• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Gentlemen

21 februari, 2020 by Rosemari Södergren

The Gentlemen
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 februari 2020
Regi Guy Ritchie
I rollerna Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam och Michelle Dockery

En rolig, underhållande, smart film med duktiga stjärnskådespelare och grymt bra musik. Att få se Michelle Dockery från Downton Abbey som en gangsterbrud är en behållning i sig. Att se Colin Farrell som en boxningstränare med socialt engagemang och Hugh Grant som undersökande journalist med baksluga tankar och Matthew McConaughey som maffiakungen som vill gå i pension – är redan det värt biopengarna.

Matthew McConaughey spelar amerikanen Mickey Pearson, en man som tagit sig upp från botten av samhället till toppen som stenrik kung för ett super-lönsamt marijuanaimperium i London. Han har dock tröttnat på att vara kriminell och dessutom vill han tillbringa tid med sin fru och skaffa barn. Han vill sälja sitt imperium och har också fått en spekulant. En rolig detalj är hur imperiet är uppbyggt i samarbete med överklassen som behöver ekonomiskt tillskott för att hålla igång sina slott och herresäten.

Det finns många som är intresserade av att ta över imperiet eller att åtminstone roffa åt sig en bit av kakan. Intriger, våld, skjutande, mördande, planer smids på många håll, mutor och utpressning – alla ingredienser som brukar finnas med i gangsterskildringar.

Manuset är intelligent och där finns flera oväntade vändningar och skruvar.
Regissören Guy Ritchie har skrivit manus tillsammans med Marn Davies (Sherlock Holmes) och Ivan Atkinson (The Man From U.N.C.L.E). Ritchie slog igenom som regissör och manusförfattare 1998 med Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Sedan dess har han gjort filmer som Snatch, RocknRolla, Sherlock Holmes och Aladdin.

The Gentlemen är en välgjord actionkomedi. Men jag har ändå svårt för att se filmer där våld och dödande är underhållning. Jag har har svårt för att se någon som hjälte som försörjer sig på droghandel. Det spelar ingen roll att, som Matthew McConaughey karaktär Mickey Pearson säger: ”ingen dör av marijuana”. Han menar därför att han är en bättre person och mer moraliskt hedervärd än kinesen som försörjer sig på heroinhandel. Det må vara sant att ingen dör av marijuana och det är också sant att alla som börjar röka marijuana inte går vidare till starkare droger. Det finns dock tillräckligt många som marijuana är inkörsporten till fler droger och som får sina liv förstörda – för att jag omöjligt ska kunna betrakta kungen över marijuanahandeln som hjälte. Dessutom försvarar denna maffiakung sin plats som kung med mord. Den som har sett någon av tv-serierna Narcos har fått en råare och mer sann skildring av vilka våldsdåd droghandelns kungar är redo att utföra. Så hur välgjord, rolig och överraskande filmen än är har jag svårt att smälta dess budskap. Filmen har fått censurgränsen 15 år och det är bra. Våld som skildras som underhållande bör inte släppas lös till yngre barn.

Men som sagt, det är en film som är välgjord på många plan.
Soundtracket till The Gentlemen bjuder på artister från Roxy Music och The Jam till David Rawlings och Mattiel samt en specialskriven låt av Manchester-rapparen Bugzy Malone, som själv medverkar i filmen. Christopher Benstead, Oscarbelönad för ljudmixen till Gravity, har skapat sitt första soundtrack till The Gentlemen.

Och den som inte har något problem med blod och mördande som underhållning lär sätta ännu högre betyg på filmen än jag gjort. Det går inte att komma ifrån att skådespelarna är skickliga och att det är en njutning att se dem agera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionkomedi, Filmrecension, Guy Ritchie, Knarkhandel, Knarkkungar, Recension, Scen, Underhållningsvåld

Teaterkritik: Prydh på Playhouse Teater – samlivet skildras med behövlig ståndaktighet och eftertänksamhetens igenkännande skratt

20 februari, 2020 by Lotta Altner

Foto: Carl Thorborg

Prydh
Av Antony Neilson
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Premiär den 19 februari 2020 på Playhouse Teater, Stockholm

Att relationer inte är lätta, är inte svårt att först. De flesta av oss har haft en och annan relation som havererat och de som vi har kvar, får vi kämpa för. Kvällen premiär ger oss en aktuell insikt i hur komplicerat en intim relation kan vara och blir när man behöver problematisera allt.

