Stockholm Jazzfestival
11/10 – 20/10 2019
EKDAHL/ BAGGE BIG BAND tog jag till mig under en dryg halvtimma, i andra set som varade till efter midnatt. Man har klämt in sig i källaren på Scalateatern, en egentligen för ändamålet omöjlig lokal. För att se och höra optimalt står jag mellan garderoben och kassan. Det långsmala rummet har blivit något av en samlingsplats för gräddan av huvudstadens jazzmusiker, på och nedanför scen. Inget undantag denna afton några timmar efter Jazzkatten-galan. Den tajta orkestern förser oss med god stämning genom att kombinera seriositet med skojfriskt humör. Orkesterns medlemmar turas om att ansvara för arrangemang. Man tänjer ut och håller ihop strålande i låtar från Thad Jones och Duke Ellington. I en sedvanligt namn- kunnig träblåssektion, fick inhopparen Jonas Kullhammars glänsa mest. Högst på solisttoppen placerade sig trumpetaren Tobias Wiklund. Om ni undrar över grundarna, så är Per Ekdahl stabil trumslagare medan pianisten Carl Bagge har egen mycket renommerad trio och gör avtryck lite överallt. Ekdahl/ Bagge Big Band tillhör landets yppersta elitorkestrar.
Hon har varit en livefavorit hos mig senaste åren. Högt ställda förväntningar infrias med råge när jag ser ISABELLA LUNDGREN genomföra konsertversionen av sitt Dylanprojekt på ett i princip utsålt Södra Teatern (premiär för undertecknad). Hade vidtagit föredömlig uppladdning med god middag på Riche, drink på Rival och som indirekt, möjligen långsökt förberedelse, sett mannen döpt till Robert Zimmerman på Scandinavium i somras. Det sjungs kraftfullt med kolossalt övertygande nerv, suverän frasering och dito modulering. Flera av låtarna framfördes, inte fullt lika genomarbetade, redan 2015 på Fasching (var där). Lundgren som förklarar hur hennes dyrkan av Dylans låtskatt uppstod, är inte ute efter att behaga, vilket är en av anledningarna till att hennes uttrycksfulla stämma går rätt in. En annan orsak är musikerna hon omger sig med och deras vidunderliga arrangemang, på annars ganska rätlinjiga kompositioner. Satt på andra balkong, hänfördes och antecknade i mörkret. Ljudet var oklanderligt, möjligen aningen hög bas inledningsvis.
Påfallande många solon av virtuos kaliber från Daniel Migdal på fiol. Färre, men minst lika drabbande från Johan Lindström på ”Hawaii- ljudande” pedal steel och effektfull elgitarr. Niklas Fernqvist (bas) jämte trumslagaren Daniel Fredriksson uträttar stordåd, genom att bädda in och utveckla sofistikerade arrangemang. Och vid pianot sitter melodileverantör Carl Bagge, vet exakt hur de rätta ackorden ska frambringas. För att göra listan på medverkande komplett ska en man vid namn Brian Kramer på akustisk lågmäld gitarr nämnas. Honom träffade Isabella i N.Y.C för tio år sedan. I Don´t Think Twice, It´s Alright och It´s All Over Now Baby Blue utgjorde han enda ackompanjemang. Massvis av underbara detaljer i denna helgjutna releasekonsert, vars mäktiga bygge avslutades i ofattbart magnifika tolkningar av Trouble, It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) och allra sist lyfte Forever Young mot taket. Hyllningen till en butter och genial låtskrivare hade inte en slätstruken sekund, var istället sällsamt förtrollande.
