• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Störst av allt – en väckarklocka om våldet och döden som går i drogernas fotspår

8 april, 2019 by Rosemari Södergren

Störst av allt
Betyg 5
Tv-serie som visas på Netflix, premiär 5 april 2019

En lysande alltigenom fängslande tv-serie som jag har svårt att tro att någon kan se utan att fångas in av dramat, svårt att tro att någon kan se den opåverkad. Den berättar om en ung flicka, Maja, som under sista året i gymnasiet på ett gymnasiet i ett av Stockholms absoluta överklassområden, Djursholm, blir tillsammans med Sebastian, en ung man som dras mer och mer till droger och blir farlig för både sig själv och omgivningen.

Handlingen berättas på ett sätt så det känns nästan dokumentärt. Det känns som att jag är där på plats. Människorna är så äkta i sitt spel. Detta gör att tv-serien når under huden på mig.

Serien berättar om föräldrars värsta mardröm och visar på hur svårt det är att hindra tragedier. Hur svårt det är att balansera mellan att släppa taget om tonåringar som är på väg att bli vuxna och samtidigt skydda dem.

Störst av allt är den första helt svenskproducerade serien för streaming-tjänsten Netflix. Miniserien med sex avsnitt bygger på Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” om en skolskjutning på en skola i överklassområdet Djursholm i Stockholm. Serien går inte att värja sig för, det är en grym berättelse om de offer droger skördar.

Den är så bra dramatiserad med duktiga skådespelare. Hanna Ardéhn i rollen som Maja är unik, enastående. Hennes blickar säger så mycket. Jag lider med henne, hennes frustration när hon vill stå vid Sebastians sida men det blir allt svårare. Men när alla överger honom, hur ska hon då kunna göra det? Regissören har samlat en lång rad starka karaktärer till rollistan, både yngre och äldre som David Dencik, Sven Wollter, Felix Sandman, Shanti Roney, Anna Björk, Reuben Sallmander, Evin Ahmad, William Spetz, Rebecka Hemse och Samuel Fröler.

Sebastian, liksom de flesta av seriens huvudkaraktärer, lever ett överklassliv som är fjärran från det liv den stora majoriteten lever i Sverige. De kan ta jaktlicens, köra omkring i lyxbilar, åka till Sydafrika på lov, kryssa runt i Medelhavet i en yacht. Att ha oändlig tillgång till pengar betyder inte trygghet eller lycka. Många föräldrar är frånvarande, engagerade i sina karriärer.

Ett stort problem i dessa överklassområden är droger. Djursholm som ligger i Danderyd har enligt statistik från Brottsförebyggande rådet landets högsta drogmissbruk bland unga. Det tror bero på att dessa ungdomar har tillgång till pengar och kan betala för drogerna – och då dras knarkförsäljarna dit.

Sebastian går allt djupare in i sitt missbruk. Hans utveckling känner de flesta igen som haft någon anhörig med drogmissbruk. Under växlingen mellan påtändning, nedtändning och snedtändning kommer ångest, aggressivitet och djupa depressioner. Varför Sebastian går på droger finns flera möjliga förklaringar till. Hans pappa föredrar öppet hans äldre bror som är mycket mer skötsam och som studera på Harvard. Eller det är vad vi får höra berättas, i alla fall. Vem vet hur denna storebror lever i Harvard? Det är inget som skildras. Har hans pappa försökt nå Sebastian, försökt vara vid hans sida någonsin? Har Sebastian alltid känt pappans förakt? Eller har pappan slutat orka hjälpa Sebastian? Det är svåra frågor.

Jag såg att Jonna Sima i Aftonbladet påpekar seriens klassaspekt. Hon tar upp att bland dessa ungdomar kommer nästa generations VD:ar och styrelseordföranden i storföretag och hon hoppas serien ska bli en väckarklocka och ögonöppnare för politiker.

Ja, klassaspekten är en del av vad serien tar upp men jag känner att det allra starkaste den skildrar är hur droger verkligen dödar. Drogerna dödar det mänskliga i Sebastian, droger är orsaken till att han blir så förstörd att han utför en skolskjutning.

I dessa tider än efterdyningarna kring #metoo skvalpar runt hoppas jag att serien också är en ögonöppnare för många och för beslutsfattare om hur droger ligger bakom våldtäkt och våld. Ska vi på allvar få slut på våld och våldtäkt måste de ungdomar som halkat in på droger få hjälp. I tid.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Djursholm, Droger, Netflix, Recensin, Recension, TV-serie

Operarecension: Skapelsen på Folkoperan bjuder på härlig stämning

7 april, 2019 by Ulrika Sandhill

Haydn hade oturen att vara samtida med Mozart och hamnar därför ofta i hans skugga. Men det är synd, han var en produktiv skicklig kompositör, och en klo är väl Skapelsen, det mäktiga oratorium han skrev år 1798 och som nu Folkoperan nu sätter upp i samarbete med Stadsteatern.

