Teaterkritik Bortbytingen Elverket UngaDramaten En fantastisk Bortbyting som gör att vi alla blir ett medmänskligt troll med hjärta
Bortbytingen
Urpremiär den 6 april 2019
Kungliga Dramatiska teatern, Elverket i Stockholm
Av Sara Bergmark Elfgren
Efter Selma Lagerlöf
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Musik Frida Johansson
Peruk och mask Nathalie Pujol, Barbro Forsgårdh
Ljuddesign Björn Lönnroos
Dramaturg Cecilia Ölveczky
Rekvisitör Anders Colliander, Lotta Wallin
Att Selma Lagerlöf som är en Sveriges mest kända författare genom tiderna (första kvinnliga nobelpristagare i litteratur), har skrivit boken Bortbytingen vet vi med säkerhet. Däremot är det inte alla som känner till att kvällens urpremiär är skriven av Sara Bergmark Elfströms tolkning. Hon blev nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018. Att två kvinnor från så skilda tider ändå kan slå sina påsar ihop och skapa ett mästerligt manus, bådar gott för kommande generationer eftersom Selmas budskap i Bortbytingen fortfarande är aktuellt.
Det första som slår en när föreställningen börjar, är hur fantastisk scenografin är. Trots att den är enkel med sin cementerade u-form och med månen i bakgrunden, ger det en modern trolsk- och skogsaktigt råhet, men ändå med lite John Bauers känsla. Jag blir alldeles mångalen under kvällen genom den växande och skymmande månen som tar upp mitt blickfång. Det pulserar ebb och flod i mig på ett vidunderligt sätt. Jag vill ut i skogen och träffa ett troll.
Ett annat magiskt scenografiskt fenomen är det brinnande huset. När husbondens hus brinner ned på grund av slarv av honom själv visas riktiga eldsflammor kontrollerat på scen. Det är så snyggt gjort att man nästan tror att elden gått en personlig PR kurs i förförelse. Man tror nästan inte att det är möjligt. Men det sker framför näsan på oss.
Kvällens trollsvansar är inte bara snygga. De gör att man vill bli ett troll. Jag blir svartsjuk på deras vackra och stolta attribut som är en sådan skönhet för trollen. Frågan är om jag inte måste ringa Dramaten och fråga hur det burit sig åt för att skapa en av de mest naturtrogna och livliga svansar jag någonsin sett. Bara svansarna i sig är värda ett besök.
Jag förvånades tyvärr över hur många föräldrar som tagit med sig riktigt små barn till föreställningen. Antingen har de inte läst Selma Lagerlöfs historia som barn, eller så har de enfaldigt trott att troll alltid är söta små nissar som barn uppskattar. Tyvärr fick min förvåning bekräftelse genom att flera barn blev mycket rädda av föreställningen, några gick i pausen och några föräldrar var tvungna att trösta och förklara handling för sina barn under föreställningen. Det är respektlöst av publik att störa annan publik och något som föräldrar måste ta ansvar för. Tyvärr är det här ett vanligt förekommande fenomen på teatrar.
Känslosamt kryper Bortbytingen in under huden på en. Hans enastående kroppsspråk och starka inlevelseförmåga i att vara den där andra som ändå bara vill passa in och bli älskad. Bortbytingens namnlöshet gör honom enormt sårbar och jag vill inget annat än att rädda honom från världens förfärliga vuxna och föräldrar. Hur kan man inte bara älska honom för den han är? ”Det är ju i alla fall ett barn”. Trots att barnamodern finns där för honom gör hon inte det som är bäst för honom. Varför är mänskligheten så rädd för det som inte är normativt eller för det okända? Varför får trollungen skulden för att ha blivit bytt mot ett människobarn? Fadern spelar en ohygglig roll som genom skrämsel, manipulation och våld plågar det arma trollet. Jag är dock glad över att pappan som rollkaraktär spelas ytterst stereotypt och platt. Om faderskapet, som i originaltexten, hade levts ut till fullo med sitt våld, tror jag något hade kunnat gå sönder i oss. Nu blev jag räddad genom att jag inte kände mig tillräckligt hotad av karaktären. Han är inget annat än en tragisk och självupptagen gubbe som tror på dumheter.
I föreställningen spelas Myrlingen med en knivskarp tonsäkerhet. Tonen klingar mellan de ironiska och det sorgliga. För vad gör vi inte för att pigga upp oss själva när vi känner att vår omgivning inte på något vis är för oss. Det är också Myrlingen som fångar upp Bortbytingen när han fysiskt och psykiskt håller på att falla ihop eller drunkna. Det är hon som står för erfarenheten och glädjen i att vi inte behöver bli accepterade av världen, så länge vi kan ta vara på oss själva. Hon ger också en charm åt det som inte är som henne själv, ”Jag tycker om när det är annorlunda”. Dessutom får dessa två en gemenskap och samhörighet de delade utanförskap. Man vet att det kommer att ge dem krafter och förbindelser utöver det vanliga. Jag blir också glad över det faktum att de kommer att kunna skapa en frizon i och med varandra. Fler sådana zoner borde få lov att finnas för både troll och människor.
Historien om Bortbytingen påminner mig om att utanförskapet och rädslan för de andra forfarande är ett ämne som är aktuellt. Trots att vi människor vet att vi inte är stöpta i samma form, har vi svårt att respektera och förstå det som inte är som vi själva. Skuld och skam över att inte kunna rädda sig själv eller någon annan flyter upp till ytan när vi inser att mänskligheten kan vara så grym och tiden gör oss inte bättre med varandra.
När slutminuterna närmar sig i föreställningen så kryper sig en vacker räddning fram för Bortbytingen. Det är med stor fanfar inombords som jag ler åt det faktum att det faktiskt finns en räddning för honom, trots att han inte naturligt har något riktigt hem längre. Skulle inte det fungera välkomnas alla troll som han hem till mig.
Medverkande på scen Rasmus Luthander (Bortbytingen), Maia Hansson Bergqvist (Mylingen), Rasmus Nyström (Människobarnet Johan), Mia Benson (Klok Gumma), Maria Salomaa (Bondhustru/Trollmor), Andreas Rothlin Svensson (Bonden/Trollfar), Marall Nasiri (Piga/Trollsyster)