• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Unge Ahmed – en av årets bästa filmer

17 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Unge Ahmed
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi och manus Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Bröderna Dardenne gör filmer som berör. Alltid. Det vet den som sett tidigare filmer av dem som Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras enastående förmåga att skildra ett viktigt och aktuellt ämne gör ”Unge Ahmed” till en av årets bästa filmer. En film jag tycker alla borde se. Den skildrar en värld som lever här nära många av oss, sida vid sida, men vi vet så lite om den.

Filmen utspelar sig i Belgien, i nutid och skildrar en ung tonårspojke, Ahmed, som hamnat under inflytande av en radikal imam. Det är så igenkännbart hur unga människor kan följa en idol och bli fantastiska, hur lätt det kan vara för unga människor att falla för ett sätt att dela in världen i svart och vitt.

Filmen berättar inte hur Ahmed hamnade under imamens inflytande. Det tycker jag är en styrka. För jag tror inte det finns enkla förklaringar som gäller alla. Varenda människa är en unik individ. Precis som det inte finns en typ av ungdomar som hamnar i drogberoende finns det inte en slags unga muslimer som blir radikaliserade.

Det är fascinerande för jag uppfattar det som att denna imam egentligen inte själv på allvar vill gå in i det fundamentalistiska. Det verkar mer som en slags jargong från imamens sida, han säger hela tiden att det inte är tid än att göra det.

Filmen har många bottnar och är inte förutsägbar heller. En stor styrka. Vi får se hur hans mamma och syskon lider av Ahmeds fundamentalism. Hur mamman försöker kämpa för att få Ahmed att mjukna och förstå.

På Cannes filmfestival vann filmen priset för bästa regi. Det känns som oerhört välförtjänt. Skådespelarna och i all synnerhet Idir Ben Addi i rollen som Ahmed känns mycket äkta. De är ett signum för filmer av bröderna Dardenne att skådespelare och miljöer och handling känns mycket realistiska, de berättar alltid något om det samhället vi lever i.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bröderna Dardenne, Islam, Recension, Religion, Scen

Filmrecension: Maleficent 2: Ondskans härskarinna

15 oktober, 2019 by Redaktionen

Maleficent 2: Ondskans härskarinna
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2019
Tillåten från 11 år
Längd 1 timme och 58 minuter och visas i 3D och 2D med engelskt tal I rollerna: Angelina Jolie, Elle Fanning, Michelle Pfeiffer, Chiwetel Ejiofor, Sam Riley, Harris Dickinson, Imelda Staunton, Lesley Manville, Juno Temple m.fl.

Har du undrat hur det går för karaktärerna i den första Maleficient-filmen får du nu en del svar i en mycket välgjord film, många duktiga skådespelare, grafiken är fantastisk och kostymerna är otroliga. Filmen är vacker och helt oemotståndlig, speciellt om du tycket om féer och sagovärldar.

Maleficent 2: Ondskans härskarinna utspelar sig fem år efter den förra filmen slutade. Aurora är nu drottning över the moore.
När prins Philip kommer för att fria till Aurora firar alla feerna utom en, Maleficient, som Auroras gudmor. Maleficient minns hur hon själv hade blivit sårad av en människa och hon vill inte att Aurora ska få sitt hjärta krossat.

Maleficent övertalar sin gudmor att få följa med Aurora till prins Phillips slott för en middag och träffa hans familj. Allt går snett och Maleficent flyr där i från och blir skadad.

Under sin flykt blir Maleficent hittad av andra mörk-féer, som visar henne hur de har varit tvungna att hålla sig gömda från människorna som det nu ska gå ut i krig mot.

Prins Phillips mor smider dock också planer. Hon vill få bort både Maleficient och alla andra féer.

Vi följer den komplicerade relationen mellan Maleficent och den blivande drottningen Aurora. Tillsammans kämpar de mot nya motståndare för att skydda hedarna och de magiska varelser som bor där. Angelina Jolie och Elle Fanning repriserar sina roller som Maleficent och Aurora när historien fortsätter flera år efter handlingen i den första filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tills Frank skiljer oss åt

15 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Tills Frank skiljer oss åt
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi Leif Lindblom
Manusförfattare Peter Magnusson

En rolig, varm, söt, lite fjantig men ändå godkänd svensk komedi. Ni vet hur svenska komedier ofta är: med stereotyper till karaktärer, överdrivna. När det är en bra komedi kan man både skratta hejdlöst och känna igen saker från det verkliga livet, fast i komisk form. I centrum i Tills Frank skiljer oss åt står Vera (spelas av charmiga Liv Mjönes) som är en 30+ kvinna som inte har några problem att hamna i säng med den ena mannen efter den andra men hon lyckas inte få ett fast långvarigt förhållande. Hennes karaktär, lätt förlöjligad, med beslutsångest och svårt att säga ifrån i livet, kan nog ändå många känna igen, antingen i sig själva eller i sin omgivning. På den punkten är filmen godkänd, men hejdlöst skrattade inte så många i den överfyllda biosalongen men en hel del små-mys-skratt bubblade filmen igenom.

