• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: 1917 – en lysande skildring av krigets vanvett

24 januari, 2020 by Rosemari Södergren

1917
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Sam Mendes (Skyfall, Spectre)
I rollerna George McKay, Dean-Charles Chapman, Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch

En lysande skildring av krigets vanvett och om hur människor kan överleva i denna dårskap. Det är en skickligt genomförd anti-krigs-film där huvudpersonernas uppdrag är att förhindra en attack – till skillnad så många krigsfilmer som skildrar så kallade hjältar som lyckas döda fiender. I denna film handlar det om ett uppdrag att förhindra en storslakt av soldater.

Filmens handling utspelar sig i fronten i Europa 1917, ett år innan kriget som slut. Första världskriget började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918.

I centrum för handlingen står två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) som får ett uppdrag som verkar omöjligt. Under hård tidspress ska de ta sig igenom fiendelinjen för att hindra en brittiks överste

Mitt i de hektiska striderna under första världskriget får två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) – ett till synes omöjligt uppdrag. Under hård tidspress måste de korsa fiendens territorium och leverera ett meddelande som kommer att stoppa ett tyskt dödligt bakhåll på hundratals brittiska soldater – där Blakes bror är en av dem.

Vägen till översten som ska hindras att anfalla går genom skyttegravar, nedbrända gårdar, försåtliga minor – och vi får se hur alla dessa soldater är människor som försöker överleva en vanvettig situation. Från de lägsta fotsoldaterna till de högsta befälen är de män som försöker hitta sätt att stå ut.

Filmen är spännande – men dess största kvalitet handlar om skildringen av människorna och av hur smutsigt kriget är. Det är så enastående bra berättar med foto, ljus, ljussättning och klippning och ljud och musik att det känns som om jag själv är där och försöker ta mig förbi de tyska fällorna.

Skådespelarna är skickliga och flera av de stora stjärnorna finns i biroller, som Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch. Allra mest imponerad är jag av de två huvudkaraktärerna som spelas av George McKay och Dean-Charles Chapman som tidigare kanske är mest bekant för rollen som Martyn Lannister i Game of Thrones. George McKay som är född 1992 har redan hunnit vara med i en lång rad filmer och gjorde bland annat rollen som Bodevan i Captain Fantastic. George McKay och Dean-Charles Chapman bär filmen med sina utstrålningar av vanliga unga män som försöker överleva, de är varken speciellt krigiska eller fega, de försöker bara överleva och det är enkelt att känna med dem.

1917 har fått tio Oscarsnomineringar, bland annat för Bästa film och Bästa regi. Filmen har också belönats med Golden Globe för Bästa Film (drama) och regissören Sam Mendes fick också en Golden Globe för bästa regi. Sam Mendes har skrivit manus tillsammans med Krysty Wilson-Cairns.

Sam Mendes har en imponerande bredd i sin cv över sitt filmskapande där han regisserat bland andra Spectre, Skyfall, Revolutionary Road, Road to Perdition och American Beauty.

Det skulle förvåna mig mycket om 1917 inte kniper flera av de tyngre Oscarspriserna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Antikrigsfilm, Filmrecension, Första världskriget, Recension, Sam Mendes, Scen

Filmrecension: Catwalk – en stark och ärlig dokumentär om en väg från dröm till erövring

24 januari, 2020 by Redaktionen

Foto: Charlie Bennet

Catwalk
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 31 januari 2020

Strålkastarljuset tänds. Scenen är tom på sånär en ensam flicka i vit tvångströja. Hennes blick är nedstämd, nedtryckt, nerslagen. Hon kramar sig själv, men inte på det sättet man vill att någon ska hålla om sig själv på. Hennes steg framåt är tunga. Bär på vikten av vad mänskligheten har gjort mot sådana som henne. Som har ansetts annorlunda. Avvikande. Fel. I takt med att musiken ökar blir hennes rörelser livligare. Framför publikens ögon bryter hon sig loss och avslutar numret med segergesten; En knuten näve, rakt upp i luften – revansch!

Allting börjar i Sverige, i Gislaved, där Emma Örtlund har en dröm. Hon vill bli fotomodell och få gå på en riktig catwalk. Hon säger att hon har utstrålningen som krävs och att hon kan bidra med något större till modeindustrin. Så hon skriver ett brev till Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson. Det är starten på en resa som tar Emma Örtlund, Alexander Rådlund, Ida Johansson, Kitty Jonsson och Nicklas Hillberg från Sverige hela vägen till New York fashion week.

