• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Par i Narrar lurar dig till alla typer av skratt och sorg med både satir och härlig lättsam komik

19 oktober, 2019 by Lotta Altner

Foto: Matilda Rahm

Urpremiär av Par i narrar på teater Giljotin i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
18 oktober 2019
Föreställningen är ca 70 minuter utan paus
Koncept, regi, text och koreografi Gunilla Röör och Per Sandberg
Scenografi ovh rekvisita Robert Karlsson
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Anders ”Shorty” Larsson
Kompositör Rikard Borggård
Mask och dockdesign Susanne von Platen
Dramaturg Marc Mattehiesen

Narren är en gammal medeltida lustigkurre som kunde pigga upp de tråkigaste tillställningar. Hen var köpt i förväg för att glädja andra eller hånas på egen bekostnad. Precis som vår traditionella cirkus clown är hen en antihjälte som bjuder på sin sårbarhet och kan göra och säger saker som ingen annan vågar eller kan.

Kvällens urpremiär har en underbar balans mellan högkomik och käftsmäll. Ämnena på scen varierar och bytena är snabba och det känns som om föreställningen utgått från självklara teman som poppat upp och som problematiserats genom improvisationer skådespelarna emellan. Det är därmed en befrielse att hänga med, eftersom man vet att den röda tråden är kort och tjock. För varför måste alla livsfrågor vara fullständiga och ge självklara svar? Det enda vi kan vara säkra på är ju att vi alla en dag sk dö. Därutöver är ju livet en gåta.

Ibland träffar man på skådespelare som är klockrena ihop och har unik timing med varann på scen. Det kan vara svårt att sätta fingret på varför det upplevs så, men det bara finns där som en fantastisk självklarhet och behöver inte analyseras. Kanske beror det på kroppslig kemi, lång vänskap eller bara på naturens generösa tur när två parter lockar fram god scenkonst ihop. Jag vill inte alls påstå att Röör och Sandberg ”klickar” på scen, för att de råkar vara gifta med varandra – utan för att det finns något unikt där från början bortom den tvåsamheten privat. Snarare upplever jag att de som finns på scen dem emellan kan ha varit något de tagit med sig hem. De funkar lika självklart ihop som avokado- och tomatsallad  d.v.s. gifter sig med varann på scen. ”Vi har ingenting, men vi har ju varandra”

En pajas och en narr kan ge varierade nivåer av allvar och skratt. Båda varianterna måste dock finnas och blanda sig med varandra. Kvällens narrar kostade på sig att vara tydligt satiriska, vilket gav dem en intellektuellare och smartare narrtolkning än vad jag tidigare upplevt. Den högre intellektuella nivån passade mig mycket bra eftersom under midjan skämt är något som dagens standup komiker ägnar sig allt för burdust och tramsigt, vilket redan har skavt mina öron. Kvällens narrar stimulerade hela känsloregistret och man gick inte från salongen oberörd på något vis. 

I en duett måste ombytlighet förekomma för att man ska orka lyssna och vilja veta mer. Både manus, regi och koreografi hade en lättsam balans och blandning med det makabra. Man bjöd på de inre tuffa fighterna och på varje människas ständiga tristess hamster-hjuls-löpnings vardag. Att vilja lyfta det allmänmänskliga gav en känsla av Strindbergs citat, ”det är syn om människorna”. För det finns en sådan befrielse i att veta att det inte bara är jag som slåss mot ensamheten, prestigen och åldersnoja.

Narrarnas scenkostymer var just precis så härligt smidiga, linne skrynkliga och färgtrogna original som jag själv hade velat ha dem. Jag blev nästan lite missunnsam till deras bekvämlighet, när min egen klänning hade skruvat sig hejdlöst i obekvämlighet, på kvällens något för hårda klaffstol. Dock kan jag såhär efteråt skratta åt det och tycka att narrens belöning för dess mod måste få lov att vara att känna sig helt kroppsligt obehindrad. Deras ansvar är ju stort, som budbärare av obekväma konstateranden i en tid där de flest bara fjäskar uppåt och sparkar neråt.

