Artistens musikalutbildning, stiftelsen Gyllenkroken, Martin Schaub, Patrick Rydman, Axel Mårdsjö med flera
Närmare Kanten
3
Inspelning, mix och mastering av Hans Olsson Brookes i Svenska Grammofonstudion
Producent: Martin Schaub
Rooftop Music (med stöd av Arvsfonden)
48:57 / 39:43
Release: 22/11 2019 (Original Cast Recording, föreställningarna på Högskolan för scen och musik i Göteborg hade urpremiär i våras)
Jag gillar musikaler så pass att det blivit flera recensioner från GöteborgsOperan. Tidigt 80-tal hade jag nöjet att se några minnesvärda produktioner på West End och i Stockholm gillade jag Saturday Night Fever. Tror man måste vara blödig, kunna acceptera det svulstiga formatet. Ibland störs jag av att den narrativa berg och dalbanan, vars brist på nyanser premierar trubbig, grovkornig dramaturgi. Att vara hänvisad till lyssna på en uppsättning, innebär förstås att gå miste om en avgörande visuell dimension. Står det man hör på egna ben? Självfallet blir dubbel-cd:n en bekräftelse för de som upplevde musikalen på Artisten och för de som känner någon som stått på scen. Har man på sin arbetsplats eller i bekantskapskrets kännedom om personer med suicidal problematik, då blir man särskilt tagen. Mig veterligen första gången jag ställs inför utmaningen att bedöma en musikal utifrån en skivinspelning.
Närmare kanten har regisserats och skrivits av Mattias Palm, efter workshops med personer från stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg. En tragedi för sexton år sedan är på väg att upprepas. Psykisk ohälsa och lidandet det medför, för den direkt drabbade och dennes närstående utgör tema. Man är inte annorlunda som människa för att man har demoner som tankemässiga följeslagare, fast förmågan att prestera givetvis påverkas. Denna slutsats har varit central i arbetet som pågick under fyra terminer. Storyn som växte fram är förankrad i verkliga händelser, även om historien är fiktiv.
I mödosamma resan från ax till limpa har många involverats, ifrån projektledaren Annica Engström, programansvarige Nina Norblad på Högskolan och Hans Olsson Brookes på Svenska Grammofonstudion till sångcoacher, regissören Mattias Palm, ett engagerat sexmannaband och musiker som gästat på enskilda spår. De tio rollerna har fördelats till studenterna, varav sju är kvinnor. Därtill utgör de kör tillsammans med ensemblen ur stiftelsen Gyllenkroken under ledning av Jenny Schaub. Musik och sångtexter ansvarar Patrick Rydman och Martin Schaub för. Den sist nämnde har haft många bollar i luften. Sång- och orkesterarrangemang har också legat på hans bord. Vad gäller arr för orkester har sysslan delats med Axel Mårdsjö.
Mäktigt intro! Det unga paret första duett ger oss förutsättningarna. Hurtfrisk yta störs av huvudpersonens oro. I Allt som jag drömt om exponeras en fin röst som låter autentisk. Det är David Lindell som pojkvännen Gabriel. Så befriande att han ratar ett tillgjort sätt att sjunga, alltför synonymt med genren. Ändå hamnar han i skuggan av Karoline Dons, vars skälvande genomträngande röst är musikalens främsta behållning . Otroligt berörande återger hennes stämma vad som gnager Jonna, vars namn åtskilliga gånger oroligt adresseras. Här serveras ett stjärnskott vars tonträff och hundraprocentiga satsning måste locka castingfolk. Vad månde bliva? Vokalistens passionerade förmåga är av den magnitud att tankarna otvivelaktigt går till Helene Sjöholm (antagligen ett ideal för Dons). En av rollerna görs förresten av Frida Linnell, som fixar att ha fullt upp i Stadsteaterns Brechtsatir i höst. Noterar goda röstresurser, tillika imponerande patos hos kören. Hade gärna hört fler körpartier.
I (Vi talar aldrig om) Det där märks ett tungt närvarande beat. Färgas snyggt och massivt av keyboards, elgitarr och inte minst Maja Molanders cello jämte klarinettspelet av Mårdsjö. De omväxlande arrangemangen präglas av finess och föredömliga klanger. I vissa recitativ (framsjungna pusselbitar) fyller piano och stråkar en oumbärlig, stämningsskapande funktion. Bara släpp det sticker ut som ett ösigt, snärtigt nummer. Bjuder på musikalatmosfär när den är som mest övertygande. Första akten avslutas med en hisnande urladdning.
Andra cd:n inleds storartat. I en flammande hit featuring Mats Jenséus på gitarr, Petra Lundin på cello samt otvetydigt Per Svenner som rytmleverantör; hörs hur huvudrollsinnehavaren Karoline Dons nails it för att använda en engelsk term på modet. Ofantligt mycket energi har investerats i ett dramatiskt berättande i ord och ton. Intensivt upptrappade melodier varvas med finstämda ballader i moll. Lågan hålls brinnande hela tiden! Väldigt förtjust i kören, vars stämmor kryper under huden. Samma uppskattning hyser jag för avsnitt med isolerade instrument, såsom piano, cello och olika blåsinstrument. I den långa upplösningsfasen repriseras vissa sånger, jämte att en portion nödvändigt mod ingjutes som slutkläm.
En frank bedömning landar ändå i slutsatsen att resultatet över 2 cd är förhållandevis ojämnt. Somliga sångscener blir lite platta, närmast banala. Suckar exempelvis över texten och framförandet på tangosmäktande Perfekt. Några gånger till tippar det tyvärr över kanten när man lyssnar i hörlurar. Återigen behöver påpekas att musikaler skall ses. Formen är en audiovisuell helhet med scenografi, mimik, kroppsspråk, interaktion färger, kostym och dylikt som skivlyssnare går miste om.. Samtidigt som det ingår i uppdraget att vara smakdomare, känns det således en smula hänsynslöst att peta i ett storstilat projekt. Högsta beröm utdelas för val av ämne. Att skildra ångest och förtvivlan, i ett land där en miljon sägs kämpa mot depression av och till, hedrar samtliga som bidragit till Närmare kanten.