Karl Olandersson
Another One
4
Inspelad i Atlantis Studio i Stockholm 4 november 2019
Mixning: Karl Olandersson, Martin Sjöstedt och Janne Hansson (även inspelningstekniker)
Producerad av: Karl Olandersson och Martin Sjöstedt (co-producer: Robert Mehmet Sinan Ikiz)
Stockholm Jazz Records
59:09
Releasedatum: 3/4 2020
Femte skivan i eget namn från en lika produktiv som överväldigande trumpetare, tillika utmärkt kompositör och stilsäker vokalist i Chet Bakers anda. Han examinerades från Musikhögskolan i Stockholm 2001 där han sedermera undervisat.. Karl Olandersson förekommer ofta i kommersiella sammanhang: orkestrar i tevesända evenemang som Allsång på Skansen och Let´s Dance samt i populära shower. Gör också pålägg för internationella storfräsare. Förutom med egna kvartetten spelar han med exempelvis Stockholm Swing All Stars, Beat Funktion, Trinity, Ekdahl/ Bagge Big Band, Ronnie Gardiner Quartet, Stockholm Jazz Orchestra, Klas Lindquist Nonet och Ann-Sofi Söderqvist Orchestra. Har hänförts av 41-åringens obestridliga begåvning åtskilliga gånger live och på skiva.
Another One består av tio låtar, varav sex original av trumpetaren. Förutom Olandersson själv har flera kamrater bistått med arrangemang. Eftersom nya alstret är första storbandsplattan, presenteras fyra låtar från ett album jag recenserade i Kulturbloggen (Simple as That) i ny, ståtlig kostymering. Huvudintrycket är att det ofta låter kusligt likt ikoniska orkestrar från en svunnen epok, sådana som favoriserades i formstöpta, behagliga radioprogrammet Smoke Rings. Som om de hade färdats i tidskapsel till denna gyllene era. Tänker på orkestrar ledda av Woody Herman (hört live sent 70-tal) , Stan Kenton, Tommy Dorsey och även svänggäng anförda av Illinois Jacquet och Billy Eckstine. En intention eller mest en ofrånkomlig slump?
Det tekniska kunnandet inklusive avvägningen mellan stringenta solon och följsamt ensemblespel, är hos den svenska, anakronistiska motsvarigheten av extraordinär hög kvalitet. Att resultatet skulle utfalla på annat sätt vore uteslutet med en perfektionist i spetsen.
Som jag hade förmodat märks omgående hur tajta det helmanliga storbandet är. Vilket unisont klipp och vilken makalös precision av varje musiker! Första låt med lite annorlunda upplägg, mer dramatisk nerv, har arrats av pianisten Magnus Hjorth. Cleaning The Sink kännetecknas av hetsiga stämmor som attackerar från olika håll. I centrum befinner sig frontmannen, samlar ihop sina styrkor. Har ett superbt solo på slutet. Melodin formas till en snärtig konstruktion som tillfälligt bryter mönstret.
Hade önskat mer av det konceptet. Lite friktion, skavande moment och ett uns av dissonanser skulle tillföra en välgörande dos tuggmotstånd. Karl Olanderssons ideal är emellertid som framgått ett annat. Vad som finns att ta ställning till är musik sammanställd av en glimrande swing-konnässör.
I träblåssektionen återfinns flera namnkunniga instrumentalister vars soloinsatser utgör en extra krydda. Samtliga är värda att harangeras. Först att hamna i mina anteckningar under avdelningen stort beröm är Andreas Gidlund i titellåten på tenorsaxofon. Hans närmaste omgivning består av eleganten Klas Lindquist på alt och flöjt, Klas Toresson på tenor och klarinett med sin mjukt rundade ton, kolossalt duktige Fredrik Lindborg på baryton och basklarinett samt en för mig mindre känd förmåga vid namn Peter Fredman (alt, sopran plus flöjt). Tre av de distingerade trumpetarna/ flygelhornisterna har jag hört i andra renommerade storband. Syftar på Nils Janson, Patrik Skogh samt Tobias Wiklund.
Lägg där till en uppsjö utomordentliga ”utläggningar” från mannen med den bländande tekniken, det vill säga Karl Olandersson himself. Ibland på vippen att gå under huden på lyssnaren med sin glödheta ton. Live vet jag av erfarenhet att han skickar iväg den känslomässiga aspekten av sitt sound, ger publiken den förnimmelse som han tangerar flera gånger på sin nya skiva.
En annan låt som tilldrager sig extra positiv uppståndelse hos mig, har döpts till Colors. Melodin startar försynt på lågt varvtal, vars impressionistiska anslag ger angenäm kontur. Basintro av en magnifik Martin Sjöstedt och fint spel med vispar av Daniel Fredriksson. Var redan för drygt tio år sedan så förtjust i Fredriksson att han tillägnades ett miniporträtt i min serie Groovearbetare i LO-tidningen. Men har sällan hört honom i storbandssammanhang och är inte övertygad om att det var rätt val på en nyckelposition, fast han tillhör toppskiktet av sofistikerade rytmtillverkare.
I Romantic demonstrerar stjärntrumpetaren sina balladfärdigheter, i läcker konversation med Magnus Hjorth vid flygeln. Mest drag blir det i The Groove Merchant (Jerome Richardsson) – som jag har i ypperlig vokalversion med Monica Z, komponisten och Thad Jones & Mel Lewis Orchestra). Magnus Wiklund levererar inspirerat inpass på trombon. För att vara en urladdning präglas ändå tillvägagångssättet av viss återhållsamhet. Noterar uppiggande shuffle-liknande spel av Fredriksson jämte handklapp. Albumet avrundas med Darn That Dream, en evergreen lätt att bli förtjust i. Här premieras den formfulländade melodin featuring spröd och kristallklar sång av Karl. Skulle nästan vilja klassificera den som näpen.
Karl Olandersson i samspel med sina lysande musiker är traditionsbärare även när de framför nytt material. Som förvaltare av old school är de exceptionellt slipade och coola. Utan skarpa kanter behärskas uttrycket fullständigt. Hade som framgått önskat mer av blåa toner och eruptioner. Lyckligtvis flödar albumet av fräscha solon och skimrande harmonier. Finns förresten två till av de medverkande med samma ovanliga efternamn som bandledaren: Kent på bastrombon och Filip som alternerar mellan flygelhorn och trumpet.
obs Sänder en kärleksfull tanke till dessa fullblodsproffs som vi inte klarar oss utan. Man undrar hur Karl och alla andra frilansare ska kunna försörja sig i verkningarna av Covid-19. Hög tid att ansvariga skyndsamt agerar och ekonomiskt stödjer de drabbade (medveten om att många andra än frilansare är berörda). Releasekonserten skulle ha hållits på Fasching.