• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Det ockulta sekelskiftet av Per Faxneld

10 april, 2020 by Rosemari Södergren

Det ockulta sekelskiftet 
Författare: Per Faxneld
Utgivningsdatum 2020-03-10
Förlag Volante
ISBN 9789189043657

Intresset för den svenska konstnären Hilma af Klint är stort och har startat en intressant och viktig debatt om skillnaderna i hur konsthistorien behandlar män och kvinnor. Att Hilma af Klint var en konstnär i frontlinjen för modernism inom konst har blivit uppenbart. En annan del av Hilma af Klint son fascinerar och drar en stor publik till utställningar är hennes esoteriska uttryck.

När jag hörde att religionshistorikern Per Faxneld hade skrivit om henne i boken ”Det ockulta sekelskiftet” blev jag misstänksam. Faxneld envisas med att inte respektera den rörelse som kallar sig spiritualism. Spiritualism är den rörelse som blev mycket stor i framför allt västvärlden med USA och Storbritannien i spetsen i mitten av 1800-talet då människor menade att det var möjligt att kommunicera med de som gått ur tiden. I Frankrike föddes under samma tid en liknande rörelse genom Allan Kardec (1804-1869). Det finns likheter men också en hel del olikheter mellan Kardecs filosofi, spiritismen, och spiritualismen som blev stor i Storbritannien och USA.

Hilma af Klint var en av många författare och konstnärer som influerades av dessa strömningar och hon deltog i seanser där de upplevde att de kommunicerade med den så kallade andevärlden. Det är mycket möjligt att Hilma af Klint själv kallade sig spiritist. Men ganska tidigt försvann de spiritistiska grupperna i Sverige och spiritualismen tog över. Ett tydligt exempel är att det finns ett flera spiritualistiska föreningar i Sverige idag men få spiritistiska. Jag tycker det är väldigt respektlöst av Faxneld att ändå kalla hela rörelsen för spiritism. Det är som om en religionsforskare skulle kalla alla kristna rörelser för ortodoxa och strunta i att katoliker och protestanter inte vill ha den beteckningen.

Per Faxneld envisar i ”Det ockulta sekelskiftet” att kalla hela rörelsen för spiritism. Men om jag bortser från det är jag positivt överraskad av boken. I en intervju hos bokförlaget Volante säger han:
– Det finns ett jätteintresse för esoterism och ockultism generellt just nu. Men kanske i synnerhet med fokus på sekelskiftet 1900, när konstnärer som Hilma af Klint och författare som August Strindberg påverkades på djupet av sådana läror. Ändå har det saknats ett kulturhistoriskt översiktsverk om det svenska ockulta sekelskiftet. Boken fungerar dessutom som en lättfattlig introduktion till esoterism mer allmänt, vilket också efterfrågats av många i samband med mina offentliga föreläsningar.

Han berättar också om vad han vill uppnå med boken:
– Den här lilla boken ger en översikt gällande esoterism, med fokus på Sverige och konst/litteratur, och öppnar en massa dörrar på glänt. Jag hoppas förstås öka intresset och förståelsen för esoterism ytterligare. Det här är strömningar som varit oerhört viktiga för allt från svenska kungar till ett flertal av de mest uppburna konstnärerna och författarna. Det finns så mycket kvar att utforska och lyfta fram i ljuset. Ju fler som intresserar sig, desto bättre. Det behövs ännu fler utställningar kring esoteriskt inspirerad konst, ännu fler böcker, massor av forskning, mer av allt!

Anledningen till att jag citerar Per Faxneld istället för att uttrycka detta med mina ord är att han förklarar det bäst själv och jag kan bara säga att han lyckats. Boken är lättläst men lärorik och inspirerade och har ett fantastisk bildinnehåll. Med tanke på att han envisas med att kalla spiritualism för spiritism hade jag förväntat mig att han försökte sönder-kritisera esoteriska strömningar. Men han berättar kunnigt och utan att lägga in några värderingar.

Många författare, många stora musiker, många konstnärer är influerade och inspirerade av så kallade esoteriska strömningar och det är nog hög tid att detta tas fram mer och visas upp. Vad är den kreativa ådra som flyter fram igenom skapande människor?

