En värsting till syster
China teatern 3 oktober 2019
Bok av Cheri Steinkellner och Bill Steinkellner
Regi och översättning Albien
Koreografi Siân Playsted
Scenografi Andreas Bini
Kapellmästare Janne Radesjö
Kostymdesign Camilla Thulin
Mask & Perukdesign Sara Klänge
Ljusdesign Palle Palmé
Ljuddesign Oskar Johansson
Att göra en film av en bok och en musikal efter en film är aldrig en lätt match. Grunduppsättningen från Usa har dessutom turnerat runt i större delen av världen i nästan 20 års tid. Att Woopi Goldberg fått en massa priser för sin roll som syster Maria Deloris, gör att hela storyn är välkänd. Om en svensk tolkning ska kunna konkurrera om intrycken behövs mycket gammalt in i nya förpackningar och ge en och annan överraskning. ”Glöm Jehova, är ska ingen sova”
Kvällens störst wow-upplevelse är utan konkurrens scenografin. Det är så mästerligt och genomtänkt att till och med ett vant öga och en inbiten kyrkobesökare inte kan se sig mätt på bytena, färgerna och underfundigheterna. Sällan har mina blåa ögon blivit så imponerade.
Uppsättningens största nyckelfråga under kvällen är, kostymerna. Självklart behöver musikalkläder en uns glamour och bling bling för att med hjälp av tempo och stilarten i sig lyfta handlingen till en lättsammare nivå. Kläderna i den här uppsättning chockar dock till en helt annan nivå. Allt är alldeles för överdrivet, vilket jag inte trodde att nunneskrudar ens skulle kunna bli. Jag har mycket svårt att förstå syftet med att man måste gå så enormt mycket över gränsen. Kanske vill man chocka? Kanske vill man verka modern? Min känsla blir bara att man enbart vill ge skenet av parodiska nunnor med mycket lite själ utan genuina personligheter. Det gör mig nästan lite ledsen att man vill förpacka konceptet så, när det verkligen finns härliga och roliga rollkaraktärer som man hade kunnat ta tillvara på. Jag förstår inte alls varför man exempelvis mot slutet klär ut dem i kläder som påminner om pråliga polska folkdräkter. Ingen av de agerande nunnorna har så små personligheter eller röster att de behöver den typen av utklädning. Det förminska skådespelarinsatserna på ett populistiskt vis och jag blir nästa generad på deras bekostnad.
Föreställningen har definitivt sina skämtsamma och roliga inlägg, där man drar på smilbanden många gånger. Däremot känns handlingen och replikerna ofta mycket tunna och jag funderar mycket kring originalmanuset och översättningen. Det blir aldrig bra när man låter sig nöjas med ”swenglish” i dialogerna. Det kan bli så enormt fånigt när man översätter engelska ord, ordagrant. Man borde söka efter en undermening och ge av den istället. Exempelvis så finns det massvis av bättre ord än ”baby” att säga till sin käresta. För vem vill bli beskylld för att med dålig betoning pålysa ordet spädbarn i ömma stunder med en annan vuxen.
Det svåraste med att ha en musikalisk föreställning med skådespelare, sångare och dansare, är om inte alla aktörer är lika bra på alla sina moment på scen. Har man en begåvad och klockren skådespelare som Suzanne Reuter på scen, kan ingen annan i hennes närhet, i hennes scener komma undan med vad som helst. En mycket bra skådespelare förstör på så vis för en annan vars större styrka kan vara sång eller dans. Därför var det också mycket tråkigt att Karl Dyall inte hade en större rollkaraktär, eftersom han tillhör en smal skara av dansare som enligt amerikanska Hollywood mått även kan agera och sjunga på liknande nivå.
Gladys del Pilar är en underbar sångerska och är det även i den här föreställningen. Jag hade dock gärna sett att hon hade gett Deloris lite större personlighetsdrag av en tuff brud. Istället upplever jag att vi fick allt för mycket plattityder och glittrig lyxförpackning.
Självklart kan man inte förvänta sig eller hoppas på några djupgående teologisk kunskap i en musikal. Däremot skulle musikalens totala intryck vuxit om man bara hade finslipat det allra självklaraste i böner, bibelcitat eller grundläggande kristendoms kunskaper. Det är ju när man är påläst om något som man skulle ha kunnat kosta på sig att vara satirisk mot kyrkan och kristligheten. Nu blev det ibland enbart parodier och några burleska försök till enkla poänger.
Jag gladde mig avslutningsvis åt att systerskapet och kärleken mellan systrarna fick en inramning och betoning som är viktig. För det är ju gemenskapen och uppoffringen i deras tjänster som ger den rätta balansen till varför nunnor väljer i glamourfritt liv i det fördolda.
Ensemble Gladys del Pilar, Suzanne Reuter, Kim Sulocki, Karl Dyall, Alexander Larsson, Klas Wiljergård, Fernando Fuente, Peter Gröning, Birgitta Rydberg, Charlott Strandberg, Edda Irestad, Ayla Kabaca, Åsa Bergh, Nina Hammarkullen, Elenor Margareta Erikson, Anna Werner, Annette Belander, Annika Herlitz, Anna Lidman, Jesper Blomberg, Tony James Andersson, Nils Axelsson, Tomas Totten Strömberg.