• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Glimten – i – ögat – hybrid som vinner i längden – Trollflöjten på Göteborgs Stadsteater

15 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av W A Mozart

Baserad på Alf Henriksons översättning av Emanuel Schikanders libretto

Regi, koncept och bearbetning: Melanie Mederlind

Scenografi & kostym: Maja Kall

Musikarrangemang: Tommy Jonsson

Ljus: Carina Persson

Koreograf: Lisa Alvgrim

Orkestern: Simon Ljungman / Erik Weissglass (kapellmästare), Emma Runegård (Kapellmästare, musikalisk instudering), Paula Hedvall samt Axel Mårdsjö.

I rollerna: Karolina Andersson, Hans-Erik Dyvik Husby, Therese Erch, Hani Arrabi, Eric Ericson, Carina M Johansson, Ramtin Parvaneh, Daniella Hörslykke *, Matilde Holmstrup Andersen *, Arvid Nygren *, Oscar Linder * * praktikanter från Performing Arts School

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 7/3 2020

Premiär 13/12 2019

Tror mig ha läst att det är första gången en opera sätts upp på Stadsteatern, fast med så många förbehåll – endast en riktig operaröst, ingen egentlig kör och ingen orkester – att denna variant ska kallas sångspel eller dylikt. Ska tydligen vara Melanie Mederlinds drömprojekt, regissören som utsågs till en av flera Artists in Residence på Folkteatern för cirka tio år sedan. Hon har definitivt satt sin prägel på Trollflöjten, inte minst genom svidande vidräkning med den könsmaktsordning som varit en förutsättning för otal vittnesmål i #metoo. En annan lika viktig person inte heller hågad att reproducera folklig, sagoinfluerad Mozartopera i Ingmar Bergmans anda, är Tommy Jonsson, till vardags organist i Annedalskyrkan (en kyrka känd för att ha anordnat ett flertal mässor, exempelvis finns livealbum med Eldkvarn och Johnny Cash tribute i min ägo). Jonsson ska hyllas för sina lika egensinniga som konstnärligt lyckade arrangemang.

Librettot i denna bearbetade form utgår från en uppslitande vårdnadstvist mellan Sarastro och Nattens drottning. Kärlekskranka Pamino och fågelfångaren Papageno slår sig samman för att rädda Tamina, en ungmö som slits mellan ovan nämnda oresonliga motpoler. För att klara av sitt uppdrag skänks de trollflöjt respektive speldosa och tvingas genomgå prövningar i Vishetens tempel. Den första består i att motstå lockelse. Allt slutar ju som bekant lyckligt genom att till och med två kärlekspar bildas, raka motsatsen till upplösningen i Carmen, Romeo och Julia och liknande grymma berättelser om älskande. Vad vi ser är således ett happy ending -drama styrt av ömsesidiga begär. Fram tills försoningen enligt Mederlind en kamp mellan ljus och mörker, den som pågår inom varje människa.

foto Ola Kjelbye

I första akten känns det som slöseri med resurser, eftersom man är så snål beträffande scenografin. På vridscenen sitter det lysande kapellet medan figurer söker varandra på en kal scen, bortsett från en hytt modell större och lucka till nedre region. Det där kontraktet som ska till för att erövra åskådaren döljer sig, känns istället stundtals famlande. Efter paus, som inleds finstämt av Paula Hedvall och Axel Mårdsjö framför ridån, reagerar publiken med fniss och garv när man upptäcker rekvisitan. . Budskapet: ”osäkra män är de mest aggressiva, de mest arroganta”, herrar som måste framhäva sin potens. Manliga förbundets (läs frimurarorden) lokal har dekorerats med snoppar/ fallossymboler i alla möjliga storlekar. Mindre uppseendeväckande glimten-i-ögat attityd är, föga förvånande, att publiken adresseras ett antal gånger. Kul när greppet används med omdöme..