Liv Mjönes har sällskap i rollistan med en lång rad duktiga svenska skådespelare: Erik Johansson, Allan Svensson, Peter Magnusson med flera.

Karaktären Vera börjar alltså tröttna på singellivet och längtar efter den stora kärleken. Också för att hennes kompis tjatar om att hon måste hitta någon, likaså hennes livscoach vill övertyga henne om det. Livscoachen förklarar för henne att hon har för höga krav, hon måste sänka kraven och hitta någon som är på samma nivå som hon själv. Livscoachen är en sanslös drift med många av de rådgivar- och livscoach-fenomen som florerar idag. Livscoachen övertalar Vera att ”mållåsa” (ett uttryck från militära sammanhang) en hyfsad kille och på så sätt få ett fast förhållande.

Vera är riktigt kär i en arbetskamrat, Frank. Hon lyckas hyggligt börja ”mållåsa” honom och börjar få lite kontakt med honom men så åker hon på ett rejält bakslag då hon får reda på att han har fast flickvän. I den vevan möter hon Carl-Johan, som verkar vara en riktig drömkille i början: snygg och läkare.

Denna tendens att se allt som i ett förgyllt moln i början av en relation är bra skildrad. Undrar om inte de flesta upplevt något liknande. Hur det går sedan, när sanningen om den man förälskat sig i kommer fram är en annan sak. Jag ska inte avslöja mer ur handlingen.

Jag tycker Liv Mjönes gör en bra rollprestation av denna unga Vera som både kan verka lite blåst och ytlig men samtidigt är tuff under ytan. Hur en vit lögn lätt sätter igång en lång rad av lögner och till slut blir det en lavin utan kontroll – det är också väl berättat i filmen.

Manuset är skrivet av Peter Magnusson, som skrivit och spelat huvudrollen i ”En gång i Phuket” och ”Sommaren med Göran”. Jag tror filmen, oavsett vad svenska filmkritiker kommer att säga, blir en publikframgång. Publiken vill ha något att skratta åt en stund ibland. Detta är inte världens bästa komedi, men absolut inte värsta botten-nappet heller. För min del var det värt att ägna två timmar åt att se den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Crossover-jazz med åtskilliga pärlor – Places And Dreams av Hannah Svensson

13 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Hannah Svensson

Places And Dreams

4

Inspelad maj 2019 i Nilento Studios i Kållered

Inspelning, mix och master: Lars Nilsson

Producent: Lars Nilsson

Nilento records

51:25

Releasedatum: 11/10 2019

Hur kommer det sig att nyinspelad musik känns igen? Jo, majoriteten låtar har jag hört live, i vissa fall vid flera tillfällen. Har nog sammanlagt hört sångerskan Hannah Svensson ett tvåsiffrigt antal gånger (flera gånger recenserat), recenserade föregående skivan Pictures In Mind och gjorde intervju för Orkesterjournalen med anledning av Falkenbergs Jazzdagar. Hade stående inbjudan till ryktbara Nilento i min hemkommun. Mitt besök råkade till och med sammanfalla med paus för föreliggande inspelning. Har ändå bestämt mig för att göra en personlig beskrivning/ bedömning av inspelningen, eftersom den äger ansenliga kvaliteter. Ljudet är som väntat oklanderligt fylligt.

Apropå nämnda föregående skiva fylld av popjazz med viskaraktär, blev jag berörd och imponerad. Då hade sångerskan från Halland samlat uttrycksfulla instrumentalister i sin egen generation. På nya albumet märks äldre musiker med ofantliga meriter, sådana hon massvis av gånger sjungit och spelat in med. Syftar på hennes far Ewan Svensson på gitarr, stjärnpianisten Jan Lundgren som hon lever tillsammans med, klippan Matz Nilsson vars basspel exempelvis ingått i det husband Ewan varit kapellmästare för under flera decennier. Och slutligen Zoltan Csörcz på trummor, med i Jan Lundgren trio. Fyra ytterst välrenommerade musiker med minst en fot i jazzen, beundransvärda män jag lyssnat på ett otal gånger.