 ”Världen kan inte förändras utan skratt”

På scen Gunilla Röör, Per Sandberg

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Stockholm Jazzfestival 2019 del II

19 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Isabella Lundgren – foto Leo Ahmed

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

EKDAHL/ BAGGE BIG BAND tog jag till mig under en dryg halvtimma, i andra set som varade till efter midnatt. Man har klämt in sig i källaren på Scalateatern, en egentligen för ändamålet omöjlig lokal. För att se och höra optimalt står jag mellan garderoben och kassan. Det långsmala rummet har blivit något av en samlingsplats för gräddan av huvudstadens jazzmusiker, på och nedanför scen. Inget undantag denna afton några timmar efter Jazzkatten-galan. Den tajta orkestern förser oss med god stämning genom att kombinera seriositet med skojfriskt humör. Orkesterns medlemmar turas om att ansvara för arrangemang. Man tänjer ut och håller ihop strålande i låtar från Thad Jones och Duke Ellington. I en sedvanligt namn- kunnig träblåssektion, fick inhopparen Jonas Kullhammars glänsa mest. Högst på solisttoppen placerade sig trumpetaren Tobias Wiklund. Om ni undrar över grundarna, så är Per Ekdahl stabil trumslagare medan pianisten Carl Bagge har egen mycket renommerad trio och gör avtryck lite överallt. Ekdahl/ Bagge Big Band tillhör landets yppersta elitorkestrar.

foto Sanna Hansson

Hon har varit en livefavorit hos mig senaste åren. Högt ställda förväntningar infrias med råge när jag ser ISABELLA LUNDGREN genomföra konsertversionen av sitt Dylanprojekt på ett i princip utsålt Södra Teatern (premiär för undertecknad). Hade vidtagit föredömlig uppladdning med god middag på Riche, drink på Rival och som indirekt, möjligen långsökt förberedelse, sett mannen döpt till Robert Zimmerman på Scandinavium i somras. Det sjungs kraftfullt med kolossalt övertygande nerv, suverän frasering och dito modulering. Flera av låtarna framfördes, inte fullt lika genomarbetade, redan 2015 på Fasching (var där). Lundgren som förklarar hur hennes dyrkan av Dylans låtskatt uppstod, är inte ute efter att behaga, vilket är en av anledningarna till att hennes uttrycksfulla stämma går rätt in. En annan orsak är musikerna hon omger sig med och deras vidunderliga arrangemang, på annars ganska rätlinjiga kompositioner. Satt på andra balkong, hänfördes och antecknade i mörkret. Ljudet var oklanderligt, möjligen aningen hög bas inledningsvis.

foto Leo Ahmed

Påfallande många solon av virtuos kaliber från Daniel Migdal på fiol. Färre, men minst lika drabbande från Johan Lindström på ”Hawaii- ljudande” pedal steel och effektfull elgitarr. Niklas Fernqvist (bas) jämte trumslagaren Daniel Fredriksson uträttar stordåd, genom att bädda in och utveckla sofistikerade arrangemang. Och vid pianot sitter melodileverantör Carl Bagge, vet exakt hur de rätta ackorden ska frambringas. För att göra listan på medverkande komplett ska en man vid namn Brian Kramer på akustisk lågmäld gitarr nämnas. Honom träffade Isabella i N.Y.C för tio år sedan. I Don´t Think Twice, It´s Alright och It´s All Over Now Baby Blue utgjorde han enda ackompanjemang. Massvis av underbara detaljer i denna helgjutna releasekonsert, vars mäktiga bygge avslutades i ofattbart magnifika tolkningar av Trouble, It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) och allra sist lyfte Forever Young mot taket. Hyllningen till en butter och genial låtskrivare hade inte en slätstruken sekund, var istället sällsamt förtrollande.