Inte utan att förväntningar hade skruvats upp på affischparet som det gjorts flera förhandsreportage om. Prisade Karolina Andersson har engagerats av flera ledande operahus i Sverige och internationellt. Nattens drottning har blivit något av hennes paradroll i och med bedriften att få till trestrukna f. Vokal akrobatik i arior som inhöstar kvällens längsta applåder. Hon är ett kraftcentrum som andas orubblig närvaro, även i sina få laddade talscener. Norske Dyvik Husby (känd från dödspunkarna Turbonegro, musikaler och minnesvärd huvudroll i biopic om Cornelis) agerar cool, svartklädd kontrahent. Klokt att låta honom sprida en aura av farlighet, genom att utslunga repliker emfatiskt nedtonad. Men utan tillgång till full orkester eller tung volym låter basstämman stundtals skör, på gränsen till skral i denna omgivning.

foto Ola Kjelbye

Therese Erch som Pamina gör sensationellt avtryck! En nybakad musikalartist vars prestation är av den dignitet att begreppet ”star quality” har fog för sig. Hon bottnar totalt i rollen och sjunger ljuvligt, på ett oförställt sätt som får det att glittra om henne. Blir också imponerad av Hans Arrabi som genomgått samma utbildning. Han är en skaplig sångare, agerar med övertygande charm. När hans desperata prins hänvisas till att berätta med charader briljerar han. Kvartetten i bärande roller som hittills bedömts, har en fördel gemensamt. Den att de är nya ansikten, inte tidigare förekommit på teatern vid Götaplatsen.

Ramtin Parvaneh från Backa Teater gör Monostatos med bravur. I andra akten blommar han ut med finess i monolog/ sång. Två drivna skådespelare som under 2000-talet medverkat i samma pjäser, tillräckligt ofta för att samspelet ska sitta perfekt är Carina M Johansson & Eric Ericson (se bild ovan). Spjuveraktig tajming behärskar duon fullkomligt. Eric Ericson verkar lika tacksam som publiken, för att han kan ta ut svängarna. Porträtterar lättjefulle bohemen Papageno med lustfylld energi och funktionellt tydlig sång. Till skillnad mot flertalet roller han haft inom samma fack styr Papageno sällan skeendet, vilket gör agerandet extra roligt. Lovande praktikanter hittar rätt i sina assisterande roller, tillför vad som behövs.

foto Ola Kjelbye

Geniet W A Mozart skulle nog vara förtjust om han kunde höra hur hans musik omformats. Verkligen en bedrift av ett litet kapell att få fram ett sådant fylligt sound. Bortsett från ett par drumbeats framförs förmodligen all musik live. Häpnadsväckande kreativitet resulterar i riff på elgitarr och spel på altsax jämte nämnda trumtakter. I den mån vägledning behövdes vilade ansvaret på Simon Ljungman (Augustfamiljen med mera). Emma Runegård var ett nav på sin klaviatur. Paula Hedvall lät ibland som en stråkensemble, medan Axel Mårdsjö hade mycket finlir att bestyra på klarinett, saxofon och självklart också flöjt.

Kan inte låta bli att skjuta in att er recensent lyssnade på Mårdsjös jazziga examenskonsert 2017 på Artisten. Förutspår att både han och Therese Erch får sina definitiva genombrott i och med Trollflöjten. Träblåsinstrumentalisten samarbetar här med musiker som hunnit samla på sig mer utbildning internationellt och mer erfarenhet. Vilken glädje att se honom, till synes utan nerver, ta klivet ut i rampljuset. Det förunderliga är att musikerna till vardags hör hemma i olika genrer. På Stadsteatern spelar de solo, som duo och förstås i ensemblespel. I vissa sekvenser sjunger de till och med med den äran. Ömsom framställs ett ”fett” sound, ömsom fokuseras på skira tongångar. Spännvidden är enorm! I första duetten sprudlande spel med influenser från dixieland, i väsensskild scen ödesmättad blues-vibe. Inte att förglömma de flyhänta drillarna på flöjt som ackompanjerar sångspelets förlösande kulmen.

