• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stjärna föds i omtumlande musikal – Närmare kanten av Patrick Rydman och Martin Schaub

25 november, 2019 by Mats Hallberg

Omslag Mirella Hetekivi

Artistens musikalutbildning, stiftelsen Gyllenkroken, Martin Schaub, Patrick Rydman, Axel Mårdsjö med flera

Närmare Kanten

3

Inspelning, mix och mastering av Hans Olsson Brookes i Svenska Grammofonstudion

Producent: Martin Schaub

Rooftop Music (med stöd av Arvsfonden)

48:57 / 39:43

Release: 22/11 2019 (Original Cast Recording, föreställningarna på Högskolan för scen och musik i Göteborg hade urpremiär i våras)

Jag gillar musikaler så pass att det blivit flera recensioner från GöteborgsOperan. Tidigt 80-tal hade jag nöjet att se några minnesvärda produktioner på West End och i Stockholm gillade jag Saturday Night Fever. Tror man måste vara blödig, kunna acceptera det svulstiga formatet. Ibland störs jag av att den narrativa berg och dalbanan, vars brist på nyanser premierar trubbig, grovkornig dramaturgi. Att vara hänvisad till lyssna på en uppsättning, innebär förstås att gå miste om en avgörande visuell dimension. Står det man hör på egna ben? Självfallet blir dubbel-cd:n en bekräftelse för de som upplevde musikalen på Artisten och för de som känner någon som stått på scen. Har man på sin arbetsplats eller i bekantskapskrets kännedom om personer med suicidal problematik, då blir man särskilt tagen. Mig veterligen första gången jag ställs inför utmaningen att bedöma en musikal utifrån en skivinspelning.

Närmare kanten har regisserats och skrivits av Mattias Palm, efter workshops med personer från stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg. En tragedi för sexton år sedan är på väg att upprepas. Psykisk ohälsa och lidandet det medför, för den direkt drabbade och dennes närstående utgör tema. Man är inte annorlunda som människa för att man har demoner som tankemässiga följeslagare, fast förmågan att prestera givetvis påverkas. Denna slutsats har varit central i arbetet som pågick under fyra terminer. Storyn som växte fram är förankrad i verkliga händelser, även om historien är fiktiv.

I mödosamma resan från ax till limpa har många involverats, ifrån projektledaren Annica Engström, programansvarige Nina Norblad på Högskolan och Hans Olsson Brookes på Svenska Grammofonstudion till sångcoacher, regissören Mattias Palm, ett engagerat sexmannaband och musiker som gästat på enskilda spår. De tio rollerna har fördelats till studenterna, varav sju är kvinnor. Därtill utgör de kör tillsammans med ensemblen ur stiftelsen Gyllenkroken under ledning av Jenny Schaub. Musik och sångtexter ansvarar Patrick Rydman och Martin Schaub för. Den sist nämnde har haft många bollar i luften. Sång- och orkesterarrangemang har också legat på hans bord. Vad gäller arr för orkester har sysslan delats med Axel Mårdsjö.

Mäktigt intro! Det unga paret första duett ger oss förutsättningarna. Hurtfrisk yta störs av huvudpersonens oro. I Allt som jag drömt om exponeras en fin röst som låter autentisk. Det är David Lindell som pojkvännen Gabriel. Så befriande att han ratar ett tillgjort sätt att sjunga, alltför synonymt med genren. Ändå hamnar han i skuggan av Karoline Dons, vars skälvande genomträngande röst är musikalens främsta behållning . Otroligt berörande återger hennes stämma vad som gnager Jonna, vars namn åtskilliga gånger oroligt adresseras. Här serveras ett stjärnskott vars tonträff och hundraprocentiga satsning måste locka castingfolk. Vad månde bliva? Vokalistens passionerade förmåga är av den magnitud att tankarna otvivelaktigt går till Helene Sjöholm (antagligen ett ideal för Dons). En av rollerna görs förresten av Frida Linnell, som fixar att ha fullt upp i Stadsteaterns Brechtsatir i höst. Noterar goda röstresurser, tillika imponerande patos hos kören. Hade gärna hört fler körpartier.