foton av Marianne Rylander – från releaseskonserten på Victoriateatern i Malmö

Av elva låtar är åtta tillverkade av singer – songwritern själv. Stråk av vemod präglar genomgående harmoniken. Det är en sinnesstämning Hannah Svensson bottnar i. Rösten är lagd åt det romantiska, vilket är ett avgörande skäl till att hon ofta berör och låter autentisk, lite som Norah Jones. Sången kan också tippa över. När hon inte får till det, hamnar 33-åringen farligt nära det sentimentala och manierade . Dock, sången på Places And Dreams låter fint, engagerande och avspänd på samma gång. Förmågan att töja på stavelser är ett kännetecken. De tre inledande låtarna har gemensamma drag. De färgas av melankoli, frid och längtan. Titelmelodin är först ut. Avrundar gör en tillbakalutad cover, nämligen Woodstock (Joni Mitchell) som fångar optimismens tidevarv. De kolossalt erfarna musikerna utmärker sig i enbart positiv mening. Binder samman följsamt och har solon som tillfredsställer finsmakare. Alla bidrar förtjänstfullt!

Några smärre skavanker ska bokföras. Friday Afternoon innehåller snyggt spel på piano och gitarr. Men i mina öron en bagatell, påminner om hundratals andra småputtriga up tempo – låtar. I Not Meant To Be eroderar tillfälligt den framgångsrika förbindelse man förankrat hos lyssnaren. Trots snärtigt solo av Ewan Svensson ett förhållandevis ointressant spår. Live funkar låten bättre, vilket till viss del också stämmer in på Malibu Song. I en skaplig låt uppskattar jag ändå det coola tassandet, anstrykningen av sorg och att formidable Lundgren vistas i centrum.

Catch The Stars heter en elegiskt draperad poppärla som accentuerar rytmens påverkan. Tajmingen sitter perfekt för vokalist och musiker. Man glider sömlöst omkring i ojazzig terräng. I ett mellanrum drar den skicklige gitarristen iväg ett fräsigt solo, förstärkt av fräckt ljudande effektpedal. Ett annat lika strålande original har titeln Let Go. Kompet markerar genom att etablera ett bluesigt groove. Definitivt en höjdpunkt genom att accentuera den lediga spelstilen, en stil som doftar amerikansk västkust. Högklassig komposition och dito utförande! En kvalificerad vokal bedrift görs på Honeysuckle Rose. Matchas av personliga tillägg från Zoltan Csörcz, som driver denna kvicka standard framför sig och ett blixtrande gitarrsolo. Plattan avrundas med soft ballad på svenska. Mycket vacker pianoslinga avlöses av solo på kontrabas. En behaglig melodi!

foton Marianne Rylander

Inte riktigt lika originell eller homogen som föregångaren, men överlag mycket hållbara melodier av Hannah Svensson, melodier som ligger rätt i hennes mun. Och lätt att fatta sympati för den gränsöverskridande, mollanstrukna atmosfären. Duktiga vokala prestationer finns det gott om. Vad som färgar i minst lika hög grad är det avspända soundet, jämte kvartettens alla förnämliga insatser. Samspel och solon av yppersta dignitet!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: I Älskarinnor gestaltar man lesbisk polygamistisk kärlek modigt, som brutalt förgörande

12 oktober, 2019 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Älskarinnor
Urpremiär på Årsta folkets hus för Stockholms Stadsteatern den 11 oktober 2019
Manus Ann-Sofie Bárány
Regi Philip Zandén
Scenografi Zofi Lagerman Nilsson
Ljus Carina Persson Backman
Musik Gustav Lindsten
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Lindstedt, Maria Reis
Dramaturg Åsa Lindholm
Sufflör Stefan Bäck
Regiassistent Julia Hackman
Rekvisitör Petra Jansson

Det är en enkel men talande scenbild som är kvällens första intryck på Årsta folkets hus. Framför oss ser vi en roterande cirkel, med en inre roterande cirkel, med ett hål i. Man behöver sannerligen inte vara lesbisk för att förstå den sexuella och konkreta association till kvinnlig njutning och glädje.

Årsta folkets hus har sina begränsningar när det gäller ljus och ljus, och jag uppskattade mycket att man hade arbetat runt problematiken och fokuserat på sceniska lösningar som var möjliga. Det är alltid befriande när man har tagit vad man haft och arbetat realistiskt med förutsättningarna. 