Lockelsen i att höra OZ NOY TRIO tog mig till Klubb Nalen för första gången. Hade inte tidigare lyssnat på den flinka fusion-gitarristen från Israel, sedan länge bosatt i N.Y.C. Hade emellertid tagit reda på att han spelat med många storheter. Ett förhållande som ånyo bekräftades när han till festivalen skapat en ruggigt tajt powertrio, bestående av Jimmy Haslip på bas och Dennis Chambers bakom trumsetet. Stående publik på cirka 275 personer, nästan uteslutande medelålders män. Är kluven till konserten, har besvär med att avge ett entydigt omdöme. Kännetecknet är nämligen blixtsnabba ackordföljder, vilka kan beundras för sin skicklighet.. Men de fladdrar iväg utan förankrade känslor, fäster inte, tillför inget. Lyckligtvis erbjöd spelningen annat än ren uppvisning. I flera passager hemfaller de åt en utforskande spelstil.
Mesta materialet hämtas från Noys senaste album Booga Looga Loo, hans tionde på 2000-talet. Vid några sekvenser avbryts deras exakta samspel. Yellow Jackets stadigvarande basist har ett par egna utflykter med feta basgångar och på sluttampen styckar trumfantomen Chambers fräckt upp rytmer. Hade önskat att han hade fått profilera sig mer. Hör ett medvetet skitigt sound, ibland groovy, ibland racerbetonade licks. Associerar till gitarrgudar som Scott Henderson, Mike Stern och i viss mån Jeff Beck. Lika mycket fuzz och vibrato. En avgörande skillnad: Noy är inte på samma nivå som låtskrivare. I lyckade Chocolate Souffle kan ett mellanting av blues och boogie identifieras. En långsam behaglig sak övergår i aftonens största behållning, hopflätade riff i låt som påminner om The Meters. Extranumret flödade av melodisinne när trion pumpade på i klassisk James Brown.
På Nalen inför en euforisk global publik ställer RICHARD BONA & ALFREDO RODRIGUEZ till med en musikalisk happening. Att jag hann fram först en dryg kvart efter utsatt tid, gjorde inte så mycket eftersom de inte ville sluta. Första turnén tillsammans för två befryndade världsmusikambassadörer. Kamerunfödde basisten och sångaren Bona turnerar gärna i Sverige, verkar live ha lämnat den moderna jazzen för romantiska språng på flera språk. På senare år har han fördjupat sig i afro-kubanska tongångar (vilket jag blev varse på Göteborgs Kulturkalas för ett antal år sedan), varför samarbetet med en sjutton år yngre klassiskt skolad pianist från Havana, sitter som hand i handsken. Som den farbror han känner sig som, sköter Bona allt mellansnack. Man lirar främst sådant någon i duon skrivit. Ett undantag är låt av Mercedes Sosa.
Blev uppiggande soloavdelningar, allsång och skämtsamt nojsande. Lekfulla improvisationer präglade samarbetet plus förkärleken till olika kulturers populärmusik. Var inte förberedd på att Bona skulle ägna sig åt det vokala Musicerandet ger upphov till skratt och lättsinne, resulterar i förbrödrande känsla hos en internationell publik. Förnuftigt nog får alla femhundra i stora salen hålla till godo med ståplats, somliga av dem tar danssteg. Rodriguez bländande löpningar höjer temperaturen ytterligare, medan Bonas sångkonst, på fler för honom främmande språk, bidrar till feststämningen. Till melodiernas fromma lägger instrumentalisten Bona band på sig. Flera gånger är han på vippen att braka iväg och visa sitt halsbrytande handlag. Nöjer sig med att fabricera loopar som omgående bildar bakgrund. Konserten synes löst strukturerad, inriktad på glädjeförmedling av publikfriande art. I den sprittande upplösningen märks västafrikanska rytmer när Bona sjunger och tar fram gitarren. En energigivande tillställning, som åtminstone för stunden var storartad underhållning utan dystra inslag.
obs Kan som kuriosa nämna att jag råkade bo våningen ovanför Hellsten Bar där konsert arrangerades varje kväll, vilket resulterade i att det blev några pratstunder med musiker på hotellet, samt en pytteliten dos av livemusik.
ps Har vänner som blev saliga av en av festivalens huvudattraktioner, nämligen John McLaughlin & The 4th Dimension. Har sett honom i Holland, men missade honom tyvärr när han spelade på Cirkus