I (Vi talar aldrig om) Det där märks ett tungt närvarande beat. Färgas snyggt och massivt av keyboards, elgitarr och inte minst Maja Molanders cello jämte klarinettspelet av Mårdsjö. De omväxlande arrangemangen präglas av finess och föredömliga klanger. I vissa recitativ (framsjungna pusselbitar) fyller piano och stråkar en oumbärlig, stämningsskapande funktion. Bara släpp det sticker ut som ett ösigt, snärtigt nummer. Bjuder på musikalatmosfär när den är som mest övertygande. Första akten avslutas med en hisnande urladdning.

Andra cd:n inleds storartat. I en flammande hit featuring Mats Jenséus på gitarr, Petra Lundin på cello samt otvetydigt Per Svenner som rytmleverantör; hörs hur huvudrollsinnehavaren Karoline Dons nails it för att använda en engelsk term på modet. Ofantligt mycket energi har investerats i ett dramatiskt berättande i ord och ton. Intensivt upptrappade melodier varvas med finstämda ballader i moll. Lågan hålls brinnande hela tiden! Väldigt förtjust i kören, vars stämmor kryper under huden. Samma uppskattning hyser jag för avsnitt med isolerade instrument, såsom piano, cello och olika blåsinstrument. I den långa upplösningsfasen repriseras vissa sånger, jämte att en portion nödvändigt mod ingjutes som slutkläm.

En frank bedömning landar ändå i slutsatsen att resultatet över 2 cd är förhållandevis ojämnt. Somliga sångscener blir lite platta, närmast banala. Suckar exempelvis över texten och framförandet på tangosmäktande Perfekt. Några gånger till tippar det tyvärr över kanten när man lyssnar i hörlurar. Återigen behöver påpekas att musikaler skall ses. Formen är en audiovisuell helhet med scenografi, mimik, kroppsspråk, interaktion färger, kostym och dylikt som skivlyssnare går miste om.. Samtidigt som det ingår i uppdraget att vara smakdomare, känns det således en smula hänsynslöst att peta i ett storstilat projekt. Högsta beröm utdelas för val av ämne. Att skildra ångest och förtvivlan, i ett land där en miljon sägs kämpa mot depression av och till, hedrar samtliga som bidragit till Närmare kanten.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Operarecension: La Traviata – Vackert samspel, fantastiska röster men för minimalistisk scenografi

24 november, 2019 by Ulrika Sandhill

Foto: Sören Vilks

La Traviata
MUSIK Giuseppe Verdi
TEXT Francesco Maria Piave
REGI Ellen Lamm
SCENOGRAFI, KOSTYM & MASK Magdalena Åberg
LJUS Torben Lendorph
DRAMATURG Katarina Aronsson
KOREOGRAFI Ambra Succi
Premiär på Kungliga Operan i Stockholm 23 november 2019

La Traviata får man väl säga är operornas opera, ständigt spelad runt om i världen på grund av sin odödliga musik. Och den tidigare bäst-förestämplade handlingen om hedersproblematik är ju plötsligt riktigt högaktuell. Violetta är en lyxprostituerad och lungsjuk kvinna som lever för stunden och byter kärlek för materiella ting. Männen avgudar henne men själv har hon aldrig engagerat sig speciellt mycket i någon man. Förrän hon träffar Alfredo. Hon lämnar livet i sus och och satsar på kärleken till honom. När Alfredos syster ska gifta sig kräver pappan av Violetta att hon ska lämna Alfredo – allt för familjens heder och anseende. Det går ju inte att ha en fallen kvinna i släkten. Violetta blir förtvivlad men lyder fadern. Hon säger till Alfredo att hon längtar efter sitt gamla liv och att hon är kär i sin gamle älskare, baronen Duphol vilket gör Alfredo förtvivlad och fylld av hämndbegär.

I sista akten är Violetta döende. Hon har ångest för hon vet att ingen kommer att sakna henne. Men så kommer Alfredo och fadern till hennes dödsbädd för att be om förlåtelse och försoning. Violetta och Alfredo betygar varandra sin kärlek och börjar hoppas på en gemensam framtid, men det är för sent och Violetta dör.