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Esoterism, Hilma af Klint, Recension

Filmrecension: Cunningham ger en läskigt tydlig bild av tradition, praktik och historik av koreograf och dansare

6 april, 2020 by Lotta Altner

Cunningham
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2020
Manus och regi Alla Kovgan
Filmfotograf Mkrtich Malkhasyan
Regi och koreografi Jennifer Goggans
Redigerare Alla KOvgan, Andrew Bird
Koreografisk regiassistent Robert Swintons
Producent Helge Albers, Ilann Gerard, Alla Kovgan
Kostymör/designer Jeffrey Wirsing
Originalmusik av Volker Bertelmann

I dokumentärfilmen om dansaren och koreografen Cunningham får vi möta en av Amerikas största. Han är en mytomspunnen man som det har spekulerats mycket om, och då inte enbart i danskretsar. Kanske var det att Merce strävade efter att vara lika äkta mot sig själv privat som på scen och därmed inte stack under stolen om sin homosexuella identitet. Att våga vara sig själv är idag mer på modet än någonsin, men är man född strax efter första världskriget 1919 (dog 90 år gammal) kan man utan att tveka säga att han var en man före sin tid. Själv menar Cunningham att dans för honom är ,”Allt stort och litet kan gå ihop och blir en helhet genom det vi känner” (fritt översatt)

I filmen har man ett spännande upplägg i sin dokumentation kring koreografen, dansaren och personen Cunningham. Man börjar ofta med att visa ursprungsdansen, med noteringar och kommentarer i kanten. Samtidigt blandar man färger, filmformat och ljusperspektiv utan att tveka, vilket gör att det tar en stund innan man förstår upplägget. Men när man väl hänger med i sammanhangen är det informativt och spännande att följa berättandet. Det underlättar mycket om man kan lite om dans och om Cunningham innan man ser, eftersom tonen i dokumentären kräver att man är en inbiten kulturnörd. Ibland upplever jag att man gjort det lite väl komplicerat för den ovana åskådare, men det tror jag är ett medvetet val.

Gång på gång i filmen frågar intervjuare koreografen själv hur han ser på sin konstform. Varje gång betonas att han skapar och gör kroppsuttryck som det enbart är upp till andra att tolka om de vill. Han vill tänja på kroppens gränser och upplever att alla rörelser är möjliga och att det är det som inspirerar honom. Cunningham vill inte bli pålagd några etiketter eller konventioner på sin dans eller sin koreografi. Han blir mycket irriterad och upplevs förolämpad och jag kan förstå honom. Gång på gång i filmen uttalar man dock att hans dans är den moderna danskonstens grundpelare och att den kan ses som avantgarde. Dessa uttalanden gör inte dansaren mer bekväm i sina fortsatta konkretiseranden. Istället upprepar han ”I have nothing to say and I´m saying it – that is poetry as I need it”.

Filmen påvisar på en fint sätt hur Cunninghams danstraditioner fått leva vidare. Det ser man tydligt i hur dansare återger scenbilder från tidigare filmer och noteringar av koreografen själv. Genom att få se ursprungsfilmerna och sedan dagsfärska scenbilder av andra dansare idag, förs hans traditioner vidare. Många uppsättningar kommer att leva kvar och inte glömmas bort. Arvet förs vidare och har stor betydelse för dansens historia. Oavsett om koreografen själv eller vi vill sätta ord på det som händer i hans dans, finns det många danstraditioner som vilar på Cunninghams val av rörelsemönster. Jag hade dock önskat att dokumentären hade kunnat ge koreografen, dansaren, konstnären och musikpedagogen Martha Graham (1894-1991) någon typ av benämning, med tanke på hur Cunningham fick inspiration, uppbackning och skolning från denna kända kollega. Men det känns som om det inte har någon betydelse för dem.

