• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass av Spero Etiam

20 juni, 2020 by Anastasia Bark

Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass
Författare Spero Etiam
Utgivningsdatum 2020
Förlag Multatuli
ISBN 9789198596311

Love Gotthart – före detta clown, numera utbildad legitimerad lärare – kommer aldrig längre än till förskoleklass, faktum är att till och med hans kontraktposition som förskolelärare är ostadig på grund av diverse skilda meningar mellan Gotthart och den andra personalen på skolan. Gotthart följer läroplanen, fokuserar på eleverna mer än föräldrarna och beskrivs överlag som en väldigt passionerad lärare som undervisar eleverna på ett varierat och underhållande sätt. Tyvärr uppskattas inte Gottharts sätt att undervisa – den andra personalen är redan nöjd med hur de har det, ingenting nytt eller otraditionellt är välkomnat, inga klagomål kring klätterställningar som håller på att gå sönder och särskilt inga utländska influenser (såsom nederländska sånger etc.) i utbildningen är välkomnade. Gotthart befinner sig i en kamp mot ett system där han som individ egentligen redan från början är mer eller mindre hjälplös och ju mer passionerad Gotthart är gällande undervisningen, desto mer skäll får han för det från olika håll. 

Förutom Gotthart i ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” får läsaren följa ett flertal andra karaktärer som på olika sätt berörs av den svenska skolmiljön – den icke legitimerade vikarien Marion som står barnen nära, invandraren Raio och hans tystlåtna dotter Aia och ”tanterna” (förskolelärarna som vägrar släppa in några nya influenser) samt den kyliga rektorn på skolan. Alla dessa karaktärer upplever skolan på olika sätt och vissa av karaktärerna råkar mer illa ut än andra. Personligen var delarna om Raio – som fortfarande är ovan vid de oskrivna reglerna i Sverige – väldigt frustrerande att läsa om, inte bara var de delarna frustrerande men också aktuella med tanke på polisbrutaliteten och orättvisan mot sådana som ”inte ser ut att vara svenskar” som beskrivs i boken. Att ha fördomar mot människor med annan bakgrund och att med ”hjälp” av dessa fördomar rättfärdiga brutalitet mot vissa personer (särskilt sådana som inte är blonda och blåögda) är inte någonting som bara händer i USA – det är aktuellt i Sverige också. 

Förutom att behandla orättvisor och fördomar behandlar ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en hel del andra samhällsproblem och konflikter som egentligen inte bara gäller skolan utan nog många andra arbetsplatser i samhället. Vilket system det än är, är det ofta svårt att vara stark nog att kämpa emot, och särskilt svårt är det att skapa förändring. Det som är läskigare när det gäller skolan är att barnen har mindre auktoritet att säga emot sådant som kanske inte är helt rättvist. Mycket av det som händer på skolan i boken kan nog många känna igen sig i. Själv fick det mig att minnas hur jag och mina klasskamrater satt i tjocktröjor i klassrummet och frös på grund av bristen på värme i värmeelementen, trots det var det förbjudet att ha på sig ytterkläderna (för man har ju inte kappan på sig när man går på anställningsintervju, var lärarnas förklaring), förutom den gången läraren frös – det var den enda gången eleverna blev tillåtna att ha på sig jackorna inomhus. 

Många av karaktärerna i boken må vara hjälplösa mot det system som råder men det är fint att de trots det inte ger upp, inte fullständigt i alla fall. Trots den hjälplöshet och frustration som tar upp en stor del av boken är ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en otroligt underhållande och lättläst bok – de satiriska samhällskommentarerna är riktigt skrattretande! Allt som allt väcker boken många tankar. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: 2020, Bokrecension, Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass

Filmrecension: Papicha – Algeriet marinerat i konservatism och misogynitet

17 juni, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

Papicha
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 juni
Regi Mouina Meddour

