• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Gemini Man

8 oktober, 2019 by Hans Södergren

Gemini Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regi Ang Lee

Om du gillar motorcykeljakter där förarna klarar av de mest häpnadsväckande, livsfarliga, momenten – ja då är det här absolut en film för dig. Regissören Ang Lee är en av de skickligaste actionregissörerna.

Den versionen jag såg var i 3D+, som är ett spännande 3D-format där 60 3D-bilder visas per sekund som är framtagen från ett original med 120 bilder per sekund. Bilderna blir oerhört starka och vissa scener var som om publiken satt mitt i all action. Ännu så länge är det dock bara några biografer som har utrustning till att visa filmer i 3D+. Jag misstänker att filmens motorcykeljakter och en del andra actionladdade scener skapats med hänsyn till och tanke på formatet. Och det blir alltid lite haltande. Om ett drama berättas för teknikens skull och inte för dramatiken – det är alltid något som går förlorat då.

I centrum för handlingen är lönnmördaren Henry Brogan (spelas av Will Smith). Han är hänsynslöst skicklig på att mörda. En dag vill han inte längre fortsätta som mördare. Det är ett beslut hans uppdragsgivare inte är nöjda med. De skaffar en ersättare, en ung man som har i uppdrag att ersätta honom och dessutom döda honom. Denna unga man visar sig vara en klon av just Henry Brogan.

Så det finns en del lite intressanta saker att fundera kring, men i stort sett är det ändå en action gjord mest för att vara underhållande action. Godkänd av och till men för min del var det lite tröttsamma, överdrivna motorcykeljakten som tar ner helhetsintrycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Släkte av Torbjörn Flygt, ett släkte av losers

8 oktober, 2019 by Anastasia Bark

Torbjörn Flygt

Natur & Kultur

Utgivningsdatum: 2019.08.05

ISBN: 9789127163898

Någonstans gick det fel, riktigt fel, tänker jag gång på gång medan jag läser ”Släkte” av Torbjörn Flygt. Det gick fel någonstans och där står man nu i en återvändsgränd, och trots att det fortfarande går att vända sig och gå tillbaka är man osäker på vart man ens ska ta vägen. Vägen tillbaka ser dunkel ut, särskilt med tanke på att man inte vet var och hur allting gick fel, vänder man sig om och går tillbaka kanske det bara dyker upp flera återvändsgränder. I denna värld som är långt ifrån en skonsam och godhjärtad värld är det nästan troligast att det dyker upp fler återvändsgränder.

Relationsdramat ”Släkte” påminner på sätt och vis om en liknande återvändsgränd, och ju längre in i boken man kommer desto tydligare blir återvändsgrändens vägg, opasserbar. Karaktärerna i boken är alla sammanbundna av en sorts lös suddig släktskap, ”farfar” i boken är överhuvudtaget inte blodsförvant med någon, trots det blir det just han som får stå i centrum för handlingen; men på samma gång finns det ett tydligt band mellan karaktärerna – de är ett släkte, ”ett släkte av losers”, precis som en av karaktärerna kommenterar.

En födelsedagsfest för den dementa Gösta (farfar) ska ordnas, men eftersom saker och ting från början inte stod rätt till går festen långt ifrån smidigt. Huvudkaraktären Jes hämtar Gösta från äldreboendet och kör honom till ett nästintill förfallet hus på den skånska slätten, det är där Gösta ska firas med en minst sagt bristfällig middag och alltför mycket alkohol. Gösta står dock inte för drickandet, det gör Linda som är nära på att bli vräkt och behöva bli tvungen att lämna över sitt barn – Amma – till soc. Bland alla de vaga relationerna mellan ”släktet” blir Jes och Ammas relation den varmaste, den mest hoppfulla och på så vis också den bräckligaste. Det är just i denna relation mellan en vuxen och ett barn som Jes vilja att ta något sorts ansvar för detta släkte, att kunna hitta en väg ut syns som tydligast, men i och med bräckligheten blir denna vilja snart som bortblåst, och där står släktet igen, allt närmare återvändsgränden.