Librettot är en blandning av bibelns skapelseberättelse och Miltons epos Paradise Lost, som beskriver hur Adam och Eva fördrivs från lustgården. Men det låter mer komplicerat än det är. Verket i sig är egentligen en vänlig saga som förundrat vill visa på det storslagna i allt vi har omkring oss. Genom de tre ärkeänglarna Gabriel (Susanna Stern, sopran) Rafael (Martin Hatlo, bas) och Uriel (Jesper Säll, tenor) får vi i recitativ och arior följa hur Gud skapade först ljuset, sedan jorden, havet, himlen, solen, stjärnorna, månen, växterna, alla djuren, …och till sist Adam och Eva. Mellan varven kommer hyllningskören, för Gud såg att det var gott.

Folkoperans orkester och Mikaeli kammarkör framför musiken precis så sublimt och storslaget som man vill att det ska låta. Folkoperan har satsat på många musiker, något som behövs i den torra akustiken, och det gör susen. Klangen blir fyllig. Och körens klang är tät, renklingande och mäktig. Solisterna är fina och har en underbar kommunikation på scenen, inte minst tack vare Susanna Sterns karisma.

Ärkeänglarna skojar till det hela ibland, går ur sina roller och berättar om hur Haydn tänkte sig det hela, eller skålar i champagne och dansar loss som riktiga party animals till hyllningskören när de firar hur bra jobbet med skapelsen går.

Eftersom det är Folkoperan med Mellika Melouani som konstnärlig ledare som ligger bakom uppsättningen, måste det också in lite normkritik i det hela. Enligt programbladet vill hon ”skrota skapelsen” som ju är ”starkt normativ” och ersätta den med alternativa kärlekar. Därför tar hon upp på scen människor som delar med sig av sina historier om kärlek som begränsats av tradition, normer, religion, politik och på duken bakom får vi se  homosexuell och lesbisk kärlek.

Men det mest normbrytande som händer på scenen (nu när normkritik blivit norm) och som man nästan ber om ursäkt för i programbladet, är att man också hyllar parförhållandet. Man till och med bjuder på ett riktigt bröllop mellan – håll i er – en man och en kvinna. Det är faktiskt ett riktigt brudpar som blir gift på riktigt, borgerligt, av en vigselförrättare på scen. Det är ju ett härligt publikfriande och underbart grepp och publiken jublar. Den gamla heteronormativa kärleken får alltså vara med ett tag till – och ur skapelsesynpunkt är den ju faktiskt också den enda möjliga. Om vi inte kan lyda guds uppmaning att ”vara fruktsamma och föröka oss” stannar ju skapelsen så att säga av.

Därför skjuter kanske Folkoperan lite bredvid målet när det gäller logiken, men vad gör det? För föreställningen är fylld av glädje, värme och en dos humor, och duger inte det så har man fått njuta av Haydns fullödiga musik. När den klingat av och de medverkande fått sina blommor på scen väntar ytterligare brölloppsfestligheter i foajen. Ett kul och överraskande grepp! Man går därifrån med ett stort leende på läpparna.

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: En fantastisk Bortbyting som gör att vi alla blir ett medmänskligt troll med hjärta

7 april, 2019 by Lotta Altner

Teaterkritik Bortbytingen Elverket UngaDramaten En fantastisk Bortbyting som gör att vi alla blir ett medmänskligt troll med hjärta

Bortbytingen
Urpremiär den 6 april 2019
Kungliga Dramatiska teatern, Elverket i Stockholm
Av Sara Bergmark Elfgren
Efter Selma Lagerlöf
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Musik Frida Johansson
Peruk och mask Nathalie Pujol, Barbro Forsgårdh
Ljuddesign Björn Lönnroos
Dramaturg Cecilia Ölveczky
Rekvisitör Anders Colliander, Lotta Wallin

Att Selma Lagerlöf som är en Sveriges mest kända författare genom tiderna (första kvinnliga nobelpristagare i litteratur), har skrivit boken Bortbytingen vet vi med säkerhet. Däremot är det inte alla som känner till att kvällens urpremiär är skriven av Sara Bergmark Elfströms tolkning. Hon blev nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018. Att två kvinnor från så skilda tider ändå kan slå sina påsar ihop och skapa ett mästerligt manus, bådar gott för kommande generationer eftersom Selmas budskap i Bortbytingen fortfarande är aktuellt.