Musikaliskt är uppsättningen härlig. Huvudpersonerna, Ida Falk Winland som Violetta, Bror Magnus Todenes som Alfredo och Karl-Magnus Fredriksson som Alfredos pappa har alla fantastiska röster för rollerna och Violetta och Alfredos pappa känns helt självklara i sina karaktärer. Kören är strålande, och Verdi kunde ju verkligen det här med att skriva för kör. Öronen får alltså sitt. Det man saknar är kanske något också för ögat.

Magdalena Åberg, som har många fina scenuppsättningar bakom sig, står för scenografin. Öppningsscenen i form av en epilog är magnifik. Ridån höjs och vi möts av en anatomisk teater fullsatt av kostymklädda män. De har blickarna vända mot obduktionsbordet, mot Violettas döda kropp. Det är mycket effektfullt. Man riktigt känner Violettas utsatthet. I övriga akter är scenen i princip tom sånär som på ett bord och ett par stolar. Allt, även allas kläder går i grått och svart – förutom Violettas klänning som är vampigt guldglansig.

Kanske ska denna minimalistiska scenografi understryka ”den manliga blicken” som man vill utforska i uppsättningen. Men för mig fungerar det inte riktigt hela vägen. De grå kostymerna och den avskalade miljön gör att min kanske skruvade hjärna associerar till mingel på kontoret snarare än till de glamourösa fester och galna karnevaler som ju operans handling är fylld av. Och kärlekshistorien mellan Alfredo och Violetta känns inte heller riktigt övertygande. Medan Violetta här är en glamourös Rita Hayworth-kopia som kan linda vilken man hon vill runt sitt lillfinger påminner Alfredo mer om en Toyotaförsäljare i sin ljusgrå dressmankostym och sina bruna mockaloafers. Man förstår ärligt talat inte riktigt vad hon ser hos honom.

Nej, för mig blir den stora behållningen i den här uppsättningen helt klart musiken. Men det räcker å andra sidan långt. Det är underbart att höra samspelet mellan Hovkapellet, sångarna och kören, allt dirigerat av den unge Venezulansk-schweiziske dirigenten Domingo Hindoyan. Och Verdi är alltid Verdi!

Man kan bli lite rörd i hjärtat av historien också, men då snarare av pappans ånger när han insåg hur fel han handlat och hur han uppriktigt och förtvivlat ber Violetta om ursäkt, än av Violettas död i sig. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp eller inte, men det gör ju faktiskt historien lite mer dagsaktuell.

Kungaparets loge var som vanlig tom. Synd på så fina platser.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kungliga Operan, Opera, Recension

Bo Kaspers Orkester – nya skivan doftar soul och svettas blues

22 november, 2019 by Thomas Johansson

Bo Kaspers Orkester 23:55

Bo Kaspers Orkester
23:55
Betyg: 5

Detta är den 12:e fullängdaren från Bo Sundström och company i Bo Kaspers Orkester och de har nog aldrig låtit så bra. Det är en skiva som doftar soul, men tar ett stadigt kliv i bluesen. I texterna är det ett vardagsliv för bandet. Att åka på turné, att vara på rull, att vilja dansa, att ha en stor saknad, allt förpackat i en kostym som tagit rejäla steg i soul och blues.

23:55 är så full av soul, att jag förväntar mig att det är någon klassisk stjärna som ska börja sjunga på låtarna men där kliver Bo Sundström in och gör det med bravur.

Bo Kaspers orkester 2019, har släppt på bromsen och gör den skivan man länge velat. Det är en personlig hyllning från bandet till den musik de själva lyssnade på i sin ungdom.

I bästa spåret ”Ska vi dansa” är det tydligt på vad man blir inspirerad av. ”Jag har köpt en grammofon, Och några gamla plattor till, Nat King Cole och ms Simone ”.