Vi samlas med kvällens par Jessica och Jens i deras hem. En känsla av pretentiös planering och allt förstora förväntningar på varandra, blandas med intrycken av att man inte förstår grundprinciperna för ett välfungerande samliv. Samtidigt vågar skådespelarna driva med sig själva och karaktärerna på ett sådant sätt att distanseringen gör det uthärdligt att lyssna på. Uppsättningen förlorade ett och annat gapskratt eftersom det komiska och det medmänskliga gick i en nära trådlinje bredvid varandra. Det gjorde mig imponerad att man vågade göra så, eftersom de stora hånskratten är lättare att trycka ned i halsen på en hungrande publik som till varje pris vill bli underhållen.

Dramat tillkännager att sex helt enkelt var lättare förr och jag förstår vad de menar. Det kanske inte var helt politiskt korrekt innan metoo men män och kvinnor hade tydligare roller kring vem de skulle vara och få lov att vara. Att försvåra något som tidigare varit självklart genom att belasta varandra med förutfattade krav på att leva upp till nya roller, försvårade för deras kommunikation. Jens och Jessica går som två katter kring het gröt och kommer bokstavligen knappt till skott. I deras turer fram och tillbaka ställer jag mig frågan om de verkligen älskar varandra eller är attraherade av varann. Någonstans har jag svårt att helt förstå varför de inte bara händer – man är ju inte mer än en människa. Men Jens förklarar det ganska bra genom att ge sin mansroll ett behov av att analysera varje del av deras gemensamma sexualitet för att inte uppfattas som en vidrig man. Han tar på sig en allmän manlig skuld och skam och gör sig själv impotent i processen. Jessica vill bara ha sex rakt av, vilket kanske inte är något alla kvinnoroller tillåts och gör hennes karaktär mycket innerlig. För varför ska inte en kvinna få lov att vilja mer än en man?

Vad händer i en relation när vi kommit igenom förälskelsen? Hur tar vi oss vidare för att behålla kärleken? Det var skönt att uppsättningen inte kom med enkla metaforer på den stora frågan, men trots allt vågade ” …lägga korten på bordet”. Man vågade till och med leka med det makabra, att folk nog säkert bara lutar sig tillbaka och tänker på skidskytte eller något annat och låter den andra ta för sig och få det gjort. En skrämmande tanke.

Jag uppskattade den samtalston och direkt kommunikation som karaktärerna hade med oss i publiken. Det var många snabba infiltrerande kast mellan det som fick lov att hända i samtal med publiken och det som skedde enbart mellan de två karaktärerna. Ljussättningen hjälpte till att enkelt bryta ner och bygga upp enskildhet och kollektivitet. Kanske skulle jag ha valt att låta hela scenen vara något längre bak. Rummen och avstånden blev något för nära för min bekvämlighet. En känsla av att jag tjuvtittade på något jag inte borde se. Dock gick skådespelet inte över några gränser och all intimitet var balanserad mellan fräckhet och säkerhet. Jag hade enbart behövt lite andningsutrymme helt enkelt.

Ska inte intimitet, närhet och kärlek vara enklare än såhär? Tydligen inte enligt föreställningen. Kanske är det de som gör att vi strävar efter den och gärna vill ha det I våra liv. För om sanningen ska fram så är det ju sexet man vill åt, för riktig ”vänskap har man en hund till”.

På scen Louise Ryme, Peter Eggers

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Min pappa Marianne – gripande, kärleksfull, sann historia

20 februari, 2020 by Birgitta Komaki

Min pappa Marianne
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Mårten Klingberg

En varm och generös historia om modet att våga vara den man är. En historia fritt berättad efter Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

När Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till barndomsstaden Alingsås och sin trygga familj tror hon att inget har ändrats. Hon kommer tillbaka , arbetslös och från ett brutet förhållande
med pojkvännen och möter gamla kompisar som lever småstadsliv med man och barn. Det är ett liv hon inte vill ha och naturligtvis tycker hon att de är trista och lite inskränkta och utan vyer.
Nog känner hon att hon är frigjord och öppen mot världen på ett annat sätt. Hon gnabbas med brorsan, får ett vikariat på lokaltidningen och kliver in i den där rollen som barn ofta får i förhållande till föräldrar. Stöttad, omhändertagen och invaggad i tron att allt är som vanligt. Tillshon märker att något har ändrat sig mellan föräldrarna.
När hennes stora trygga far visar sig gilla att klä sig som kvinna, blir det en chock. Hon blir tvungen att ompröva sin relation till pappan, men mest av allt sina egna värderingar.

För pappan (Rolf Lassgård) är det en balansgång att göra det han måste. Att vara den han innerst inne är och att möta omvärlden och församlingen är han beredd på. Men rädslan att mista sin familj och att få dem att förstå är svårare. Makan (Lena Endre) vill inte prata om saken och vill inte att han går ut med kvinnokläder. Ändå accepterar hon en make i sidennattlinne i sängen bredvid.
Ofta när män klär sig i kvinnokläder är det underhållning, gärna burlesk humor. Här är det allvar , en nödvändighet för att leva sant. Men priset är högt när familjens samanhållning knakar.

