foto Mikael Sjöberg
Långbacka/ Bådagård
every little whisper turns into a roar
5
Inspelad i Bastun Studio Stockholm och Big Street Studio i Järna 2019 – 2020
Mixning: Jerker Eklund
Producerad av Maja Långbacka och Matilda Bådagård
L/B Productions
34:23
Release: 24/4 2020 (endast digitalt)
Ett begrepp i branschen lyder ”det svåra andra albumet”. Duon Långbacka/ Bådagård låter sig inte hämmas av talesättet, smider istället medan järnet (läs kreativiteten) är upphettat efter deras genombrott. Man ville inte pusta ut, hyste rädsla mot att stelna. Halvtannat år efter den debut vars genomslagskraft golvade undertecknad kom uppföljaren. Mina ord fick sådan räckvidd att de nådde musikerna jag hyllade, något som innebär att det känns lika svårt som inspirerande att skriva om ett nytt verk från duon. Enligt dem själva handlade Wake Us Up om upprättelse, medan nya skivan fokuserar på identitet genom att behandla företeelser som fördomar, privilegier och relationer. Att duon blivit mammor sägs ha påverkat processen.
Flera gäster har anlitats. Folk-punkaren Pekko Käppi på stråkharpa, Looptok på beats, tramporgel, percussion och mungiga, basisten Kristoffer ”Krydda” Sundström, Andreas Ekstedt (percussion/ beats) samt Karin Hammar på trombon. Ett lyckat grepp att tillföra deras insatser, istället för att själva programmera beats och slingor. En absorberande, vital arbetsmetod som resulterat i eggande och kolossalt dynamisk musik.
Övergångarna mellan dur och moll, fartfyllt och långsamt jämte groovy och lyriskt lockar lyssnaren till sig. Soundet får mig att associera till 90-talets Hedningarna (som i Lira utsågs till att ha gjort bästa skivan inom svensk folkmusik) eller ett möjligt möte mellan Lykke Li och Fläskkvartetten. Produktionen låter på ett märkvärdigt sätt på samma gång luftig och tät. En gåta hur man får ihop den ekvationen. Samtliga tio låtar är signerade Långbacka/ Bådagård (somliga har funnits som piloter på deras liverepertoar) , undantaget Solsbury Hill – senaste singelsläppet. Melodin med den trallvänligt snärtiga refrängen var ju Peter Gabriels första hit som soloartist (har troligen hört den i Scandinavium).
foto Mikael Sjöberg
Musikaliskt beter sig duon som tvillingsjälar – sammanflätade röster och i princip samma instrument trakteras – fast de kommer från delvis olika håll med olikartad biografi. Matilda har bott i Brasilien och Maja i Spanien. Båda har förklarat att de är skogsmulle, fjäll och folkmusik-lovers., men också vuxit upp storstan och gillar Red Hot Chili Peppers. Crossover-attityden är en grundbult, en bärande bjälke hos artistparet. På Every Little Whisper… märks smältdegeln i form av feta dansrytmer, electronica, medryckande popslingor, rockens urkraft, antydan till jazzdoft, singer song-writerns originalitet, konstmusikaliska uttryck, vemodiga visor och magisk stämsång. Blir ändå inte spretigt. Tvärtom mycket fruktbart när det traditionella, ursprungliga korsas med modernism och högteknologisk inspelningsteknik. Varje komposition vilar på formfulländad grund.. Maja och Matilda vars huvudinstrument är olika typer av violin, hamnade på omslaget till senaste numret av Lira, ett sammanhang och löslig tillhörighet jag tror de är trygga med.
Omgående etableras kontakt genom sammantvinnad, förlängd stämsång. Nära nog a cappella banar den sig fram i inbjudande atmosfär. Avlöses av popgodis som undviker att bli glättig, istället tungt suggestiv och därmed helt oemotståndlig. Finemang hur de införlivar beatbaserade element i olika tempi, jämför underbara Rise med gunget i slingrande singelfavoriten Queen (vars förlaga ska vara heliga Birgitta) och svävande, taktfasta påslaget i The Chase. Fusionen mellan avskalade harmonier och vägvinnande beats är häpnadsväckande sömlös. Och självklart får duon till ett uppfriskande sväng i Peter Gabriels slagdänga.
Vokalt excellerar duon, inte minst i flera meditativa melodier. Den förträffliga sången innehåller totalt sett precis det bett och den ömhet man strävat efter, vilket blir uppenbart i exempelvis mästerligt fraserade Wish. Inser att de engelskspråkiga texterna inte bara ligger rätt i mun, utan bär fram underliggande budskap. Illustrativt kan dels tröstevisan Missing Parts framhållas med sitt humanistiska patos inkapslat, dels varsamma The Chase präglad av längtan efter kärlek och närhet.
foto från Långbacka/ Bådagårds hemsida
Multiinstrumentalisterna Maja och Matilda – bägge 80-talisterna har studerat vid Kungliga Musikhögskolan – kompletterar helheten genom att spela harmonium (tramporgel) och sydamerikansk tiosträngad charango. Därtill ska förstås adderas det lyxiga mervärde som nämnda män står för. Dock, vad som berör allra mest tillsammans med nästan smärtsamt vacker sång, är två solon på trombon av Karin Hammar (en jazzmusiker vars grupp jag hört live). Vad hon levererar i Ocean måste betecknas som enastående. I en ballad som genererar ståpäls.
Blir euforisk lika mycket av kontraster som av dynamiken. Fascineras av hur duon ger struktur år hisnande crescendon, bifogar i andra änden fjäderlätta nyanser. Därtill betagen av hur de utvecklat sina idéer från debuten. Violinernas toner gnids mot varann i lika stor utsträckning som rafflande viga röstsprång förstärker känslolägen och var för sig ger kontur.
Ursprungligen tackade jag faktiskt nej till att recensera, eftersom jag då var hänvisad till att lyssna via datorn. För ett par veckor sedan släpptes glädjande nog skivan också i cd- format i egenutgivning. I natt utforskade jag albumet två gånger i följd i stereoanläggningens hörlurar, efter att flera gånger låtit ljudet strömma ur högtalarna. Tror den uppmärksammade studien i fördelaktigt omslutande ljud, var en förutsättning för utdelat toppbetyg. Lyssnar jag på distans med sämre skärpa, kan jag få för mig att albumet på slutet tappar i styrka. Nu noterades däremot ett knippe hits, raffinerat anlagda stämningar och en ej sinande ådra av tillgängliga alster, utan att någon konstnärlig integritet eller upptäckarlust gått förlorad.
Rekommenderar starkt att du införskaffar every little whisper turns into a roar, ett utmärkt sätt att gynna en duo med strålande särart, vars kortsiktiga mål avser att överleva pandemin som kulturarbetare.