Jag vet inte om det gör mig mer glad eller mindre ledsen, att jag har väldigt svårt för koreografens återspeglande personlighet i dokumentären. I mina ögon verkar han dock enbart vara sig själv på gott och ont. Får man verkligen tycka att en homosexuell dansare som inte längre lever var mycket obehaglig? Är det politiskt korrekt? Får man kritisera en icke levande själ? Jag vet inte. Jag tänker dock tillämpa hans dansmetoder i mitt skrivandet. Jag tänker tänja på mina gränser lite och försöka vara genuint ärlig mot min natur så långt det känns medmänskligt utan slag under bältet. Jag ser i dokumenten, framförallt på hans kvinnliga dansare att han inte verkar ha varit en lätt man att samarbeta med. Snarare skulle jag vilja påstå att det var rädsla i luften och ett förtryck gentemot den kvinnliga kroppen. Kvinnan och kvinnligheten upplevs som ointressant dessutom på något vis. Ständigt lyfts och bärs kvinnor hit och dit. Det är alltid män eller Cunningham själv som är huvudrollen i alla huvudnummer. När jag dessutom hör hans manliga medarbetare/älskare prata om dans, dansarna och gemenskapen i danssällskapet, blir jag illa berörd. Det lyser igenom med hånfulla skratt och jargonger, vilka stjärnor och genier de själva tyckte att de var. Det ger mig lätta sura uppstötningar från magtrakten. Fast faktum är ju att en god konstnär inte behöver innebär en fantastiska personligheter som man tycker om. Det är viktigt att skilja det ena från det andra. På så vis sticker man i dokumentären inte under stolen med att dansaren troligtvis inte var ”en dans på rosor”.

Huvud dansare Ashley Chen, Brandon Collwes, Dylan Crossman, Julie Cunningham, Jennifer Goggans, Lindsey Jones, Corinthians Kresge, Daniel Madoff, Rashaun Mitchell, Marcin Munnerlyn, Silas Reiner, Glen Rumsey, Jamie Scott, Melissa Toogood.

Arkiverad under: Dans, Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Oklanderlig swing på upptrampade stigar – Another One av Karl Olandersson

3 april, 2020 by Mats Hallberg

foto Mikael Silkeberg

Karl Olandersson

Another One

4

Inspelad i Atlantis Studio i Stockholm 4 november 2019

Mixning: Karl Olandersson, Martin Sjöstedt och Janne Hansson (även inspelningstekniker)

Producerad av: Karl Olandersson och Martin Sjöstedt (co-producer: Robert Mehmet Sinan Ikiz)

Stockholm Jazz Records

59:09

Releasedatum: 3/4 2020

Femte skivan i eget namn från en lika produktiv som överväldigande trumpetare, tillika utmärkt kompositör och stilsäker vokalist i Chet Bakers anda. Han examinerades från Musikhögskolan i Stockholm 2001 där han sedermera undervisat.. Karl Olandersson förekommer ofta i kommersiella sammanhang: orkestrar i tevesända evenemang som Allsång på Skansen och Let´s Dance samt i populära shower. Gör också pålägg för internationella storfräsare. Förutom med egna kvartetten spelar han med exempelvis Stockholm Swing All Stars, Beat Funktion, Trinity, Ekdahl/ Bagge Big Band, Ronnie Gardiner Quartet, Stockholm Jazz Orchestra, Klas Lindquist Nonet och Ann-Sofi Söderqvist Orchestra. Har hänförts av 41-åringens obestridliga begåvning åtskilliga gånger live och på skiva.

Another One består av tio låtar, varav sex original av trumpetaren. Förutom Olandersson själv har flera kamrater bistått med arrangemang. Eftersom nya alstret är första storbandsplattan, presenteras fyra låtar från ett album jag recenserade i Kulturbloggen (Simple as That) i ny, ståtlig kostymering. Huvudintrycket är att det ofta låter kusligt likt ikoniska orkestrar från en svunnen epok, sådana som favoriserades i formstöpta, behagliga radioprogrammet Smoke Rings. Som om de hade färdats i tidskapsel till denna gyllene era. Tänker på orkestrar ledda av Woody Herman (hört live sent 70-tal) , Stan Kenton, Tommy Dorsey och även svänggäng anförda av Illinois Jacquet och Billy Eckstine. En intention eller mest en ofrånkomlig slump?

Det tekniska kunnandet inklusive avvägningen mellan stringenta solon och följsamt ensemblespel, är hos den svenska, anakronistiska motsvarigheten av extraordinär hög kvalitet. Att resultatet skulle utfalla på annat sätt vore uteslutet med en perfektionist i spetsen.

pressfoto Linn Segolson

Som jag hade förmodat märks omgående hur tajta det helmanliga storbandet är. Vilket unisont klipp och vilken makalös precision av varje musiker! Första låt med lite annorlunda upplägg, mer dramatisk nerv, har arrats av pianisten Magnus Hjorth. Cleaning The Sink kännetecknas av hetsiga stämmor som attackerar från olika håll. I centrum befinner sig frontmannen, samlar ihop sina styrkor. Har ett superbt solo på slutet. Melodin formas till en snärtig konstruktion som tillfälligt bryter mönstret.