Det konservativa Algeriet har könsstereotyper från 50-talet samtidigt sker en revolution där unga kvinnor som fått nog av förtrycket tar till handling och ritar bröst på antifeministiska affischer, söker sig till högre utbildning eller vägrar bära slöja i det offentliga. Frihet är att bära de kläder man känner för och att dansa natten lång på klubbgolvet utan att få dömande blickar tillbaks. Men går det att rapa eller festa sig fram till frihet? Motståndet är de konservativa krafter som råder i samhället, normer där kvinnor ska veta sin plats i hemmet och där ett tygstycke runt ansiktet är ett måste för att få kallas en hederlig människa. Den unga studenten Nedjma är inte rädd för att sticka ut hakan. Hon med vänner river ner propagandistiska affischer om slöjtvång samt planerar för en större modeshow, där hon står som skapare av vackra kreationer av ull och silke som väntar på sin publik. Men bakom varje krök lurar farorna. Våldet finns alltid närvarande, män som vägrar släppa av henne från bussen då hon inte tar emot en av deras posters. Kvinnorna som bryter sig in på skolan och hotar professorer som lär ut genus till unga kvinnor. Nedjma är inte lättskrämd. Men en dag knackar döden på hennes port. Där och då förändras allt för den unge revoltören.

I Mouina Meddours Papicha skildras patriarkatet som förutbestämmer kvinnornas roll i samhället. Här finns mycket motstånd. Men också hopp- revolutionen när kvinnor överröstar männen i rummet och vägran att acceptera förtryckande könsnormer. Narrativt följer Meddours drama tematiskt liknande filmer som turkiska Mustang (2015) och tunisiska Skönheten och odjuret (2017). Jag irriteras av den typen av film som närmast pornografiskt badar i misär och förtryck utan att ha en tydlig sensmoral eller vägkompass. Vad vill Meddour säga? Att tjejer har det tufft i Algeriet? Hur förändrar vi den situationen? Filmen ger inga entydiga svar, annat än att kampen, som i stunder är obarmhärtigt grym och tuff, måste få fortlöpa.

Manuset är väl tunt och fyllt av stereotyper som arga gubbar, brutala våldtäktsmän och moderliga gestalter med visdomen som mellannamn. Visst finns nyanser i bygget, män som stöttar dem eller som både har ljusa och mörka sidor, men det räcker inte hela vägen. Ljuspunkten är fixstjärnan Lyna Khoudri som lyser med sin närvaro och vars lidande syns i varje bildruta. Trots banala svart-och-vit-målade karikatyrer och strömlinjeformat berättande är detta en viktig högst nödvändig film. Som en välbehövlig käftsmäll mot patriarkatet fungerar Papicha vars budskap är enögt. Det är kvinnorna som måste resa sig och samhället som måste protestera. De tysta måste öppna sina käftar för att stoppa den negativa utvecklingen. Annars kommer det som cementeras in i väggarna, mönster från förhistorien, aldrig att upphöra existera. Bara så får de sin revolution. Som Black Lives Matter hade filmen gärna fått visa på möjligheterna. Lite mera Feel Good till folket tack så mycket (Säger en Anti feel-good-kritiker som saknar viss nyansering här) Vad är annars poängen? Kämpa bör vi annars dör vi.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Tvillingsjälar går från klarhet till klarhet – Every Little Whisper Turns Into a Roar av Långbacka/ Bådagård

17 juni, 2020 by Mats Hallberg

  • foto Mikael Sjöberg

Långbacka/ Bådagård

every little whisper turns into a roar

5

Inspelad i Bastun Studio Stockholm och Big Street Studio i Järna 2019 – 2020

Mixning: Jerker Eklund

Producerad av Maja Långbacka och Matilda Bådagård

L/B Productions

34:23

Release: 24/4 2020 (endast digitalt)

Ett begrepp i branschen lyder ”det svåra andra albumet”. Duon Långbacka/ Bådagård låter sig inte hämmas av talesättet, smider istället medan järnet (läs kreativiteten) är upphettat efter deras genombrott. Man ville inte pusta ut, hyste rädsla mot att stelna. Halvtannat år efter den debut vars genomslagskraft golvade undertecknad kom uppföljaren. Mina ord fick sådan räckvidd att de nådde musikerna jag hyllade, något som innebär att det känns lika svårt som inspirerande att skriva om ett nytt verk från duon. Enligt dem själva handlade Wake Us Up om upprättelse, medan nya skivan fokuserar på identitet genom att behandla företeelser som fördomar, privilegier och relationer. Att duon blivit mammor sägs ha påverkat processen.

Flera gäster har anlitats. Folk-punkaren Pekko Käppi på stråkharpa, Looptok på beats, tramporgel, percussion och mungiga, basisten Kristoffer ”Krydda” Sundström, Andreas Ekstedt (percussion/ beats) samt Karin Hammar på trombon. Ett lyckat grepp att tillföra deras insatser, istället för att själva programmera beats och slingor. En absorberande, vital arbetsmetod som resulterat i eggande och kolossalt dynamisk musik.