Lockelsen i att höra OZ NOY TRIO tog mig till Klubb Nalen för första gången. Hade inte tidigare lyssnat på den flinka fusion-gitarristen från Israel, sedan länge bosatt i N.Y.C. Hade emellertid tagit reda på att han spelat med många storheter. Ett förhållande som ånyo bekräftades när han till festivalen skapat en ruggigt tajt powertrio, bestående av Jimmy Haslip på bas och Dennis Chambers bakom trumsetet. Stående publik på cirka 275 personer, nästan uteslutande medelålders män. Är kluven till konserten, har besvär med att avge ett entydigt omdöme. Kännetecknet är nämligen blixtsnabba ackordföljder, vilka kan beundras för sin skicklighet.. Men de fladdrar iväg utan förankrade känslor, fäster inte, tillför inget. Lyckligtvis erbjöd spelningen annat än ren uppvisning. I flera passager hemfaller de åt en utforskande spelstil.

Mesta materialet hämtas från Noys senaste album Booga Looga Loo, hans tionde på 2000-talet. Vid några sekvenser avbryts deras exakta samspel. Yellow Jackets stadigvarande basist har ett par egna utflykter med feta basgångar och på sluttampen styckar trumfantomen Chambers fräckt upp rytmer. Hade önskat att han hade fått profilera sig mer. Hör ett medvetet skitigt sound, ibland groovy, ibland racerbetonade licks. Associerar till gitarrgudar som Scott Henderson, Mike Stern och i viss mån Jeff Beck. Lika mycket fuzz och vibrato. En avgörande skillnad: Noy är inte på samma nivå som låtskrivare. I lyckade Chocolate Souffle kan ett mellanting av blues och boogie identifieras. En långsam behaglig sak övergår i aftonens största behållning, hopflätade riff i låt som påminner om The Meters. Extranumret flödade av melodisinne när trion pumpade på i klassisk James Brown.

foto Natalia Rybakina

På Nalen inför en euforisk global publik ställer RICHARD BONA & ALFREDO RODRIGUEZ till med en musikalisk happening. Att jag hann fram först en dryg kvart efter utsatt tid, gjorde inte så mycket eftersom de inte ville sluta. Första turnén tillsammans för två befryndade världsmusikambassadörer. Kamerunfödde basisten och sångaren Bona turnerar gärna i Sverige, verkar live ha lämnat den moderna jazzen för romantiska språng på flera språk. På senare år har han fördjupat sig i afro-kubanska tongångar (vilket jag blev varse på Göteborgs Kulturkalas för ett antal år sedan), varför samarbetet med en sjutton år yngre klassiskt skolad pianist från Havana, sitter som hand i handsken. Som den farbror han känner sig som, sköter Bona allt mellansnack. Man lirar främst sådant någon i duon skrivit. Ett undantag är låt av Mercedes Sosa.

foto Natalia Rybakina

Blev uppiggande soloavdelningar, allsång och skämtsamt nojsande. Lekfulla improvisationer präglade samarbetet plus förkärleken till olika kulturers populärmusik. Var inte förberedd på att Bona skulle ägna sig åt det vokala Musicerandet ger upphov till skratt och lättsinne, resulterar i förbrödrande känsla hos en internationell publik. Förnuftigt nog får alla femhundra i stora salen hålla till godo med ståplats, somliga av dem tar danssteg. Rodriguez bländande löpningar höjer temperaturen ytterligare, medan Bonas sångkonst, på fler för honom främmande språk, bidrar till feststämningen. Till melodiernas fromma lägger instrumentalisten Bona band på sig. Flera gånger är han på vippen att braka iväg och visa sitt halsbrytande handlag. Nöjer sig med att fabricera loopar som omgående bildar bakgrund. Konserten synes löst strukturerad, inriktad på glädjeförmedling av publikfriande art. I den sprittande upplösningen märks västafrikanska rytmer när Bona sjunger och tar fram gitarren. En energigivande tillställning, som åtminstone för stunden var storartad underhållning utan dystra inslag.

obs Kan som kuriosa nämna att jag råkade bo våningen ovanför Hellsten Bar där konsert arrangerades varje kväll, vilket resulterade i att det blev några pratstunder med musiker på hotellet, samt en pytteliten dos av livemusik.