Hade önskat mer av det konceptet. Lite friktion, skavande moment och ett uns av dissonanser skulle tillföra en välgörande dos tuggmotstånd. Karl Olanderssons ideal är emellertid som framgått ett annat. Vad som finns att ta ställning till är musik sammanställd av en glimrande swing-konnässör.

I träblåssektionen återfinns flera namnkunniga instrumentalister vars soloinsatser utgör en extra krydda. Samtliga är värda att harangeras. Först att hamna i mina anteckningar under avdelningen stort beröm är Andreas Gidlund i titellåten på tenorsaxofon. Hans närmaste omgivning består av eleganten Klas Lindquist på alt och flöjt, Klas Toresson på tenor och klarinett med sin mjukt rundade ton, kolossalt duktige Fredrik Lindborg på baryton och basklarinett samt en för mig mindre känd förmåga vid namn Peter Fredman (alt, sopran plus flöjt). Tre av de distingerade trumpetarna/ flygelhornisterna har jag hört i andra renommerade storband. Syftar på Nils Janson, Patrik Skogh samt Tobias Wiklund.

Lägg där till en uppsjö utomordentliga ”utläggningar” från mannen med den bländande tekniken, det vill säga Karl Olandersson himself. Ibland på vippen att gå under huden på lyssnaren med sin glödheta ton. Live vet jag av erfarenhet att han skickar iväg den känslomässiga aspekten av sitt sound, ger publiken den förnimmelse som han tangerar flera gånger på sin nya skiva.

pressfoto Linn Segolson

En annan låt som tilldrager sig extra positiv uppståndelse hos mig, har döpts till Colors. Melodin startar försynt på lågt varvtal, vars impressionistiska anslag ger angenäm kontur. Basintro av en magnifik Martin Sjöstedt och fint spel med vispar av Daniel Fredriksson. Var redan för drygt tio år sedan så förtjust i Fredriksson att han tillägnades ett miniporträtt i min serie Groovearbetare i LO-tidningen. Men har sällan hört honom i storbandssammanhang och är inte övertygad om att det var rätt val på en nyckelposition, fast han tillhör toppskiktet av sofistikerade rytmtillverkare.

I Romantic demonstrerar stjärntrumpetaren sina balladfärdigheter, i läcker konversation med Magnus Hjorth vid flygeln. Mest drag blir det i The Groove Merchant (Jerome Richardsson) – som jag har i ypperlig vokalversion med Monica Z, komponisten och Thad Jones & Mel Lewis Orchestra). Magnus Wiklund levererar inspirerat inpass på trombon. För att vara en urladdning präglas ändå tillvägagångssättet av viss återhållsamhet. Noterar uppiggande shuffle-liknande spel av Fredriksson jämte handklapp. Albumet avrundas med Darn That Dream, en evergreen lätt att bli förtjust i. Här premieras den formfulländade melodin featuring spröd och kristallklar sång av Karl. Skulle nästan vilja klassificera den som näpen.

pressfoto Linn Segolson

Karl Olandersson i samspel med sina lysande musiker är traditionsbärare även när de framför nytt material. Som förvaltare av old school är de exceptionellt slipade och coola. Utan skarpa kanter behärskas uttrycket fullständigt. Hade som framgått önskat mer av blåa toner och eruptioner. Lyckligtvis flödar albumet av fräscha solon och skimrande harmonier. Finns förresten två till av de medverkande med samma ovanliga efternamn som bandledaren: Kent på bastrombon och Filip som alternerar mellan flygelhorn och trumpet.

obs Sänder en kärleksfull tanke till dessa fullblodsproffs som vi inte klarar oss utan. Man undrar hur Karl och alla andra frilansare ska kunna försörja sig i verkningarna av Covid-19. Hög tid att ansvariga skyndsamt agerar och ekonomiskt stödjer de drabbade (medveten om att många andra än frilansare är berörda). Releasekonserten skulle ha hållits på Fasching.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Recension av tv-serie: Unorthodox – helt underbar

3 april, 2020 by Rosemari Södergren

Unorthodox
Betyg 4
Miniserie i fyra avsnitt på Netflix

Denna miniserie har hyllats runt om i världen och det är välförtjänt. Det är en av de bästa miniserierna i år i alla fall.