Jag minns inte när jag senast läste en liknande bok. Många böcker som kommer nära genren koncentrerar ofta på anledningen till varför och hur den negativa situationen bröt sig ut, ofta handlar det om psykologiska skildringar till hur det kom sig att karaktärerna hamnade i en olycklig situation, och finns det inga psykologiska skildringar så finns det vissa närvarande faktorer som får stå för sig själva – en utländsk bakgrund eller en sexuell läggning som inte anses vara normen enligt de andra karaktärerna. I Släktet finns det i och för sig vissa skildringar av karaktärernas bakgrund men samtidigt utelämnar boken många liknande detaljer, vilket just i fallet av ”Släkte” bidrar till en stark känsla av nuet. I all denna enkelhet framstår karaktärerna som högst närvarande. De är, här och nu.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Litteraturkritik, Recension

Filmrecension: Monos – Colombias Oscarsbidrag

8 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Monos
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Alejandro Landes

En bildmässigt storartad skildring av mänsklighetens grymma sidor, skildrad genom några ungdomar som lever ödsligt på en bergstopp någonstans i Sydamerika. En mystisk, stark och skrämmande film som jag tror ingen kan se oberörd. Ungdomarna är en slags rebeller, de tillhör något som kallar organisationen.

Denna rebellgrupp av ungdomar har stenhård disciplin och en ledargestalt gästar dem och ger dem ordet att vakta en mjölkko och en ung amerikanska kvinna som är gisslan. Ledargestalten ger sig iväg och ungdomarna tränar och sköter om kon och gisslan tills en av ungdomarna en kväll blir för full och fyrar av sin k-pist och något tragiskt händer. Olyckan sätter igång en lång rad mardrömslika händelser.

Filmen är utsedd till är Colombias Oscarsbidrag 2020. Den som läst klassikern ”Flugornas herre” av William Golding kan se paralleller i skildringen av maktkamp, solidaritet, vänskap och svek. Filmen är grym och samtidigt som den är skickligt berättat visuellt knyter det sig i magen. Den ger inte mycket hopp, den är obehaglig men samtidigt går det inte att sluta titta. Den berättar så mycket om hur människor kan bete sig, speciellt under mer extrema förhållanden där våld tillhör vardagen. Jag ser också filmen som en berättelse om vad militära strukturer gör med människor.

Det finns en scen jag hoppas inte spelats in med djurplågeri. Jag var tvungen att blunda ett tag. Så därför kände jag mig lite tveksam till hur jag skulle betygsätta den. Hur gärna en filmskapare än vill berätta en historia och hur viktig berättelsen än är så anser jag ändå inte att det är rätt att plåga djur under inspelningen.

Men det är en engagerande film och en handling som sitter kvar efteråt och som kan ge mycket att diskutera om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Colombia, Filmrecension, Oscarsbidrag, Recension, Scen

Strålande bedrift demonstrerar ondskans väsen – Dvärgen på Göteborgs Stadsteater

6 oktober, 2019 by Mats Hallberg

fotonOla Kjelbye

Av Pär Lagerkvist

Bearbetning; Askan Ghods och Jesper Söderblom

Regi: Ashkan Ghods

Sceniskt koncept. Askan Ghods och Jesper Söderblom

Ljuskonsultation: Max Mitle

Konstnär/ Illustrationer: Helga Holmén

Kompositör: Tommy Carlsson

På scen: Jesper Söderblom

Spelas till och med 9/11 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Premiär: 4/10 2019

En stark dagboksroman utgiven på 40-talet, bearbetad till monolog för scenen. Även om den utspelas under renässansen finns tydliga kopplingar till andra världskrigets mardrömsår. Lagerkvists extremt kortväxte berättare (26 tum) är osvikligt lojal, i egenskap av betjänt hos fursten Leone i Italien. Dvärgen som känner sig försummad, hämnas genom såväl ondskefulla tankar som handlingar. Oförmågan att ta till sig kärlekens uttryck, lustfylld lek och humanism; gör honom lika sorglig som farlig. En nyckelreplik lyder ungefär ”den du inte hatar kan du svårligen förstå”.

Behöver ju inte påpekas att denne ondskefulle figur har oerhörd relevans också idag. Dvärgen blir fullkomligt exalterad av slagfält som resulterar i blodbad. Jämför med självmordsbombare eller folkmorden I Rwanda och på Balkan. Exemplen kan förstås mångfaldigas. Terrorattentat även i västerländska storstäder,efter millennieskiftet, en oundviklig farsot. Dvärgens hatiska läggning bildar projektionsyta som ringar in några av nutidens hot.