Det första som slår en när föreställningen börjar, är hur fantastisk scenografin är. Trots att den är enkel med sin cementerade u-form och med månen i bakgrunden, ger det en modern trolsk- och skogsaktigt råhet, men ändå med lite John Bauers känsla. Jag blir alldeles mångalen under kvällen genom den växande och skymmande månen som tar upp mitt blickfång. Det pulserar ebb och flod i mig på ett vidunderligt sätt. Jag vill ut i skogen och träffa ett troll.

Ett annat magiskt scenografiskt fenomen är det brinnande huset. När husbondens hus brinner ned på grund av slarv av honom själv visas riktiga eldsflammor kontrollerat på scen. Det är så snyggt gjort att man nästan tror att elden gått en personlig PR kurs i förförelse. Man tror nästan inte att det är möjligt. Men det sker framför näsan på oss. 

Kvällens trollsvansar är inte bara snygga. De gör att man vill bli ett troll. Jag blir svartsjuk på deras vackra och stolta attribut som är en sådan skönhet för trollen. Frågan är om jag inte måste ringa Dramaten och fråga hur det burit sig åt för att skapa en av de mest naturtrogna och livliga svansar jag någonsin sett. Bara svansarna i sig är värda ett besök.   

Jag förvånades tyvärr över hur många föräldrar som tagit med sig riktigt små barn till föreställningen. Antingen har de inte läst Selma Lagerlöfs historia som barn, eller så har de enfaldigt trott att troll alltid är söta små nissar som barn uppskattar. Tyvärr fick min förvåning bekräftelse genom att flera barn blev mycket rädda av föreställningen, några gick i pausen och några föräldrar var tvungna att trösta och förklara handling för sina barn under föreställningen. Det är respektlöst av publik att störa annan publik och något som föräldrar måste ta ansvar för. Tyvärr är det här ett vanligt förekommande fenomen på teatrar.

Känslosamt kryper Bortbytingen in under huden på en. Hans enastående kroppsspråk och starka inlevelseförmåga i att vara den där andra som ändå bara vill passa in och bli älskad. Bortbytingens namnlöshet gör honom enormt sårbar och jag vill inget annat än att rädda honom från världens förfärliga vuxna och föräldrar. Hur kan man inte bara älska honom för den han är? ”Det är ju i alla fall ett barn”. Trots att barnamodern finns där för honom gör hon inte det som är bäst för honom. Varför är mänskligheten så rädd för det som inte är normativt eller för det okända? Varför får trollungen skulden för att ha blivit bytt mot ett människobarn? Fadern spelar en ohygglig roll som genom skrämsel, manipulation och våld plågar det arma trollet. Jag är dock glad över att pappan som rollkaraktär spelas ytterst stereotypt och platt. Om faderskapet, som i originaltexten, hade levts ut till fullo med sitt våld, tror jag något hade kunnat gå sönder i oss. Nu blev jag räddad genom att jag inte kände mig tillräckligt hotad av karaktären. Han är inget annat än en tragisk och självupptagen gubbe som tror på dumheter.

I föreställningen spelas Myrlingen med en knivskarp tonsäkerhet. Tonen klingar mellan de ironiska och det sorgliga. För vad gör vi inte för att pigga upp oss själva när vi känner att vår omgivning inte på något vis är för oss. Det är också Myrlingen som fångar upp Bortbytingen när han fysiskt och psykiskt håller på att falla ihop eller drunkna. Det är hon som står för erfarenheten och glädjen i att vi inte behöver bli accepterade av världen, så länge vi kan ta vara på oss själva. Hon ger också en charm åt det som inte är som henne själv, ”Jag tycker om när det är annorlunda”. Dessutom får dessa två en gemenskap och samhörighet de delade utanförskap. Man vet att det kommer att ge dem krafter och förbindelser utöver det vanliga. Jag blir också glad över det faktum att de kommer att kunna skapa en frizon i och med varandra. Fler sådana zoner borde få lov att finnas för både troll och människor.

Historien om Bortbytingen påminner mig om att utanförskapet och rädslan för de andra forfarande är ett ämne som är aktuellt. Trots att vi människor vet att vi inte är stöpta i samma form, har vi svårt att respektera och förstå det som inte är som vi själva. Skuld och skam över att inte kunna rädda sig själv eller någon annan flyter upp till ytan när vi inser att mänskligheten kan vara så grym och tiden gör oss inte bättre med varandra.