Huvudpersonen är nittonåriga Ester, Esty kallad, som växt upp i en strängt ortodox-judiskt kvarter, Williamsburg, i New York. Hon har gifts bort i ett arrangerat äktenskap och lever enligt gruppens rigida regler. Denna ortodoxa inriktning av judendom gör stor skillnad på män och kvinnor. Männen får utbildning (främst inom deras religiösa inriktning) medan kvinnornas uppgift är att föda många barn. Gruppen har tagit på sig ansvar för att ställa till rätta att så många judar dödades av nazisterna och i andra förföljelser.

Esty får nog av detta regelfyllda liv en dag och rymmer till Berlin där hennes mamma bor. Hennes mamma har lämnat den strikta gruppen och dess gemenskap, hon anses syndig och förtappad.

Serien har många kvaliteter. Vi får en inblick i livet i denna speciella ortodoxa grupp och kan delvis förstå varför det är svårt för någon att lämna en sådan gemenskap, även om jag tänker att för många av oss som är uppväxta i ett så sekulariserat land som Sverige kan ha svårt att se något positivt i det livet. Det är inte speciellt snällt skildrat heller, fast ändå känns det något så när ärligt.

Livet i Berlin och den frihet som finns där är inte helt lätt att anpassa sig till heller för Etsy. Serien skildrar människornas karaktär till stor del ärligt och trovärdigt och den är varm och helt underbar.

Serien bygger på författaren Deborah Feldmans memoarer, men följer inte memoarerna strikt. Dagens Nyheters recensent skriver: Ett litet feministiskt mästerverk som berättar en livsbejakande, originell och hjärtskärande historia om kvinnlig frigörelse mot fonden av ultraortodoxt liv i Brooklyn.

Det är mycket bra uttryckt.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: judendom, Netflix, Recension, Recension av tv-serie, Religioner

Filmrecension: Ash Is The Purest White

3 april, 2020 by Rosemari Södergren

Ash Is The Purest White
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2020
Regi Jia Zhangke

En film som ger fascinerande insyn i det kinesiska samhället under dess övergång från kommunism till dess speciella form av diktatorisk kapitalism. Handlingen utspelar sig från 2001 till 2018 och vi får följa en ung kvinna, Qiao, som är förälskad i och har en relation med Bin, en lokal gangster. Som alltid i regissören Jia Zhangkes filmer får vi se en baksida av den kinesiska utvecklingen, tillväxtundrets baksidor.

Qiao pappa kämpar för gruvarbetarnas rättigheter i kampen mot de rika kapitalisterna. Det är nedslående att se hur maktlösa arbetarna är och hur de ideal som lät så bra under den kinesiska revolutionen totalt övergivits av de styrande. Vi får också en inblick i livet i fängelse då Qiao hamnar i en situation då hennes Bin och hans gäng blir attackerade av ett konkurrerande ganstergäng. Qiao avlossar ett skott med en pistol och vägrar i domstolen att tala om att pistolen tillhör Bin och därför döms hon till fängelse i fem år.

Qiao spelas av den kinesiska skådespelerskan Zhao Tao, som varit med i Zhangkes filmer alltsedan ”Platform”.

Filmleverantören kallar filmen för hårdkokt romans av allra finaste sort. Filmen är, förstås, mycket mer än så. Den utspelar sig till viss del i gangster-miljö och vi får också skildrat hur gangstrarna samarbetar med makthavarna. Det är en socialrealistisk film men mer än det. Den skildrar människor och deras möjlighet att välja sina liv kanske det omöjliga att välja. Den skildrar samhällets utveckling och vad det kostar den enskilde individen. Och med fantastiskt foto, det känns som att jag är med där, på plats.

Idag när en stor del av världen lever i karantän och mycket stor stilla på grund av ett virus (covid-19) som började i Kina får filmen ytterligare en underliggande vibrerande betydelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Kina, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 522
  • Sida 523
  • Sida 524
  • Sida 525
  • Sida 526
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in