Scenen en trappa ner är idealisk för Lagerkvists ciceron,att förtälja om ett dramatiskt förlopp,att förkunna ett destruktivt budskap. Askan Ghods har senaste åren tillhört Stadsteaterns ensemble. Han har regivana i bagaget när han gör sin första uppsättning på teatern. En längre tid har Ghods planerat ett samarbete med Jesper Söderblom, som kan anses vara en av de mest profilerade skådespelarna i Göteborgs största teaterhus. Utfallet av deras gemensamma ansträngningar är grandiost. Lätt hänt att den i ett teamwork som står på scen får allt ljus på sig, varför duon samfällt ska applåderas. Tillsammans har man renodlat och utvecklat vad dvärgen är med om. Och hur han resonerar och vilka känslor han bär på. Det är infernaliskt skickligt och väldisponerat. Att föreställningen pågår inklusive paus i halvannan timme med skiftande intensitet, gör att publiken ges tillräcklig med tid att lära känna en misantrop, en föraktfull natur som andra i sin tur trampar på, ett förvridet och skarpsinnigt psyke.

Texten och agerandet står i centrum. Sparsamt med hjälpmedel som sig bör. Runt om figurer på väggarna, ser ut som etsningar. Motiven antingen krigiska eller änglalikt svävande. Ljussättningen är minnesvärd,skärmar av och förstärker stämningar. Av de korta musikstycken som kompletterar, satte det Commedia dell arte – liknande störst prägel. Scenografin består mest av formationer i trä som dvärgen kommer upp på via flyttbar trappa. Roligaste, fyndigaste rekvisita är definitivt rökmaskinen. Avslöjar inte vad den får symbolisera. Harnesk och heltäckande hjälm används för att plocka fram den exceptionellt kortväxte kammarherrens fäbless för våld och ädelmod. Att Söderblom varandes något under medellängd spelar dvärg, är inget man invänder mot, vilket säger mycket om hans kapacitet.

Hade höga förväntningar på Jesper Söderblom då han framhållits i åtskilliga av mina recensioner. Förväntningar som infrias med råge. Hans förmåga att utstråla vämjelse, de gycklande imitationerna och den förorättade tonen med stämbandens mångsidiga färgsättning. Han plockar fram sitt ansenliga register, hela skalan av schatteringar. Vet exakt vilka imaginära knappar som ska tryckas på för att trollbinda publiken. Naglar med sin diktion och briljanta kroppsspråk fast åskådaren på samma vägvinnande sätt som exempelvis Shanti Rooney. I och med denna förfärande monolog uppnår Söderblom stjärnstatus. Snabbt marscherat av en skådespelare vars examen bara passerats med fyra år

Firma Ghods & Söderblom har tillverkat en makalös iscensättning. Per Lagerkvist Estate har all anledning att vara nöjda. Den ruggigt obehagliga spegling av människosläktets avarter som Dvärgen utgör, har fått nytt liv. Boken har omvandlats för scen av intelligenta och varsamma händer.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: En värsting till syster är mestadels parodisk glittrig glamour än halleluja moment

4 oktober, 2019 by Lotta Altner

Foto: Mats Bäcker

En värsting till syster 
China teatern 3 oktober 2019
Bok av Cheri Steinkellner och Bill Steinkellner
Regi och översättning Albien
Koreografi Siân Playsted
Scenografi Andreas Bini
Kapellmästare Janne Radesjö
Kostymdesign Camilla Thulin
Mask & Perukdesign Sara Klänge
Ljusdesign Palle Palmé
Ljuddesign Oskar Johansson

Att göra en film av en bok och en musikal efter en film är aldrig en lätt match. Grunduppsättningen från Usa har dessutom turnerat runt i större delen av världen i nästan 20 års tid. Att Woopi Goldberg fått en massa priser för sin roll som syster Maria Deloris, gör att hela storyn är välkänd. Om en svensk tolkning ska kunna konkurrera om intrycken behövs mycket gammalt in i nya förpackningar och ge en och annan överraskning. ”Glöm Jehova, är ska ingen sova” 

Kvällens störst wow-upplevelse är utan konkurrens scenografin. Det är så mästerligt och genomtänkt att till och med ett vant öga och en inbiten kyrkobesökare inte kan se sig mätt på bytena, färgerna och underfundigheterna. Sällan har mina blåa ögon blivit så imponerade.