John McLaughlin – foto Leo Ahmed

ps Har vänner som blev saliga av en av festivalens huvudattraktioner, nämligen John McLaughlin & The 4th Dimension. Har sett honom i Holland, men missade honom tyvärr när han spelade på Cirkus

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Skivrecension: Refused har aldrig låtit argare och bättre än på War Musik

18 oktober, 2019 by Thomas Johansson

Artist: Refused
Titel: War Music
Betyg: 4

Det är inte lätt, att låta musiken bli att åldras med musikerna. Refused har med den nya skivan War Music gjort precis tvärt om. Roligare än så här kan man inte ha med ett antal gitarrer. Borta är det lite gubbrockiga från den förra skivan. Här är det energi och infall.

Världen är inte perfekt, och det finns ett antal saker att bli förbannade på. Hur ska vi kunna förändra den värld som finns idag, revolution kan vara ett svar, och det är så Refused öppnar War Music. Hela skivan är fylld med medryckande riff och jag kommer på mig att vilja spela trummor i luften när jag hör på skivan, och det är ett gott tecken. War Music engagerar.

Death in Vännäs är i min tolkning lika mycket att känna sig utanför i sin hemort, som att det finns en ensamhet. Forever on the outside, blir man aldrig insläppt.

War Music är det bästa Refused gjort i sin karriär, och jag kommer att söka upp dom under den kommande turnén.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Familjen Addams – en gullig film för barnfamiljer som vill fira Halloween

18 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Familjen Addams
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Greg Tiernan och Conrad Vernon

En gullig liten animerad berättelse om att tillåta varandra att vara olika, en liten hyllning till allas rätt att vara olik andra. Skräckfamiljen Addams har inte haft det lätt. Vart de flyttar blir omgivningen upprörd och vill få iväg dem. De alldeles för olika alla andra. Till slut hittar de ett övergivet före detta kråkslott till vårdanstalt för svårt psykiskt sjuka, beläget högt upp på ett berg, omgivet av dimma som döljer huset för världen runt om.

Filmen bygger, förstås på karaktärerna från tv-serien som många av oss sett som små. Men nu är allt animerat. Och rejält barntillåtet. Fast det var väl serien på sin tid också. Det är en film som garanterat fungerar för barnfamiljer att gå på omkring Halloween, som ju blivit alltmer något som uppmärksammas här i Sverige. Om att Halloween firas kan man ha både den ena och den andra åsikten om, men det hör inte till filmrecensionens ämne. Vi känner igen både musiken och karaktärerna, betjänten Lurch finns förstås liksom farbror Fester och handen Thing med flera.

I detta skräckhus växer de två barnen Addams upp, flickan Wednesday och pojken Pugsley. För att skydda dem från andra människors fördomar om deras liv och sätt att vara har föräldrarna, mamma Morticia och pappa Gomez, låtit barnen få sin utbildning hemma, hemmaskola.

Som vi alla vet är det aldrig något som förblir för alltid, ingen kan stå emot förändringarnas vindar. Nedanför berget byggs ett nytt samhälle som kallas Assimilation och där alla utlovas lycka och glädje i att de alla är likadana och därför accepteras. I detta samhälle finns en arkitekt, Margaux Needler, som har högtflygande planer om att känna storkovan på detta gullipluttiga samhälle i rosa och andra babyfärger. Margaux har en dotter i samma ålder som Wednesday. Liksom Wednesday har en längtan till något bortanför sin familj och sin kultur har Margaux dotter också en längtar att bryta med sin kultur. Flickorna möter varandra och blir vänner.

