• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Pianoprojekt med förbehåll levererar beundransvärt resultat – Björkris I + II av Anders Teglund

21 november, 2019 by Mats Hallberg

Omslagsmålning (olja på duk) Ida Gudmundsson

Anders Teglund

Björkris I + II

4

Inspelning hemma hos Anders Teglund i Kungsbacka och i Svenska Grammofonstudion, Göteborg

Inspelad, mixad och mastrad av Hans Olsson Brookes

Producent: Hans Olsson Brookes

Teg Publishing (med stöd av Kulturrådet)

47:56 / 45:46

Release: I = juni 2019 / II = 25/10 2019

Blev nyfiken av en förfrågan före sommaren. Då fanns Björkris I bara tillgänglig på digitala kanaler. Vid releasekonsert i Litteraturhuset fanns den som vinylskiva. Minns en rikedom av oftast stillsamma variationer och att han blev intervjuad efteråt. Men det är först nu när även en andra del är tillverkad, som jag fått tillgång till Anders Teglunds egenkomponerade pianomusik i form av en dubbel-cd. För närvarande genomför han spelningar runt om i landet, ibland till och med hemma hos människor med piano. Han har fått flera uppskattande omdömen, exempelvis från auktoriteten Jan Gradvall. Inte undra på, då det finns goda skäl att puffa för detta anmärkningsvärda projekt.

Anders Teglund är en 80-talist från Luleå, numera bosatt i utkanten av Kungsbacka. Som liten övade han mycket på piano och han har haft en karriär på klaviaturinstrument i bland annat metalbandet Cult of Luna och hos Mattias Alkberg BD (poet, låtskrivare och tidigare frontfigur i Bear Quartet). 2010 startade Teglund tillsammans med sin bror Teg Publishing, vars spännvidd imponerar: från Thåströms samlade texter till Bruno K Öijer och Augustnominerade Marit Kapla. Man är inte bara förlag utan också som framgått skivbolag, därtill producent av film och poddar.

Pianisten slutade spela i band, flyttade, separerade, blev ensamstående pappa. Köpte till radhuset en piano på Erikshjälpen. Tvingades omvärdera sin syn på musicerande. Satte igång att spela kvällstid efter att dottern somnat. Såg stunderna fram till 22:00 som en frizon, ett alternativ till promenader. I hyresrätten begränsades förutsättningarna. En medvetenhet om grannar som ofrivillig publik uppstod. Ville därför inte upprepa sig eller traggla skalor. Istället mycket improvisationer under fem år, vilket fick offentlighet genom ett instagramklipp. Hans vän Hans Olsson Brookes fick nys om verksamheten. Bestämde sig för att vid ett par tillfällen besöka Anders i hemmet för att spela in.

I studio kompletteras Anders kompositioner med stråkarrangemang av Martin Schaub. Stråkkvartetten som har mer eller mindre framträdande roll på olika spår består av Pierre Guis, Daina Mateikaite, Märta Eriksson samt Jungen B Linderholm. Dessutom hörs på trumpet, flygelhorn och kornett Robin Rydqvist från GWO och Axel Mårdsjö på klarinett, flöjt och basklarinett. Kompositören själv, anger att han spelar på skevt skolpiano plus celeste och cymbal.

foto Ida Gudmundsson

En allusion på Teglunds metafor om promenader får inleda. Pianisten trampar inte särskilt ofta i identiska fotspår. Det genreupplösta soundet har genom tillsatsen av stråkkvartett en del gemensamt med kammarmusik. I superlånga stycket Hede station – Göteborg Central – Göteborg Central – Hede station associerar jag till Satie. Ibland passar att referera till Michael Nyman, Keith Jarretts The Köln Concert eller Brian Eno. Det är öppensinnat och visuellt, ofta filmiskt. Bilder uppstår i huvudet. Högst rimligt att anta att kompositören också utgått från händelser och funderingar, inte minst eftersom varje melodi heter något fantasifullt vardagsnära.

Han kan paradoxalt nog spela trevande och stadigt samtidigt. Med sitt genomgående ömsinta handlag, blir Teglund expert på att få fram värmande feel good – känslor. Efter cirka tre minuter i andra stycket på Björkris I, smyger sig stråkkvartetten fram för första gången. Kompletterar då varsamt. De gör sig mer gällande på andra spår. Ett tag håller min teori om mjuk minimalistisk inriktning. Den kullkastas delvis efterhand, vilket gör Anders Teglund till en spännande musikant omöjlig att etikettera.