Övergångarna mellan dur och moll, fartfyllt och långsamt jämte groovy och lyriskt lockar lyssnaren till sig. Soundet får mig att associera till 90-talets Hedningarna (som i Lira utsågs till att ha gjort bästa skivan inom svensk folkmusik) eller ett möjligt möte mellan Lykke Li och Fläskkvartetten. Produktionen låter på ett märkvärdigt sätt på samma gång luftig och tät. En gåta hur man får ihop den ekvationen. Samtliga tio låtar är signerade Långbacka/ Bådagård (somliga har funnits som piloter på deras liverepertoar) , undantaget Solsbury Hill – senaste singelsläppet. Melodin med den trallvänligt snärtiga refrängen var ju Peter Gabriels första hit som soloartist (har troligen hört den i Scandinavium).

  • foto Mikael Sjöberg

Musikaliskt beter sig duon som tvillingsjälar – sammanflätade röster och i princip samma instrument trakteras – fast de kommer från delvis olika håll med olikartad biografi. Matilda har bott i Brasilien och Maja i Spanien. Båda har förklarat att de är skogsmulle, fjäll och folkmusik-lovers., men också vuxit upp storstan och gillar Red Hot Chili Peppers. Crossover-attityden är en grundbult, en bärande bjälke hos artistparet. På Every Little Whisper… märks smältdegeln i form av feta dansrytmer, electronica, medryckande popslingor, rockens urkraft, antydan till jazzdoft, singer song-writerns originalitet, konstmusikaliska uttryck, vemodiga visor och magisk stämsång. Blir ändå inte spretigt. Tvärtom mycket fruktbart när det traditionella, ursprungliga korsas med modernism och högteknologisk inspelningsteknik. Varje komposition vilar på formfulländad grund.. Maja och Matilda vars huvudinstrument är olika typer av violin, hamnade på omslaget till senaste numret av Lira, ett sammanhang och löslig tillhörighet jag tror de är trygga med.

Omgående etableras kontakt genom sammantvinnad, förlängd stämsång. Nära nog a cappella banar den sig fram i inbjudande atmosfär. Avlöses av popgodis som undviker att bli glättig, istället tungt suggestiv och därmed helt oemotståndlig. Finemang hur de införlivar beatbaserade element i olika tempi, jämför underbara Rise med gunget i slingrande singelfavoriten Queen (vars förlaga ska vara heliga Birgitta) och svävande, taktfasta påslaget i The Chase. Fusionen mellan avskalade harmonier och vägvinnande beats är häpnadsväckande sömlös. Och självklart får duon till ett uppfriskande sväng i Peter Gabriels slagdänga.

Vokalt excellerar duon, inte minst i flera meditativa melodier. Den förträffliga sången innehåller totalt sett precis det bett och den ömhet man strävat efter, vilket blir uppenbart i exempelvis mästerligt fraserade Wish. Inser att de engelskspråkiga texterna inte bara ligger rätt i mun, utan bär fram underliggande budskap. Illustrativt kan dels tröstevisan Missing Parts framhållas med sitt humanistiska patos inkapslat, dels varsamma The Chase präglad av längtan efter kärlek och närhet.

  • foto från Långbacka/ Bådagårds hemsida

Multiinstrumentalisterna Maja och Matilda – bägge 80-talisterna har studerat vid Kungliga Musikhögskolan – kompletterar helheten genom att spela harmonium (tramporgel) och sydamerikansk tiosträngad charango. Därtill ska förstås adderas det lyxiga mervärde som nämnda män står för. Dock, vad som berör allra mest tillsammans med nästan smärtsamt vacker sång, är två solon på trombon av Karin Hammar (en jazzmusiker vars grupp jag hört live). Vad hon levererar i Ocean måste betecknas som enastående. I en ballad som genererar ståpäls.

Blir euforisk lika mycket av kontraster som av dynamiken. Fascineras av hur duon ger struktur år hisnande crescendon, bifogar i andra änden fjäderlätta nyanser. Därtill betagen av hur de utvecklat sina idéer från debuten. Violinernas toner gnids mot varann i lika stor utsträckning som rafflande viga röstsprång förstärker känslolägen och var för sig ger kontur.

