Hannah Svensson
Places And Dreams
4
Inspelad maj 2019 i Nilento Studios i Kållered
Inspelning, mix och master: Lars Nilsson
Producent: Lars Nilsson
Nilento records
51:25
Releasedatum: 11/10 2019
Hur kommer det sig att nyinspelad musik känns igen? Jo, majoriteten låtar har jag hört live, i vissa fall vid flera tillfällen. Har nog sammanlagt hört sångerskan Hannah Svensson ett tvåsiffrigt antal gånger (flera gånger recenserat), recenserade föregående skivan Pictures In Mind och gjorde intervju för Orkesterjournalen med anledning av Falkenbergs Jazzdagar. Hade stående inbjudan till ryktbara Nilento i min hemkommun. Mitt besök råkade till och med sammanfalla med paus för föreliggande inspelning. Har ändå bestämt mig för att göra en personlig beskrivning/ bedömning av inspelningen, eftersom den äger ansenliga kvaliteter. Ljudet är som väntat oklanderligt fylligt.
Apropå nämnda föregående skiva fylld av popjazz med viskaraktär, blev jag berörd och imponerad. Då hade sångerskan från Halland samlat uttrycksfulla instrumentalister i sin egen generation. På nya albumet märks äldre musiker med ofantliga meriter, sådana hon massvis av gånger sjungit och spelat in med. Syftar på hennes far Ewan Svensson på gitarr, stjärnpianisten Jan Lundgren som hon lever tillsammans med, klippan Matz Nilsson vars basspel exempelvis ingått i det husband Ewan varit kapellmästare för under flera decennier. Och slutligen Zoltan Csörcz på trummor, med i Jan Lundgren trio. Fyra ytterst välrenommerade musiker med minst en fot i jazzen, beundransvärda män jag lyssnat på ett otal gånger.
Av elva låtar är åtta tillverkade av singer – songwritern själv. Stråk av vemod präglar genomgående harmoniken. Det är en sinnesstämning Hannah Svensson bottnar i. Rösten är lagd åt det romantiska, vilket är ett avgörande skäl till att hon ofta berör och låter autentisk, lite som Norah Jones. Sången kan också tippa över. När hon inte får till det, hamnar 33-åringen farligt nära det sentimentala och manierade . Dock, sången på Places And Dreams låter fint, engagerande och avspänd på samma gång. Förmågan att töja på stavelser är ett kännetecken. De tre inledande låtarna har gemensamma drag. De färgas av melankoli, frid och längtan. Titelmelodin är först ut. Avrundar gör en tillbakalutad cover, nämligen Woodstock (Joni Mitchell) som fångar optimismens tidevarv. De kolossalt erfarna musikerna utmärker sig i enbart positiv mening. Binder samman följsamt och har solon som tillfredsställer finsmakare. Alla bidrar förtjänstfullt!
Några smärre skavanker ska bokföras. Friday Afternoon innehåller snyggt spel på piano och gitarr. Men i mina öron en bagatell, påminner om hundratals andra småputtriga up tempo – låtar. I Not Meant To Be eroderar tillfälligt den framgångsrika förbindelse man förankrat hos lyssnaren. Trots snärtigt solo av Ewan Svensson ett förhållandevis ointressant spår. Live funkar låten bättre, vilket till viss del också stämmer in på Malibu Song. I en skaplig låt uppskattar jag ändå det coola tassandet, anstrykningen av sorg och att formidable Lundgren vistas i centrum.
Catch The Stars heter en elegiskt draperad poppärla som accentuerar rytmens påverkan. Tajmingen sitter perfekt för vokalist och musiker. Man glider sömlöst omkring i ojazzig terräng. I ett mellanrum drar den skicklige gitarristen iväg ett fräsigt solo, förstärkt av fräckt ljudande effektpedal. Ett annat lika strålande original har titeln Let Go. Kompet markerar genom att etablera ett bluesigt groove. Definitivt en höjdpunkt genom att accentuera den lediga spelstilen, en stil som doftar amerikansk västkust. Högklassig komposition och dito utförande! En kvalificerad vokal bedrift görs på Honeysuckle Rose. Matchas av personliga tillägg från Zoltan Csörcz, som driver denna kvicka standard framför sig och ett blixtrande gitarrsolo. Plattan avrundas med soft ballad på svenska. Mycket vacker pianoslinga avlöses av solo på kontrabas. En behaglig melodi!
Inte riktigt lika originell eller homogen som föregångaren, men överlag mycket hållbara melodier av Hannah Svensson, melodier som ligger rätt i hennes mun. Och lätt att fatta sympati för den gränsöverskridande, mollanstrukna atmosfären. Duktiga vokala prestationer finns det gott om. Vad som färgar i minst lika hög grad är det avspända soundet, jämte kvartettens alla förnämliga insatser. Samspel och solon av yppersta dignitet!