Trötta barn i trapphus har ett eftertänksamt, otroligt vackert tema. Uppfattar ett idylliskt tillstånd. Efter att sista tonen klingat ut, verkar det som om titeln realiseras på autentiskt sätt. I fjorton minuter långa En standardhöjande åtgärd ligger stråkarna i framkant i ett mollanstruket stycke. Melodin slingrar sig förhållandevis mer uppskruvat, rent av distinkt och beslutsamt. Ett fascinerande stycke fyllt av dramatisk laddning där stråkkvartetten och Robin Rydqvist interagerar med pianots linjer. Det sfäriska á la Brian Eno förvandlas till ett omskakande kraftigt slutackord. Avlöses av melodi med motsatt struktur. Sökande till sin karaktär, som om olika uttryck prövades. Hämtning lämning är en kul prosaisk titel som avrundar första skivan. En bedårande melodi vars innerlighet förstärks av smeksamma trumpettoner. Skulle kunna kallas vaggvisa.

foto Ida Gudmundsson

På Björkris II har fler uppslag förverkligats. Upphovsmannen förklarar att han kronologiskt velat skildra en dag i sitt liv, vilket enligt honom resulterat i ett kärvare, mer monotont sound. Börjar med en expanderande och komplex komposition uppbyggd i faser. Jag förknippar den med i tur och ordning dröjande impressionism hos Satie, gravallvar som Chopin´s begravningsmarsch och en eldfängd Iiro Rantala. Blåsinstrument interfolierar snyggt, medan stråkarna tillför ett brett spektrum. Teglund tar styckets framvällande toner, vars styrka maximalt anstränger pianots akustik, så långt det bara går, till bristningsgränsen. Man ser framför sig hur vänster respektive höger hand febrilt tar sig an sina uppgifter. Det är ett renodlat, underbart flöde som har en hypnotisk påverkan. Fem minuter läggdags är så lyriskt långsam att rekord tangeras. Koncentrerade mottagare belönas med existentiell magi.

I en kuriositet får Axel Mårdsjös basklarinett symbolisera Överföringarna har inte gått iväg. Experimenterandet fortsätter i nästa låt där Teglund fokuserar på att kontrastera diskant och basljud när han spelar på celeste. Tillfälligt överger han tyvärr sin attraktiva ljudvärld. Lyckligtvis finns två ytterligare fullträffar. Först ett arpeggio, huvudsakligen i två ackord, en låt kompositören spelat i uppemot femton år, fast den innehåller en knepig övergång. En ljuvligt suggestiv låt där stråkarna är aktiva. Diskret hörs blåsinstrument. Finalnumret Hej då för nu gör en på gott humör, rymmer till och med en pampig sekvens. Utkristalliseras till ett vemodigt och magnifikt farväl som borrar sig in i hjärteroten.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

20 november, 2019 by Rosemari Södergren

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags ”sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Al Pacino, Joe Pesci, Maffian, Martin Scorsese, Netflix, Recension, Robert De Niro, Scen, USA

Operarecension: Trollflöjten – en härlig föreställning

20 november, 2019 by Ulrika Sandhill

Trollflöjten
MUSIK Wolfgang Amadeus Mozart
TEXT
Emanuel Schikaneder
REGI Ole Anders Tandberg
SCENOGRAFI Ole Anders Tandberg
KOREOGRAFI Anna Koch
KOSTYM & MASK Maria Geber
LJUS Ellen Ruge
DRAMATURG Katarina Aronsson
SPRÅK Föreställningen ges på svenska med svensk textning på textmaskin
Spelas från 18 oktober till 04 december 2019

Nu är det sista chansen att gå på Trollflöjten i Ole Anders Tandbergs något skruvade regi på Operan i Stockholm – en favorit i repris på den uppsättning som framfördes på Operan 2012.
Öppningsscenen är en skolsal från 60-talet med bänkar och vita takglober i snörräta led inspirerad av Peter Tillbergs tavla ”Är du lönsam lille vän?”. Instängd där inne sitter Pamina i formen av en trulig skolflicka i vita kalasbyxor. Pappa Sarastro är scoutledare från förra seklets första årtionden, Monostatos är en 1600-talspräst med pipkrage, Pamino är en tafatt prins i illasittande dressmankostym och Papageno är något slags 90-talsanarkist. Hur de hänger ihop tidsmässigt är oklart – åtminstone för mig.

Scenografin är vacker, fyndig och innehåller många små aha-moments, där plötsligt blommor eller små luftballonger regnar ned från skyn och där luckorna i scengolvet används på de mest oväntade sätt. Scenen blir så småningom ett nordiskt fjällandskap där följaktligen björnar och inte lejon utgör de farliga djuren. Första akten är härligt betagande – prima verklighetsflykt till Mozarts ljuvliga musik.