Ursprungligen tackade jag faktiskt nej till att recensera, eftersom jag då var hänvisad till att lyssna via datorn. För ett par veckor sedan släpptes glädjande nog skivan också i cd- format i egenutgivning. I natt utforskade jag albumet två gånger i följd i stereoanläggningens hörlurar, efter att flera gånger låtit ljudet strömma ur högtalarna. Tror den uppmärksammade studien i fördelaktigt omslutande ljud, var en förutsättning för utdelat toppbetyg. Lyssnar jag på distans med sämre skärpa, kan jag få för mig att albumet på slutet tappar i styrka. Nu noterades däremot ett knippe hits, raffinerat anlagda stämningar och en ej sinande ådra av tillgängliga alster, utan att någon konstnärlig integritet eller upptäckarlust gått förlorad.

Rekommenderar starkt att du införskaffar every little whisper turns into a roar, ett utmärkt sätt att gynna en duo med strålande särart, vars kortsiktiga mål avser att överleva pandemin som kulturarbetare.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Da 5 Bloods – ojämn

13 juni, 2020 by Rosemari Södergren

Da 5 Bloods
Betyg 3
Svensk premiär på Netflix 12 juni 2020
Regi Spike Lee
Skådespelare Delroy Lindo, Isiah Whitlock Jr., Clarke Peters m.fl.

En ojämn film av filmgiganten Spike Lee när han tar itu med den amerikanska rasismen i samband med Vietnamkriget. Fyra svarta, åldrade Vietnamveteraner återvänder till Vietnam för att hämta hem kvarlevorna efter eb femte medlem i deras grupp. Det är den offentliga förklaringen men i hemlighet ska de hämta en resväska fylld med guldtackor som de gömt i den vietnamesiska djungeln, nära där liket efter deras femte medlem ska finnas. Ett jordskred ska ha gjort att kvarlevorna och guldtackorna blivit möjliga att hitta.

Spike Lee slår hårt mot hur svarta som deltog i de amerikanska trupperna i Vietnam diskriminerades, de fick oftast gå i främsta frontlinjen och riskera sina liv och de fick inte samma belöningar och uppskattningar som de vita soldaterna. Denna film skulle haft världspremiär på filmfestivalen i Cannes i maj men corona-pandemin satte stopp för den festivalen. Istället är premiären via Netflix på sätt och vis slumpartat men också vältajmat med den fruktansvärda händelsen i USA där en vit polisman mördade den svarte mannen George Floyd som gripits av poliserna. Ett mord som väckt en ramaskri av protester världen över och i många länder, liksom i Sverige, har tusentals demonstrerat mot det amerikanska polisvåldet och rasismen och trotsat mötesförbud som råder på grund av corona.

Bitvis är Da 5 Bloods träffsäker och engagerande. När film eller litteratur ger en inblick i miljöer och livsöden som skiljer sig från mitt liv och får mig att känna med människorna, får mig att förstå varför de känner som de gör och varför de agerar som de gör – då är kultur som bäst. Jag och många med mig i Sverige har aldrig upplevt att vara i krig eller vara soldat i en land med en annan kultur, som de svarta amerikanska soldaterna upplevde i Vietnamkriget. Av och till skildrar Spike Lee detta starkt och skickligt. Men bitvis använder han alldeles för billiga klichéer. Varför har Paul så usel relation till sin son? För att mamman dog då hon födde Paul. Det är inte första gången den förklaringen dyker upp till en misslyckad far-och-son-relation. Den grabbiga attityden mellan de fyra veteranerna känns inte helt äkta heller. Även om Spike Lees sätt att berätta ofta kan vara absurt blir många scener och karaktärer för stereotypa.

Spike Lee nuddar vid hur vietnameserna splittrades av kriget och han nuddar vid fransmännens misslyckande i Vietnam. Med båda dessa temat skulle han kunnat skapat något mycket intressant, men jag tycker han fuskar bort dessa möjligheter.

Av och till känns filmen både träffsäker och framför allt engagerande. Spike Lee, när han är som bäst, kan skruva till situationer så man både skrattar och gråter samtidigt. Det sker mest i första halvan av filmen, sedan känns det mesta som en splittrad raksträcka.

Kul var det dock att se den duktiga skådespelaren Delroy Lindo, som spelar Paul, göra en helt annan karaktär än advokatfirmans chef Boseman i tv-serien The Good Fight.

Sydsvenskans filmrecensent skriver att storyn blandar bleka och grälla stereotyper i en uselt konstruerad och seg variant på klassikern ”Sierra Madres skatt” med en skrattretande lättköpt knorr i finalen.