Det här är det bästa bandet gjort, och jag blir glad av musiken.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension av tv-serie: The Crown, säsong 3

21 november, 2019 by Rosemari Södergren

The Crown, säsong 3
Betyg 3
Premiär på Netflix 17 november 2019

Den amerikansk-brittisk dramaserien The Crown är en påkostad och intressant tv-serie. Serien, vars första säsong kom 2016, skildrar Elizabeth II:s tid som drottning.

Den första säsongen med tio avsnitt började att sändas på Netflix den 4 november 2016. Den utspelar sig från 1946 till 1955 och skildrar bland annat kung Georg VI:s död och Elizabeth II:s första tid som drottning. Den andra säsongen hade premiär den 8 december 2017 och utspelar sig från 1956 till 1964.

Claire Foy och Matt Smith porträtterar drottning Elizabeth respektive prins Philip i de två första säsongerna. Nu till säsong 3 har skådespelarna bytts ut. Olivia Colman och Tobias Menzies spelar drottningen och hennes make prins Philip i säsong tre och fyra. Säsong tre skildrar tiden 1964 till tidigt 1970-tal.

Serien har samlat några av de bästa brittiska skådespelarna. Utan tvekan. Oliva Colman är perfekt i rollen som drottningen. Tobias Menzies fungerar bra som hennes make och Helena Bonham Carter briljerar i rollen som drottningens yngre, livligare och olyckliga syster, prinsessan Margaret.

Trots att serien har så många duktiga skådespelare och nivån och kvaliteten på foto, kostym med mera är så enastående når serien inte samma nivå som de tidigare två säsongerna. Anledningen är att det blir av och till väldigt sentimental. Den är lite för tydligt en historielektion. Det är absolut intressant att få tiden från 1965 till tidigt 1970-tal skildrat utifrån livet i Buckingham Palace, men det känns lite för tillrättalagt. Men det är absolut en tv-serie som är värd att ägna den tid det tar trots allt tar att se tio avsnitt. Och visst längtar jag till nästa säsong.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt Taggad som: Netflix, Recension, The Crown, TV-serie

Filmrecension: I Guds namn

21 november, 2019 by Rosemari Södergren

I Guds namn
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Francois Ozon

En stark film om flera berättelser ur verkliga livet om män som utsattes för sexuella övergrepp av en präst när de var barn.

Att katolska prästen utnyttjat barn sexuellt är en av vår tids hemska skandaler och tragedier. Varje barn som utsatts för dessa övergrepp har lidit. Många har fått lida i tysthet. Det har inte haft någon att prata med och om de har pratat har människor ofta inte lyssnat. I synnerhet har kyrkans makthavare varit tröga med att lyssna.

I filmen får vi följa flera män som utsatts. Männen är sinsemellan olika. I inledningen av filmen för vi följa fyra barns-pappan Alexandre som bor i fru och barn när han en dag får reda på att prästen som utnyttjande honom som ung än idag jobbar med barn. Han bestämmer sig för att göra något åt saken och snart ansluter sig ytterligare två av prästens offer. Tillsammans vill de tre, Alexandre, Francois och Emmanuel lyfta den börda tystnaden varit för dem till följd av deras prövning. Kampen för upprättelse är svår och möter stor motstånd inom den katolska kyrkan.

Filmen är skakande, men som ofta när en film bygger på verkliga händelser tar rapporteringen av hur allt gick till över för mycket på bekostnad av dramaturgin. Det är lite för återberättande och för lite dramatiserande för att filmen ska bli riktigt enastående. Filmen är, givetvis, viktig och bör ses och diskuteras. Det är oerhört sorgligt att detta har hänt och kanske fortfarande händer runt om i världen och det är alldeles för många av de som utsattes som inte fått upprättelse och det är flera prästen som begått övergrepp och som fortfarande får verka som präster.

Filmen skildrar den sanna historien om en pågående skandal inom den katolska kyrkan och har orsakat stor kontrovers i hemlandet, Frankrike. I Frankrike har den varit en stor publiksuccé och den tilldelades det stora jurypriset vid 2019 års filmfestival i Berlin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Katolska Kyrkan, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 546
  • Sida 547
  • Sida 548
  • Sida 549
  • Sida 550
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in