Vi får följa deras repetitioner, utveckling och höra bakgrundshistorien till deras liv. De har alla någon form av funktionsnedsättning och även om dokumentären är ljus och härlig och ligger oerhört nära till skratt så finns gråten där också. De vittnar alla om mobbning, trakasserier, fördomar, hårda ord, förutfattade meningar och det känns svårt att tänka att dessa fantastiska människor som bara vill lysa och skina har fått utstå så mycket hat.

Det är något som Pär vill ta fasta på. Att deras visning ska berätta något, inte bara innehålla vackra kreationer. Så visningen tar avstamp ur Sverige 1920. Där Vipeholmsexperimenten står för dörren. Då de med funktionsnedsättning blev satta på anstalt och föräldrarna blev uppmanade att glömma bort sina barn. För att de var annorlunda, för att de inte passade in. Han visar bilder från förr och det väcker starka minnen, ”jag känner igen de där blickarna” säger Kitty med tårar rinnandes ner för sina kinder. Hon vet också hur det känns när livslusten slocknat. Det blir tydligt vilken resa de har gjort när hon lite senare säger ”Jag är här och vill ge ger glädje. Ta emot den nu!” och strålar mot kameran, en uppmaning som är omöjlig att inte fullfölja.

Hela dokumentären är en vacker mosaikblandning av att återvinna frihet, ta tillbaka makten, övervinna rädsla, och också, som Laleh sjunger i soundtracket som spelas på högsta volym bakom – Att bara få vara sig själv.

De korsar till slut atlanten (Lalehs ”Goliat” i bakgrunden – Vi ska ta över, vi ska ta över världen) och Kitty får sin efterlängtade klänning som är full med fjärilar, en symbol för frihet. Alexanders läxa att balansera en bok på huvudet har gett resultat och han har en så stolt hållning där han går att ingenting kan tynga ner honom. Nicklas glittrande klänning är maffigare än himlavalvet. Idas ballerinaklänning med hennes tillhörande rörelsespel sprakar. Och så Emma, vars dröm och brev som startade allt det här, skrider ner för Catwalken som hon inte hade gjort annat, som hon inte skulle göra något annat. Från 1920-talets tvångströja, med nerslagen blick och kuvad person som helt saknar livsgnistan till att explodera ut i ett glittrande, sprakande sammelsurium av känslor, klänningar, värdighet och revansch. Det är helt otroligt!

”Imorgon är den här staden vår” säger Emma till Pär när de står och blickar ut över Manhattans skyline, kvällen innan visningen. ”Imorgon är den här staden vår”. Imorgon är den här världen er.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Funktionsnedsättning, Recension, Scen

Filmrecension: Color out of Space – inte ens Nicolas Cage kan rädda filmen

24 januari, 2020 by Birgitta Komaki

Color out of Space
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Richard Stanley

Nicolas Cage kan vara hur bra skådespelare som helst men den här filmen kan han inte rädda.

När en meteorit ramlar ner i familjen Gardners trädgård förvandlas familjens liv. Plötsligt börjar vackra växter slå ut och träden grönskar.
Men himlen klyvs av blixtar och dunder . Oljud väller fram och från meteoriten strålar ett sken på allt och alla. Människor sugs in
I dess dragningskraft, vatten bubblar och alla påverkas. Både djur och människor blir bestrålade och skadade medan frukter och växter frodas.
Under filmens gång händer värre och värre saker och katastrofen närmar sig. Rymdens ondska har kommit till jorden och ingen vet hur den ska motverkas.

Filmen grundar sig på en novell av skräckmästaren H.P. Lovecraft. Den skrevs redan 1927 och översattes till svenska 1973. Den här filmen är tänkt att vara den första filmen i en triologi från hans historier. Just den här novellen har filmatiserats tre gånger tidigare.

Efter en inledning som får mig att tänka på scenariot som kan inträffa vid en kärnkraftsolycka blir filmen mer och mer vriden. Här i filmen är meteoritens sken vackert lilarosa när det väller ut och skadar på många sätt. Efter lite mer än halva filmen tänker jag att nu kan regissören inte hitta på mer vidrigheter. Men det kan han. Den sista halvtimmen excellerar han i ond bråd död. Då har filmen redan tappat all sin trovärdighet och skräckpåverkan och har blivit en nästan komisk uppradning av läskigheter. Lite grann som att åka spöktåget på Gröna Lund.