Jag håller med, fast jag tycker att filmen bitvis var bra, så jag kan ana vad den kunde blivit om den klippts ihop på lite annat sätt och hållit igen på en del sidohistorier.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Friskt nytänk för Hamlet på 24 minuter, även om Shakespeare i sig förtjänar mer tid av dig, åtminstone efteråt

13 juni, 2020 by Lotta Altner

Foto: Axel Rydén

Hamlet på 24 minuter
En virtuell version av William Shakespeares klassiker Hamlet
Digital premiär 12 juni 2020 kl.19.00 på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida

Idé, bearbetning och regi Andreas Kundler

Alla som någon gång läst en tragedi av William Shakespeare (1564-1616) vet att texterna är poetiskt utmanande och att skådespelen satsar på invecklade intriger med skilda bottnar. En vanlig föreställning på The Globe i London kan vara upp till 6 timmar ståendes. Man fördjupar sig således inte i dramatikerns dubbeltydigheter i ett nafs. Därför är ju titeln till kvällens föreställning på nätet mycket utmanande, järv och befriande. Shakespeare hade själv kunnat inbjuda till duell på grund av detta. Det finns mycket här i livet som man skulle vilja klara av på 24 minuter som annars tar nästan 6 timmar. Däremot är inte njutning något man vill dra ned på.

Jag gillar idén att göra Hamlet mer folkkär idag som då genom att tänka om kring dåtidens koncept och leverera därefter. Det är en rolig och spännande tanke att ha spelat in den virtuella föreställningen på liknade sätt som alla stora konserter, körgrupper och framträdanden gjorts den senaste tiden p.g.a pandemin. Man har fått spela skilda scener och sedan klippt ihop det. För oss i publiken ser det dock ut som att några saker sker samtidigt och det krävs duktiga skådespelare som både kan agera sin roll och ge sken av att de befinner sig i samma fiktiva sanning samtidigt.

Om man läst Hamlet i någon version, sett någon av filmerna eller förberett sig på historien genom att ha googlat runt på nätet, så förstår man handlingen och de nya valen som uppsättningen gjort. Då killar den här versionen dig i magen för att du jämför, skrattar och funderar över hur fyndigt det var att ersätta det ena med det andra. Inspelningen inbjuder till lite som då, något som nu och mycket tänk om och kring vår framtid. Men om du inte kan något om Hamlet, kommer du tyvärr att tappa många perspektiv och det är inte säkert att du förstår de grundläggande frågeställningarna i spelet. Om jag var en med tankar kring föreställningen efteråt, skulle jag leta efter en bra tolkning av Hamlet eller läsa manuset själv. Människor vill leva, folk vill dö och kärleken är en drivkraft i Williams Hamlet. Någonstans hinner man inte med djuphet och äkthet i det påfallande 24 minuterna.

Det mest utmanande i föreställningen är att skådespelarna måste betona användningen av enbart sina röster och sina kroppsspråk som instrument. Det finns inga påfallande kostymer eller rekvisita att tala om. Däremot ser man skådespelarna i deras hemmiljöer. Därför blir ibland intresset för omgivningen mer påtaglig för mina ögon och en känsla av förbjudet smygtittande gör sig gällande med skam. Kanske hade det blivit mer styrka i uppsättningen och agerandet om varje hem enbart hade haft vita eller svarta kulisser bakom sig? Just nu känner jag mig lite för mycket som en fluktare.

Däremot ska det tilläggas att skådespelarinsatserna var mycket trollbindande och övertygande med många skrattretande, sarkastisk och ironisk undertoner. Det gav mig många leenden på mina läppar. Man lyckades också ge vår nutida galenskap och situation nyansskillnader genom att låta saker få bero i andan av ”att vara eller inte vara”. Då- och nutiden kräver moral och att man vågar låta ”hedern säga nej!”. Men det är också sant att ”vi vet vilka vi är…men inte vad vi blir” men framförallt, ”ur led är tiden”.

I rollerna: Hamlet (Carlos Romero Cruz), Ofelia (Matilda Ragnerstam), Claudius (Fredrik Lycke), Gertrud (Cilla Thorell) , Polonius (Lars Göran Persson), Laertes (Bahador Foladi), Anden (Peter Gardiner), Mördare/präst (Andreas Kundler)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 514
  • Sida 515
  • Sida 516
  • Sida 517
  • Sida 518
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in