Lassgård som pappa och präst är stor, vänlig och trygg och sedan som kvinna betraktar han prövande sin spegelbild. Med återhållet agerande visar han både glädjen och oron. Han är perfekt för rollen.
Med mycket mod och stolthet går han från sidennattlinnen till blommig klänning och högklackat.

Filmen är verkligen en feelgood-historia om ett svårt ämne. Att en man klär sig i kvinnokläder accepterar nog de flesta men att någon närstående man kommer i klänning till middag blir en helt annan sak. En gripande, kärleksfull historia som dessutom är sann.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Rolf Lassgård, Scen, Svenska filmer

Rafflande och tankeväckande skådespel om olika världar – Avatarer på Masthuggsteatern

20 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av: Gustav Tegby

Regi: Peter Elmers

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Ljusdesign: Maria Ros

Ljuddesign & komposition: Robin af Ekenstam

Teknik: Philip Lithner

I rollerna: Hans Brorson och Philip Lithner

Spelas till och med 11/3 på Masthuggsteatern i Göteborg

Premiär: 18/2 2020

Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad och Sensus

Har ett ovillkorligt kriterium för god teaterkonst. Vill generellt sett bli uppfylld, få påfyllning. En känsla som kan infrias om nya tankar föds hos mig när dramatiska berättelser förmedlas. En process som underlättas av extraordinärt skådespeleri. Omvänt tappar jag lusten, om tomhet invärtes råder efteråt. Ett tillstånd som bildas då jag känner mig bortdribblad eller exkluderad. Detta förödande tillstånd skulle kunnat inträffa, efter premiären av Avatarer, vars främsta målgrupp är högstadieelever.

Gustav Tegby (gått under min radar) har nämligen skrivit en, enligt honom, förväxlingsdramedy om att vara en gamer. Ett sjuttiofem minuter långt relationsdrama med dråpliga och kusliga inslag i familjemiljö. Handlar om Simon som på fritiden sällan lämnar pojkrummet. Han har gjort sig skyldig till ett virtuellt rån. En förseelse vars konsekvenser blir genomgripande för både honom och hans pappa. Pappan reagerar inte bara med naturlig oro, utan blir omgående besatt av samma dataspel. Han uppslukas av att skapa sig en identitet i cyberrymden, få tillträde till allt högre nivåer, vilket ger en kick vars beroende får honom att åsidosätta livets nödvändiga måsten. X -punkaren Rikard rädd för att stelna i tillvaron, utvecklar samma asociala hikikomori-diagnos som sin son, fast saknar dennes spelmässiga förnuft.

Ur sammanträffanden, missförstånd och hierarkier stegras skeendet i ett omtumlande virrvarr. På vägen fram mot upplösningen exponeras vi för ett par vändpunkter, en avgörande twist samt tunga diskussionsämnen. Förvisso en smärre invändning, men anser att slutet borde stramats åt. Viss mättnad infinner sig hos rastlösa ungdomar. Man börjar skruva på sig inför de sista scenerna.

foto Lina Ikse

Har i motsats till de sjundeklassare som besökte Masthuggsteatern noll erfarenhet av dylika aktiviteter på nätet. Trots det infrias med råge mitt kriterium på bra teater. Att förskjutningarna sker abrupt, istället för att mer logiskt planteras gradvis; får skyllas på att en ung målgrupp fordrar snabba impulser, uppdrivet tempo.

Den produktive dramatikern i yngre medelåldern, har delvis specialiserat sig på att förmedla obehag, hämtar gärna stoff från skräck- och fantasygenren. Så även I Avatarer, vars inramning ackompanjeras av avancerad ljudläggning och ruggigt effektiv ljussättning från tre håll. Tekniken triumferar! Allt i syfte att demonstrera växlingarna mellan parallella världar. Blir ideliga skiftningar mellan krigiskt, egoistisk online-beteende och den krassa verkligheten; som ter sig futtigt prosaisk i jämförelse. Regissören och teamet bakom produktionen har åstadkommit en raffinerad, noga genomtänkt uppsättning som biter sig fast i åskådaren. Härskarmentalitet demonstreras påtagligt i gester, repliker och genom duons vapen och kostymering. Manusets latenta mörker – plundra lik etcetera – påvisas bokstavligt.