Filmen är vackert fotad, ofta som en sagobok. Nicolas Cage är en bra skådespelare liksom hans hustru i filmen Joely Richardson. Annars är det dottern Madeleine Arthur som är den mest intagande. Ett plus för sminkning och kostymer.
Man förstår att det är svårt att överföra en sådan historia till film då skräck bygger på läsaren/åskådarens egen fantasi. Regissören Richard Stanley har gjort sin version av historien och det finns säkert lika många tolkningar som det finns läsare. Och läsare och beundrare av H.P. Lovecrafts finns det många. Jag tycker dock att filmens utveckling och det makabra slutet är alltför reellt och att filmen därför tappar det mystiska och obegripliga som kan genera skräck och fantasi. Det mänsklig vetenskap inte kan förklara är svårt att överföra till ett jordnära skeende.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Nicolas Cage, Recension, Scen, Science Fiction-film

Intensiv saxofon tar överhand – Peace Of Mind av Martina Almgren

22 januari, 2020 by Mats Hallberg

Coverart Kaja Nilsson

Martina Almgren

Peace Of Mind

3

Inspelad och mixad av Janne Hansson i Atlantis studio i februari 2019

Mastrad av Henric Alsér i Svenska Grammofonstudion

Producerat av Oh Yeah Records

Oh Yeah Records

45:41

Releasedatum: 6/9 2019

Har sett Martina Almgren spela i Ystad och Falkenberg, Göteborg och Mölndal. Kanske på någon mer ort jag inte kommer på just nu. Hon är en ekonomisk trumslagare, lägger på stämningar genom att hushålla med rytmisk tillförsel. Ytterst sällan levereras snabba kaskader. Detta är andra skivan i eget namn för 57-åringen. Föregående präglades av ett stramare, österländskt sound då den baserades på dikter av Tagore. Peace Of Mind har en friare struktur, balanserar enligt skivbolaget mellan det noterade och improvisation. I vad som beskrivs som öppen kommunikation och pågående samtal omger sig Martina med sin make Owe Almgren på elbas, Blacknuss Allstars -riffande gitarristen Mattias Torell samt Elin Forkelid (tidigare Larsson) på saxofoner som ståtar med egen grupp och ingår i exempelvis Sol Sol.

Tilltalande öppning med sammanhållen melodi, vars förgrening med sax i täten sker med bibehållen linje. Samtidigt väcks en berättigad oro för obalans, eftersom tenorsaxofon dominerar med eftertryck. Första vindlande solot i titellåten borde kortats. Fly Eagle, byggd på traditionell jojk, innehåller ett hetsigt, suggestivt tema. Låter mycket angenämt och påminner om Rena Rama för fyrtio år sedan, när alla fyra förhållandevis jämlikt bidrar. Låten fördjupas av makarna Almgren, varefter Forkelid anför ånyo. Tippar över kanten när hennes intensiva sopransax lämnar övriga bakom sig.

Förutom Anna Lund (synts mycket i SVT senaste tiden), kan det inte finnas särskilt många kvinnliga trumslagare inom svensk jazz som skriver musik. Av skivans åtta kompositioner har Martina skrivit samtliga utom nämnda jojk och Tenderfoot Chant (Lennart Kullgren) Balladen Strax före solnedgången är namngiven efter dikt av Werner Aspenström. I introt hörs såväl sång i bakgrunden som pianospel. Behagligt utsträckta slingor avlöses av vad som liknar skalövningar på saxofon. Torells läckra ackordföljder får tyvärr en alltför undanskymd roll som helhet. Ska framhållas att jag överraskas av hans närvaro, han som jag förknippar med Eric Gadd, Lisa Nilsson och Caroline af Ugglas. Hans gitarrspel blir grovt diskriminerat av frenetiska saxofoner. Lyckligtvis ges han möjlighet att färga melodin på Kindred Spirits, en låt där jag mycket uppskattar temat.

foto Janne Hansson

Hör subtila stadiga basgångar från Owe Almgren, vars position borde placerats längre fram fler gånger. I en låt tilldelas han, till min förtjusning, både intro och solistutrymme. Då tassar kvartetten runt i strumplästen. Kul och snyggt utfört med en trumslagare inte ute efter att briljera, föredrar istället att agera samordnande kraft vilket hon gör med bravur. Ett slags basalt sväng uppstår. Lusten att gå loss, sprida råbarkat ös omkring sig, får sitt utlopp i Oh. Låten utvecklas till euforisk ”eargasm” genom fräcka riff och dito basgroove. De fyra spräcker ramarna i en frenetisk urladdning. För en gångs skull funkar balansen eftersom samtliga befinner sig på samma exalterade våglängd. Man avrundar genom att gå ner i varv och förmedla vackra klanger. Fin dialog emellan sax – gitarr. Suck av lättnad när ingen sticker iväg på egna äventyr. Skivbolagsdirektören Martina kommer kanske mer till sin rätt när balans och lika villkor råder.