När slutminuterna närmar sig i föreställningen så kryper sig en vacker räddning fram för Bortbytingen. Det är med stor fanfar inombords som jag ler åt det faktum att det faktiskt finns en räddning för honom, trots att han inte naturligt har något riktigt hem längre. Skulle inte det fungera välkomnas alla troll som han hem till mig.   

Medverkande på scen Rasmus Luthander (Bortbytingen), Maia Hansson Bergqvist (Mylingen), Rasmus Nyström (Människobarnet Johan), Mia Benson (Klok Gumma), Maria Salomaa (Bondhustru/Trollmor), Andreas Rothlin Svensson (Bonden/Trollfar), Marall Nasiri (Piga/Trollsyster)

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Flera bollar i luften i praktfull skräckparodi – Little Shop Of Horrors på Göteborgs Stadsteater

7 april, 2019 by Mats Hallberg

Foton Ola Kjelbye

Text: Howard Ashman / Musik: Alan Menken

Baserad på filmen av Roger Corman med manus av Charles Griffin

Översättning sångtexter: Ebbot Lundberg / Översättning dialog: Joel Nordström

Regissör: Angelina Stojcevska

Scenografi, kostym: Katrin Bombe

Mask: Maria Agaton, Kerstin Olsen

Koreografi: Camilo Ge Bresky

Musikansvarig: Dan Lindén, Alf Lund Godbolt

Band: Kalle Gustafsson Jennerholm kapellmästare/ bas, Ian Persson kapellmästare/ gitarr, Fredrik Sandsten trummor, Lada Egolaeva piano och Emelie Odelberg orgel/ synt

Medverkande: Emil Ljungestig, Eline Höyer, Jaqee, Sven-Åke Gustavsson, Eric Ericson, Kiralina Salandy, Julia Forssell, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Johanna Abenius, Jakob Agerlo, Elise Andersson och Vivian Wrang

Premiär 5/4 2019 Spelas till och med 31/5 på stora scen Göteborgs Stadsteater

I ärlighetens finns det musikaler med mer tyngd och trovärdighet. Dock, Little Shop Of Horrors har fått största kultstämpeln sedan premiären 1982, haft flera generationer av fans vars hängivenhet medfört, att de lever med i föreställningar de återkommer till, genom att lära sig texterna och ge bifall. Förlagan är en lågbudgetfilm från 1960 som hade en yngling vid namn Jack Nicholson i omtalad biroll. Tjugosex år senare kom musikalfilmen. På scen har den satts upp minst fem gånger tidigare på svensk mark.

Denna parodi på skräckgenren handlar som bekant om en blomsterhandel på fallrepet. Men istället för att ägaren klappar igen butiken för gott blir uppståndelsen monumental, när det manliga unga biträdet sätter fram sin framodlade växt i skyltfönstret, ett monster i vardande som göds av mänskligt blod. En makaber intrig tar vid, eskalerar i samma takt som oresonligt glupska Audrey II antar gigantiska proportioner. Skaparna av denna ”varelse” som annekterar Stadsteaterns scen, har på dekoravdelningen löst sin uppgift förträffligt.

Man kan få för sig att norska regissören har en dragning till visuella effekter, eftersom hon häromåret gjorde bloddrypande Flugorna i samma teaterhus. Angelina Stojcevskas föresats om att kunna smälla en glädjebomb infrias. Går hem uppfylld med välbehag, vilket måste betecknas som paradoxalt med tanke på det gruvliga öde som huvudpersonerna går till mötes. På resan mot ett groteskt klimax har publiken undfägnats med klatschig musik, rörande sångnummer, livlig streetsmart koreografi, dråpliga scener och en hel del symbolik.

Den Askunge-liknande berättelsen utspelas i New York i Skid Row omkring 1960. Fyndig scenografi genom exteriörer som trappavsatser och berg av sopor, matchas av insyn i Mushnik & Son jämte tandläkarens tortyrkammare. Kanhända slås rekord beträffande antal varv som vridscenen snurrar. Rebellisk tonårskultur blomstrar sida vid sida med en ängslig föräldragenerations konsumtionshysteri. Musikalen väjer inte för att anspela på och nysta i viktiga ämnen: exempelvis Faust-legenden, naturens hämnd, medias jakt på sensationer, kommersialism och kändisskap.