Andra akten levererar inte riktigt på samma nivå, åtminstone inte under gårdagens föreställning. Jag får intrycket av att orkestern börjar spela lite på rutin och de kommer lite i osynk med sångarna ett par gånger. Sceneriet är också mer statiskt än i första akten, och de prövningar som Tamino får utstå och som skulle kunna ge föreställningen lite djup och allvar tycker jag slarvas bort lite. Bidrar till känslan gör nog också att Sarastros stämma inte riktigt har den djupa klang som krävs för att göra sina mäktiga och allvarsamma arior rättvisa. Det hela är ju visserligen en saga, men just därför borde man kunna ta ut kontrasterna ordentligt.

Men herre jösses, detta är petitesser. Det är en härlig föreställning med överlag mycket fina sångare och musik som sätter sig i hjärtat och huvudet. Folkligare än Folkoperan. Gå och se. Sista chansen är onsdag den 4 december.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Opera, Recension

Jakob Hellman på Cirkus – hjärtvärmande

20 november, 2019 by Thomas Johansson

Jakob Hellman
Cirkus Stockholm
Betyg: 4

En enda skiva, för 30 år sen, och sen hände ingenting musikaliskt eller… Att få sin debut utnämnd till årtiondets bästa svenska skiva, kan få vem som helst att på panik för uppföljaren. Ändå har Jakob Hellman lyckats att finnas kvar i medvetandet hos många, och konserten på Cirkus i Stockholm sålde slut väldigt snabbt för nio månader sen.

Han gör det inte enkelt för sig, börjar med att spela en låt som inte många hört, om begravningar. Han spelar många nya låtar under kvällen, eller ofta låtar som inte spelats in i en studio.  Publiken tänder till på låtarna från ”…och stora havet.” En kille bredvid lever sig in i de gamla låtarna och sittdansar så att stolen skakar som en jordbävning. Den skivan som är Jakob Hellmans enda än så länge, men det kommer ett löfte under kvällen, att det skulle komma en andra skiva. Kanske med namnet ”30 år, hit eller dit”.  Kvällens version av ”Stora havet” är ett riktigt ångestsskrik. Jakob Hellman känns som mänsklig och tafatt, och jag får lust att krama om honom och säga, att vi älskar det du gjort. Du behöver inte fly längre.

Han har tre gästartister för kvällen. Matti Alkberg är först ut på scenen i en låt, och Magnus ”Kitok” Ekelund från Jokkmokk gör en två låtar. Sen när Alftasonen Per Persson kliver ut på scenen så tar det riktigt fart.

Det här är en kväll där Jakob Hellman får feeling, och slänger in några extra låtar utanför den tänkta låtlistan. När jag går hem för kvällen, så önskar jag verkligen att det är sant att det kommer en ny skiva, för många av kvällens låtar är värda att dokumenteras på skiva. Vi har väntat i 30 år, är väntan snart över?

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Sällsam skönhet och fräscht tonspråk – Tempest In A Teapot av Tuuliki Bartosik

19 november, 2019 by Mats Hallberg

Coverdesign Krööt Kukkur

Tuulikki Bartosik

Tempest In A Teapot (Torm Veeklaasis)

5

Inspelning och mixning i Playing With Music Recording Studio av Petter Berndalen

Mastring: Claes Persson CRP Mastering

Producent: Jonas Knutsson tillsammans med Petter Berndalen/ Tuulikki Bartosik

Playing With Music (Utgiven med stöd av Svenska Kulturrådet)

45:31

Releasedatum: 15/11 2019

Tuuliki Bartosik är en accordeonist (korrekta beteckningen på någon som spelar olika sorters dragspel) från Estland bosatt i Stockholm. Efter utförliga studier undervisar hon numera både på KMA och motsvarande inrättning i hemlandet. Har tidigare släppt fem album och en ep, några av dem tillsammans med andra om jag är rätt informerad. Hon har samarbetat med bland andra Estonian National Symphony Orchestra, Estonian Folk Chamber Orchestra och kvintetten Accordionesse. En långvarig musikalisk partner har varit finske pianisten Timo Alakotila. Hade ingen kunskap om Bartosik, vars musicerande bör namnas i samma andetag som ikonen Astor Piazzolla (1921-1992) och Richard Galliano (hördes live i somras i Ystad). Oortodoxt och stämningsmättat spel kvalificerar 43-åringen till konstnärligt släktskap med instrumentkollegan Lisa Långbacka.