Uppsättningens största nyckelfråga under kvällen är, kostymerna. Självklart behöver musikalkläder en uns glamour och bling bling för att med hjälp av tempo och stilarten i sig lyfta handlingen till en lättsammare nivå. Kläderna i den här uppsättning chockar dock till en helt annan nivå. Allt är alldeles för överdrivet, vilket jag inte trodde att nunneskrudar ens skulle kunna bli. Jag har mycket svårt att förstå syftet med att man måste gå så enormt mycket över gränsen. Kanske vill man chocka? Kanske vill man verka modern? Min känsla blir bara att man enbart vill ge skenet av parodiska nunnor med mycket lite själ utan genuina personligheter. Det gör mig nästan lite ledsen att man vill förpacka konceptet så, när det verkligen finns härliga och roliga rollkaraktärer som man hade kunnat ta tillvara på. Jag förstår inte alls varför man exempelvis mot slutet klär ut dem i kläder som påminner om pråliga polska folkdräkter. Ingen av de agerande nunnorna har så små personligheter eller röster att de behöver den typen av utklädning. Det förminska skådespelarinsatserna på ett populistiskt vis och jag blir nästa generad på deras bekostnad.

Föreställningen har definitivt sina skämtsamma och roliga inlägg, där man drar på smilbanden många gånger. Däremot känns handlingen och replikerna ofta mycket tunna och jag funderar mycket kring originalmanuset och översättningen. Det blir aldrig bra när man låter sig nöjas med ”swenglish” i dialogerna. Det kan bli så enormt fånigt när man översätter engelska ord, ordagrant. Man borde söka efter en undermening och ge av den istället. Exempelvis så finns det massvis av bättre ord än ”baby” att säga till sin käresta. För vem vill bli beskylld för att med dålig betoning pålysa ordet spädbarn i ömma stunder med en annan vuxen. 

Det svåraste med att ha en musikalisk föreställning med skådespelare, sångare och dansare, är om inte alla aktörer är lika bra på alla sina moment på scen. Har man en begåvad och klockren skådespelare som Suzanne Reuter på scen, kan ingen annan i hennes närhet, i hennes scener komma undan med vad som helst. En mycket bra skådespelare förstör på så vis för en annan vars större styrka kan vara sång eller dans. Därför var det också mycket tråkigt att Karl Dyall inte hade en större rollkaraktär, eftersom han tillhör en smal skara av dansare som enligt amerikanska Hollywood mått även kan agera och sjunga på liknande nivå. 

Gladys del Pilar är en underbar sångerska och är det även i den här föreställningen. Jag hade dock gärna sett att hon hade gett Deloris lite större personlighetsdrag av en tuff brud. Istället upplever jag att vi fick allt för mycket plattityder och glittrig lyxförpackning.     

Självklart kan man inte förvänta sig eller hoppas på några djupgående teologisk kunskap i en musikal. Däremot skulle musikalens totala intryck vuxit om man bara hade finslipat det allra självklaraste i böner, bibelcitat eller grundläggande kristendoms kunskaper. Det är ju när man är påläst om något som man skulle ha kunnat kosta på sig att vara satirisk mot kyrkan och kristligheten. Nu blev det ibland enbart parodier och några burleska försök till enkla poänger. 

Jag gladde mig avslutningsvis åt att systerskapet och kärleken mellan systrarna fick en inramning och betoning som är viktig. För det är ju gemenskapen och uppoffringen i deras tjänster som ger den rätta balansen till varför nunnor väljer i glamourfritt liv i det fördolda.

Ensemble Gladys del Pilar, Suzanne Reuter, Kim Sulocki, Karl Dyall, Alexander Larsson, Klas Wiljergård, Fernando Fuente, Peter Gröning, Birgitta Rydberg, Charlott Strandberg, Edda Irestad, Ayla Kabaca, Åsa Bergh, Nina Hammarkullen, Elenor Margareta Erikson, Anna Werner, Annette Belander, Annika Herlitz, Anna Lidman, Jesper Blomberg, Tony James Andersson, Nils Axelsson, Tomas Totten Strömberg. 

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 558
  • Sida 559
  • Sida 560
  • Sida 561
  • Sida 562
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in