kåse

Producent: Maria Kvist och Linus Kåse

Do Music Records

46:36

Release 15/3 2019

Detta är fjärde fullängdsalbumet från en jämtländska som är pianist, sångare, kompositör och arrangör. Kvist är synnerligen välutbildad, har studerat på Södra Latin, Kungliga musikhögskolan samt på prestigefyllda Berklee i Boston. Hon har fått såväl stipendium som utmärkelse för sitt komponerande. När musikalen Chicago gjorde succé på Stockholm Stadsteater såg jag henne som kapellmästare. Utan att sången är lika djuplodande eller förförisk som hos Monica Z och Diana Krall, har hon jämförts med båda. Kvist basar för en helkvinnlig pianotrio, fast på Shadows And Rain omger hon sig med maken Linus Kåse vars saxofonspel präglar albumet. Kompsektionen utgörs av duktige, av många anlitade, trumslagaren Isak Andersson och Robert Erlandsson på kontrabas. Munspels-maestro Filip Jers gästar på ett spår och Ann-Sofi Söderqvist på två.

Första två låtarna sprudlar kopiöst, hakar tag i lyssnaren med fartfyllda, komplexa mönster, Rinner nästan över av rytmer i den kokande grytan. Energin är påtaglig och glädjen oförställd. Energiske Linus Kåse anger riktningen, lägger till friska tempohöjningar. Det är förbålt skickligt och farligt nära uppvisning i The Masquerade Is Over.  Av de tio låtarna har Maria Kvist skrivit samtliga, undantaget ovan nämnda standard och Cry Me A River (som jag på 80-talet önskade i P3 – Julie Londons berömda version – och fick en brevvän på kuppen).

Kvist har på flera ställen fångat sångtonen från Monica Z på 60-talet, vilket märks tydligast i en fin visa tillägnad bortgångne pappan betitlad Hälsning. Kusligt likt faktiskt! 47-åringen sjunger med mycket god teknik, modulerar gärna rösten på ett avancerat sätt. Intonationen är fullkomligt strålande. Rösten är dock genomgående för opersonlig för att träffa hjärtat. Anser att hennes största förtjänst ligger i att komponera och arrangera. Instrumentala Mars Is Spinning jämte I Never Thought slingrar sig oemotståndligt runt bärkraftiga teman. Klangen från pianot glider läckert ihop med basgång och cymbaler på först nämnda komposition. Det lyhörda bandet hittar rätt och levererar galant. Suggestivt och harmoniskt!

Ljudet är formidabelt, vilket innebär att kompet låter väldigt luftigt, Andersson & Erlandsson blir föredömligt urskiljbara. Snyggt spelat av dem vare sig det går undan eller klangerna sjunker in varsamt. Mångsidige Linus Kåse, som också är förtjust i att lira progressiv rock, har en nyckelfunktion som han förvaltar väl. Glimrar allra mest genom att instrumentet blir en förlängning av henne själv, gör gästsolisten Ann-Sofi Söderqvist i två spår. I ett mollstämt vackert stycke som doftar nordisk folkton, når hon bortom orden. En storstilad prestation på flygelhorn av en firad orkesterledare, vars toner symboliserar sorg och saknad på ett självklart sätt.

Titellåten är en avslappnad romantisk sak som inte riktigt fäster, trots att Kåse målar i ljusa färger. Och All Seasons Change påminner så pass mycket om Diana Krall, att låten är den närmaste motsvarighet som någon i Sverige kunnat uppbringa.

Allt är prydligt och genomarbetat, som en provkarta över hennes stora kunnande. Pianistens anslag är ledigt med ett härligt driv och utvecklat sinne för melodier. När hon och övriga medverkande går loss och antagligen improviserar i Risen Fallen, tänker jag ändå på vad en recensentkollega skrev om Maria Kvists föregående skiva. Kontentan av hans synpunkter var att hon borde renodla sitt uttryck.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Lucky One

14 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Lucky One
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2019
Regi Mia Engberg

Lucky One är en mycket ovanlig film. Ett intressant konstnärligt närmande till filmkonsten. Istället för bilder som flyter förbi är filmen en muntlig historia där publiken får leva sig in i berättelsen vägledda av dialogen. Ofta är filmduken svart och bilderna skapas i åskådarens huvud.

Det är intressant och fantasieggande. Min första tanke är att det är som ett stycke radioteater men den ändras snart. Vi hör dialogen, vi hör bilar som startar eller handgemäng men bilderna som visas är utemiljöer eller interiörer utan personer. Ibland skymtar människor förbi i någon enstaka suddig scen.
Vincent som är huvudperson arbetar på nätterna i den undre världen. Van vid våld och misshandel konfronteras han med andra känslor när han skall ta hand om sin tonåriga dotter.
Filmen är mycket poetisk och den visar att alla människor har flera sidor. Ingen är bara ond eller bara god.

Som experiment är det en spännande film, där åskådaren skapar filmen själv. Det är som att lyssna på en konsert där musiken trollar fram berättelsen.
Nu är filmen endast 75 minuter lång och det är lagom. En längre film hade blivit för mycket. Förutsättningen var också att det var få personer som var inblandade och det gjorde att personerna var lätta att sätta sig in i.

En film som är befriande enkel och suggestiv. Samtidigt som den är spännande är det befriande vilsamt att se en film där bilderna inte bara flödar.
En film som bara är. Skapad av Mia Engberg som också gjorde filmen Belleville Baby.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 599
  • Sida 600
  • Sida 601
  • Sida 602
  • Sida 603
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in