foto Lina Ikse

Brorson och Lithner träder fram som ett durkdrivet radarpar. Var för sig och i sitt gemensamma agerande, behärskar de fullkomligt vitt skilda situationer. Duon manövrerar lysande mellan de motstridiga känslor som deras nätkaraktärer och komplexa far-son förhållande genererar. Scenografin är spartansk. En djup oval i mitten symboliserar den upphetsade action som pågår online. Pjäsens verklighet utspelas när aktörerna befinner sig i sin bostad, står på två avsatser i olika hörn som ska föreställa olika rum. Regissör och ljudansvarige har i brist på rekvisita, kompletterat skådespelarnas repliker. Likt charader visas med handgrepp i luften att sprit hälls upp och att meddelanden går i väg på chat. Genom synkade rörelser och ljud förstår publiken vad som försiggår. Borde rimligen vara en ansträngande pålaga att ombesörja. Resultatet är bländande, liksom tajmingen i övrigt. Gläds åt sällsynt kvalificerat gestaltande. Brorson är kollosallt imponerande, medan hans ”följeslagare Lithner förnämligt matchar kollegans förehavanden.

foto Lina Ikse

Finns så mycket att utvinna ur detta brokiga och civilisationskritiska manus. Märkte att publiken ryggade tillbaka när Brorson, antingen som avatar eller desorienterad pappa, slänger ur sig diverse kontroversiella uttalanden. Han blir gränslös, förmedlar undergångstankar om en rutten värld och praktiserar prepping (bunkar upp och förser sig med överlevnadskit) Multikultur, anarkism, raskrig och systemkollaps är begrepp som svischar förbi. Somligt kan nog ha gått över huvudet på högstadieeleverna, behöver förklaras av vuxenvärlden.

foto Lina Ikse

Summa summarum suveränt skådespeleri, intelligent manus med massvis av infallsvinklar, smart regi och magnifika tekniska lösningar. Beståndsdelar som samverkar till en ytterst gedigen produktion. Tonåringar som får se Avatarer är att betrakta som lyckostar.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Weathering with you

19 februari, 2020 by Redaktionen

Weathering with you
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 21 februari 2020

Det regnar över Tokyo. I strida strömmar faller regnet från himlen och lämnar huvudstaden i en grå, översvämmad, paraplybeklädd bubbla. Invånarna har glömt hur en blå himmel ser ut, de kommer inte längre ihåg hur det känns med solens strålar mot huden. De allra flesta har vant sig vid att ständigt vara blöta och alltid behöva ha blicken ner i marken. Barnen leker inne, marknaderna går dåligt, bröllop bli inställda.

Hit rymmer den unge pojken Hodaka Morishima för att bygga upp ett liv. Han blir vän med den skrangliga Keisuke Suga som ger honom jobb som skribent för deras tidning som undersöker ockulta fenomen, så som den omtalade ”weather-maiden” som styr vädret. I ett tumult möte träffar han den unga flickan Hina Amano. De utvecklar en vänskap och Hina visar Hodaka hur hon kan få regnet att upphöra och solen att komma fram. Hon kan styra regnet. Hon är en ”sunshine-girl”

Tillsammans bestämmer de sig för att uppfylla invånarnas viljor att få regnet att upphöra, om bara så för en liten stund för att kunna bege sig ut på gatorna utan att bli skyblöt. Att kunna gifta sig utan att oroa sig för att regnet kommer spola bort vigseln. Att kunna kalla på sin älskades ande och inte vara orolig att han inte ska hitta tillbaka i det stormiga vädret. Först är det lustfyllt och enkelt och de lyser upp människornas tillvaro men allting har ett pris och snart måste Hina bestämma sig för vad som är viktigast. Hennes liv eller andras solsken.

”Weathering with you” är en animerad japansk film skriven och regisserad av Makoto Shinkai, tidigare känd för ”The garden of words” och ”Your name”. Den blev nominerad i fyra Annie Award vilket gör den, tillsammans med ”Spirited Away och ”Millennium Actress”, den tredje filmen att få så många nomineringar. Den vann också pris för ”Bästa animerade film” på Asia Pacific Screen Awards 2019.

Filmen blandas med fantastiska vyer från himlen och storslagna panoramapareringar över Tokyo. Det hela är ackompanjerat av det japanska bandet Radwimps som slår an en ton vilket gör att hela filmen lyfter. De skrapa kontrasterna mellan fullkomligt öronbedövande ösregn till de stillsamma solstrålarna som letar sig igenom himlen och lämnar marken tyst och tom är väldigt effektfullt. Likaså de drömska inslagen där Hina faller, lyfts, dansar med himlen är väldigt vackra.

”Weathering with you” har den fina blandningen mellan overkliga händelser och verkliga relationer. Den tar upp det stora mellan människan och himlen och det lilla mellan människan och människan. Det är en film om kärlek, vänskap och uppoffringar och vad man kan göra för att det ska sluta regna och vad man är villig att gå med på för att det ska regna för alltid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 529
  • Sida 530
  • Sida 531
  • Sida 532
  • Sida 533
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in