Den siste gentlemannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 april 2019
Originaltitel The Old Man & The Gun
En vacker men samtidigt sorglig film om åldrandet, livet, döden och illusionen om att människor inte kan ändra sig. Robert Redford har själv sagt att detta är den sista film han medverkar i. Den bygger på berättelsen om en verklig person, bankrånaren Forrest Tucker.
Det går inte att undvika att se filmen som en metafor över Redfords filmkarriär. Huvudpersonen är en mycket ovanlig bankrånare, Forrest Tucker, som utför bankrån också när han är över pensionsåldern och han gör det som en gentleman, iklädd snygg kostym och med charm.
Forrest Tucker, den rollfigur Redford spelar kan ses som hyllning till en personlighet han ofta haft i filmer: en vältalig charmör med lagom synlig räv bakom örat.
I filmens början får vi se när Forrest som äldre man av en slump möter en äldre dam, Jewel, Sissy Spacek. De två får en fin, lugn relation där de kan samtala om livets gång. Samtidigt är Forrest ledare för en tremanna-liga som rånar banker, alla tre i ligan är äldre herrar, definitivt pensionsmässiga. Ett stort plus får filmen för Forrests två kumpaner: Waller (Tom Waits) och Teddy (Danny Glover). Underbara kumpaner.
Ligan är charmig och flera av de som blivit rånade beskriver Forrest som en riktig gentleman med ett fint leende.
Filmbolaget berättar i ett pressmeddelande.
Intrigen i Den siste gentlemannen kan låta lite som en skröna, men Forrest Tucker är hämtad ur verkligheten, liksom hans många besök på diverse bankkontor samt i finkan. “Jag har suttit i fängelset hela livet, utom de gånger jag rymde. Arton gånger lyckades jag, tolv gånger inte” har Tucker själv berättat. Regissören och manusförfattaren David Lowery har baserat sitt filmmanus på David Granns artikel om Tucker i The New Yorker från 2003, skriven året innan gentlemannarånaren avled 83 år gammal. Lowery är tidigare känd för A Ghost Story, där Casey Affleck också medverkad.
Filmens stora behållning för mig är framför allt samtalen mellan Forrest och Jewel och deras reflektioner över livet, om att åldras. Det är skönt att se en film om äldre människor som inte är dementa och senila utan att de är som vem som helst, bara lite stelare i rörelserna.
Filmens akilleshäl är just att den bygger på verkliga händelser. Få filmer lyfter i dramaturgin när filmskaparen måste ta hänsyn till de verkliga händelserna. Också denna annars mycket vackra och välgjorda film dras ned något av detta.
Ett minus får filmen också för att den en bra bit i i filmen är lite rörig med tidslinjen. Först ser vi Forrest möta Jewel utan att vi vet vilket tidsepok det är. Sedan får vi se när Forrest och hans kumpaner rånar en bank 1981. Är mötet med Jewel långt senare eller samtidigt?
Utan dessa två minus hade filmen fått mycket högre betyg, men den är en stark trea. Det är en film med flera bottnar, en vacker film, en melakolisk betraktelse över livets gång och åldrandet och varmt komisk emellanåt.
Robert Redford fyller 83 senare i år och om det här är hans sista film så tar han adjö som skådespelare med fanan i topp. Han är enastående, ja helt underbar och precis så charmig som han kan vara och med flera bottnar i vad han förmedlar.