Implicit finns inlagt det humanistiska budskapet om rätten att älskas för den man är. Med det i åtanke går förstås en reflektion i första akten, – när tandläkarsadisten i skinnpaj (Eric Ericsson) beter sig våldsamt mot sin undergivna flickvän (Eline Höyer) – till ett autentiskt fall som nyss väckt starkt engagemang.. Angående det rebelliska inslaget i stadsmiljön, är det uppfriskande att det kännetecknas av sjungande tjejtrion i rutiga kjolar. Kan som parantes flika in att en av dem (Kiralina Salandy) har jag rosat under Stockholms jazzfestival.

Musiken fungerar ofta som en pastisch över stilar som doo wop, gospel och välkammad pop. Få melodier hakar tag i mig tyvärr. Dock, ibland bryter det välljudande bandet mönstret. Före paus river en uppvaktad Ian Persson av ett vilt solo. Åtskilliga låtars intron kommer från kvinnorna som uttrycksfullt spelar klaviaturinstrument. Ska tillägga om bandet placerat på scenens vänstra sida, att tre av dem ingick i Soundtrack Of Our Lives. Flertalet solosånger sjungs rörande näpet med tydlig artikulation av Ljungestig respektive Höyer. De har serverats nya svenska låttexter av självaste Ebbot Lundberg, (som ju nästan alltid annars jobbar med engelska språket).Oavsett om rim inkluderats låter det bra. I rollen som naiv nörd med tappad kontroll, gör den förstnämnde en utomordentlig prestation.

Fler ur rollistan förtjänar avsevärt beröm. Sven-Åke Gustavsson gör den i dubbel mening uppblåste affärsinnehavaren. Skådespelaren är som alltid underhållande lakonisk och impregnerad med osviklig tajming. Marie Delleskog har ett par tacksamma prudentliga biroller medan Eric Ericsson tar ut svängarna maximalt. Finns något befriande i att han inte räds överspel, vilket gör honom till en ypperlig humorist, någon som äger scen. Hade trott att såväl Kiralina Salandy som Jaqee skulle ha fler egna vokalnummer. Vad Jaquee däremot framställer med sin stämma och uppenbarelse måste värderas som en oförglömlig insats, vars vrede hämtats längst in i det blåaste av skrymslen. Som om hon inte endast gav röst åt det missnöjda monstret, utan åt alla som lider av förtryck.


Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Mid90s – Heartwarming, nostalgisk och minnesvärd

5 april, 2019 by Redaktionen

Mid90s
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2019
Författare och regissör: Jonah Hill
I rollerna: Sunny Suljic, Katherine Waterston, Lucas Hedges, Na-Kel Smith, Olan Prenatt, Gio Galicia, Ryder McLaughlin

En riktig hjärtevärmande film, nostalgisk och minnesvärd – den dröjer sig kvar länge efteråt. Ceremonier och livet i skateboard-världen skidras med äkthet och skönhet i ”Mid90s”.  Jonah Hills debut som manusförfattande regissör är en livfull historia.

Handlingen kretsar kring Stevie, en trettonårig blyg pojke som ser ännu yngre ut, som bor med sin unga och distraherade mamma (Katherine Waterston) och sin artonåriga ensamma storebror Ian (Lucas Hedges). Hemmet är inte stabilt och Stevie söker sig därifrån och hittar en grupp skejtare i den lokala skatebutiken.

I gruppen finns Ray (Na-kel Smith), Olan Prenatt (Fuckshit), Ruben (Gio Galicia) och Fourth Grade (Ryder McLaughlin). Det är inte lätt, men Stevie lyckas bli accepterad av gruppen, och genom gruppen hittar Stevie sin plats i den stora, dåliga världen.

Denna vänskap leder honom till droger, sex, alkohol och våld, men han känner sig upprymd av denna fantastiska vänskap där han kan känna sig som en cool och viktig person.

Jonah Hills första egen-regisserade film tar oss med på en nostalgisk och anspråkslös resa för att minnas våra de varma relationer vi kunde ha under den tidsepok  tiden då internet inte fanns än. en tid då vi mötte varandra på gatorna.

De unga skådespelarna är helt enkelt fantastiska och historien är enkel utan något onödigt.

Intressant att veta att historien i filmen utspelar 1996 när Hill var 13 år också, precis som Stevie.

Citad från filmen:
Ray: Många gånger känner vi att våra liv är de värsta, vi är värst drabbade, men jag tror att om du tittade i någon annans skåp, skulle du inte byta din skit för någon annans skit. Låt oss gå.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skateboard

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 592
  • Sida 593
  • Sida 594
  • Sida 595
  • Sida 596
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in