Jag kan ofta tycka att familjer med alldeles för uppenbart och tydligt budskap kan bli övertydliga och förlora lite av sin konstnärliga nerv när budskapet basuneras ut. Det gör det till stor del här. Det är, givetvis, ett vackert budskap: att vi alla ska kunna leva tillsammans och acceptera att vi är olika varandra. Eftersom filmen i första hand ändå vänder sig till familjer med barn gör det inte lika mycket att budskapet är mer än tydligt. Det intressanta är den misstänksamhet som råder från båda håll. Familjen Addams med sin släkt är lika misstänksam mot övriga samhället som övriga samhället mot dem. Det är alldeles uppenbart att det finns paralleller här till många kulturkrockar i dagens samhälle.

Filmen är en varm berättelse, gullig och söt och rolig. Den version jag såg hade svenska röster. Jag vet inte om den alls går upp på biograferna med originalrösterna. För nog hade den vunnit på att ha originalrösterna. Då tror jag att betyget kunde blivit mer än betyg 3, som ju absolut är godkänt ändå. Tänk dig röster som Oscar Isaac, Charlize Theron, Snoop Dogg, Martin Short och Bette Midler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Halloween, Recension, Scen

Filmrecension: Matthias & Maxime – stark och ärlig kärlekshistoria med många bottnar

17 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Matthias & Maxime
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi och manus Xavier Dolan

Filmvärldens underbarn Xavier Dolan visar vilken unik filmskapare han är med denna starka kärlekshistoria med så många bottnar, så mycket som berättas mellan raderna, med bilder, med aningar. Matthias & Maxime handlar om det svåra att vara ärlig mot sig själv och sina egna känslor, att vi kanske inte alltid vågar möta oss själva som vi är.

Filmen kretsar kring två unga män som varit nära vänner ända sedan barndomen, Matt och Max. De är nära men har samtidigt mycket olika bakgrund. Matt arbetar med juridik och har manegen krattad för ett toppjobb, han har en mamma som är originell och gärna arrangerar bjudningar för honom och hans vänner. Max tillhör samhällets fattigaste och har ingen chans att skaffa någon dyr utbildning. Han tar hand om sin mamma som har svåra psykiska besvär och som just nu varit drogfri i sex månader. Vi kan ana vilken svår uppväxt Max haft med sin missbrukande mamma.

Filmen skildrar både svårigheten med att våga visa sina känslor men där finns också, utan att regissören skriver oss det på näsan, en skildring av klass-samhället, som existerar också i Canada i hipstermiljön.

Max har äntligen bestämt sig för att låta någon annan ansvara för mamman. Han ska åka till Australien och jobba där i två år. Gänget Matt och Max hängt med sedan barndomen har fester och annat de gör tillsammans. Några veckor före avresan till Australien blir Matt och Max ombedda av vara med i en inspelning av en kortfilm, som en av deras barndomsvänners lillasyster ska göra. Hon går en filmutbildning. I kortfilmen ska Matt och Max kyssa varandra. Kyssen sätter igång en massa som rört sig långt under ytan, känslor ingen av dem riktigt vill ta itu med.

Jag tycker filmen är helt fantastisk och skildrar mycket trovärdigt hur svårt det kan vara att förstå sig på sig själv och sina känslor. En av filmens många styrkor är att den inte säger allt rent ut utan lämnar en hel del åt oss som ser filmen att själva känna och förstå. En annan av filmens styrkor är de talande och fascinerande bildspråket och användningen av musik och ljud. Det är mycket pianomusik som fungerar oerhört starkt i olika sekvenser.

Xavier Dolan slog igenom internationellt som filmregissör som tjugoåring 2009 med sin debutfilm Jag dödade min mamma. Året därpå kom filmen Hjärtslag och 2013 kom Tom at the Farm. Alla tre var fascinerande välgjorda filmer med egen karaktär – och nu med Matthias och Maxime har Xavier Dolan definitivt tagit en plats bland en av de stora regissörerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Xavier Dolan

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 555
  • Sida 556
  • Sida 557
  • Sida 558
  • Sida 559
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in