Artist: Maria Kvist
Titel: Shadows and Rain
Betyg: 4
Inspelad i Kultivator Studious 2018
Mixning och mastering: Linus Kåse
Producent: Maria Kvist och Linus Kåse
Do Music Records
46:36
Release 15/3 2019
Detta är fjärde fullängdsalbumet från en jämtländska som är pianist, sångare, kompositör och arrangör. Kvist är synnerligen välutbildad, har studerat på Södra Latin, Kungliga musikhögskolan samt på prestigefyllda Berklee i Boston. Hon har fått såväl stipendium som utmärkelse för sitt komponerande. När musikalen Chicago gjorde succé på Stockholm Stadsteater såg jag henne som kapellmästare. Utan att sången är lika djuplodande eller förförisk som hos Monica Z och Diana Krall, har hon jämförts med båda. Kvist basar för en helkvinnlig pianotrio, fast på Shadows And Rain omger hon sig med maken Linus Kåse vars saxofonspel präglar albumet. Kompsektionen utgörs av duktige, av många anlitade, trumslagaren Isak Andersson och Robert Erlandsson på kontrabas. Munspels-maestro Filip Jers gästar på ett spår och Ann-Sofi Söderqvist på två.
Första två låtarna sprudlar kopiöst, hakar tag i lyssnaren med fartfyllda, komplexa mönster, Rinner nästan över av rytmer i den kokande grytan. Energin är påtaglig och glädjen oförställd. Energiske Linus Kåse anger riktningen, lägger till friska tempohöjningar. Det är förbålt skickligt och farligt nära uppvisning i The Masquerade Is Over. Av de tio låtarna har Maria Kvist skrivit samtliga, undantaget ovan nämnda standard och Cry Me A River (som jag på 80-talet önskade i P3 – Julie Londons berömda version – och fick en brevvän på kuppen).
Kvist har på flera ställen fångat sångtonen från Monica Z på 60-talet, vilket märks tydligast i en fin visa tillägnad bortgångne pappan betitlad Hälsning. Kusligt likt faktiskt! 47-åringen sjunger med mycket god teknik, modulerar gärna rösten på ett avancerat sätt. Intonationen är fullkomligt strålande. Rösten är dock genomgående för opersonlig för att träffa hjärtat. Anser att hennes största förtjänst ligger i att komponera och arrangera. Instrumentala Mars Is Spinning jämte I Never Thought slingrar sig oemotståndligt runt bärkraftiga teman. Klangen från pianot glider läckert ihop med basgång och cymbaler på först nämnda komposition. Det lyhörda bandet hittar rätt och levererar galant. Suggestivt och harmoniskt!
Ljudet är formidabelt, vilket innebär att kompet låter väldigt luftigt, Andersson & Erlandsson blir föredömligt urskiljbara. Snyggt spelat av dem vare sig det går undan eller klangerna sjunker in varsamt. Mångsidige Linus Kåse, som också är förtjust i att lira progressiv rock, har en nyckelfunktion som han förvaltar väl. Glimrar allra mest genom att instrumentet blir en förlängning av henne själv, gör gästsolisten Ann-Sofi Söderqvist i två spår. I ett mollstämt vackert stycke som doftar nordisk folkton, når hon bortom orden. En storstilad prestation på flygelhorn av en firad orkesterledare, vars toner symboliserar sorg och saknad på ett självklart sätt.
Titellåten är en avslappnad romantisk sak som inte riktigt fäster, trots att Kåse målar i ljusa färger. Och All Seasons Change påminner så pass mycket om Diana Krall, att låten är den närmaste motsvarighet som någon i Sverige kunnat uppbringa.
Allt är prydligt och genomarbetat, som en provkarta över hennes stora kunnande. Pianistens anslag är ledigt med ett härligt driv och utvecklat sinne för melodier. När hon och övriga medverkande går loss och antagligen improviserar i Risen Fallen, tänker jag ändå på vad en recensentkollega skrev om Maria Kvists föregående skiva. Kontentan av hans synpunkter var att hon borde renodla sitt uttryck.