Papicha
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 juni
Regi Mouina Meddour
Det konservativa Algeriet har könsstereotyper från 50-talet samtidigt sker en revolution där unga kvinnor som fått nog av förtrycket tar till handling och ritar bröst på antifeministiska affischer, söker sig till högre utbildning eller vägrar bära slöja i det offentliga. Frihet är att bära de kläder man känner för och att dansa natten lång på klubbgolvet utan att få dömande blickar tillbaks. Men går det att rapa eller festa sig fram till frihet? Motståndet är de konservativa krafter som råder i samhället, normer där kvinnor ska veta sin plats i hemmet och där ett tygstycke runt ansiktet är ett måste för att få kallas en hederlig människa. Den unga studenten Nedjma är inte rädd för att sticka ut hakan. Hon med vänner river ner propagandistiska affischer om slöjtvång samt planerar för en större modeshow, där hon står som skapare av vackra kreationer av ull och silke som väntar på sin publik. Men bakom varje krök lurar farorna. Våldet finns alltid närvarande, män som vägrar släppa av henne från bussen då hon inte tar emot en av deras posters. Kvinnorna som bryter sig in på skolan och hotar professorer som lär ut genus till unga kvinnor. Nedjma är inte lättskrämd. Men en dag knackar döden på hennes port. Där och då förändras allt för den unge revoltören.
I Mouina Meddours Papicha skildras patriarkatet som förutbestämmer kvinnornas roll i samhället. Här finns mycket motstånd. Men också hopp- revolutionen när kvinnor överröstar männen i rummet och vägran att acceptera förtryckande könsnormer. Narrativt följer Meddours drama tematiskt liknande filmer som turkiska Mustang (2015) och tunisiska Skönheten och odjuret (2017). Jag irriteras av den typen av film som närmast pornografiskt badar i misär och förtryck utan att ha en tydlig sensmoral eller vägkompass. Vad vill Meddour säga? Att tjejer har det tufft i Algeriet? Hur förändrar vi den situationen? Filmen ger inga entydiga svar, annat än att kampen, som i stunder är obarmhärtigt grym och tuff, måste få fortlöpa.
Manuset är väl tunt och fyllt av stereotyper som arga gubbar, brutala våldtäktsmän och moderliga gestalter med visdomen som mellannamn. Visst finns nyanser i bygget, män som stöttar dem eller som både har ljusa och mörka sidor, men det räcker inte hela vägen. Ljuspunkten är fixstjärnan Lyna Khoudri som lyser med sin närvaro och vars lidande syns i varje bildruta. Trots banala svart-och-vit-målade karikatyrer och strömlinjeformat berättande är detta en viktig högst nödvändig film. Som en välbehövlig käftsmäll mot patriarkatet fungerar Papicha vars budskap är enögt. Det är kvinnorna som måste resa sig och samhället som måste protestera. De tysta måste öppna sina käftar för att stoppa den negativa utvecklingen. Annars kommer det som cementeras in i väggarna, mönster från förhistorien, aldrig att upphöra existera. Bara så får de sin revolution. Som Black Lives Matter hade filmen gärna fått visa på möjligheterna. Lite mera Feel Good till folket tack så mycket (Säger en Anti feel-good-kritiker som saknar viss nyansering här) Vad är annars poängen? Kämpa bör vi annars dör vi.
Petter Stjernstedt