Text: Howard Ashman / Musik: Alan Menken
Baserad på filmen av Roger Corman med manus av Charles Griffin
Översättning sångtexter: Ebbot Lundberg / Översättning dialog: Joel Nordström
Regissör: Angelina Stojcevska
Scenografi, kostym: Katrin Bombe
Mask: Maria Agaton, Kerstin Olsen
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Musikansvarig: Dan Lindén, Alf Lund Godbolt
Band: Kalle Gustafsson Jennerholm kapellmästare/ bas, Ian Persson kapellmästare/ gitarr, Fredrik Sandsten trummor, Lada Egolaeva piano och Emelie Odelberg orgel/ synt
Medverkande: Emil Ljungestig, Eline Höyer, Jaqee, Sven-Åke Gustavsson, Eric Ericson, Kiralina Salandy, Julia Forssell, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Johanna Abenius, Jakob Agerlo, Elise Andersson och Vivian Wrang
Premiär 5/4 2019 Spelas till och med 31/5 på stora scen Göteborgs Stadsteater
I ärlighetens finns det musikaler med mer tyngd och trovärdighet. Dock, Little Shop Of Horrors har fått största kultstämpeln sedan premiären 1982, haft flera generationer av fans vars hängivenhet medfört, att de lever med i föreställningar de återkommer till, genom att lära sig texterna och ge bifall. Förlagan är en lågbudgetfilm från 1960 som hade en yngling vid namn Jack Nicholson i omtalad biroll. Tjugosex år senare kom musikalfilmen. På scen har den satts upp minst fem gånger tidigare på svensk mark.
Denna parodi på skräckgenren handlar som bekant om en blomsterhandel på fallrepet. Men istället för att ägaren klappar igen butiken för gott blir uppståndelsen monumental, när det manliga unga biträdet sätter fram sin framodlade växt i skyltfönstret, ett monster i vardande som göds av mänskligt blod. En makaber intrig tar vid, eskalerar i samma takt som oresonligt glupska Audrey II antar gigantiska proportioner. Skaparna av denna ”varelse” som annekterar Stadsteaterns scen, har på dekoravdelningen löst sin uppgift förträffligt.
Man kan få för sig att norska regissören har en dragning till visuella effekter, eftersom hon häromåret gjorde bloddrypande Flugorna i samma teaterhus. Angelina Stojcevskas föresats om att kunna smälla en glädjebomb infrias. Går hem uppfylld med välbehag, vilket måste betecknas som paradoxalt med tanke på det gruvliga öde som huvudpersonerna går till mötes. På resan mot ett groteskt klimax har publiken undfägnats med klatschig musik, rörande sångnummer, livlig streetsmart koreografi, dråpliga scener och en hel del symbolik.
Den Askunge-liknande berättelsen utspelas i New York i Skid Row omkring 1960. Fyndig scenografi genom exteriörer som trappavsatser och berg av sopor, matchas av insyn i Mushnik & Son jämte tandläkarens tortyrkammare. Kanhända slås rekord beträffande antal varv som vridscenen snurrar. Rebellisk tonårskultur blomstrar sida vid sida med en ängslig föräldragenerations konsumtionshysteri. Musikalen väjer inte för att anspela på och nysta i viktiga ämnen: exempelvis Faust-legenden, naturens hämnd, medias jakt på sensationer, kommersialism och kändisskap.
Implicit finns inlagt det humanistiska budskapet om rätten att älskas för den man är. Med det i åtanke går förstås en reflektion i första akten, – när tandläkarsadisten i skinnpaj (Eric Ericsson) beter sig våldsamt mot sin undergivna flickvän (Eline Höyer) – till ett autentiskt fall som nyss väckt starkt engagemang.. Angående det rebelliska inslaget i stadsmiljön, är det uppfriskande att det kännetecknas av sjungande tjejtrion i rutiga kjolar. Kan som parantes flika in att en av dem (Kiralina Salandy) har jag rosat under Stockholms jazzfestival.
Musiken fungerar ofta som en pastisch över stilar som doo wop, gospel och välkammad pop. Få melodier hakar tag i mig tyvärr. Dock, ibland bryter det välljudande bandet mönstret. Före paus river en uppvaktad Ian Persson av ett vilt solo. Åtskilliga låtars intron kommer från kvinnorna som uttrycksfullt spelar klaviaturinstrument. Ska tillägga om bandet placerat på scenens vänstra sida, att tre av dem ingick i Soundtrack Of Our Lives. Flertalet solosånger sjungs rörande näpet med tydlig artikulation av Ljungestig respektive Höyer. De har serverats nya svenska låttexter av självaste Ebbot Lundberg, (som ju nästan alltid annars jobbar med engelska språket).Oavsett om rim inkluderats låter det bra. I rollen som naiv nörd med tappad kontroll, gör den förstnämnde en utomordentlig prestation.
Fler ur rollistan förtjänar avsevärt beröm. Sven-Åke Gustavsson gör den i dubbel mening uppblåste affärsinnehavaren. Skådespelaren är som alltid underhållande lakonisk och impregnerad med osviklig tajming. Marie Delleskog har ett par tacksamma prudentliga biroller medan Eric Ericsson tar ut svängarna maximalt. Finns något befriande i att han inte räds överspel, vilket gör honom till en ypperlig humorist, någon som äger scen. Hade trott att såväl Kiralina Salandy som Jaqee skulle ha fler egna vokalnummer. Vad Jaquee däremot framställer med sin stämma och uppenbarelse måste värderas som en oförglömlig insats, vars vrede hämtats längst in i det blåaste av skrymslen. Som om hon inte endast gav röst åt det missnöjda monstret, utan åt alla som lider av förtryck.