Stor uppskattning kände jag inför att man hade miniscener utanför spellokalen både före förställningen (två franska soldater samspråkar) och strax innan andra akten ( Marianne råkar i gräl). Det ger alltid ett visst kittlande förspel när skådespelare kliver utanför den fasta stora scenen och ser sin publik i ögonen på ett mer tu man hand sätt. Det är ett agerande som inbjuder till att komma i stämning, och blev en härlig föreställning, före föreställningen. 

Det är inte varje dag i veckan man får se så många begåvade kvinnor på samma scen samtidigt. Det är inte heller speciellt vanligt att scenkonst tar sig tid att berätta kvinnors historier ur ett lesbiskt perspektiv. Jag kan förstå att det var många kvinnor i publiken som kände att det sannerligen var på tiden. För dessa fiktionens karaktärer, före detta kvinnliga intellektuella, fick därmed lov att berätta en mellankrigstidens historia som ligger som grund för kvinnans frigörelse på många nivåer. Bara att det var så mycket kvinnor på scen påminde mig om att vi borde få mer plats att berätta våra historier.

Kvällens största problem för mig, blev att få ihop en spretande handling. Innan man förstod att handlingsmönstret inte var viktigt att komma ihåg eller att rollkaraktärernas namn inte heller var avgörande, var man något frustrerad. Eftersom man kände till och visste om några av karaktärerna som var hämtade från verkligheten, sökte man ideligen efter information för att repetera och komma ihåg vilka de var och funderade över om de påhittade var mindre viktiga. Med tiden blev det dock något lättare att pussla ihop handlingen, när man fick insikten att det inte var viktigt vilka som var det ena eller det andra. Det var inte ens viktigt vad de hette, eftersom man slutligen förstod vem som höll ihop med vem i alla fall. 

Det gladde mig lite absurt, att man framställde kvinnlig tvåsamhet eller polygami, som inte det mest harmoniska. Att även kvinnor får bli osams. Jag vet inte varför jag någonstans i mig alltid har trott att två kvinnor, eller två män skulle kunna ha det lättare i en relation – lika barn leker väl bäst? Självklart måste det inte vara så och kön avgör ju självklart inte hur bra vi kan ha en relation eller en sexuell förbindelse med andra. Dock blev jag påmind om att dominans och undergivenhet, verkar vara en påfallande ingrediens i individers kärleksscener med varandra oavsett könsidentitet. Kvinnor kan lika bra som karlar.

Det fanns en bekvämlighets känsla i luften i kväll mellan de som agerade. En känsla av trygghet och samarbete som var mycket utöver det vanliga. Att göra sexuella anspelningar och ha nära intima samarbeten kan ibland ge en känsla av påtvingad rytmik och ryckiga rörelser. Det fanns det inga spår av alls i kvällens ageranden.

Uppsättningen hade många stora aktörer som fyllde sin plats och sin roll, utan att tveka. I mina ögon var Maria Kulle och Sandra Medina de mest ögonfallande i sina tolkningar. Kvällens stora överraskning blev Simon Edenroth som på ett lättsamt, men engagerat vis byte rollkaraktärer strålande från ena stund till den andra. Det är inte lätt att ha många mindre roller och byta kroppsspråk och sinnesstämning så många gånger, som krävdes av honom.

Kvällens snyggaste och mest professionella räddning var Cilla Thorell som tappade bort ett ord eller två och fick hjälp på traven igen. Det är vid sådana tillfällen man ser skillnaden mellan professionellt- och amatörmässigt skådespeleri eftersom hon inte tappade sitt eget eller karaktärens ansikte för ett ögonblick. Dessutom var det länge sedan jag såg en kvinna göra en så skarp tolkning av ett berusat tillstånd och dessutom kosta på sig en gnutta komik i det hela. 

Kvinnor och kvinnors kärlek sinsemellan har aldrig varit något som fått ta stor plats i historien. Det glädjer mig att deras historier från verkliga sammanhang och genom fiktionen, tar plats. Kvinnor har rätt att få sina berättelser gestaltade på samma sätt som män får. Det här är sannerligen en förhistoria som påvisar kvinnors mänsklighet och ger oss inga förturer som varken bättre eller sämre än män. Jämlikt och bra, när de påvisar allas våra bra och dåliga sidor. 

Ensemble Pierina Rizzo*, Polly Kisch, Simon Edenroth*, Eva Stenson, Annika Hallin, Sandra Medina, Sylvia Rauan, Cilla Thorell, Andreas Johannisson, Maria Kulle, Elisabet Carlsson, Tova Magnusson, Felicia Löwerdahl*, Susanne Gunnersen
*Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 556
  • Sida 557
  • Sida 558
  • Sida 559
  • Sida 560
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in