Samtliga nio spår på Tempest In A Teapot har komponerats av Bartosik och med två undantag arrangerats på egen hand. I pressutskicket läggs mycket krut på att redogöra för hennes vision och därmed inspelningsproceduren. Visar sig att komponisten och pedagogen beger sig regelbundet till södra Estland, till naturen där hon sommartid vistades hos sina morföräldrar. Här utforskar hon sitt sound. Framgår av citat inuti det estetiskt tilltalande albumet – illustrerat med kulörta färgfält och simmande fiskar – att den innovativa accordeonisten är besjälad av animism. Med alla sinnen omfamnas naturen och väder och vind.

Eftersom hon inte vill vara hänvisad till enbart konsertsalar, brinner hon för att spela utomhus. Som experimenterande av klangbild, har den specifika skogen och träden haft stor betydelse. Strävan i tillkomsten av nya skivan, har kretsat kring att skapa ett nordiskt-baltiskt sound med inspiration från den natur hon är rotad i. Med hjälp av en akustiker har producenter kunnat spela in skivan i ett s.k wing-room, med banbrytande akustikpaneler som återskapat skogsmiljön. Dessa har konstruerat ett världsledande accordeonljud, förstärkt av hantverksskickligheten från italienska Pigini Accordions. ”När jag slöt ögonen och spelade, kändes det som att jag var i södra Estlands skogar. Det som i början kändes omöjligt…blev nu en verklighet i Stockholm i studion/ Helt plötsligt hörde jag även de minsta klangnyanserna… och kunde improvisera med övertonerna. Resultatet…beskriver min inre värld på pricken/”

Tuulikki berättar att hon senaste fyra åren försökt spela in i nämnda skogsområde. Ville då helst göra ett livealbum, eller i varje fall få till ett par låtar. Projektet stupade på att hennes egendesignade instrument Pigini Caruso inte tålde fukten under tysta nätter.

pressfoto från artistens hemsida

Rofylld melankoli inleder. Vackra toner sträcker sig långsamt mot himlen. Varje titel är tvåspråkig, estnisk plus engelsk. I den karga naturmystik där människa och skog uppnår symbiotiskt förhållande, uppstår ett ödmjukt universum. Lyssnaren sugs in i en förtrollad värld. Crying Meadows följs av Setting Sail For freedom, ett stycke som utstrålar optimism. Tycker mig höra en tonartshöjning. Noterar mjukt gung på specialbyggt instrument som oöversatt är ”double cassotto convertor free-bass accordion.” Kompletteras här och var med estniska stränginstrumentet kannel.

Kontemplativa tillstånd mixas med taktfast beat av skiftande styrka. Finns drag av minimalism i likhet med LISAS magiska skiva. På grund av ett eggande polyfont sound, passar inte termen flöde särskilt väl. Musiken är helt enkelt för händelserik. Bryter av med sin rushiga fart gör exempelvis Forgotten Village Polka. Denna klämmiga sak avlöses av en vaggvisa, som sig bör låter den vänligt vilsam. Tuulikki sjunger harmoniskt, mestadels ordlöst på några spår. Vi får veta att hon använder det ålderdomliga språket vöru, mest märkbart i den vals som har text av Artur Adson. Titellåten (arr Bartosik/ Knutsson) utgår från medium-tempo, utvecklas till ett flerskiktat medryckande äventyr.

Röuge Waltz är dels en stampa – takten – vals, dels en sorts lyrisk betraktelse, vars häpnadsväckande arr är utslag enorm begåvning. Låter som om flera stämmor konverserar, med nyanserade infall. I den vals som avrundar Tempest In A Teapot uppstår en sällsam skönhet. Bara stränginstrumentet tas i anspråk i en låt vars arrangörspar är Bartosik & Knutsson. Som ett oannonserat appendix återkommer fågelkvitter och sus från träd som spelats in av John Grzinich i naturreservat i Estland. Svagt i bakgrunden om en lyssnar i hörlurar hörs knäppande på kannel. En smaksak om man anser detta bihang vara krystat, eller en logisk konsekvens av den klangbotten som accordeonisten och kompositören utgått från. Och just därför vill understryka.

Är glad att jag fick upptäcka en särpräglad musiker som lyckas omsätta sin filosofi i ett förunderligt ljuvligt sound. Registrerar meditativa och uppfriskande tongångar! Studeras musiken koncentrerat med öppna öron blir det aldrig fantasilöst. Finns ingen anledning att ifrågasätta de egenskaper som lanserar kulturbryggan Tuulikki Bartosik. Syftar på stor lyskraft, dynamik och mångsidighet, jämte en mild förundran över livets möjligheter. Har vacklat mellan 4+ och fullpoängare, landade till slut i högsta betyg.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 547
  • Sida 548
  • Sida 549
  • Sida 550
  • Sida 551
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in