foto Ola Kjelbye

Hade för att vara uppriktig bespetsat mig på en ännu större upplevelse. Ändå nöjd, finns mycket på pluskontot. En mezzosopran kapabel att utföra hisnande vokalkonst, minst två hejdundrande genombrott, flera utmärkta gestaltningar, en passionerad genusinriktad regissör, flirten med publiken, ett par samtidsmarkörer, mixen av humor och brasklappar samt innovativa musikarrangemang. Och musikerna är som sagt fantastiska, som enhet och var för sig.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Välavvägd rörelsebaserad teater för de minsta – Bärarna på Masthuggsteatern

13 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Koncept: Anne Jonsson, Kristina Roos och Råger Johansson

Regi: Anne Jonsson och teamet

Text & dramaturg: Kristina Roos

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Musik & ljuddesign: Anna Gustavsson

Medverkande: Helen Hansson, Åsa Bodin Karlsson, Anna-Carin Henricsson / Tove Wirén

Spelas på Masthuggsteatern i Göteborg till och med 7/2 2020 (därefter eventuella gästspel)

Smygpremiär 27/11 i Stenungsund

För åldrarna 4 – 7 år (med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad, VGR och Sensus)

Blev inbjuden till en förmiddagsföreställning 11/12 som visades för en mångkulturell grupp av förskolebarn. Trots att såväl flickor som pojkar var exalterade innan de intagit sina positioner på golvet, lyckades tre karismatiska skådespelare stilla deras iver. En bedrift i sig av samma team som skapade hyllade Signalisterna (uttagen till Scenkonstbiennalen för unga 2018).

Vad vi ser är första uppsättningen i projektet Rörelsen, vars syfte är att inspirera till förändring och samarbete. Handlar om att få till intressant och rolig koreografi, att ta ut riktningar och jobba med en metod kallad viewpoints. Skådespelarna manifesterar metoden genom att slingra sig in i varandra, ta spjärn, frigöra sig. Blir mycket stirrande blickar, periskopformade fingrar och böjda knän. Explicit förundran förmedlas på ett beprövat inövat sätt, vilket väcker lusten hos de som följer dramatiken.

Vill påstå att Bärarna består av en smart pendelrörelse. Innehåller mycket entusiasm och hopp när en ny tillvaro gemensamt måste byggas på grund av en katastrof.. Samtidigt åskådliggörs förstås en dyster utgångspunkt för överlevarna på flykt, fint gestaltade av tre aktörer i gråa identiska dräkter. För att lösa situationen fordras mod och gemensamma insatser. Så det blundas självfallet inte för kusliga strömningar. Moment av oro finns ju i olika otäck grad, både i sagans värld och den unga målgruppens liv. Man har lyckats få till en känslomässig berg och dalbana, där tillståndet i förlängningen andas tillförsikt. Tänker att temat uppbrott och förlust av invand trygghet, rimligen sätter igång en uppsjö tankar hos publiken. Pedagoger erbjuds många goda tips på övningar i lärarhandledning, för att locka fram funderingar. Vad föreställningen gör är att öppna upp, vädja till vår inlevelseförmåga.

foto Ola Kjelbye

Scenen utgör större delen av rummet. Publiken sitter längst in mot bortre väggen. Scenografin är tämligen kal, helt inriktad på en märklig konstruktion i fyra kopior byggd av tre personer. Ett maskinliknande lampstativ på hjul, vars utseende påminner om de varvskranar som kunnat skådas i hamnen på andra sidan Masthuggstorget. Denna iögonfallande rekvisita går bärarna i närkamp med, utforskar på olika sätt. De finurligt konstruerade sf-liknande ”ljuskranarna”, uppmuntrar sannolikt barnens fantasi. Mer rakt på vädjar bärarna till deras fantasi, genom att imitera måsar och grodor. Gissa vad som blev populärast efteråt? Under den halvtimme föreställningen pågår förekommer sång och musik, även om det är marginellt.