Har lyssnat ett antal gånger, både via hörlurar och högtalare. Peace Of Mind har växt under resans gång, har funderat på högre betyg. Landar efter visst grubbel ändå på 3+. Ett skäl att alla låtar inte äger samma tyngd och bärighet. Ett annat albumets markanta ojämnvikt. Jag har live vid flera tillfällen tagit till mig uttrycksfullt, oklanderligt musicerande från Elin Forkelid, vars dragning till frijazz är påtaglig. Dock, sällan på en svensk nutida produktion, hört en instrumentalist i sådan utsträckning dominera på någon annans skiva. Det är och förblir min huvudsakliga invändning. En kuriös detalj med familjen Almgren (där Björn ingår i Augustifamiljen), är att jag på sistone recenserat tre skivor som involverat någon eller några ur familjen.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: A Hidden life – förunderligt, unikt, vackert, poetiskt, berörande, starkt, sorgligt och viktigt

21 januari, 2020 by Rosemari Södergren

A Hidden life
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Terrence Malick
I rollerna Matthias Schoenaerts, Bruno Ganz, Michael Nyqvist
Filmen är ca 2 tim 54 min

Bildmässigt, ljudmässigt och berättarmässigt är det mästerligt. Något av de mest förunderliga, unika, vackra, poetiska, förunderliga, mest berörande, starka, sorgliga och viktiga som gjorts på film på länge. Regissören Terrence Malick har ett bildspråk som är helt unikt. (Förlåt upprepning av ord). A Hidden Life hyllas av internationella filmkritiker runt om i världen och filmen har ett budskap och en berättelse som är viktigare än på länge nu när högernationalister står och klampar och vill in i regeringar runt om i västvärlden.

Berättelsen bygger på en sann historia, om en österrikisk bonde, Franz Jägerstätter, i en by högt upp på bergen, i princip på nivån ovan molnen. Han och hans familj får slita hårt för att försörja sig men de lever enkelt och verkar lyckliga i sin anspråkslöshet. Men så blir det världskrig och Hitlers styrkor intar Österrike.

Österrikiska soldater måste svära trohet till Hitler. Det är en relativt enkel ceremoni där soldater står i en lång rad, håller upp sin hand och läser en liten ramsa. Men Franz Jägerstätter inser långt innan han ens bli inkallad att han aldrig kommer att kunna svära trohet till Hitler. Han vänder sig till byns präst och talar om sitt samvete. Prästen menar att han bör tänka på att ta hand om sin familj, att den Gud kan förlåta den eden. Franz får ett möte med biskopen för att ta upp frågan och en rädd biskop råder honom att svära eden. I byn blir det jobbigare och jobbigare. Både Franz själv och hans familj blir utstötta. Ingen vill ha med en svikare att göra, en person som inte vill försvara sitt land. Eller så ger han dem dåligt samvete över att han står fast vid något de alla innerst inne vet är det rätta.

Filmen ställer oerhört svåra frågor på sin spets. Varför hjälper inte Gud sina trogna som ber om hjälp när de står upp för det rätta? Är det verkligen rätt att utsätta sina barn för att bli faderlösa för att han inte kan svära en liten kort ed? Till och med hans advokat råder honom att svära eden utan att mena det.

Filmen tar upp en svår etisk situation och jag tror att var och en som ser filmen inte kan låta bli att ställa sig själv i sitt inre inför valsituationen och granska sitt val. Det kan vara en ganska plågsam filmupplevelse att möta sig själv på det sättet.

Och med ett fantastiskt foto, men filmklipp som är helt unikt och med enastående skådespelare i rollistan är det en film som berör starkt och på djupet. Men varför får den då inte ännu högre betyg av mig? Betyg 3 betyder avgjort en bra film. Men varför inte ännu högre? Först och främst för att filmen kunde sagt precis samma sak utan att vara nästan tre timmar. På två och en halv timme hade den kunnat säga samma sak och gå på djupet. När den regissör inte klarar att klippa ned överflödiga scener som säger samma sak tappar filmen en del av sin skärpa. Ja, en del av upprepningarna har sin funktion, som upprepningar och omtagningar i musikaliska verk också har. Men minst femton minuter skulle kunna klippas bort och filmen skulle fortfarande vara lång och krävande men då bli ett mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Terrence Malick

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 534
  • Sida 535
  • Sida 536
  • Sida 537
  • Sida 538
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in