Produktionen är visuell till den grad att man hade planer på att helt slopa repliker. Språket är lättfattligt och associativt. Bortsett från fyndiga titeln och uttrycket ”strängen som brast”, är det allra mesta som sägs entydigt. En rysk klassiker med stark nostalgifaktor om att berövas det mest dyrbara, har fungerat som en fond på planeringsstadiet.Tyckte det slutade abrupt utan att säcken knöts ihop, fast det kan också ha varit jag som var trög i hjärnan beroende på tidig uppstigning efter otillräcklig nattsömn.

foto Ola Kjelbye

Skådespelarna kan sin sak, bildar en tajt enhet. Fångar in sin purunga publik med precis de förväntade tydliga grepp som är norm inom barnkultur. Genom att använda testpublik vet de att konceptet funkar. Producenter av barnteater ställs inför större utmaningar idag än för tjugo år sedan, med tanke på all stimuli som små människor bombarderas av. Stort att de trots dylika förutsättningar lyckas. Instämmer i Masthuggsteaterns beskrivning att man berättar en lite underlig, sorglig, rolig och vacker berättelse. Vill lägga till dess uppenbara kvalitet att öppna upp för samtal.

.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Danskritik: Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

12 december, 2019 by Rosemari Södergren

Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik ”Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik ”Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansens Hus, Danskritik, Dansrecension, Fredrik Benke Rydman, Recension, Scenkonst, Snövit

Filmrecension: Les Misérables – svår att värja sig emot och ger inga förenklade svar

10 december, 2019 by Rosemari Södergren

Les Misérables
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Ladj Ly

Ett drama som känns som taget direkt ur verkligheten och som är svår att värja sig emot. Den skildrar ungdomar, poliser och olika gäng i Montfermeil, en förort till Paris. Ett område som enligt svenska politikers ordval skulle kallas problemområde. Filmen ger en tankeväckande inblick i livet i förorterna i Paris, bara en timme från turisternas favoritmål Eiffeltornet.

Vi får följa Stéphane, en polis från Cherbourg som ansluter till polisstyrkan i Montfermeil. Hans nya kollegor Gwada och Chris är två råa män. Deras jargong är skrämmande rå. Deras språk obehagligt. Om en unge på gatan retar upp dem kan de säga: ”Tigger han smisk?” De drar sig inte för att kalla folk för ”bögjävlar” eller ”rövknullare”. Chris bestämmer direkt att Stéphane ska kallas för ”Brylkrämen” på grund av att han har använd hårolja för att få sin frisyr snygg.

Det handlar, förstås, om mer än jargong. Gwada och Chris är redo att använda vilka metoder som helst för att upprätthålla ordningen i området. De snackar om att invånarna har respekt för dem, men Stéphane ser snabbt spänningarna som finns i området mellan de rivaliserande gängen. Och han inser också att det handlar inte om att invånarna har respekt för poliserna, det handlar om fruktan.

Skildringen känns oerhört ärlig och underbyggd med verkliga förhållanden. I förorten finns flera olika gäng, en del gäng är kriminella, andra är muslimska grupper som försöker hålla ordning på ungdomarna med andra metoder.

När en cirkus besöker området stjäl en av ungarna en lejonunge. Det sätter igång konflikter mellan de zigenska cirkusfolket och förortens kriminella grupp. Om lejonungen inte kommer tillrätta inom 24 timmar hotar cirkusen med att använda våld. Det startar en jakt på lejonungen både av de kriminella och poliserna, som alla vill avvärja den hotande konflikten.

Under jakten på lejonungen hamnar Stéphane och hans två kollegor i en våldsam konflikt med förortens ungdomar och ett skott går av från polisernas vapen och en tonårspojke blir svårt skadad. En annan tonårspojke råkar spela in detta med en drönare och därmed börjar en jakt på drönaren och videoklippet. Många vill inspelningen. Poliserna vill ha bort bevis på sin våldsamhet, de olika kriminella grupperna vill ha filmklippet för att kunna utpressa poliserna.

Jag får nästan klaustrofobi när jag känner de ungas situation. De är klämda mellan både de kriminella nätverken och polisens brutalitet och fördomar. Filmen är stark, träffsäker och ger mycket att tänka på, den förenklar inte något och ger många sätt att se och förstå vad som händer. Möjligen kan jag tycka att det saknas skildringar av ungdomar som inte grips av raseri och jag undrar också över föräldrarnas reaktioner.

Les Misérables är regisserad av Ladj Ly som 2017 gjorde en prisbelönad kortfilm med samma namn. Titeln är hämtad från Victor Hugos berömda roman som skrevs för 150 år sedan. Filmen vill visa är att de problem som Hugo såg fortfarande är en verklighet.

Les Misérables belönades med juryns pris och var en av de bäst säljande titlarna i Cannes och har bland annat köpts av Amazon i USA för ett rekordbelopp för en fransk debutfilm. Den är också utvald som Frankrikes Oscarsbidrag 2020.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Recension, Scen, Ungdomskravaller

Bokrecension: Klubben av Matilda Gustavsson – Må vi aldrig glömma hur en klick ur kultureliten anser sig stå över oss andra

9 december, 2019 by Rosemari Södergren

Klubben
Författare Matilda Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-11-20
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100177645
E-bok
Filformat Ljudbok
ISBN 9789100179878

Matilda Gustavsson fick journalistpriset för sitt avslöjande av den så kallade kulturprofilen, mannen som är gift med Katarina Frostenson, den tidigare ledamoten av Svenska Akademien. Om någon någonsin varit väl förtjänt av detta journalistpris är det Matilda Gustavsson. Hon fick 18 kvinnor att berätta om våldtäkter, hot och trakasserier som de utsatts för att kulturprofilen och inte alltför sällan under ganska öppen ridå. Omgivningen valde mer eller mindre att blunda för vad som hände.

Avslöjandena lyfte fram mycket vidrigt och brottsligt som rört sig under ytan. Svenska Akademien sattes utan tvekan i gungning. Denna kulturprofilen hade fått stöd och ekonomiska bidrag av Akademien och han har hyllats av framför Horace Engdahl.

Matilda Gustavsson bok där hon berättar om arbetet reportaget och avslöjanden är gedigen och jag upplever den mycket ärlig. Hur beskriver hur svårt det är för kvinnorna att våga berätta. De vet att det finns krafter inom kultureliten som helst vill få dem att hålla tyst. Det är väldigt skrämmande.

Något jag mår rent fysiskt illa av är att förstå vilka tankar om övermänniskoideal som härskar bland en del av Svenska Akademiens ledamöter och tydligen hos Horace Engdahl i synnerhet. Han och flera andra anser sig stå över andra människor och under Engdahls ledning avsatte de Sara Danius som ständig sekreterare för att hon ville gå till botten med anklagelserna om oegentligheter. Det är helt vidrigt att de anser sig stå över svensk lag för att anser sig ha ”snille och smak” utöver andra människor. Hur kan ett sådant övermänniskoideal alls ha sådant stort inflytande inom kultur?

Matilda Gustavsson fördjupar i ”Klubben” sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Svenska Akademien har nog inte helt tagit sig ut efterskalven efter skandalerna som krackelerade. Må vi aldrig glömma hur en klick ur den svenska kultureliten anser sig stå över oss andra.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bokrecension, Kulturpolitik, Litteraturkritik, Recension, Svenska Akademien

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 542
  • Sida 543
  • Sida 544
  • Sida 545
  • Sida 546
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in